Medelklassen i Moderna museets foajé

Varje gång jag tror den är greppbar. Varje gång jag tror att jag har den trängd i ett hörn, försvinner den i tomma intet som en hägring. Nu möter jag den igen, i Moderna museets foajé. De som är närmare döden än födelse och satt här redan på sextiotalet och i antiimperialistisk iver tände Fela Kultis cigarett. (Nu är det rökfritt och bara arbetarklassens barn röker) Deras barn: Prydligt svartklädda tjugoåriga kulturvetare diskuterar på fullt allvar konst utifrån ett rent estetiskt perspektiv, utan att förstå att de ser den ur ett maktperspektiv. Deras föräldralediga äldre syskon som på något underligt vis lyckas kombinera ett sken av jämställdhet med en doft av femtiotal. Alla sitter de och dricker mochaccino runt om mig. Medan deras barn leker lagom stimmigt bland vår gemensamma egendom (tar den i besittning) fortfarande för unga för att veta att de fötts med minst tjugo år och två generationers försprång. Hur ska man kunna tävla med det?