1.

Jag borde kanskespringa ut på baksidan, springa på den våta gräsmattan, hoppa över dem högabuskarna, förbi alla husen, springa mot närmaste bilväg, lifta, be någonchaufför som stannar att skjutsa mig så långt bort som det bara är möjligt. Mendet hade ändå inte gått, dem skulle säkert få tag på mig på något sätt. Demvisste var jag bodde och vem jag var, det var ingen idé. Det var helt enkeltingen idé att försöka smita, det var poliser överallt. Tre polisbilar hade körtin på framsidan det var säkert poliser på baksidan med. Det var ett stort polispådrag,man kunde nästan tro att det var en massmördare som skulle gripas. Men det varbara jag. Det var helt enkelt ingen idé att försöka smita, jag skulle ta detsom en man. En man som skulle känna den beska smaken av ett fängelsestraff.

Om någon minut skullemin frihet vara ett minne blott. Om någon minut så skulle mitt liv vila imyndigheternas händer. Jag var tvungen att använda den minuten till någotviktigt.

”Bakom hyllan ikällarväggen finns det en del pengar gömda. Om du känner längs väggen så kommerdu att märka att jag har skurit bort en rektangulär skiva”. Jag höll i Anisljuva händer när jag talade till henne, jag ville lugna ner henne. Hon varalldeles stressad och ovissheten som florerade i hennes ansikte fick mig attbada i ett hav av skuldkänslor. Det gjorde ont att se hennes ansiktsuttryck.Jag ångrar att jag svek henne, jag ångrar att jag svek henne.

”Bakom den skivan liggeren hel del pengar. Skulle du behöva något så kan du ta det du behöver därifrån,resterande låter du vara kvar tills jag släpps fri”.

Snabbt, jag var tvungenatt säga allt väldigt snabbt. Ani var inte lika lugn som hon brukar vara, honvar orolig och rädd. Tårarna i hennes ögon väntade på att sippra nedför hennesmjuka kinder. Rädslan täckte hennes ansikte, tanken på att ett dussintalpoliser omringade vårt hus skrämde henne.

”Vad är det som harhänt Kars, förklara för mig vad du har gjort”, sa hon med en uppgiven ton. Entår som hade smugit ut genom hennes öga och rört sig sakta ner längs ögonvrånföll snabbt nerför hennes kinder och landade likt en flygbomb på golvet.  

”Jag kommer attförklara allt senare var inte orolig, ta hand om barnen, det kommer att gå bra”.

Det var allt jag hannsäga till Ani innan poliserna knackade på dörren. Ibland vaknar jag fortfarandemitt i natten när jag i min mardröm hör polisen knacka på min dörr. Knack,knack, knack. Adrenalinet pumpade och tiden stod still när jag med ena handenhöll i dörrhandtaget och när jag med den andra handen skulle vrida om låset.Det har aldrig varit så påfrestande att vrida om låset.

”Är du Kars Ararat”,frågade polisen med en bestämd röst. Hansåg ut som en viking, stor, blond och skäggig.

Jag behövde inte öppnamunnen, min blick gav honom svaret.

Handklovar, poliser, Anisförtvivlan, grannarnas nyfikenhet, sirener, polisens hand som trycker ner mitthuvud, det var kört. Likt en flod strömmade skuldkänslan inom mig.

Allt hände så snabbt,det kändes som ett race. Den enda jag minns klart och tydligt var känslan avatt min frihet beslagstogs, allt annat var i periferin. Anis förtvivlan, polismännen,grannarnas blickar, allt annat var i periferin.

När jag satt i baksätetkände jag att min tid av glädje och frihet snart skulle upphöra, min lyckligatid var över, rena historian. Panik, ånger och stress, det var första gångenjag kände alla dem känslorna på en och samma gång. Panik, ånger och stress.Tillsammans skapade dem känslorna ett illamående som fick mig att vilja spy,kräkas, dö.

Jag hade haft det bra,för bra för att det skulle vara sant. Nu väntar verkligheten, nu väntarfängelse.