Prolog

Lisa fingrade nervöst på kartan hon skrivit ut tidigare under dagen. Den var överflödig, med tanke på hur litet samhället var, men hon hade inte råd att misslyckas och tänkte inte ta några onödiga risker. Hon var ännu inte säker på om hon vågade slutföra uppdraget över huvud taget, men hon kunde inte vända hem efter att ha tagit sig såhär långt. Lisa drog ned de starka, runda glasögonen till nästippen för att kunna se lite bättre. Det hela hade hittills gått lite för lätt, bortsett från att munkjackan och mössan, vilken hon pressat in allt burrigt hår i, gjorde henne varm. Lisa kände sig en aning osäker och hon satte sig villrådigt på trottoarkanten vid busshållplatsen. Hon hade äntligen chansen att ta ut sin hämnd och få upprättelse för vad han gjort mot henne. Det skulle vara för hennes egen skull; som en symbolisk förlåtelse för hur lågt hon tillåtit sig själv att sjunka efter perioden då han systematisk skadat henne fysiskt och psykiskt. Detta var för Lisa och alla andra som fått uppleva samma hemska saker. Hon öppnade axelväskan med ett litet ryck som fick kardborrebandet att låta torrt och skrapande; nästan ihåligt. Hon famlade runt med högerhanden i väskan och hittade snabbt vad hon sökt efter. Lisa smekte sprayflaskan med oljebaserad rödfärg extra hårt; som för att förvissa sig om att den fortfarande var där.                     
– Det här är på riktigt, mumlade hon och restesig upp med ett ryck.                                             Det var dags att slå slag i saken; hon kände det i hela kroppen. Hennes heta blod rusade genom kroppen och hon spände ögonen i vägen framför sig. Kanske hade det hela gått så lätt för att det var meningen att det skulle hända just denna ljumma kväll i juli. Turen verkade sannerligen vara på hennes sida. Samhället var sånär som folktomt, trots att det fortfarande var ljust ute och klockan inte var mer än fem.                      
Lisa spärrade upp ögonen då hon fick syn på rätt gatuadress. Om hon hade räknat rätt skulle hon bara behöva följa vägen och sen svänga höger efter ungefär 200 meter. Husen i området hade utsidor täckta av eternitplattor, tegel eller trä i matt, röd färg. Lägenheten där han numera bodde var av tegel och ena kortsidan var prydd med ett kors av järn. Lisa andades hetsigt och tittade med stora ögon på byggnaden. Han bodde i portgången längst bort, nummer elva. Hon korsade målmedvetet parkeringen och drog upp sin gammelmormors runda glasögon från nästippen. Nu skulle hon se mycket suddigt, men hon kunde inte riskera att bli igenkänd. Det kändes obehagligt; som om någon snörde ihop hennes bröstkorg och drog allt hårdare tills hennes hjärta in längre fick plats därinne. Lisa vek i sista stund undan från att snubbla över en trehjuling på gårdsplanen. Tjejen han bodde nu hade med all säkerhet ingen aning om hans förflutna; och barn hade hon också, tänkte Lisa bestört. Hon rundade byggnaden och fick syn på balkongen hon så väl kände igen från fotot hon studerat ingående innan hon åkt hemifrån. Besynnerligt nog befann sig balkongen på bottenvåningen, vilket innebär att balkongen påminde mer om en veranda beklädd med ett plåthölje. Hon drog upp luvan och gick förbi balkongen och tittade in genom fönstret. Det såg mörkt ut i alla rum. Hon blev ännu en gång osäker på sitt uppdrag som visat sig vara lättare än hon någonsin kunnat ana. För att vara på den säkra sidan tog Lisa ytterligare några varv för att försäkra sig om att ingen var hemma. Lisa gick in i trappuppgången och letade snabbt upp rätt dörr. Hon hade funderat många gånger på vad hon skulle vilja säga till honom om hon fick säga en enda mening. Men som alla andra gånger hon tänkt på det, var det bara en mening som cirkulerade runt i hennes huvud. Den måste ut! Hon skakade om sprayburken med den lilla klickande kulan i och tog ett djupt andetag innan hon släppte lös två års ilska och frustration. Röd var sannerligen en fin färg att göra detta med, speciellt oljebaserad sådan…