Nyår

Jag var 11 år gammal. För alla andra var det en helt vanlig måndag. Den 11 December 2006, precis som vilken dag som helst. Egentligen skulle det kunna vara en helt vanlig dag för mig med, allting började redan innan jag föddes, men den där måndagen började jag min praktik.
En plats att ta i livet utan min pappa, det var det jag började på. Någonting jag inte insett förrän nu, men det var så det var. Slutet på ett liv, början på ett nytt. Ett nyår jag önskar jag inte varit med om.

Han åkte in akut och togs in för behandling direkt. När jag fick höra det lossnade den där biten av trygghet inom mig. Vad skulle hända nu? tänkte jag.
Ingenting hände. Jag fick veta att allting var helt okej, att allting skulle ordna sig. Det var vad alla sa. Mina vänner, min familj. Mitt inre. 

Vi besökte honom varje dag, vad jag minns var det runt 1 timme vardera. I början var det helt okej, men senare var det den tiden på dagen jag hatade mest av allt. Jag hatade det. När han inte längre kunde ställa sig upp, stiga upp ur sängen och vara allmänt pigg för att prata med oss - då såg jag inte ens något ljus med att åka dit längre. För var dag som gick blev allting bara värre, medans vi hann få jullov och pynta hemmet med julsaker, klä julgranen och försäkra oss om att allting var klart inför julhelgen då vi barn skulle få fira jul med Pappa och hans sida av släkten blev han allt sämre. När Julafton äntligen anlände fick han inte ens lov att lämna sjukhuset. Istället bytte vi julklappar uppe på hans rum tillsammans med Farmor och Farfar som vi sedan åkte med hem till kusinerna. 
Utan Pappa.

När det nya året tagit sin början hade respireatorn fått sin plats i Pappas mun och vi fick inte längre besöka honom mer än två åt gången. Jag tror bara jag var inne två gånger, på sin höjd. Att han inte kunde säga fler än några meningar tidigare hade varit nog, när han inte kunde prata alls slutade min hjärna fungera. Jag ville inte vara med längre, sluta spela. Det hade gått för långt.

-Frida, du får gå in nu. 

Jag tog Mammas hand och sakta gick vi in i rummet medans mina syskon satt kvar i vänterummet. Ångesten började fräsa i magen och jag ville egentligen bara vända och springa därifrån. leendet jag hade klistrat på i hopp om att Pappa skulle bli glad att se mig sjönk en bit för varje nytt steg jag tog. 

Det låg tre andra patienter i samma rum. Längst in låg min Pappa och jag satte min tyst på pallen bredvid hans säng. Hans ansikte var täckt av sladdar. Värst var munnen och jag vågade inte ens förmå mig att se på den, kanske är det därför jag inte har en så tydlig bild av hur det verkligen såg ut längre. 

Det tog tjugo minuter innan han äntligen vaknade. Jag hade suttit och stirrat mig blind på den lilla apparaten vid hans huvud som bara bestod av en massa oläsliga streck fram tills sköterskan förklarade för mig att varje gång det gröna strecket gick upp tog min Pappa ett nytt andetag. Jag nickade förstående och försökte så gott jag kunde andas i samma takt. Det var svårt och jag var nära att svimma av ansträngningen men jag envisades med att fortsätta. Då vaknade han.