Brev från hjärtat

Plötsligt känner jag dina händer ta tag i mina bakifrån.
Du håller om mig.
Jag lutar mig bakåt och våra kinder trycks mot varandra så att jag kan känna hur varm du är.
Jag har aldrig träffat någon med så mjuka och lena kinder som dina.
Du pussar mig på huvudet, sedan viskar du något i mitt öra men jag uppfattar inte orden.

- Va?
Jag ställer mig upp och vänder mig om för att titta på dig.
Först förstår jag inte, jag kopplar inte vart jag är.
Plötsligt står jag vänd mot min säng.
Min egen säng hemma i mitt eget sovrumrum.
Jag märker att det är mörkt omkring mig.
Tyst och mörkt.
Jag förstår att det är natt och att jag nyss låg och sov.

Jag vill egentligen inte börja skriva om hur mycket jag saknar dig.
Jag saknar dig så mycket att jag tänker på dig varje sekund om dagen för att sedan drömma om dig på natten..

Du vet inte hur det känns att leva i verkligheten. Du vet inte hur det känns att borsta tänderna i verkligheten varje morgon, laga mat i verkligheten varje dag eller promenera längs stranden i verkligheten. För i verkligheten gör jag allt det där ensam. I verkligheten är du inte här med mig. Det är så mycket lättare att bara drömma sig bort och tänka på tiden vi hade tillsammans.
Det har gått lång tid nu, nästan ett år. Kan du tänka dig hur fort tiden går egentligen? Det känns som att det var förra veckan jag knackade på dörren till ditt rum mitt i natten. Då vi tände alla de där ljusen och det slutade med att vi drack lite för mycket. Egentligen borde jag mått dåligt morgonen efter med tanke på huvudvärken och för att inte prata om illamåendet.
Men jag klagade inte, jag var ju med dig. Hur skulle jag kunna må dåligt, jag var ju med dig?

Du vet inte hur mycket det sved i hjärtat när jag läste det där i ditt brev. Det där att jag skulle komma till Sverige utan språk, vänner eller jobb. Det där när du påstod att jag inte skulle trivas för att jag älskar kryddstark mat och det finns inte i Sverige. När jag läste det brann mitt hjärta upp. Hur kan du påstå att någon jävla mat kan göra mig olycklig när den olycka jag känner för att jag inte får vara med dig är tusen gånger värre, rent utan obeskrivlig.
Om jag så lär mig tjugo olika språk och skaffar mig ett jobb som gör mig rikare än Bill Gates så skulle det inte betyda något. För utan dig saknar allt betydelse.
Först förlorar jag i princip hela min familj, en stor del av mina vänner, vårat barn som du bar på, och nu dig. Säg mig vad jag har kvar? Nämn något jag har kvar att leva för och våga inte säga mig själv, för inte skulle väl du vilja leva ett liv i ensamhet?

Och ja - utan dig kommer jag alltid att känna mig ensam. Jag svarade på ditt brev av en enda anledning. Jag vet att du inte har glömt mig. Du försöker glömma mig.
Jag vill att du ska veta att jag tänker göra samma sak. Jag tänker försöka glömma dig.
Innan jag lägger ner det här brevet i kuvertet och klistrar igen det för alltid vill jag bara be dig, eller nej, jag beordrar dig att inte svara. Som jag skrev så är verkligheten redan svår.

För att kunna gå vidare måste vi acceptera.
Men bara för att jag lör mig acceptera och går vidare betyder det inte att jag glömmer dig. För att glömma någon man älskar är som att komma ihåg någon man aldrig har träffat.