Skolstart

Skolstart
Det är sensommar 1964 och Karin kommer med en suck till skolan efter lovet.
Kul är det inte men en god sak är att högstadiet äntligen inträtt i livet, även om hon bara anses som en sjundebladdare av dem som nu uppnått nian.
Ändringen från enhets- till grundskolan medför ju dessvärre nio års studerande och de högst upp på rangskalan, alltså niorna anser sig ha högst värde.
Det är prov i aulan vilket är en fasa för trots att hon har pluggat hela föregående kväll så fattar hon ingenting. GUD VAD HON HATAR MATTE! Det är så trist så man bara kan dö.
Runt om sitter kamraterna djupt försjunkna i Pi och kvadrater medan de frenetiskt tuggar på sina blyertspennor.
De tycker säkert lika illa om räkning allihop tänker hon, alla utom Bo-Magnus med tandställningen för han är en plugghäst och bäst i klassen.
Ganska så hygglig är han faktiskt men rodnar ända upp till öronen så fort någon tilltalar honom. Men åter till provet. Det är mycket svårt att koncentrera sig på de besvärliga uträkningarna.
De två startfrågorna går bra för de handlar bara om plus och minus men sedan blir det värre.
  -Algebra, icke bra viskar hon för sig själv.
Det är nämligen så med den tösen att hon aldrig kan hålla en tanke endast i huvudet utan måste nödvändigtvis säga den också.
Det händer varje gång som tankarna flyger iväg och alla vet om att det sker väldigt ofta.
Det är ju så lätt att sjunka in i drömmar då saker blir för svåra eller tråkiga för i den världen vill så mycket spännande hända.
Det redan nollställda intresset för det aktuella ämnet försvinner då fullständigt medan ögonen fastnar på den gröna tavlan eller som denna dag, på den stora scenens röda  sammetsridå.
Innanför näthinnan växer något annat fram som tänder en brinnande låga i ett rosenrött skimmer.
Bilden av Kenta som alltid kommer åter.
Kenta som ser henne djupt i ögonen och med ömhet i rösten säger:
  -Jag älskar dig, bara dig.
  -Åh älskling, kyss mig skulle hon då svara passionerat .
I drömmen gör han det!
Karin suckar av hänförelse. Gud så underbart det känns i hela kroppen. Hon blir alldeles varm och det liksom sjunger av lyckokänsla i det unga hjärtat hon bär.
-Kyss mig igen. Viskar hon.
Det gör hon också i verkligheten med pennan i munnen.
Viskar alltså!
Sin vana trogen släpper hon ut sina tankar i omgivningen och drömmen spricker då hon hör kompisen fnissa.
  - Oj då, jag har visst gjort det igen.
Karin ser sig försiktigt omkring men turligt nog är det visst bara bästisen som hört på denna gång. Det är okey och hon kan andas ut och återgå till den underbara kyssen.
  -Åh Kenta..
Tankarna kommer åter och nu är det inte bara munnen som rör sig, nej även handen med pennan vill ge uttryck för de varma känslorna och det utan att meddela den upptagna hjärnan som för tillfället är mycket långt borta.
Att kärleken är precis sådan som i dagdrömmen nyss vet hon.
Det har hon läst i Mitt Livs Novell. En tidning som bara innehåller sanna berättelser direkt ur livet.
Läraren, som kallas Kvoten, en liten satt mörkhårig man med stora kolsvarta glasögon reser sig till slut ur sin stol.
  -Tiden är ute säger han bestämt och vandrar runt bland stolraderna för att hämta in provsvaren.
Då han kommer fram till hennes uppfällda bänk upptäcker hon fadäsen!
Där står något skrivet på arket, något som inte hör till ett matteprov!
Den stackars tösen försöker gömma sitt papper men det är försent.
  -Och vad står det här då?
Det undrar han högt så att alla ska höra, för elak är han minsann. Eller så är det bara hans sätt att visa sitt ogillande inför bristen på att göra sitt bästa på ett prov.
  -Åh Kenta läser han med ironi. Är det ditt svar på frågorna?
Han ryter ilsket medan ansiktet skiftar mellan rött och lila.
Klassen fnittrar nervöst och skruvar oroligt på sig i de dynklädda stolarna för de känner att det är pinsamt men på samma gång är det intressant och roligt.
  -Tänk, fortsätter Kvoten. Jag trodde precis att det var kvadratrötter det gällde och inte kålrötter.
  -Oj då.. Karin rodnar och gapar med munnen som vanligt och klassens oro går över i ett gapskratt där alla har vansinnigt kul.
Det vill säga alla utom Kenta som bara har en kommentar i detta läge. Nämligen:
  -Ful Banan!
Dessa två ord är ett vedertaget uttryck hämtat från en svensk populär film som heter "Att angöra en brygga."
Vad annat kan han dra till med för att bevisa att han inte har ett dugg med saken att göra. Men å andra sidan så är han aningen smickrad för han gillar egentligen tjejen men det går ju inte för sig att visa sina känslor så öppet. En kille ska ju vara tuff och ingen mes.
