1. Ingen är perfekt

Vardagsmorgnar är det absolut värsta jag vet. När mobilklockan ringer tjugo i sex skär det i huvudet och jag lyckas snooza minst tre, fyra gånger innan jag får benen över sängkanten. Väl upprättsittande snurrar det innanför mitt pannben och jag gnuggar mig sömndrucket i ögonen samtidigt som hårstråna på mina armar ilsket står i givakt. Jag hade definitivt haft det så mycket bättre under mina tre varma täcken. Nej, istället tvingas jag upp för att kladda på mig lite smink, bland annat för att dölja de envisa halvmånarna under vardera öga. För att inte tala om finnarna som envist rotat sig fast på min panna och runt näsan – trots de mängder olika finnmedel jag använder - den röda, smått flammande, rodnaden ständigt mina kinder antar som färg och så slutligen alla dessa porer. För att upptäcka mina porer behöver man minsann inget förstoringsglas, nej, det är som stora svarta hål utan botten. Det är orättvist, tänker jag i stort sett varje morgon när jag frustrerat försöker böja mina svartmålade ögonfransar med den batteridrivna ögonfransböjaren. Vissa föds med slät hy, ojar sig över någon liten blemma som tränger fram varannan månad på något ställe där ingen ändå lägger märke till den. Slät hy, len som sammet, men ändå inte det minsta glansig, vanligtvis är dessa tjejer också välsignade med långa ögonfransar som absolut inte behövs böjas det minsta. Naturligt perfekt, men även de måste ju ha sina skavanker, något att klaga över, något som går dem på nerverna. Kanske är deras bröst olika stora, äckliga tår, otroligt mycket hår i skrevet eller vårtor i armhålan.
Men inte nog med alla problem jag har i ansiktet, nejdå, jag har självlockigt hår också. Det är inga fina korkskruvslockar, verkligen inte, de lockar jag har skulle jag inte ens önska min värsta fiende. Det är lockar som huller om buller placerar sig antingen mitt uppe på huvudet eller runt mitt ansikte så jag ser ut som en tjock, gammal tant. En sån med vårta på hakan. Hur som helst, detta lockiga hår resulterar i minst tjugo minuters plattande varje morgon. Vid närmare eftertanke är det inte speciellt underligt att jag stiger upp nästan en och en halv timme innan det är dags att gå till skolan. Någon gång när jag berättat det för mina vänner ger de mig en förvånad, smått skeptisk blick och meddelar att de stiger upp max en halvtimme innan deras buss går. Ja, tänker jag, men ni har ju inte samma problem som jag. När jag börjar gnälla över alla dessa saker jag verkligen måste göra på morgonen vänder de sig om, suckar med himlande ögon och börjar istället prata om något annat som roar dem mer. Men jag tar inte illa upp, jag är nog egentligen både ganska jobbig och påfrestande. Just en sådan person som folk efter ett tag väljer att ignorera och undviker att stöta ihop med. Men jag iglar mig fast på mina vänner, de skulle bara våga strunta i mig. Men nog om det, det här kapitlet skulle handla om mina svåra och jobbiga morgnar.
Efter ett par duschar hårspray, en omgång med budgetdeodoranten inklusive ett rejält gnuggande med tandborsten avslutar jag mitt toalettbesök för den morgonen. Bättre lycka nästa gång, vi syns, tänker jag och stänger den vitmålade dörren efter mig. Den dörren börjar bli en aning skev, gnisslar också lite grann, kanske dags att justera den. Dörrar går ju åtminstone att göra något åt. Skavs det bort färg, möjligen en repa, är det bara att måla över det. Gnisslar den smörjer man gångjärnen och vips så är den tystare än någonsin tidigare. Och händer det något med den som verkligen inte går att fixa, då köper man bara en ny, svårare än så är det inte. Men mitt ansikte, en plastikoperation kostar lite mer än en ny dörr. Och hur mycket jag än målar över så syns dessa tusentals pormaskar ändå och finnarna lyckas på något oförklarligt vis tränga sig fram. Det finns helt enkelt ingen lösning på mina problem, därför har jag lärt mig att leva med dem, men att gnälla unnar jag mig själv ibland. Med jämna mellanrum låter jag denna självömkan värma mitt arma hjärta.
Kläder, det är inte lätt. Jag är hopplös på att städa efter mig vilket resulterar i drivor med klädeshögar, ren och smutsig tvätt om vartannat, överfulla papperskorgar, böcker, papper och skolarbeten i en salig blandning. Jag är med andra ord en slarvig typ, på gränsen till äcklig. Men jag vädrar åtminstone kläderna varje dag. När jag försöker hitta det gråa linnet eller den gröna t-tröjan som ligger underst i fåtöljen måste jag flytta alla de andra kläderna till sängen. Och när jag ska lägga mig på kvällen måste alla kläderna tillbaka till dess plats i fåtöljen. Samma rutin varje dag, i stort sett utan undantag.
När jag till slut, äntligen, lyckats få fram något som inte ser alltför illa ut granskar jag mig framför min helkroppsspegel (sådana speglar är deprimerande!) och konstaterar uppgivet att det inte spelar någon roll om jag byter kläder, det blir inte bättre än såhär. Därefter greppar jag min bruna axelremsväska och lämnar byggnaden med en lagom hård smäll i dörren. Sådär, då var min morgon för den här dagen avklarad. Då gäller det bara att utstå dagens prövningar, komma hem, göra diverse nödvändigheter för att återigen sova, något jag gjort i stort sett varje natt i drygt sexton år. Och så vaknar jag när klockan ringer och samma procedur. För varje gång blir jag en morgon äldre, mitt liv fortsätter vara lika enformigt och tråkigt som alltid. Men det här året förväntar jag mig en ordentlig förändring, jag är redo nu. Jag har väntat och väntat på att något ska hända. Min kropp har utvecklats, jag har både bröst och mens, nu måste det väl ändå vara dags att få vara med om något. Hör ni därute, jag är redo!