Kapitel 1

Lisa slog sömndrucket upp ögonen till det monotona ljudet av den handgranatsliknande väckarklockan. Hon dängde den i nattduksbordet och drog en djup suck. Hennes hjärta slog snabbt, liksom varje gång hon trodde att hon försovit sig.                      
– Jag måste med 07.45-bussen, mumlade hon yrvaket och satte sig långsamt upp i sängen.                      
Lisa tog några yrvakna steg ut i badrummet och sträckte på sig. Ett svagt krasande ljud från de översta nackkotorna fick henne att grimasera ogillande. Hon svor då hon ännu en gång lyckats snubbla över den strategiskt utplacerade hanteln som låg på golvet. Lisa fnös irriterat och stannade till för att skaka liv i sin pulserande fot. Hon kastade en hastig blick mot badrumsspegeln och ställde sig sedan i badkaret och duschade. Hon var som vanligt frusen och kunde känna gåshuden explodera upp i små knottror på armarna och höjde värmen på vattnet.

När håret torkat ordentligt, satte hon med stor möda och många hårnålar upp det i en stram knut i nacken. Lisa gick ut i vardagsrummet igen, öppnade garderoben och bläddrade försynt bland kläder som inte kändes som hennes egna. De kändes ofta alldeles för propra och sekreterarliknande, för att inte nämna hur färglösa de var. Hon klädde och sminkade sig med omsorg. För att bli respekterad på jobbet, var hon tvungen att ta till alla knep hon kunde för att se äldre ut. Kunderna granskade henne nedifrån och upp med sina förutfattade meningar och dömande ögon och välja en annan kassa. Lisa hade jobbat i kassan i en stor mataffär sedan hon var 16 år. Den första tiden hade hon kommit ihåg som den värsta i hennes liv - så många nya detaljer varje dag och otrevliga kunder som såg föraktfullt på henne, skakade på huvudena och skrattade torrt och glädjelöst åt sina egna skämt. Men hon hade stått ut och alltid varit trevlig mot kunderna, även de bröststirrande äckel, vilka hon funderat på att smälla till. Men efter ett tag hade hon lärt sig att uppskatta jobbet som en någorlunda kvalitativ verklighetsflykt och det fejkade leendet blev alltid äkta mot slutet av arbetsdagen.