Det ringer ut och alla packar ner sina pennor i skrinen. De vill snabbt och lyckligt springa ut i friheten efter dagens sista lektion och
salen surrar av stimmig lättja och högljudda röster då Kvoten försöker göra sig hörd för att säga något innan de springer ut.
  -TYSTA OCH LYSSNA ryter han till sist då ingen bryr sig om den lille intetsägande läraren.
  -Va faan, gnäller Tompa som är klassens värsting. Får vi inte gå nu då? Det har ju pinglat ju.
Lång och gänglig är han och spelar alltid tuff. Han är den självklara ledaren i sitt gäng av grabbar med svärmande tjejer. Han är alltid klädd i skinnpaj och bär en raggarvåg i håret.
  -Ni ska strax få gå. Jag vill bara berätta vad ni har för läxa till på måndag.
  -Jag skiter väl i dina djävla rötter, stönar bråkstaken och ser sig flinande runt i klassen efter sympati vilket han också får, även om den är falsk för så blir det då ingen vågar göra bort sig.
-  Du kan kvotera bäst du vill fortsätter han styrkt av gensvaret hos kamraterna. Jag drar nu. Vi syns. BANAN!
Det smäller i bänkskivan då han slarvigt fäller ner den och reser sig upp för att gå.
Dörren slår hårt igen efter honom men Kvoten är van och inte särskilt överraskad vilket alla noterar. Att Tompa kan komma och gå som han vill blir signalen till eleverna fast det har magistern säkert ingen aning om.
  -Djävla Kvoten fräser Barbro då de kommer ut i den långa korridoren. Då är det väl bara att plugga hela helgen.
  - Djävla Kvoten! Härmar Karin som gärna vill likna sin kompis.
De vandrar förbi de vita väggarna och passerar dörr efter dörr under tystnad och hon tittar ner på den grå blankpolerade utslitna mattan utan att se den medan hon funderar på vad hon egentligen sagt alldeles nyss.
   -Djävla Kvoten!
Inom sig får hon ju ändå lov att erkänna att han visserligen är tråkig men bara gör sitt jobb. Men det är känsligt att säga det till klassen för helst håller man sådana påståenden för sig själv
De kan verkligen uppföra sig illa, det kan ingen förneka men det beror på grupptryck och oskrivna regler. Det har faktiskt Karin insett men har inte orken och modet att säga emot.
Och Tompa sedan då som gick sin väg. Och bara drog så där!
Varför gjorde han så och varför ska han alltid spela så in i vassen tuff? Det var ju faktiskt ganska taskigt gjort mot Kvoten men å andra sidan så förväntade sig alla att han skulle bete sig just så.
Till och med Kvoten själv.
  -Usch, prov igen. Djävla Kvoten säger hon högt en gång till. Det låter kaxigt och gör intryck på de andra.
Det tror hon i alla fall då hon
tillsammans med bästisen Barbro går ner för den spräckliga stentrappan. De håller för säkerhets skull ett fast tag i ledstången av svart backelit för att inte bli knuffade av sina springande kamrater.
  -Du gjorde det igen säger kompisen luttrad. Det är ju pinsamt ju.
-  Vet väl det, men jag går ju liksom inte att stoppa ju.
De går de in genom de breda grå dörrarna med nätade glasfönster som leder in till kapprummet med de låsbara elevskåpen. Där packar de sedan
 ner sina skolböcker i väskorna och går ut på skolgården.
-  Vad ska du göra ikväll? undrar Barbro.
  -Får väl vara hemma och läsa antar jag. Vad ska du göra då?
 -  Ska till Gården. Det är ju Disco där ikväll och några skulle supa hörde jag så det blir nog drag. Följ med vet jag. Kenta är säkert där. Du gillar honom vad? Det hörde jag ju tydligt.
Hon ler spefullt i mjugg. Dagens händelse har gett henne anledning.
Det är en pinsam fråga och tål inte att svaras på ännu men den första går an.
  -Vet inte om jag får men ska fråga. Vad gör ni där egentligen? Har ni kul?
  -Vi brukar samlas där hela gänget. Igår var det film och ikväll är det dans. Oftast är det Shake men ikväll handlar det mycket om Limbo.
  -Åh utropar Karin. Det har jag sett på TV. Man ska dansa under en ribba så lågt som möjligt utan att händerna får nudda golvet. Helkul ju!

Deras fordon står nästan ensamma i sina cykelställ för inför en helg har samtliga elever fasligt bråttom att lämna plugget. Karins stolthet är alldeles ny med vit och lila ram. Pappa kallar den för en pjatt-cykel. Varför vet hon inte. De upptäcker Tompa som med sina kompisar Benke, Lasse och Janne slår den rödhårige Sten så han faller omkull och blir liggande på den svarta hårda asfalten.
