Några ord före…

Aldrig, sällan: ingen tro, ingen vilja.
Att skriva. Detta.

Mina tankar har alltid haft udd, mina känslor bläck.

Händerna – ord. Arken – poesi.

Jag skulle skriva.
Jag måste.
Dikten är min navelsträng till världen.
Till värden.
Till folket. Livet!

Men sviken av min egen illusion - livet skulle inte vara detta.

Jag skulle skriva om vindar, vatten, blåa moln. Himlar som kastar sig i haven. Kärleksvirvlar. Längtans blommor.
Balettskor, rosa. Rosenblad.

Jag skulle läsa om knoppar som brister,
lära mig; det gör ont.
Men inte känna. Inte förstå.

Och så blev det ändå så - rispad blodig mot bladens taggar
Jag lärde mig. Världen är vass.

Och ändå glöder penna mot papper med en sol i hjärtat. Ett leende på läpparna.
En själ som ännu kan skaka hand.

(Hur är det möjligt? Att en öken alltid rymmer en oas…)

Detta är inte mitt liv.
Det är delar av det.

Det är ord och det är tankar och det är långt ifrån allt.

Än finns en vrå och en bortslängd nyckel.
En sifferlös kod och ett tomt etui.
Du får tugga på min tanke (gärna!)
Men du får aldrig äta upp min själ.

Förlora dig med mig. Förlora min far. Men horisonten är helt din egen.