”Generöst delar författarinnan med sig av sina livserfarenheter och låter läsaren med – en suck eller ett leende – känna igen sig själv, i livets snårskog.

Annica går ett steg längre. Boken blir snart som ett samtal med en vän, som inte vill döma eller fördöma, utan hellre uppmuntra, trösta och ge nytt livsmod.

Friskt blandar hon självklarheter med djupsinnigheter – där självklarheterna kanske inte är så självklara som man först trodde och det djupa inte alls så svårt att tränga in i. Man stannar gärna mitt i läsningen och tankarna går sina egna vägar. Boken andas en oförtröttligt ljus syn på livet trots tillvarons hårda villkor. Författarinnan tror på människans, din och min, inneboende förmåga att skapa värdefullheter av oss själva och vår tillvaro – hur skiftande den än må vara.

Men kanske det hela får börja med, att just någon, en vän, kommer och sår sina små frön hos oss...