Hotel Madeleine

På en tvärgata till Linnégatan stannade taxin till utanför porten till ett nio våningar högt hus, klätt i färgflagor av vitt och rosa. Jämte porten satt en sliten skylt av mässing. På skylten stod samma ord som det gjorde på taket, fast däruppe i form av stora bokstäver i rosa neon: ”HOTEL MADELEINE”.
   Ragnar steg ur taxin, fick sina väskor av chauffören och gled in i hotellets foajé. Belysningen var dålig, men Ragnar kunde se att möblemanget var från anno dazumal. Receptionen var obemannad. Ragnar plingade på en klocka som stod på disken.
   - Kommer strax! ropade en röst.
   Ragnar väntade en stund. Sedan dök en kort man upp bakom disken. På sin röda kavaj bar mannen en namnskylt på vilken det stod ”Direktör Diego”.
   - Vad kan jag stå till tjänst med?
   - Jag skulle vilja ha ett rum för natten, kanske även för flera nätter.
   - Hur många nätter?
   - Kanske så långt som tre månader.
   - Utmärkt! Jag har ett rum, men det är lite speciellt.
   - På vilket sätt?
   - Man måste se det för att förstå.
   - Vad kostar det?
   - Tvåhundrafemtio kronor natten.
   - Det låter ju bra.
   - Ja, men du skall nog titta på det först. Vänta, så skall jag hämta nycklar.
   Direktör Diego försvann in genom en dörr, låste den, och kom ut genom en annan dörr, vilken han också låste.
   - Kom, här borta!
   Ragnar tog sina väskor och gick fram till direktörn, som då pekade på en rosa dörr, på vilken det stod skrivet ”Madeleine” med snirklig text.
   - Det här är en originaldörr från när hotellet öppnades 1895. Var rädd om den. Bakom den här dörren är såväl en hiss som ett trapphus som enbart går upp till ditt rum, om du nu vill ha det, vill säga. Kom, så går vi in.
   Direktörn låste upp dörren och höll upp den så att Frank kunde gå in med sina väskor. Sedan låste direktörn dörren.
   - Hissen är också original. Visst är den fin?
   - Ja. Mycket.
   - Det är ingen fara med säkerheten. Den är testad av myndigheterna. Jag kommer bra överens med myndigheterna.
   Förutom en knapp för nödstopp hade hissen bara två knappar. På den ena stod det ”Foajé”. På den andra stod det ”Restaurant”. Direktörn tryckte på ”Restaurant”.
   - Vi är på väg till vinden på nionde våningen. Från början låg där en lyxrestaurang. Den gick bra fram till börskraschen 1929. Sedan omvandlades den till en porrklubb. Det var mer lönsamt under lågkonjunkturen. Porrklubben levde kvar till 1978 då hotellet fick en ny ägare. Då renoverade man delar av vinden och gav plats för en dansskola. Den stängde 1986 för att golvet till slut hade blivit för skevt. Det är ju alltid sättningar i sådana här gamla hus, du vet. Samtidigt passade ägaren på att sälja huset. Jag köpte det billigt, för det var inte i bra skick. Jag har inte brytt mig om att fixa så mycket. Alla har inte behov av lyx. Många vill bo billigt, och jag hyr ut billigt. Vindsvåningen har jag hyrt ut som ett enda hotellrum. Senast bodde här en pastor.
   Hissen stannade till. Direktörn föste undan hissens gallergrind.
   - Nu är vi framme. Stig på, stig på.
   Ragnar lyfte ut sina väskor ur hissen. Vindsvåningen var enorm och med sluttande tak. Som högst var det sex meter till tak. Enstaka möbler och kartonger stod här och var på golvet.
   - Nu står vi i mitten av våningen. Till höger finns ett litet kök, samt ett omklädningsrum för herrar och ett för damer. Det är kvar från den där dansskolan. Båda omklädningsrummen har duschar och toaletter. Damernas omklädningsrum är nästan dubbelt så stort som herrarnas, för i damernas finns bland annat två badkar och en bastu, fast bastuaggregatet är trasigt. Resten är, som du ser, ett enda rum. Du har fönster både mot norr och mot söder. Det är lite dragigt här, och elementen är inte så bra, så det blir lite kallt här på vintrarna. Å andra sidan blir här jättevarmt på somrarna, så det jämnar ju ut sig. Som du ser finns det en öppen spis också. Man får elda i den. Det har myndigheterna sagt. Gott om ved har du också, som du ser. Den tar nog inte slut i första taget, men om den skulle göra det, har jag ett nummer till en billig leverantör, men om du vill får du naturligtvis gå till skogen och hugga egen ved. Det gjorde ju pastorn som bodde här innan.
