Postad 2012-02-06 21:12 | Anmäl

Oj, Hanna, vad pinsamt. Jag trodde aldrig att min tolkning skulle bli vald och tänkte att det var bättre att inte säga något om att jag (om jag "vann") inte ville ha boken.

Nu tror jag säkert att boken är mycket intressant, för det är klart att en kvinna som levt sitt liv med en Nobelpristagare har mycket att berätta, så det är inte därför.

Men jag vet att jag inte kommer att läsa den. Tyvärr. Jag har fullt sjå att hinna med att läsa alla noveller och dikter och annat här på K1, och så hjälper jag ju till med lite korrekturläsning på skilda håll i den mån jag orkar och hinner. Och jag ligger efter med att läsa några böcker skrivna av K1.medlemmar dessutom ...

Så Hanna, du får hemskt gärna ge den till någon annan. Men tack i alla fall :).

Postad 2012-02-06 13:09 | Anmäl

ffup (eller puff)

Postad 2012-02-05 20:13 | Anmäl

Är det ingen mer som vågar tyda tecknen?
Ni kan ju vinna en bok om Harold Pinter!

Och jag kan väl passa på att påpeka att jag inte hade en aning om vad texten handlade om när jag skrev den, så inga gissningar är fel ;)

Postad 2012-02-04 18:51 | Anmäl

(Hm, det borde nog heta en stor gåta ...)

(Bosse O - borta med (snö)stormen)

Postad 2012-02-04 18:36 | Anmäl

Ärligt talat så fattar jag inte... Men för att göra dig glad Hanna så tycker jag som Skrivarkatten. Jag hade inte kommit på allt det själv som hon skriver, men hade lite tankar åt det hållet. Men det spretar för mycket.

Postad 2012-02-04 11:21 | Anmäl

Hanna, vilken fantastisk förmåga du har att brodera med orden. Så lätt det flyter och jag bryr mig inte om att jag inte begriper ett smack, för det är bara så vackert.

Trots att jag "lägger samman och drar ifrån" kommer jag aldrig fram till svaret, men ska göra ett försök. Mycket tankar får man, men det är svårt att få ihop det.

Ekot av det som var, som aldrig kommer åter är förstås barndomens oskuldsfullhet. :) Tvenne vita duvor, tja, turturduvor, kärleken, kanske? Passar ihop med sädesärlans sång, som väl förebådar våren (här i Sth kommer den runt 10:e april). Å andra sidan står det i meningen efter: "Ur döda hjärtans djup", så jag gissar att duvorna istället är sorgeduvor, man kan ju se dem på gravstenar ibland. Dubbeltydigt.

Duet i dikten står iaf inför livet, vilket också kattugglans mjuka fjädrar antyder, En unge färdig att lämna boet. Himlens blå färg är också dubbeltydig, dels ser man himlen från boet, dels är blått hoppets färg. Och vad annat än hopp har man när man står redo att ge sig ut i livet? Jo, litet bagage har man, vilket antyds genom valet av ugglan.

Stycket efter, om gläntandet av dörrar visar ungdomens försök att ta sig fram, insupa kunskap, nya erfarenheter, nya möten, ifrågasättande av det gamla: "spindelväv klibbar fast i ditt hår och du stryker det åt sidan utan att se vad som gömmer sig i den tunna väven.
Så stövlar du fram och ödelägger just det som du letar efter." Tillhörighet? En ny gemenskap?

Det här är underbart: "Där finns något mer: det skimrande gryningsljuset som flyter över horisonten och blir till guld över slingrande floders mörka vatten." Trots alla hinder, faror och fallgropar i verklighetens landskap finns något som binder oss samman, med hopp om en framtid (dina ord är gryningsljuset och mitt försök till förklaring är en sjunkande sten i den där floden). :)

Stycket efter handlar också om att lämna barndomen bakom sig, fast man fortfarande vaknar på natten av mardrömmar, som ett barn. Kanske sorg? Och sedan går man ut i livet: "Du stiger ut på gatan"

"Tiden går och du ser den försvinna mellan dina fingrar": när man är barn är ett sommarlov en evighet, när man är vuxen börjar tiden rinna iväg, fortare och fortare.

"Kanske ska du leta där för att finna vad du söker, djupt nere bland svikna förhoppningar och den eviga försakelsens blodröda ångest."
Kanske har livet runnit förbi, kanske har duet som kanske är en man, aldrig funnit kärleken, aldrig fått uppleva att få barn, få en familj.
"den eviga försakelsens blodröda ångest" läste jag, första gången jag läste texten som att duet gett upp en längtan, ett kall, för att livets realitet kom emellan.

Korparna i början gissar jag är ödets förkunnare. Det antyds med den blodröda månen att något "dåd" skett. Dock kan jag inte tyda ut vad. Så jag får inte riktigt ihop det ...

Postad 2012-02-04 10:04 | Anmäl

Alzaimers (hur man nu stavar det ordet).

Postad 2012-02-04 00:10 | Anmäl

Ah, jag fattar





... noll ...

Postad 2012-02-03 23:42 | Anmäl

En drömsk text. Kräver kanske lite mera tolkning men spontant:

Om jag var en kvinna och hade författat den texten så skulle jag misstänka att jag skrivit den för jag:

Tänkte på förbjuden kärlek, hitta mig själv - inte ovanligt att vi alla tappar bort oss själva ibland, på jobbet, i relationer, glömmer att tycka om oss själva för vi inte vill, har tid, eller vet hur? Bromsa tiden - en stress vi alla känner tror jag. Återupptäcka och uppfinna sig själv. Börja ett nytt liv på vinst och förlust. Insikter kommer med drömmar, eller uppenbarar sig allt oftare och därför måste skrivas ner.

Mera symbolik i texten som var väldigt fin i övrigt, men jag kunde inte komma på mera än det jag kände spontant. Texten kändes inte alls obegriplig, utan mera vädjande. Här är tecknen, vad är svaret? Jag kanske vet men vill gärna fråga er också?

Eller så har jag bara druckit för mycket te nu igen =)

Hälsn D.