Prolog

                                                           Terminator24”

                                                                 Prolog

Mikael Király, hans yngre syster Maria och jag har varit simmarkompisar i tre år. Varje morgon från måndag till lördag simmar vi våra tjugo längder i femtiometersbassängen.    Efter träningspasset äter vi frukost i kaféet med havreflingor, russin, blåbär och krossade linfrön. Då står vi oss bra till lunchen.         Maria är lärarinna på katolska skolan i religionskunskap, svenska för invandrare och gymnastik.   
    Mikael är en och nittio lång, fem centimeter längre än jag. Han har svart lockigt hår medan jag är blond men föredrar en renrakad skalle av rena bekvämlighetsskäl.  Mikael är mycket muskulös trots att han inte tränar med vikter som jag. Jag tränar mycket men kan aldrig bli en muskelknutte. Men  det bekymrar mig inte ett dugg. Mikael är ett  veritabelt matvrak,  men blir inte överviktig tack vara Maria, som håller noga koll på honom.   Som  vegetarian har jag inga problem med att hålla mina sjuttio kilo. 
    Jag är inte  ett dugg intresserad av trendiga kläder och klär mig alltid i svarta eller gråa funktionella kläder, något som innebär så många fickor som möjligt.  
     Jag har alltid  en mindre väska hängande på magen,  som är lätt åtkomlig i alla
lägen  och  en rymlig lättviktsryggsäck på ryggen där många saker får plats.       
     Maria är en riktig skönhet. Hon kunde vara mannekäng eller fotomodell, men
hon avskyr all flärd och går alltid klädd i pösiga gråa kläder. Grått är den enda färgen hon gillar. Hon kunde ge intryck av att vara nunna om det inte vore för hennes svarta axellånga hår och hennes vackra ögonbryn, som väcker min stora beundran, för att inte tala om hennes sensuella mun.  
   Mikael har ändrat sitt ungerska förnamn Mihail till Mikael medan Maria har behållit sitt men skriver det utan akut accent såsom det är brukligt i Ungern.  Även accenten över a i efter­namnet Király har det slopat.
   Deras föräldrar var mycket fromma katoliker. När de flyttade till Sverige gick Mikael och Maria i femman.  Efter faderns död försörjde sig deras mor som städerska i katolska kyrkan. Då drömde Mikael och Maria fortfarande om att bli munk och nunna. Fyra år senare i nian hade de inte längre sådana ambitioner. De kunde inte förlika sig med det mycket stränga livet i ett kloster när de gick en prövotid båda två. De ville själva bestämma över sitt liv till  moderns stora förtret.
  Mikael känner sig som bög och Maria som lesbisk.    Det är bara deras biktfader och jag som känner till den hemligheten.  Deras mor fick aldrig reda på detta när hon ännu var i livet.    Mikael och Maria litar på mig och vet att jag är en förtegen människa. Vi är en väl sammanhållen trio, vi kan lita på varandra i vått och torrt.  
    Som fromma katoliker är Mikael och Maria mycket aktiva i den katolska församlingen. De ser på sin läggning som onaturlig och syndig och ger inte efter för den. Onani däremot är tydligen ingen svårare synd i deras ögon. 
  En dag när jag satt på bänken framför sovrumsfönstret hörde jag Marias vällustskrik.  Jag reste mig och tittade in genom det öppna sovrumsfönstret: Maria satt grensle på Mikael och båda onanerade varandra.  Jag hukade mig och smög snabbt runt huset och satte mig på trappan.  Jag kände mig omtumlad. Mina fromma vänner som njöt av ”köttets lusta”! De hade tidigare flera gånger sagt att vi människor måste kämpa mot ”köttets lusta”. 
    När jag efter en lång stund ringde på dörren var båda på ett strålande humör och jag en erfarenhet rikare. Tanken slog mig att många präster i katolska kyrkan kanske gjorde likadant.  Jag tänkte på Nietzsches ”Mänskligt, alltför mänskligt”.    Varför skulle Mikael och Maria inte njuta tillsammans?