   På gavelväggen längst bort till vänster fanns ett krucifix med en Jesusgestalt i naturlig storlek.
   - Vi kan gå bort här och kolla in Jesus, sa direktörn.
   Jesus bestod av en manlig skyltdocka uppspikad på ett stort träkors som stod lutat mot gavelväggen. Jesus huvud var klätt i en peruk med, långt, brunt, lockigt hår och ett vitt tomteskägg. En vit handduk satt virad runt höfterna. För att Jesus skulle inta den rätta posen hade pastorn varit tvungen att bryta sönder skyltdockans armar i höjd med axlarna. I varje hand och överarm satt en stor spik. Själva kroppen satt uppe med en spik genom halsen och en spik genom vänster smalben. Över Jesus ansikte, kropp och handduk hade pastorn smetat sitt eget blod efter att ha skurit sig i underarmarna. Törnekrona saknades på Jesus huvud. Däremot hade han ett halsband med en fejkad hajtand. På gavelväggen, som före pastorns inflyttning hade varit vit, stod så många bibelcitat klottrade med stora svarta bokstäver att väggen nästan syntes vara mer svart än vit. Till höger om Jesus var det på väggen ritat ett fyra decimeter långt och uppochnervänt kors. På vardera sidan om korset satt pastorns handavtryck i blod.
   - Du får naturligtvis måla över detta om du vill. Du får faktiskt måla om hur mycket du vill här, fast inte i köket och inte i omklädningsrummen, och inte heller på den öppna spisen, för den är original, men på den här gavelväggen och på innertaket och på alla pelare och bjälkar får du måla hur mycket du vill. Det gör inget om du spiller på parketten. Där finns ju redan så många målarfärgsfläckar. För några år sedan bodde här ett ungt konstnärspar. De berättade för mig att de brukade kleta in sig i glada färger och så rullade de runt på stora, vita dukar på golvet och hade sex. Därefter ställde de ut tavlorna på ett galleri. De fick inte sålt en enda. Sedan flyttade de till Indien.
   - Varför flyttade pastorn härifrån?
   - För två veckor sedan kom han ner till receptionsdisken med en resväska. Han gav mig sina nycklar till våningen och ett vitt kuvert. Innan jag hann säga något sa han adjö och så gick han ut på gatan. Sedan dess har jag inte sett till honom.
   - Vad fanns det i kuvertet?
   - En lapp med en dikt. Jag läste den, och sedan så åkte jag upp hit och lade den på köksbordet. Den var så hemsk. Men jag kunde inte med att slänga den. Därför åkte jag upp med den hit. Vill du läsa den?
   - Ja, det kan jag väl göra.
   De gick in i köket.
   - Kyl och frys och spis bytte jag faktiskt ut 1999, så det här är moderna grejer. Här är dikten.
   Ragnar läste tyst för sig själv:
   ”Brinnande busken i öknen hägrar.
Ej finnes den som Herren förvägrar
att rida ut på kamel
och bota sina fel.
När kamelen gått hem och jag i öknen dött
skall en svältfödd gam hava fest på mitt kött.
Den skall äta sig riktigt nöjd och mätt,
ända in på mitt bara skelett.
Snart skall där komma en storm av sand
och göra mig ett med Egyptens land.”
   - Åkte han till Egypten?
   - Det är vad jag tror. Det är därför jag har packat ihop hans lösöre i kartonger. Jag tänkte sälja grejerna på en marknad, men det är mycket besvär för lite värde. Han ägde mest gamla böcker och annat skräp. Om du vill flytta in nu så kan du få alla möblerna och kartongerna för tvåtusen.
   - Tvåtusen?
   - Ok, ettusen då.
   - Jag kanske skall kolla i kartongerna först.
   - Äsch, ge mig en femhundring så får vi det överstökat.
   Ragnar gav direktörn femhundra kronor plus ytterligare femhundra kronor som betalning för två nätter eftersom han inte hade mer kontanter på sig för tillfället. Hotellet hade ingen utrustning för betalning med kort.
   - Här är dina två nycklar. Våningen inunder dig innehas av Lailas Kemtvätt. Firman fungerar även som tvättstuga i huset. Hon tar tjugo kronor för varje körning i tvättmaskin. För att komma till henne måste du ta din hiss och åka ner till bottenvåningen. Sedan får du gå till hissarna ute vid receptionen. De hissarna går till varje våning i resten av hotellet. Men åk inte ner i källaren för där har kineserna en symaskinsfabrik.
