Cruising

Det var en sådan där underbar svensk sommarkväll På morgonen hade det regnat, men under dagen hade solskenet återigen torkat Stockholm fräscht och rent. Luften hade en nytvättad aura och runt omkring skrattade barn med munnarna insmetad av chokladglass och saft-dräggel.

Tunnelbanetågets unkna lukt och smutsiga inredning gjorde att jag kände mig otvättad och flottig. Som om håret ville leva sitt eget liv, som om jag skulle kunna gnida en knäckebrödmacka mot hårbotten och skita i att köpa smör i fortsättningen. Jag längtade bara tills att dörrarna åter skulle öppnas så att jag snabbt skulle kunna hasta upp till solskenet igen, förbi de tuggumminaggade entrédörrarna, ut i friheten.

Det var inte bara jag på tunnelbanetåget. Ett tiotal studenter satt utspridda, troligen på väg för att träffa vänner på universitetsområdet. Mitt i sommaren? Borde de inte hänga på hippa caféer på Söder eller Kungsholmen? Fler av dem hade böcker inklämda under armarna och väskorna såg på tok för tunga och trista ut. Varför kan de inte njuta av livet någon gång? Inte bara sitta med näsan i torra böcker, sippa på smaklöst te från en smaklös automat och tugga på en bit Daim för att liva upp sina patetiska liv.

Inte helt oväntat fanns det också vanliga män där också. Inga studier som väntade. Inga barn att passa upp. De flesta var relativt snygga, eller ja... Det ligger i betraktarens ögon som man brukar säga. Men de tänkte på sitt utseende. Tajta t-shirts, tajta jeans eller kakifärgade shorts. En och annan skjortbärare som verkade osäker. Några äldre män som troligen inte skulle kunna få något ändå, men ändå dra sig en handtralla i buskarna och dräggla över de skatter som kunde ha varit deras.

Fördomarna handlar om att vi ligger med alla. Vilket vi inte gör. Långt ifrån alla. Men att bara gå ut i Frescatis djungel och välja och vraka, speciellt för en ganska attraktiv man som mig själv, kunde mycket väl vara dagens, eller veckans, höjdpunkt. Nä, Jag är inte desperat som vissa av de andra besökarna. Jag kunde mycket väl få det jag ville på annat håll. Internet. Klubbar. Pubar. Men att knulla i naturen var en bonus, speciellt med vackert väder, även om smutsen kunde bli lite väl påträngande på vägen dit.

En av männen tittade på mig. Fyrtiofem år kanske. För gammal, men såg ändå bra ut. Snyggt ansikte med raka linjer och inte allt för sliten hud. Såg ut att vara tränad också. Den lilla skäggstubben var avtändande, men han kunde ändå fungera som en nödlösning om det bara var gamla gubbar och överaktiva ynglingar där uppe. Jag känner till de flesta däruppe. Ibland dök det upp nya, men många var återkommande stammisar. Lite äldre och blekare för varje år. En del försökte föryngra sig med öststatsblondering och smink, men ett ansikte på fyrtio år är aldrig samma sak som en tjugoåring. För det mesta var det väl vi lite äldre som hängde här. De unga rumlade runt på communitys och chatsidor, sökte anonymt webcam-sex. För min del har det aldrig fungerat. Jag vill gå ut och ta mitt byte. Välja och vraka.

När dörrarna äntligen öppnades hade jag blivit lite illamående. Skyndade mig ut på perrongen och snabbt mot utgången. Studenterna vankade motvilligt utåt också. Jag förstår dem. Vem vill hänga på en ansvarstyngd skola när det finns så mycket trevligare sysselsättningar?

Jag hörde först om Frescati på heta linjen för många år sedan. Det mumlades och tisslades bland unga och äldre röster. Någon ville träffas i en närliggande park. Någon på en offentlig toalett - något jag personligen aldrig själv förstått charmen i - och några sade Frescati. Det är ett vackert naturskönt område. Nära till vattnet, mysiga kolonilotter och perfekt för en kvällspromenad med avsugning. Att bege sig upp på det lilla berget är som att uppleva en naturdokumentär, det enda som saknades var David Attenboroughs lugna röst. Först verkar det vara tomt, men sedan börjar män titta fram som skygga, sällsynta fåglar, promenera förbi, snegla och titta. En del väldigt blyga, en del otrevligt framfusiga. Kända och okända. På utbredda handdukar och med en bok i handen eller onanerande på någon stenhäll, helt utan skam.