    Mikael är kriminalinspektör.  Ingen bland alla hans kollegor misstänker något. Han är allmänt uppskattad för sitt öppna och mjuka sätt både bland kvinnliga och manliga kollegor, men han är mycket fåordig i tjänsten.  Han hyfsar sitt språk, som är ganska rått bland många av hans manliga kollegor.  Hos mig däremot är han talför till tusen, eftersom han vet att jag tiger som graven.  
Maria och Mikael tycker att jag också faller utanför den vanliga ramen. Första gången detta kom på tal undrade båda om jag också var homosexuell.  När jag skrattade ville hon veta varför jag gjorde det.   
    ”Maria, om du inte vore lesbisk, skulle jag falla för dig på stubben!”
 Hon gav mig en hjärtlig kram.   
    ”Ta inte illa upp, men även om jag inte vore lesbisk skulle jag inte vilja ha en man som inte är katolik.  Dessutom är du agnostiker.  För oss är agnosticismen detsamma som ateismen.  Men du är vår käre vän. Vi innesluter dig alltid i våra böner.”   
    Det gick inte att få Mikael och Maria att inse att det råder stor skillnad mellan ateismen och agnosticismen.  Ateister är mycket kategoriska typer, de saknar agnostikerns ödmjukhet, som erkänner att han inte vet och därför inte låser sig fast vid fixa idéer.  
    Mikael och Maria kan inte förstå att en man som jag inte kastar sina blickar på attraktiva kvinnor.  Något säreget är det med mig i alla fall, tycker de . Men det tar jag med en klackspark.
    Min far var adjunkt i latin, grekiska och filosofi. Han tog sin mats ur skolan när han ärvde en större förmögenhet efter mina farföräldrar.    Far var på ständig kollisionskurs med vårt skolsystem där flumpedagogiken satt i högsätet. Han hoppade helt enkelt av etablissemanget, eftersom han var djupt missnöjd med sakernas tillstånd.    
   Droppen som fick bägaren att rinna över var en incident under en lektion i engelska i grundskolans klass sex, som till och med fick sitt nedslag i kvällspressen.    På den tiden skulle man undervisa i engelska utan att använda svenska ord. När lärarinna ritade en korv på tavlan och skrev ordet `sausage´under korven och sa högt och tydligt `sausage´ samt uppmanade eleverna att upprepa ordet i kör, räckte flera elever upp handen. Hela klassen skrattade högt när en flicka sa:  "Fröken, det heter väl `penis´ och inte `sausage´!"

    När jag gick ut nian med en femma i alla ämnen blev det inte tal om något gymnasium utan far skulle undervisa mig  som en gammaldags informator på en herrgård.   
    ”Erik, att nöta skolbänken med mer eller mindre motiverade skolkamrater är bortkastad tid.”  
    Då anade jag inte hur rätt han hade.  Med hans dagliga hjälp avverkade jag gymnasiet på mindre än två år.   
   ”Erik, du kan vara stolt”, sa far glädjestrålande. ”Nu börjar vi med propedeutiska studier på högskolenivå, men bara med ämnen du känner för.  Sedan kan du när som helst lägga till nya ämnen.
    Under loven reste vi utomlands. Vi hade våra laptops med oss och studerade ett brett spektrum av olika ämnen, även sådana som min far inte hade sysslat med tidigare.  
    Far förklarade för mig skillnaden mellan en ateist och en agnostiker.    
  "Ateister är för det mesta pseudovetenskapliga, Erik."
    Man kunde lätt beslå en ateist med ovetenskaplighet om man bad honom att ange stringenta bevis för att det inte finns någon gud. Agnostiker däremot präglades av en ödmjuk hållning inför alla frågor som man inte kan få något svar på. Far citerade flera gånger Dubois Raimond, den berömde franske naturvetaren, som en gång tog upp de så kallade "eviga frågorna" i ett tal och slutade med de kända orden: "Vi vet det icke , och vi kommer aldrig att veta det."   
     När jag undrade vilka frågor far tänkte på, svarade han: "Varifrån kommer vi, vart är vi på väg, vad är meningen med livet. Sist men inte minst, varför finns det onda?"   
