Var är jag?

När flygplanet saktade ner farten visste jag att vi var framme. Två månader i Mongoliet, tur att jag hade lite av världen i min ficka. Jag tog upp min mobil och skrev ett sms “Vi är framme nu, HJÄLP! Puss” Jag var i alla fall i huvudstaden“Ulbaanbaatar”. Allt jag såg var gräs och jag var förvånad att det ens fanns en flygplats här. Jag släpade min väska fram till närmaste bänk. Tur att jag inte packade så mycket. Klockan var 11:00, de skulle vara här nu, de som jag skulle bo hos. Flygplanet var litet och jag var endast en av de tre personerna som var på det. Tur att jag inte var flygrädd längre. För tre veckor sedan skulle jag inte ens tittat åt flygplanets håll. Jag stack ner handen i min ljusblåa väska som jag fått av pappa innan jag åkte. Jag drog upp den vita checken på 50000 kr som jag fått från stipendiet. Jag tittade mig omkring, men var skulle jag lämna in den? Finns det en bank här? Jag suckade, jag är i mitten av ingenstans, jag längtade efter pappa och Elin min lillasyster. Jag kommer ihåg hennes blick när flygplanet lyfte, hon grät. Hur ska jag kunna vara här i två månader utan dom? Ett ljud hördes bortom husen lite längre bort. En bil, den var brun, liten och den lät förfäligt. Jag försökte se glad ut när mannen klev ur ut bilen, men jag lyckades inte. Istället såg jag rädd ut.
Han bar en slags slöja som han var inlindad i. Jag försökte att inte skratta, men han såg ju urlöjlig ut.

-Hej! Han sträckte fram sin hand emot mig. Pratade han svenska? Så klart blev jag förvånad.

-Jag heter Tom, jag är född i Sverige men jag har bott här i 3 år nu. Han flinade.

-Oki, Pratar alla här svenska?

-Haha, nej nej, om det är något så får du prata med mig, jag är nog den enda här som pratar svenska. Han hjälpte mig med mitt bagage och jag satte mig bredvid honom i framsätet. Han hade kort hår och ljusblåa ögon, han var.... var..... jag skakade på huvudet, jag kan inte gilla honom. Han var minst 25 och jag var bara 18 år, han har säkert fru och barn.

-Så vad heter din fru då? Jag log.
J-ag är inte gift, svarade han snällt. Jag tog upp mobilen ur fickan och skrev ennu ett sms “Mongoliet är kanske inte så dumt ändå, puss”. Nu flinade jag ännu större. Jag tittade in i backspegeln, ljus rött hår, bruna ögon och fräknar, hur skulle någon kunna gilla mig? Vi svängde in framför ett litet brunt trähus, det var fint. Tom bar in mitt bagage in i huset. Det var stort och väggarna var täckta av planscher och tavlor av Buddha.

-Här ska du sova, Tom pekade på ett litet rum längre bort i korridoren. Jag nickade och bar in väskorna. Rummet var litet och garderoben var ännu mindre. Jag tittade på min väska, hoppas att jag kom ihåg att ta med tandborsten, jag vägrade att köpa en här. Röster började höras från rummet intill, en liten pojke kom inspringandes i rummet.

-Hej, jag log. Han tittade på mig som om han försökte säga “Stick”. Jag skrattade lite nervöst och ropade.

-Tom..... Han kommer småjoggandes in i rummet.

-Åh, så du har träffat Töv, min son. Hans son!!!? Jag visste att det här var för bra för att vara sant. Jag klarade inte av ungar och dom klarade inte av mig. Jag försökte att le.

-Ja.

-Töv ska bli munk i morgon, åtminstone i 3 dagar. Han är lite nervös.

-Jahaa, jag petade till min väska med foten. Kan dom inte gå så att jag kan packa upp?
-Nå, Töv och jag ska inte uppehålla dig något mer, packa upp dina prylar nu.
-Oki, sa jag tyst och dom lämnade rummet. Jag satte mig på sängen, gud vad jag längtade hem. Nananna, en melodi kom ifrån min ficka, mobilen! Det var pappa.
-Hej sötnos, hur går det? Pappa lät glad, men hur kunde han vara det, när hans dotter är mitt ute i ingenstans?
-Hej pappa, det går bra, han som jag bor hos är från Sverige så en person kan i alla fall prata svenska.
-Det låter bra, han gäspade.
-Hur mycket är klockan hos dig egentligen?
-Så mycket att jag inte ens hunnit kollat på den, jag har nyss vaknat.
-jaha, jag har nyss ställt om klockan, det är sovdags för mig.
-Jag måste gå nu, hej då, sötnos, nu kommer Elin.
-Hej då pappa, jag suckade.

- Helena? Är du där?