Busschauffören tittade förföriskt in i Lisas ögon när hon steg på bussen. Hon log stelt, hälsade, drog sitt busskort och satte sig långt fram på bussen. Dessvärre tillräckligt långt fram för att hon skulle kunna se busschauffören i ögonen via den runda takspegeln. Det var en tidig höstmorgon och solen hade just stigit upp. Lisa såg löven blåsa omkring utanför och bussen började långsamt rulla ut på färd ur den lilla staden. Vägen var lång och guppig av pågående vägarbeten och längs sidorna med bussen såg hon träd svischa förbi i snabb takt. Ibland passerade bussen en kohage och en ladugård, men större omväxling än så blev det aldrig. Visserligen fick Lisa en gång bevittna hur en bil sladdat av vägen, men det var ju långt ifrån den spänning och omväxling hon sökte. Hon drog fingrarna genom en hårtest som hade ramlat ner i pannan, stoppade den bakom ena örat och började lösa sudoku. Efter tio minuter övergick hennes räknande i fritt associationsskrivande. Det var tillfredsställande att skriva saker ingen annan förstod.
– Ursäkta mig, sade en knubbig dam iklädd en grön kappa. Jobbar du här?
Nej, jag bara gillar att ha på mig någon annans arbetskläder, tänkte Lisa bittert.
Hon klistrade snabbt på ett bländande leende.
– Ja, svarade hon glatt och slog hurtigt ihop händerna.
– Vart kan jag hitta fläskfilén? Den som ni hade extrapris på den här veckan.
– Frysdisken längst bort. Där vid skyltarna.
– Tack.
– Är det någon garanti på den här? frågade en annan kund med en brödrost i famnen.
– Två års garanti.
– Ursäkta. Ska den här lacknaftan spädas med vatten?
Inte om du ska sniffa.
– En del lacknafta, nio delar vatten.
Lisas var vanligtvis full av ironi och sarkasm, vilket hon mestadels dolde inom sig. Omgivningen var helt enkelt inte redo för den sortens brutala ärlighet Lisa försökte att inte haspla ur sig.
– Vart ligger batterierna?
– Precis vid kassorna, svarade Lisa och pekade på ett bord med batterier inom synhåll.
Kunden himlade med ögonen och satte händerna i sidorna likt ett trotsigt barn.
– Var det inte himla dumt av er att flytta dem?
Ja! Bra idé att fråga hon som började helgjobba vid 16 års ålder.
Till den trotsiga kundens försvar, kunde man lätt ta Lisa för att vara äldre. Inte mycket, men samtidigt tog hon till alla knep för att se mognare ut i sitt stramt uppsatta hår och sina välvårdade naglar. Andra flickor i hennes ålder brukade färga håret och gå lös på mascaran och annat smink. Lisa hade snabbt insett att nutidens förutfattade meningar och fördomar mot ungdomar, inte gjorde hennes yrke lättare när hon följde strömmen.
– Ja, varorna flyttas ibland, svarade Lisa mekaniskt.
Det kändes fel att svara ”vi flyttar varorna”, eftersom hon på ett någorlunda vuxet sätt ville signalera att hon inte hade något alls med varuplaceringen att göra. Hade hon svarat ”de flyttar varorna”, hade hon låtit oansvarig och dessutom satt cheferna på en piedestal. Hon hade lärt sig vilka svar och kommentarer som gick hem hos kunderna och att det var viktigt att välja sina ord rätt.
– Det var dåligt av er, utbrast kunden och hötte med sin knubbiga, lilla näve.
Lisa betraktade tyst den kortväxta, lilla kunden vända på klacken. Hon förstod att kunden antagligen haft en dålig dag och ville avreagera sig på någon. Men hon tyckte ändå att det såg för komiskt ut när en kortväxt kund försökte sätta henne och hennes 172 centimeter på plats. Det kunde liknas vid en liten tax som utmanande skällde på en stor schäfer. Schäfern var respektingivande, men samtidigt inte stor nog att hålla sig undan från.
– Lisa K till kassan. Lisa K till kassan, hördes det plötsligt ut ur högtalarna i affären.
– Underbart, muttrade Lisa och gick med raska steg bort mot kassorna.
Som vanligt hade någon kollega inte tänkt på att det lät fel att ropa ”Lisa K till kassan” flera gånger efter varandra. Det blev ju Lisa kåt i kassan!

Folk är nog i grunden en aning avståndstagande och rentav asociala, tänkte Lisa på bussen hem igen. Folk satt själva i sätena på tvåsitsiga rader och hade lagt upp väskor och jackor på sätet bredvid. Hon kom på sig själv med att sätta sig långt bak, trots sin åksjuka, bara för att själv sätta sig vid en tom tvåsitsig rad. Folk satte sig helst inte bredvid någon främling i onödan. Ingen pratade någonsin med någon, även fast de alla delade samma 40 minuter på samma jävla buss, samma jävla dag och timme i veckan. Lisa granskade sina medpassagerare. En pojke i hennes egen ålder, som alltid lyssnade på hög technomusik i sina hörlurar, en farbror som läste GT och upprört skakade på huvudet, en tjej som pratade i en mobiltelefon om allt och inget. Resterande läste böcker, åt mat, sov eller knappade frenetiskt på sina mobiltelefoner. Alla var egentligen av samma skrot och korn. Alla delade tystnad och sk. miljösparande , vilket Lisa kallade ”regerings-bullshit” . Det fanns inget sorgligare än när en korpulent man i övre medelåldern körde om en skolbuss fylld med barn. Men samtidigt var det inte alls billigt att åka buss. Årligen höjdes priserna något så kollosalt.
– “Stötta kollektivtrafiken” my ass! muttrade Lisa lågmält.
Det var mörkt och jävligt på bussen. Nyasfalterade vägar blev till grusvägar och finniga tonåringar steg på bussen vid en by. Lisa flyttade på en hårnål hon tyckt var felplacerad. Några högljudda, överförfriskade tjejer störtade ombord på bussen vid nästa hållplats. Det luktade sprit och cigaretter i bussen och de var ännu ute i skogen och ungefär 15 minuter från närmaste stad. Men färden kändes betydligt längre när Lisa blev omgiven av skrikande tjejer.