Sandouro no Shima

Hitsuji Kimyou drog upp sina byxben och klev ur båten. Vattnet var ljummet, och luften var het. Han vände sig om mot den gamle fiskaren som hjälpt honom till den mytomspunna ön. Ön som slet ur dig ditt sanna jag, och visade dig vem du egentligen var.
      ”Tre veckor”, sade han och höll upp lika många fingrar för att försäkra sig om att det inte skulle bli något missförstånd.
      Fiskaren grymtade något och nickade. Det hade krävts mycket övertalning, och lika mycket pengar, för att förmå den gamle mannen att åka hit. Ingen annan hade velat ta honom till ön för allt guld i världen, men gamle Binbou var numera så miserabelt dålig på sitt yrke att han knappast hade något annat val än att tacka och ta emot.
      Kimyou vände åter blicken mot ön. Han stod nu vid dess södra spets, och förutom den täta djungeln kunde han inte se annat än ett berg åt nordväst. Inga fåglar sjöng, men däremot ljöd en kör av insekter, och deras klagan blev högre och högre ju närmare stranden Kimyou kom. Luften var stillastående, och svetten rann nedför hans kinder för att sedan dyka ned och återförenas med havet. Solstrålarna skar in i hans bara armar, och det kändes som om inte ens hans kläder kunde skydda honom. Luften var så het att ön framför honom såg ut att svaja.
      Insekternas vrål blev högre och högre. Kimyou pressade förtvivlat sina händer mot öronen, men det var som om ljudet skar rakt igenom dem. Solstrålarna piskade hans nacke och rygg så hårt att han vill skrika ut sin smärta. Världen framför hans ögon snurrade, och till slut föll den snart fyrtio år gamla japanen ihop.

Gräset kittlade honom då det dansade i vinden, som susade i hans öron och smekte hans kropp. Luften var sval, och fåglarnas ljuvliga sång lekte med vindarna som bar den.
      Kimyou slog upp ögonen. En klarblå himmel fyllde hans syn. Under några sekunder visste han inte vad som hade hänt, men hans minnen fann vägen tillbaka ett efter ett. Han mindes insekternas väsen, solens vrede och en olidlig värme. Men inget av detta märkte han nu av.
      Han satte sig upp och drog händerna över ansiktet. När han sedan tittade runt insåg han att han omöjligen kunde vara kvar på den ö han seglat till. Det svajande gräset sträckte sig så långt ögat kunde nå, och det enda som förnekade det fullkomlig dominans var en bred väg av sand.
      Alla vägar leder någonstans, tänkte Kimyou, och reste sig sakta upp. Han kände sig ovanligt pigg, och efter att ha konstaterat att vägen tycktes leda till precis lika litet åt båda hållen, gick han åt det håll solens strålar pekade.
      Han vandrade länge – hur länge visste han inte riktigt – och plötsligt kom han fram till ett vägskäl. Han måste ha varit försjunken i djup fundering, för han hade helt och hållet missat att han närmat sig något sådant.
      ”Ser man på”, sade en knarrig röst bakom honom. Kimyou vände sig skräckslaget om, och stirrade med vilsna ögon på mannen som talat.
      Han var gammal och skröplig, med ett långt, grått hår som hade lika många tovor som ett körsbärsträd har blad. Kläderna var knappt mer än trasor, och han stod framåtlutad med hjälp av en herdestav, vars skaft han greppade med båda sina seniga händer. Hans långa, bleka skägg var böjt åt sidan, likt ett träd pinat av ständig vind. Gamlingens blick mötte Kimyous, och det kändes som om världen stannade för en sekund.
      ”Du är vilse”, sade främlingen och log.
      Kimyou bugade lätt; han visste inte vad han annars skulle göra. ”Du har rätt. Mitt namn är Hitsuji Kimyou, och jag har ingen aning om var jag är.”
      Den gamle mannen skrattade för sig själv.
      ”I ditt sinne är du vilse”, sade han. ”Likaså är du vilse här. Genom att finna vägen i ditt sinne, kan du finna vägen här, och genom att finna vägen här, kan du finna vägen i ditt sinne.”
      Kimyou gjorde sitt bästa för att pussla ihop vad mannen hade sagt, men den enda bilden han såg skildrade hans fullkomliga olycka: när han väl hittat en annan person var detta en senil gammal man.
      ”Jag vill inte låta respektlös, bäste gamle man, men jag har aldrig varit bra på ordlekar och metaforer. Om du istället kunde säga mig var vi är, och hur jag kommer till en stad eller by, vore jag tacksam.”
      Den gamle mannen pekade mot Kimyou. Han vände sig om, och såg en stor skylt i mörkt trä. Återigen började han ifrågasätta sina sinnen, för han kunde inte minnas att han sett den när han kom till vägskälet för någon minut sedan.
      Skylten bestod av en stolpe och en fastspikad planka, sågad så att ändarna formade en pil åt var sitt håll. Texten var skriven med västerländska tecken. Till vänster stod det Deon, och till höger stod det Utilia. Kimyou vände sig åter mot gamlingen.
      ”Vilken väg skall jag ta?” frågade han.
      ”Det spelar ingen roll.”
      ”Om jag vill komma härifrån, vilken av platserna kan hjälpa mig bäst?”
      ”Båda två.”
      Kimyou kände sig irriterad, men han hade blivit lärd sedan barnsben att respektera äldre, så han bugade formellt, tackade för hjälpen, och började gå mot Deon.