     Far upprepade ibland att han företrädde en humanistisk syn på allting och att man inte alls behövde ta sin tillflykt till en religiös tro för att finna trygghet i livet. Men han poängterade om och om igen att livet måste ha en mening, men att var och en måste finna en personlig mening med sitt liv.

När jag fyllde tjugo år gjorde vi en jordenruntresa. Den resan kommer jag aldrig att glömma.  Far berättade för mig varför han aldrig hade gift om sig. Min mor dog i en hjärntumör när jag ännu var liten. 
   ”Erik, din mor och jag var ett utomordentligt lyckligt par. Din mor var läkare och  hon hade  också doktorerat i psykolog. Det känner du till.  Genom henne fick jag upp ögonen för vad ett lyckligt sexuellt samliv innebär. Hon sa en gång: ´Liborius, ett lyckat sexuellt samliv beror alltid på lusten hos båda parter. Om du och jag hänger oss åt ett ohämmat sexliv, blir konsekvensen obönhörligen den att kvantiteten kväver kvaliteten´. Hon var en oerhört klok och lyhörd kvinna. Jag följde hennes råd. Vi var mycket varsamma och gav inte efter när sex alltmer fyllde det offentliga rummet. Din mor och jag såg helt annorlunda på kärleken än de flesta.”   
    Far och jag tittade på åtskilliga kvinnor som var med på kryssningen. Vi studerade deras beteende.  
    ”Varför försöker de flesta kvinnor att vara så attraktiva som möjligt, Erik?”  
    ”De vill att antagligen att någon som de själva gillar attraheras av dem!” 
     ”Erik, när du tycker att en kvinna är mycket intressant och sympatisk, bör du fråga dig om du är rätt man för just henne. Då måste du först och främst lära känna henne. De flesta gör tvärtom nuförtiden. De ligger med varandra och skjuter upp att lära känna varandra tills senare.” 
   ”Far, jag anar vad du menar. De flesta är bara ute efter att få den där snygga kvinnan eller den där attraktiva mannen. De bryr sig inte om vilken sorts människa hon eller han innerst inne är, eller hur?”    
    ”Du har träffat huvudet på spiken, Erik!”
    Det var en hållning som Erich Fromm rekommenderar i sin berömda bok Kärlekens Konst. Han poängterar att det gäller "att vara i stället för att vilja få".       Den inställningen till kvinnor har förblivit vägledande för mig.  Det är något som jag inte har talat om med Mikael och Maria. De skulle nog inte förstå mig, är jag rädd. 
    När vi deltog i en safari till oasen Timbuktu på kamelrygg hade vi med oss Tomas Morus´latinska bok Utopia.  Far frågade mig när vi hade läst den spännande boken om ön "Ingenstans" hur jag föreställde mig vårt moderna samhälle med utgångspunkt från Utopia. 
    "Jag föreställer mig att många skulle sucka och önska sig ett samhälle utan stress."
    Far föreslog då att vi skulle ta itu med boken The Stress of Life, som Hans Selye hade skrivit 1936.
   "Erik, det var en endokrinolog som för första gången använde begreppet `stress´för att identifiera fysiologiska reaktioner på laboratoriedjur. Han breddade senare begreppet till att omfatta subjektiva reaktioner hos människor som försöker anpassa sig till alldeles för stora utmaningar i vardagen. Men ett `stresslöst´ samhälle var absolut inget som han förespråkade. Han talade om `eustress´, `den goda stressen´, som ett exempel på en adaptiv respons, som aktiverar interna resurser för att möta utmaningar och uppnå mål."
    Senare i livet tänkte jag ofta tillbaka på fars ord.`Eustress´, den `goda stressen´blev de facto vägledande för mig i livet.
           
    Far och jag tillbringade våra dagar tillsammans. Vi studerade och läste mycket, tog långa promenader, gick på konserter och museer. Vi gjorde allting gemensamt.  Än föreslog han något, än var det jag. Jag behövde aldrig göra något som jag inte tyckte om.  
