Anders får oväntat en inbjudan till en barndomsväns bröllop. Det är starten för en resa som börjar stillsamt. Sedan, plötsligt och okontrollerat befinner han sig på väg rakt in i en labyrint av fasa, men också kärlek. Skulle han lyckas ta sig ut ? Om han gör det så är det som en ny människa.

På sin färd minns Anders när han som barn såg in i gubben Trassells stora tomma ögon. Blicken vädjade om hjälp. Gubben hade även han befunnit sig på en mardrömsresa. Men vad hade Anders kunnat göra ?

Gubben hade sänkt blicken. Så hörde Anders honom väsande, men tydligt.

”Anders, visa dig aldrig svag. För den som är svag blir alltid utnyttjad och får alltid stryk. Dom flesta människor fungerar så, hur kloka dom än anser sig vara. Dom fungerar som skatorna. Har du sett hur skatorna hackar ögonen ur stackars fåglar som har skadat sig och inte kan försvara sig eller fly. Sådana är människorna. Så visa aldrig Din svaghet. Gör du det så kommer det alltid någon och skall hacka ut dina ögon.”

Anders hade många gånger komma att minnas hans ord och tyvärr nödgats inse sanningen i dem. Nu, såsom tidigare !