1

        Hur länge kan en människa leva med en nedbrytande hemlighet? Hur länge orkar man med smärtan som äter upp en inifrån?
        Dessa frågor fyller min hjärna när jag står utanför huset som en gång var ett hem fyllt av liv och glädje. Nu är det ett övergivet ruckel. I den mörka natten lyses huset endast upp av månens fridfulla sken och det enda som bryter skogens tystnad är det dova mullrandet från ett åskväder på avstånd. Ett avlägset muller och en blixt som lyser upp horisonten ger ett snabbt sken åt det förfallna huset.
        Jag kan se den försvunna lyckan som har levt här när jag står utanför och tittar in genom fönstret, jag kan minnas den, men jag kan inte finna någon tröst i den. Trots att huset är tomt ser jag bilder av dem som för länge sedan bodde här. Min far. Min mor. Min bror.
        Min bror. Min egen tvillingbror. Blotta tanken på mitt eget kött och blod får mig att stelna till av fasa, som om han via tanken kan låsa mina muskler. Även om jag vet att han inte kan skada mig nu, går det ändå en ilning genom kroppen när jag tänker på honom. Jag kan inte fly från mitt ursprung, men jag kan förtränga det, vägra att acceptera att vi två har någonting gemensamt. Därför kallar jag inte honom för min bror, utan benämner och tänker på honom rätt och slätt som Han. Han är för mig ett slutskrivet kapitel, en avslutad roman och Han betyder ingenting för mig längre. Jag väljer att inte tänka mer på Honom.
        Utanför höjer sig huset mäktigt över mig, som om Djävulen brer ut sin stora kropp och sänker sig ned över mig. Slukar mig levande på ett sätt som ger mig förståelse för alla klichéaktiga skräckfilmer.
        Jag vill rygga tillbaka, men jag förmår inte förflytta mig. Jag har placerats här av någonting; ödet, mitt förflutna, vad som helst. Jag vet vad krävs för att lossa kedjorna och släppa lös min kropp, för att kunna fly från detta helvete, men jag kan inte finna kraften och modet för att göra det som måste göras. Därför återvänder jag hit, natt efter natt. Och jag kommer att fortsätta med det tills jag funnit en väg att avsluta det som inleddes för så länge sedan att det borde ha fallit i glömska. Men ännu lever minnen kvar, även om de numera är mindre detaljerade än vad de har varit. De har naggats i kanten, men själva kärnan existerar än.
        På baksidan av huset ligger källaren. Matkällaren. Jag ber en stilla och tyst bön att jag inte ska tvinga mig själv att gå dit nu. Jag har väntat i snart tjugo år, men det är fortfarande för svårt att påminnas om det som en gång hände här för att jag ska kunna gå dit. Kanske kommer jag aldrig att bli redo, men jag vet att någon gång måste jag gå ner till källaren. Men inte inatt. Jag klarar inte av det.
        På avstånd hörs återigen det dova mullrandet från det annalkande ovädret och jag vet instinktivt att någonstans begås det just nu ett rått och känslokallt mord.