Brevet från Adam

Det är svart, verkligen beckmörkt. Jag vet inte alls var jag befinner mig och famlar med armarna framför mig. En sängkant! Jag följer den med händerna: ett nattduksbord, en lampa. Lampsladden leder till en strömbrytare. En bordslampa lyser upp rummet och ger väggarna som förmodligen är vita en pastellblå ton istället.
   Rummet är litet med en furubänk längs ena väggen och en tv ovanpå denna. En stålsäng har huvudänden mot väggen mitt emot. Vid sidan finns en sliten vinröd fåtölj och ett litet bord. Sängkläderna är i oordning och jag lägger en handflata mot madrassen: den är varm. Någon, förmodligen jag själv, har sovit här fram tills nu.     
   Sängen knirrar när jag sätter mig för att sortera tankarna. Rakt fram finns en dörr som ser ut att leda till ett toalettutrymme. Vid sidan om denna slutar en kort korridor i en kraftigare dörr. Det är något som inte stämmer. Jag lyssnar intensivt. Ett svagt brummande fläktljud är dock allt som hörs.
  Ett grått heltäckande draperi med sprucken gummibeläggning på baksidan täcker fönstret. Rummet ligger en halv våning upp och jag tittar ut över en stor plogad asfaltplan nedanför. Planens kanter täcks av snövallar som badar i gult ljus från gatlamporna som omger den. Bakom dessa är mörkret kompakt men siluetter av granar reser sig mot en stjärnklar natthimmel.
  Tvärtemot vad jag hade förväntat mig går fönstret lätt att öppna. Det är gnistrande kallt ute. Jag drar in några djupa andetag som sedan rykande lämnar mina lungor.
Någon skriker hjärtskärande därute.
  Ljudet rullar över asfaltplanen och förstärks mot den gula tegelväggen innan det studsar ut i allt det svarta. Jag stänger hastigt fönstret igen och drar för draperiet så att inget där ute ska kunna se mig. Vem skriker så konstigt? Förmodligen bara en räv eller ett rådjur.
   Det blir tyst igen och jag fortsätter att se mig omkring. På bordet ligger en tom plastpärm. Framsidan har rubrik och ett par rader text, jag försöker avgöra på vilket språk men det verkar vara någon slags nonsenstext, en textkuliss som bara behöver se seriös ut på håll.
  Någonting är definitivt fel och känslan av överhängande fara växer sig starkare. Har jag fått en hjärnblödning, jag kanske befinner mig hemma? Men har jag ingen familj, inga tavlor, ingen spis? "Hallå", skriker jag och känner att min hals är öm som om jag ropat hela natten.
  Inget händer när jag försöker slå på tv:n men i dess svarta skärm ser jag spegelbilden av en ung man med oklippt hår och en koncentrerad undersökande blick. Rörelsemönstret påminner om en mus som undersöker en fälla strax innan den ska försöka ta ostbiten.
  Jag letar efter något som kan förklara var jag är. Kanske bor jag på hotell och har fått en blackout? Vad jag jobbar med kan jag inte komma ihåg. Men här känns en hotellmapp i läderimitation med information om frukost, kemtvätt och utcheckning fjärran. Sitter jag möjligen på institution?
  Lådan i det lilla bordet är tom. Men när jag plockar ut den hittar jag en sprucken kulspetspenna i vit plast, den låg inskjuten ovanför en regel på insidan av bordet. Jag lägger försiktigt tillbaka pennan. Hade någon gömt den där? Bara en fånge skulle väl behöva gömma en gammal penna. Detta gör mig orolig och jag går fram till ytterdörren för att kontrollera om den är låst från utsidan.
  Tittögat förvränger perspektivet så att korridoren utanför ter sig som insidan på ett krökt rör. Jag trycker ned handtaget och dörren glider ljudlöst upp så att jag kan snegla ut i korridoren. Längs taket sitter tända lysrör med ungefär tre meters mellanrum. Efter ungefär tio dörrar på vardera sidan slutar korridoren i något slags trapphus.
  Jag smyger ut och lägger försiktigt örat mot nästa dörr. Ingenting hörs och jag smyger med bankande hjärta in i rummet bredvid mitt, det är tomt så när som på en naken stålsäng. Jag forsätter till nästa rum. Och nästa, och nästa. Det finns ingen här förutom jag!
  Vad är det här för en plats? Vem står för värme, elektricitet och underhåll? Vad och var har jag ätit? Det måste åtminstone finnas någon som kommer och tittar till allt det här med jämna mellanrum; om det så är min fångvaktare eller min räddare.