På kontoret i Stockholm

- Jag vill att du kommer in på mitt rum sedan, det är en sak vi behöver prata om.
   Det var Ragnars chef som yttrade orden. Ragnar svarade inte, och chefen förväntade sig inget svar heller, utan bara lydandet av order. Chefen lämnade fikarummet. Kvar satt Ragnar med sina unga kollegor. Han hade alltid tyckt att de var ohyfsade, och nu hade de inte ens vett att dölja att de småflinade åt honom.
   Ragnar tog sin kaffemugg och gick till sitt rum. Därinne, i en av bokhyllorna, stod en liten pokal som han hade vunnit för sitt ”excellenta och djuplodande journalistiska arbete 1989”. Han tog tag i pokalen, blundade och blåste bort lite damm. Sedan ställde han sig vid fönstret och tittade ut mot den utsikt som i så många år hade varit hans. Han tryckte den lilla pokalen mot sitt bröst. När han sedan tittade ner blev han påmind om sin skrynkliga skjorta. Bland alla gliringar han brukade få, var den om hans ostrukna skjortor en av de vanligare. Han hade varit gift en gång i tiden, men efter det hade han alltid kommit i skrynklig skjorta till jobbet.
   Han ställde tillbaka pokalen i bokhyllan och gick in till chefen.
   - Jaså, du har redan fikat klart? Slå dig ner, sa chefen och gjorde en gest mot besöksstolen.
   Ragnar satte sig. Chefen satt med knäppta händer och tittade ner i skrivbordet.
   - Du vet ju hur läget är …
   - Nja, jag vet inte riktigt hur du menar, sa Ragnar.
   - Någon måste gå. Får vi inte ordning på våra siffror, måste någon gå.
   - Är det så illa?
   - Så illa är det.
   - Finns det något jag kan göra för att hjälpa till?
   - Du har försökt, Ragnar. Du har försökt, men erkänn: Du håller inte längre måttet. Du har en hög lägstanivå, men dina artiklar duger inte. Det är 2000-talet nu. Du måste anpassa dig. Du måste anpassa ditt skrivande.
   - Jag …
   - Här är pappret som säger att du är uppsagd. Men jag skall ge både dig och den här blaskan vi jobbar på en chans. Du skall resa ner till Göteborg. Du får fixa resa och boende själv. Du får tre månader på dig att skriva det bästa reportage som någonsin har skrivits om gangsterstaden Göteborg. När du lämnar in texten om tre månader är du uppsagd, men om det sedan visar sig att ditt reportage lyckades vända våra försäljningssiffror uppåt, lovar jag att återanställa dig. Vad sägs?
   - Ja, det här kommer ju väldigt plötsligt …
   - Uppriktigt sagt skiter jag i din åsikt. Du skall resa till Göteborg, och så länge du är avlönad här skall du jobba med reportaget, förstår du?
   - Jag förstår.
   Ragnar lade händerna i sitt knä och tittade ner i golvet.
   - Vad väntar du på? Sätt igång och jobba. Åk hem och packa, och ta sedan tåget till Göteborg i kväll. Sätt lite fart!
   - Men i så fall måste jag ju hyra ut min lägenhet. Jag har inte råd att bo både i Stockholm och i Göteborg.
   - Det där får du lösa någon annan dag. Jag vill att du checkar in på ett hotell på Västkusten före midnatt.
   Ragnar lämnade chefens rum. Kollegerna hade stått utanför och tjuvlyssnat.
   - Skall du åka till Göteborg nu? Va? Umgås med goa gubbar och äta räkmackor varje dag? Va? De e la gött, änna?
   Ragnar bevärdigade dem inte med en blick. Han gick till sitt rum och skyfflade ner allt han ville ha med sig till Göteborg i en stor, brun portfölj.