Del 1

Prolog

Awake, shake dreams from your hair my pretty child, my sweet one…

Himlen lyste, sprakade i kulörta färger, guldregn, mintgröna och lila explosioner som lyste upp den frusna sjön och det vita gnistrande snölandskapet. Kylan bet och hade trots vår vinterblekhet gett oss röda rosor på kinderna. Den bästa av alla dagar, ja just precis så var det, den bästa av alla dagar. Snön knarrade under våra skor. Vänskapliga kramar med ett uns av åtrå. Champagne som skummade i smutsiga plastölglas, dimmiga blickar. Skratten glädjen, den magiska nyårsnatten, som jag skulle minnas resten av mitt liv, sedan skriket, de starka lysrören som en eld som brände mina ögon. Bleka tatuerade armar, naken hud, rött långt hår och de vackraste blå ögon. – Vackra korphår, jag borde skriva en låt om dig sa han och tittade sedan in i elden. Lysrören igen, skriket, nävar som slogs blodiga mot betonggolv, hjärtat på bröstet, det röda hjärtat, det röda håret. Vänskapliga kramar med ett uns av åtrå. Det var mitt fel…

Jag vaknade av att jag skrek och satte mig helt kallsvettig upp i sängen, samma dröm precis som så många nätter innan. Varför nu efter så många år? Skugglika figurer tycktes smyga längs väggarna i min sunkiga andrahandslägenhet. Jag kände rysningarna längs ryggraden, skulle han komma nu? Kände hans närvaro, fast ändå inte. Klockradions röda digitala siffror lyste starkt genom mörkret som omslöt rummet, 00.23, alltid samma klockslag. Jag drog täcket tätare omkring mig där jag satt hopkurad och väntade. Precis så som jag gjort de senaste månaderna men han kom aldrig. Det hade jag tänkt föregående nätter också, men ändå, kanske i natt.

Del 1

Tried to run
Tried to hide

Tillbaka till Hålan, jag var på väg tillbaka till Hålan. Jag satt på tåget och fast jag bara rest en timme än så länge kände jag ångesten komma krypande för varje mil, kilometer, meter som jag närmade mig det lilla norrländska samhället, som var platsen där jag föddes och växte upp. Platsen där en del av mig dog för mer än tio år sedan. Det var stekande hett på tåget, och bara för att göra resan ännu mer angenäm så hade värmeregleringen gått sönder så att elementen stod på max. Det var fullt med folk, så jag var tvungen att sitta på min bokade plats. Självklart hamnade jag bredvid en vild barnfamilj, med ungar som verkade vara konstant höga på socker, eller så hade de damp eller nåt. Jag tycker verkligen inte om barn tänkte jag.
Klumpen i min mage växte för varje station som tåget stannade på. Så fort jag slöt ögonen så fladdrade minnesbilderna upp på näthinnan. Det fick mig att känna mig illamående och yr så jag försökte att tänka på något annat, lyssnade på System of a down och analyserade texterna. Bara för att göra resan ännu värre så pajade min mp3-spelare i Bollnäs. Så jag bestämde för att köpa en kall öl i bistrovagnen, givetvis var den ljummen. Därefter blev tåget stående i Ljusdal i en timme, på grund av signalfel. De sista tio milen reste jag med buss för att tåget inte gick längre. Jag hade hoppats på att kunna sova större delen av resan, men hade inte fått en blund i ögonen. Dels på grund av värmen och de sockerhöga ungarna, men mest på grund av ångesten. Det var första gången på över tio år som jag återvände till Hålan, hade varit på väg flera gånger men alltid ångrat mig i sista sekund. Hade bokat resor flera gånger vid olika högtider, men när det börjat närma sig så hade jag fått panik och känt den där gigantiska klumpen i magen, illamåendet, sorgen, ja allt det där obehagliga igen, och avbokat till morsans stora förtvivlan. Nog för att vi pratade i telefon rätt ofta men det var ju inte samma sak som att ses i verkligheten. Morsan var inte den som åkte någonstans heller, hon hade nog knappt varit utanför kommungränsen, så att åka till Stockholm bara sådär på egen hand var inget jag kunde förvänta mig av henne. Jag kände mig egoistisk som låtit henne sitta ensam där uppe i Hålan utan att ens besöka henne vid jul eller andra högtider. Fint, ännu en grej att ha ångest över, ångestlistan tog aldrig slut, snarare så fylldes den på hela tiden. Egentligen så hade jag varit på väg att avboka den här resan typ hundra gånger också, men hade inget annat val än att åka upp och vara här i fyra veckor, eftersom jag var hemlös, alltså verkligen hemlös. Hade inte ens någon kompis som jag kunde bo hos. Samtidigt så kände jag mig nästan tvungen att åka upp på något konstigt sätt, som om Han tvingade mig att åka.
Kom fram till Hålan rätt sent på kvällen, på grund av förseningar och annat strul. Jag tog en taxi hem till morsans lägenhet, stirrade ner i golvet under hela taxiresan för jag orkade inte se Hålan just då. Tur att det inte var någon längre färd eftersom jag har en tendens att bli åksjuk och behövde egentligen titta på vägen. Jag var trött och hade en fruktansvärd huvudvärk och var lätt illamående efter bilturen, så morsan hjälpte mig att bädda i mitt gamla rum, och jag gick och lade mig nästan på en gång.