    När pengarna blev mindre och mindre sålde vi vårt hus och köpte en liten bostadsrättslägenhet.  Vi skulle klara oss om vi levde mycket sparsamt. 
   ”I värsta fall får vi ta lite städjobb då och då”, skämtade far ibland. Vi är ju vana vid att leva enkelt.  Då behöver man inte mycket pengar.”  
    Far var övertygad om att Aristoteles hade rätt, som hävde att vi bara kan förverkliga oss på fritiden.   
    ”Erik, han tänkte emellertid på ett slitsamt arbete som slav. Men naturligtvis kan vi förverkliga oss med ett arbete, som vi upplever som djupt meningsfullt.  Men för dig och mig är mycken fritid avgörande för att leva ett meningsfullt liv.   När jag inte längre finns, fortsätt att leva mycket enkelt och klara dig med lite pengar! Förnöjsamheten är något mycket viktigt.”
    När far gick bort var det en stor och smärtsam förlust.  Ändå blev sorgen inte helt förkrossande. Vi hade talat om döden,  och hur det skulle bli när han inte längre fanns.    Jag behövde inte gå till någon grav.  Far hade ställt sin kropp till vetenskapens förfogande. Jag var glad att jag slapp att gå till en kyrkogård. Då hade saknaden slagit till med oerhörd kraft. 
   Nu var det annorlunda: även om vårt gemensamma fysiska energifält inte längre existerade så var det mentala intakt. Jag förde en dialog med far i mina tankar, mest på natten i sömnen.     
  Ett tag skulle jag kunna leva på de sista pengarna. Under tiden måste jag fundera på ett enkelt jobb som jag kunde klara mig på.
    En dag såg jag en annons: Äldre dam söker någon som vill läsa för henne. Det var på andra sidan Stockholm. Den som kommer först till kvarn … .    Jag unnade mig lyxen att ta en taxi. Det var ett sexvåningshus. Isolde von Adler bodde på femte våningen. Hade hon kanske tyskt påbrå? Det skulle vara en fördel att jag hade ägnat mig åt tyska språket redan på grundskolan och sedan fortsatt hela tiden tillsammans med far upp till universitetsnivå. 
    Det visade sig att jag hade kalkylerat rätt. Den gamla damen var tyskfödd.  När jag sa att jag kunde läsa tyska böcker för henne, var jobbet mitt.
    Hon bad Habiba, en ung invandrarkvinna, att stänga av telefonen. Hon ville inte bli störd av några förfrågningar medan vi drack kaffe och småpratade om vilka författare hon var mest intressad av.
    Isolde von Adler led av grå starr på båda ögonen men var annars i hyfsad form, förutom att hon led av en artros i vänstra knäet. 
   ”Erik, skulle ni kunna tänka er att ta en promenad med mig när vi har avslutat vår dagliga lektyr?” 
 Dagliga lektyr? Det bådade gott! Då kunde jag räkna med stadiga inkomster. Men den långa vägen fram och tillbaka skulle bli problematisk.  Än sen då? Jag kunde läsa under tiden och alltid ha min lilla radio till hands och kolla vad som hände i världen.   
    Hon undrade var jag bodde.  
    ”Men det blir ju en förskräcklig lång väg, Erik! Min salig man Rudolf, som förvaltade den här fastigheten och en till hade sitt kontor på vinden. Det rör sig om en mansardlägenhet på två rum och kök och en pigkammare. Den står fortfarande tom.  Jag ville inte hyra ut den till främmande människor av pietetsskäl. Där skulle ni kunna bo.”   
    ”Det är ett strålande förslag, fru von Adler! Vad skulle det bli för hyra?”           
    ”Naturligtvis behöver ni inte betala någon hyra, eftersom det var min käre Rudolfs kontor.”   
    Jag blev glad som en lärka.  Det lät alldeles fantastiskt.  Simhallen där vi tränade varje dag låg på gångavstånd.   
   ”Jag tackar så mycket, fru von Adler och accepterar med stor glädje ert vänliga erbjudande.” 
   ”Vi kan börja med H. Hesses ´Der Steppenwolf´ i morgon. Det var länge sedan jag läste Herman Hesse."