Lejonet är en existentiell roman för ”den grundlurade generationen”. En oreligiös generation präglad av arbetslöshet och bostadsbrist utan egentliga ambitioner utom att bli nästa Blondinbella eller Alex Schulman. En generation som lever i ett tidevarv av obligatoriska Asienresor, beslutsångest inför studieval, lösa förbindelser, deltidsjobb och en utstakad mall som tycks dela in livet i tre tänkbara alternativ: jobba, resa eller studera.

Huvudkaraktären i boken axlar manteln som den medelmåttige unge mannen utan större drömmar eller förhoppningar om framtiden och livet i allmänhet. Han rör sig genom sin omvärld i en slags cynisk narkos, men genomgår under berättelsens gång en stor förändring, född ur en avsky mot sin omvärld och motvilja inför människolivets kutymer, nämligen den att bli – ett lejon.

Lejonet kan ses som en uppgörelse med myten om den moderna mannen, likväl som med det moderna samhället. Vi förs genom olika sätt att finna frid: kyrkan, politiken, kommersialismen, kvinnan, alkoholen och AA. Men inget som är lösningen på huvudpersonens problem, för lösningen går inte hitta i samhället, för samhället är problemet. Ett samhälle där rädslan för att inte bli ensam eller att inte anses som en riktig man utan känslor ska försöka döljas med antingen ett ohämmat supande, knullande eller med intellektuella lekar.

Lejonet är tänkt som en reflektion kring den värld vi lever i: en djungel av ideal, krav och relationer som vi går vilsna i, med en ständig skräck för de rovdjur som dväljes överallt i den. Kan det vara så att det finns någonting annat? Kanske är det bättre att utstöta ett primalt vrål, släppa ut lejonmanen och för en gångs skull stå upp för sig själv och, bildligt eller bokstavligt, lämna den mänskliga världen bakom sig?