Det sägs att det skrivits en doktorsavhandling i kommunikation på Frescati, det är fullt möjligt. För en oinvigd så är det som att ramla rakt in i en hemlig order där ingen riktigt vill avslöja det hemliga handslaget. Man får se och lära sig helt enkelt.

Förvånansvärt nog är bögknackarna få och man blir lämnad i fred. Ibland, men det är sällan, så kan givetvis en tant med tax förvirra sig upp i skogsdungarna i tron att hennes ljuvliga promenad skulle sluta med en stillsam kopp kaffe på en bänk istället för att få beskåda en vuxen man som suger kuk bakom ett träd.

Trettiofem år är ingen ålder för en man. När man däremot börjar ta sig över fyrtio så börjar det krisa sig. Jag har dock undvikit all form av skönhetsfixering, även om jag har hårdare krav på mina sexpartners än mig själv. Folk får köpa mina allt mer tilltagande rynkor utan att klaga. De vet att det är värt det, och givetvis måste de pröva för att se vad de missar. Det är få som säger nej till mig. Förutom de osäkra kidsen som skriker gubbjävel åt mig på vissa av de andra cruisingställena, så är jag nog tacksamt befriad från bevis på att medelåldern närmar sig. Träffar jag någon som är något äldre så får de sig en yngre man och träffar jag någon yngre så får de en erfaren man. Alla blir nöjda. Även en gammal gubbjävel som mig själv.

Ögonen började tåras när kvällssolen bröt sig in genom solglasögonen. Jag kisade och försökte återfå synen. Sprang in på Pressbyrån och köpte en sockerfri Fanta. Det stod en söt kille bakom disken. Han log åt mig och jag torkade soltårarna med en pappersnäsduk från Gevalia.

"Fan vad varmt det är" lyckades jag klämma ur mig och han svarade något artigt, men intetsägande. Men han log forfarande. Det där speciella leendet. Jag hade sett det förut. Han sneglade på klockan och jag insåg att det troligen snart var dags för honom att sluta för dagen.

"Nä, nu ska jag ut i solen... Men du får ha en bra dag!". Han var jävligt söt. Jag satte på mig solglasögonen igen och blinkade åt honom. Vet inte om han såg det, men jag såg till att tydligt gå i riktning mot Frescati. Så att han skulle förstå vart jag skulle.

Det var livligt uppe i skogen. En känd författare låg och solbadade med praktstånd samtidig som några tänkbara byten cirklade kring honom. Han tittade upp på mig, och jag nickade åt honom. Han verkade inte inte intresserad och återgick till att läsa sin Liza Marklund-bok.

Det fanns en vanlig runda att gå. Genom åren upptrampad av nyfikna, desperata, kåta, förälskade, sugna och ibland otrogna män. Som en myrstig, med små avgreningar hit och dit. Jag valde alltid samma runda. Varför förnya sig? Så stort var inte området och man slapp trampa i använda kondomer eller kladdiga våtservetter. Killarna höll sig vid sidan om, oavsett om de var synliga eller inte. En minst sagt oattraktiv man i en sällsynt förlegad jeansmundering satt och gned sig i underlivet på en sten samtidigt som han solade sitt vidriga hästansikte. Han tittade inte ens på oss som gick förbi. Han föredrog nog att vara för sig själv. Att visa upp sig. Kanske var han gift och inte ville riskera att få någon form av smitta, eller så var det hela en del i ett hans upplägg av en romatisk knull-kväll på Frescati. Jag hade sett honom förut, men alltid funnit honom väldigt otrevlig och obehaglig. Lite längre bort kom den ensamme mannen. Storväxt och med stirrande ögon, taffligt framtumlandes över knöliga rötter och hårda stenar. Jag tror aldrig han får något. Han får inget av mig heller, men jag tycker ändå synd om honom.

Det finns inget som smärtar så mycket som ensamma människor. De finns sådana som alltid strävar efter den eviga romantiska kärleken och sådana som mig som tycker om ungkarlslivet och den fria sexualiteten. Har testat på en fast partner en gång. Det fungerade i åtta månader, sedan blev längtan efter jakten för stor. Ville ute och erövra. Att dominera. Att äga. Att visa att man inte behöver vara ensam. Att vår flock var den vackraste av gemenskaper.

Det går att befrias från ensamheten. Men det måste finnas mod till det och alla är inte lämpade. Ibland är man hungrig och vill ha något snabbt, ibland så räcker det med att nafsa och krafsa. Då inser man att ensamheten är bruten och att man för evigt kan vara tillsammans på vårt eget lilla sätt. Till exempel som på Frescati.