Istanbulsonetterna är en sonettsamling bestående av 25 elvastaviga petrarciska sonetter. Sin titel till trots har samlingen inte något explicit fokus på den turkiska staden. Det var helt enkelt där den kom till. Min andra roman Min broder Georg var precis färdigskriven och jag kände mig hjärtligt trött på mitt eget språk. Att underkasta sig form och stränga rimflätor (ABBA och ACA) kändes i sammanhanget som en välsignelse. Sonettens restriktioner tvingar en att vända ut och in på sitt språk. Men framför allt lyckas sonettens regler provocera tanken.

Istanbulsonetterna är uppbyggd i fem delar med fem sonetter vardera. Var och en av dessa delar berör ett särskilt ämne och har sin egen inneboende tematik. Att utröna vad dessa teman kan tänkas vara är en uppgift jag gladeligen lämnar över till läsaren. I all konst – men kanske särskilt vad gäller poesi – bör mottagaren ha tolkningsföreträde.

I slutändan är Istanbulsonetterna framför allt en hyllning till formen, rimmen, rytmen. Ett ordpussel med oklart motiv. Med andra ord: allt det som utgör en värdig sonett.