Kapitel 1

Då var det dags att för sjuttiofjärdegången skriva en bok. Det är ett fenomen som jag drabbas av ibland. Lite så där ”rätt som det är”. Samma sak är det med mina träningsperioder, tatueringsperioder och lite annat.
Jag har ingen tatuering men jag vet hur den skulle se ut, var den skulle sitta och vad den skulle säga. Men jag vet innerst inne att jag aldrig kommer att göra den. Mina perioder brukar inte vara så givande i slutändan. Förra året körde jag Tjejvasan på 3 timmar och tjugominuter. Träningsperioden som var innan denna idiothandling, var inte gedigen. Nog om det.

Någon bok har jag ännu inte lyckats slutföra. Jag har varit väldigt nära ett manus men slår en stor hårdknut av mig själv när jag ska avsluta projektet.

Alternativ 1: Jag är en feg skit som inte vågor skicka iväg något för granskning.
Alternativ 2: Jag kan inte skriva någon bok.

Men nu var det dags igen. Tummarna och förväntningarna uppåt, precis som mungiporna! Har ju varit inne på lightversionen av författare, det vill säga, jag har varit inne på att börja blogga som resten av hela jävla Sverige. Men då jag inte tillhör den gyllene Pokémon generationen, vilket är medmänniskor födda 1980 eller senare, lägger jag ner den idén! Visst kan jag klippa och klistra med datorn och surfa och snoka i nyheter och annat, men orka…

Nej, jag ska ligga i en hängmatta med en fet snus under läppen och kalla mig författare. Så kan alla språkpoliser sätta kaffet i vrångstrupen när de läser min vulgära grammatik och min platta svenska för jag ämnar skriva mitt livsverk! Och som så många andras babbel och tjat, handlar det om ren och skär livsåskådning under olika humörsvängningar.
Våga inte kalla det en dagbok, nej det här är något nytt och banbrytande. Precis som vilken repa som helst i en grammofonskiva.