Det är Tompa som leder anfallet och de andra hänger på mot bättre vetande, vilket visar sig i deras ansiktsuttryck. Det kan Karin notera eftersom hon som sagt är en insiktsfull person så ung hon är.
  -Oh nej, nu slår de stackars ketchup igen utbrister Karin. Vad har den stackaren gjort för fel?
  -Vet inte, men han är ju rödhårig, svarar Barbro medan hon låser upp sin cykel och hänger väskan på styret beredd att ge sig iväg.
Men Karin kan inte följa sin kompis.
Hon vill bara skrika åt dem att sluta alltmedan Barbros ord ringer i öronen.
"Han är ju rödhårig"!
Sten blöder ur näsan men hans plågoandar fortsätter rått utan hänsyn med sparkar och slag. Han gnäller förtvivlad och ropar på hjälp.
Uppe i lärarrummets fönster står en vuxen i fönstret men gör sig ingen brådska. Nej, han tänker inte komma ut alls verkar det som trots ivriga vinkningar från Karin.
Ketchups gnäll går över i gallskrik.
  -Skrik du bara väser den elaka Tompa. Gasta högre så kommer brandkåren och släcker ditt brinnande huvud.
De andra skrattar hånfullt. Kanske har de glömt sina tidigare tvivel om det orätta i sina handlingar. Barbro ser intensivt på sin vän och förstår att det snart ska komma ett skrik ur det upprörda ansiktet. Hon rycker varnande i Karins arm.
  -Kom! Vi sticker. Gör inget som du får
ångra.
Den uppmaningen kommer alldeles för sent för Karin kan inte stå stum och se på då någon blir misshandlad.
Därför skriker hon rakt ut upprörd som hon är:
  -SLUTA FÖR HELVETE! Han har väl inte gjort er något heller.
Det blir märkvärdigt tyst och de skinnjacksklädda antagonisterna med uppkavlade jeans stelnar för ett ögonblick till medan Sten ivrigt samlar ihop sina saker och springer därifrån med trasiga jeans och blödande ansikte.
Snopet ser de på Karin som haft modet att lägga sig i vilket känns kymigt och ovanligt.
  -Vad sa hon?
Janne försöker återvinna situationen.
  -Hon tar Ketchup i försvar säger Tompa hånfullt. Vilket par, vad? Ketchup och Senap. HA Ha. Tuffingarna får sista ordet och nöjer sig med det då de åter har äran i behåll och går hånskrattande där ifrån. Nu har de något att berätta för de andra.
  -Där ser du, säger Barbro. Jag som gillar Janne. Han kommer inte att se åt mig efter det här och det är ditt fel. Varför är du alltid så hemvävd och mesig?
De trampar tysta hemåt i den livliga trafiken på den gamla invanda vägen längs Storgatan mot bostadsområdet Lundet.
Till sällskap har de många Wolkvagnar och Volvo PV, en del äldre med delad bakruta.Den lilla Morrisen förekommer också men anses som utdöd av de flesta.
Den snyggaste bilen utan all tvivel är enligt dem den moderna Amazonen. Den gillar flickorna. De skulle gärna åka i en sådan tillsammans med någon charmig kille.
  -Gärna för mig brukar Karin säga.
Kanske menar hon Kenta men han kan ju inte köra än.
Han kanske föredrar någon av de stora raggarbilarna som ständigt cirkulerar med sin rockmusik. Okey, tänker Karin. Jag kan tänka mig att fara omkring i en rosa Cadillac om han kör.
Där kommer en Amazon förbi och tutar, svart och blank är den då solen gnistrar i dess lack.
Det är ju Barbros pappa som kör! Jösses!
Blev hon mallig då tänkte Karin då bästisen förtjust utropade:
  -Han har köpt en!
Hon kan inte trampa fort nog för att komma hem och beundra miraklet.
Karins pappa äger en svart Wolksvagen med sittbrunn längst bak vilken är menad för bagage men som gjord för lillebror Lars som har en plats där för sig själv.
De svänger in på Bergvägen som tar dem hem till det nybyggda området.
Hemvävd och mesig tänker Karin surt.
Jag gjorde ju rätt, men de kommer att mobba mig ännu mer hädanefter.
Hon känner sig förtvivlad över dagens händelser som kommer att ge henne problem. Faller man ur mönstret och inte accepterar de oskrivna reglerna så löper man risk att hamna o onåd.
Förut var hon en nolla som inget betydde, hon var bara kompis till Barbro och nu skulle hon kallas för Senap, Ketchups tjej.
Det känns ända in i benmärgen att det kommer att bli besvärligt.
Hon önskar att hon var lika tuff som kompisen och accepterad av de andra och helst också populär men som den rättfärdiga flicka hon är så får det inte bli till vilket pris som helst.
Det har tidigare varit hennes åsikt men nu vet hon inte hur det ska bli.
Kanske borde hon försöka bli mer som de andra trots allt.
Alltså falla in i ledet även om det strider mot känslan som sitter fast rotat i hjärtat.