Min mamma hette Barbro - Föšrord

Jag har under många år i min verksamhet berättat för olika grupper om mitt liv.

- Du måste skriva en bok, sa många när jag avslutat mitt föredrag, som många hört mig berätta. Jaha, har jag tänkt. Vem skulle vara intresserad av att läsa den?

Jag har i alla fall lagt de orden på minnet, där så mycket annat ligger och ruvar.

En dag i livet var jag färdig att göra verklighet av tankarna. Men jag visste inte riktigt hur det skulle gå till? Jag kan ju inte skriva. Men jag kan prata.

När jag hade vant mig vid tanken, att skriva en bok, fanns det plötsligt många upplevelser, som jag skulle vilja skriva om.

Den gemensamma nämnaren är att allt är självupplevt. Eftersom jag är konstnärligt begåvad och hela tiden ser saker i bild och upplevelser, finns det ingen begränsning på min fantasi. Det får jag ofta lida för eftersom andra inte förstår vad jag ser.

Hur skriver man en bok utan att man vet hur det går till?

Den 7 november 2002 satt Gunnel Thunström och jag i mitt kök på Torp. Gunnel är en bra lyssnerska. Hon har fått höra alla mina planer under årens lopp när vi gjort olika saker tillsammans.

När hon hörde att det var allvar att jag ville skriva en bok och börja med boken om min mamma Barbro, föreslog Gunnel att hon kunde skriva samtidigt som jag berättade.

Eftersom jag inte brukar tänka så länge på något, som jag känner mig uppfylld av bestämde vi ett datum och satte igång.

Jag har nu under 5 tisdagar suttit i en rosa skinnfåtölj, som varit särskilt inburen och ställd på plats bredvid Gunnel och datorn.

Där lutade jag mig tillbaka, slappnade av och började prata. Det har varit så inspirerande. Nu när boken är skriven, är den faktiskt ute ur mitt huvud och det känns skönt. Idag, den 17 december 2002, har jag tillbringat 20 timmar i den rosa fåtöljen. Nu är boken klar!

Amie Lindahl-Norberg