   - En symaskinsfabrik?
   - Ja. Där sitter en massa kineser på rad och syr kläder med sina symaskiner. Det är samma gäng som driver kinesrestaurangen i gatuplanet. Våning två och tre bebos enbart av kineserna. Våning fyra till sju bebos av studenter och gästarbetare, och på våning åtta finns Laila, som sagt, men hon bor inte där. Hon brukar stänga av tvättmaskinerna vid sjutiden och åka hem sedan. Har du några frågor?
   - Nej, det känns väldigt bra det här. Jag är jättenöjd.
   - Får jag lov att fråga vad du jobbar med? Jag tycker om att veta vilka mina hotellgäster är.
   Ragnar tänkte först säga som det var, att han var journalist, men så tänkte han att det kanske lät lite suspekt, så han ändrade sig.
   - Jag jobbar som kontorist i Stockholm, men jag har tagit tjänstledigt och rest hit till Göteborg för att få lite miljöombyte.
   - Det är bra. Göteborg är en mycket bra stad. Det är bra med havsluft. Nu skall jag åka ner med hissen. Jag kommer inte att åka upp hit igen annat än om det är något problem som du vill att jag skall fixa, men lös gärna problem själv, för jag har bara en anställd och det är min fru, så jag hinner inte reparera så mycket.
   - Ok, jag skall försöka.
   Direktörn åkte ner. Ragnar gick från fönster till fönster och tittade ut över takåsarna. Medan han gick omkring där kom han att tänka på småländskan som han hade pratat med tidigare under kvällen. Han ringde upp henne på hennes mobil.
   - Ja, hej det är Sandra.
   - Hejsan! Det är Ragnar, eller du vet nog inte mitt namn, men det var jag som var inne hos dig för någon timme sedan och letade efter hotellrum.
   - Jaa! Är det du med skägget, från Stockholm?
   - Ja, just det.
   - Hur gick det?
   - Det gick bra.
   - Vilket hotell bor du på då?
   - Hotell Madeleine.
   - Madeleine? Det hotellet känner jag inte till.
   - Det är nog inte så konstigt. Det verkar vara ett lite udda hotell, kan man säga.
   - Var ligger det?
   - Jag vet inte var jag är någonstans.
   - Kolla om adressen står på något brevpapper.
   - Det här hotellet har nog inga brevpapper.
   - Kan du inte ringa mig i morgon och säga vad det är för adress?
   - Ja, det kan jag ju göra. Förresten måste jag bara berätta: Mitt hotellrum är en hel vindsvåning, och jag betalar bara tvåhundrafemtio kronor per natt. Jag skall bo här i tre månader.
   - Tvåhundrafemtio kronor? Du skojar?
   - Nä.
   - För en hel vindsvåning?
   - Ja.
   - Då får du ju se till att ha en inflyttningsfest.
   - Ja.
   - Vad sägs om klockan åtta i morgon? Då är det ju fredag kväll och allting.
   - Klockan åtta låter bra.
   - Men du får ringa i morgon och ge mig adressen då.
   - Ja. Du skall få mitt telefonnummer också, för man kan inte gå och knacka på min dörr, utan jag har en egen hiss som går rätt in i mitt rum.
   - Nämen sluta nu. Nu driver du med mig.
   - Nej, det gör jag inte. Det är sant.
   - Hur stor är den där vindsvåningen egentligen?
   - Det verkar som att jag har hela hotellets vind, hela nionde våningen.
   - Det är ju helt sjukt!
   - Visst är det?
   - Kan jag ta med några kompisar på inflyttningsfesten?
   - Hur många?
   - Jag vet inte vilka som skulle kunna komma, men det blir kanske några stycken.
   - Ja, men det blir ju bra.
   - Skall det vara knytkalas?
   - Ja, det blir alldeles utmärkt, för jag är inte så bra på att laga mat.
   Ragnar ångrade att han hade sagt det där sista, för han visste ju att kvinnor nuförtiden ville ha män som kunde laga mat. Sandras intresse verkade dock hålla i sig. De pratade en stund till innan de lade på.
   Känslorna inom Ragnar blev honom övermäktiga. Han lade sig ner på golvet och stirrade upp i taket. Han låg så i tio minuter. Sedan gick han in i damernas omklädningsrum, tände lysrören, tappade upp ett bad och satte i kontakten till sin bärbara dator.
   Något senare, endast i ljuset från datorskärmen, steg han ner i det varma badet till tonerna av Leonard Cohens ”First We Take Manhattan”.