Konduktören

Mörker, tystnad, frid och sedan ljus.

Peter slog upp ögonen och såg sig förvirrat omkring. I tio års tid hade han pendlat till ett datorföretag i Stockholm och detta hade lett till att han kunde somna under nästan vilka omständigheter som helst. Flygplatser, bussar, bilar och tåg. Tåg var nästan lättast att somna på tyckte Peter eftersom tågen skakade så rytmiskt och regelbundet. Tåget måste ha krängt till ordentligt, tänkte han sömndrucket. Han vände sig åt höger och såg att Marie, Hans Livs Kärlek, fortfarande sov med huvudet lutat mot fönstret. Hennes blonda hår hängde ner över ansiktet och jeansjackan som var hennes improviserade kudde. Peter smekte hennes kind försiktigt med baksidan av fingrarna. Tänk att jag har sådan tur, tänkte han och log. Han tittade mot dubbelsätet mitt emot hans och Maries för att se om Stina fortfarande sov. Eftersom sätet var tomt, så när på Stinas rosa lilla ryggsäck, verkade det inte så. På ryggsäcken fanns ett fånigt tecknat kattansikte som log mot honom. Peter tittade sig omkring i vagnen för att se om hon kanske var i mittgången och lekte, trots att både Mamma och Pappa strängt förbjudit det. Ingen liten linblond flicka syntes till. Peter rynkade på pannan. Han hade inte tänkt på det först, men lade nu märke till att vagnen såg annorlunda ut jämfört med innan han somnade. Borta var heltäckningsmattan i plast och detaljer i fejkträ. På golvet, som var av ek, fanns en röd matta. Väggarna var tapetserade med en brunvit tapet, med den franska liljan som mönster, och alla lister var i någon sorts guldfärgad metall. Peter tittade på sitt eget och Stinas säte igen. Han kunde svurit på att sätena hade varit täckta av rutigt tyg när de satte sig. Nu var de i brunrött skinn. De uppfällbara armstöden hade bytts ut mot stabila träditon. Peter lade märke till ännu en skillnad; vagnen verkade helt tom. När de hade stigit ombord på tåget i Linköping hade det varit smockfullt. Peter sträckte på sig och tittade sig omkring och kunde konstatera att de var helt ensamma. Sover jag fortfarande? Är detta en dröm, tänkte han. Peter gnuggade sig i ögonen och nöp sig hårt i armvecket, men han var fortfarande där. Han tittade ut genom fönstret igen. När han först hade vaknat hade han antagit att de befann sig i en tunnel eftersom det var mörkt utanför fönstret. Det var fortfarande mörkt utanför. Han reste sig sakta och gick över till sätena på andra sidan om mittgången. Föga förvånande var det lika mörkt utanför fönstret på den sidan också. Fönsterrutan var delade i två delar som låg omlott. Den övre delen såg ut som om den gick att dra ner så att fönstret öppnades. Peter och öppnade fönstret och stack ut huvudet. Vinden utanför kändes kall och frisk Han tittade först åt ena hållet och sedan det andra. I båda riktningarna verkade tunneln inom princip vara oändlig. Det som dock markerade att det fanns en början och ett slut på den var en liten vit prick i fjärran i den riktning som tåget kom ifrån och en, om möjligt, ännu mindre vit prick i den riktning som tåget var på väg i. Han kliade sig i huvudet och försökte få sin förvirrade hjärna att greppa situationen.
”Försöker du massera igång verksamheten?” sa Marie. Peter ryckte till och tittade åt Marias håll.
”Gud vad du skräms” sa han. Hon log mot honom, men leendet bleknade när hon såg sig omkring.
”Var är Stina nånstans?” sa hon.
”Jag vet inte” sa Peter.
”Stina?” ropade Marie och såg sig omkring i vagnen. Inget svar.
”Vart har alla människor tagit vägen?” sa Marie.
”Jag vet inte...Jag tror inte vi är på samma tåg längre. Titta” sa Peter och gjorde en svepande gest över vagnen. Marie tittade sig klentroget omkring. Plötsligt slog det henne, som en sylvass kniv i magen.
”Herregud... Har vi blivit kidnappade?” sa hon. Det såg ut som om hon ville göra något med sina händer, men kunde inte bestämma sig för vad, tyckte Peter. Marie tittade på honom. Hon var vit i ansiktet och Peter gissade att paniken inte var långt borta.
”Har du letat efter henne?” sa hon.
”Bara i vagnen, jag...”
”Bara i vagnen? Är du inte klok?” sa Marie. Hon satte händerna runt munnen som en sorts tratt.
”Stina! Gumman, hör du mig?” ropade Marie och började gå därifrån.
”Vart ska du?” sa Peter och bet sig genast i läppen när han hörde hur dum han lät.
”Leta efter vårt barn, vad fan trodde du?”
Peter tog tag i hennes arm och drog henne till sig. Hon stretade emot först men lugnade sig när hon såg allvaret i hans min.
”Ifall vi har blivit kidnappade vill vi nog inte att våra kidnappare ska få reda på att vi vaknat för tidigt från vilken drog vi nu fått i oss” sa han.
”Vad ska vi göra då?” sa hon.
”Vi ska leta, vi måste bara tänka först, okej?” sa han och när hon nickat till svar till svar
”Vad är det sista du minns?”
Marie såg sig sakta omkring, på det sätt som Peter hade lärt sig betydde att hon samlade sina tankar.
”Vi gick på tåget. Vi fick buffla oss fram i gången för att sedan tjafsa med några fulla tyskar för att få våra platser. Sedan rullade tåget iväg. Jag satt och lekte 'hänga gubben' med Stina medan du läste i din bok.” sa hon och tystnade. Hon rynkade pannan.
”Sen...sen...vet jag inte. Sen måste vi antingen ha somnat eller blivit drogade. Du då?”
”Samma sak som du, tyskarna, boken, sen är det...liksom svart”
”Så i princip vet vi inget. Vi vet inte vart vi är, vart vi är på väg eller varför”
”Troligtvis i en jävligt lång tunnel. Titta sjävl” sa Peter och pekade ut genom fönstret. Marie tittade ut och sade sedan
”Okej, vart finns det långa tunnlar? Mellan Sverige och Danmark?”
”Kanske” sa han och såg ut att försjunka i djupa tankar.
”Jag fattar inget av det här. Vad har vi gjort?” sa han och slog hopplöst ut med armarna. Marie strök honom försiktigt över kinden. Peter såg att Hon hade fått tillbaka lite färg i ansiktet.
”Jag vet inte älskling. Ingen aning. Men jag vill leta efter Stina nu” sa hon.
”Okej” sa han och pussade henne på pannan. Hon tog hans hand och ledde honom mot dörren i ena änden av vagnen. Väl framme vid dörren vände hon sig mot honom och satte pekfingret framför munnen och formade ordet ”sssch” med läpparna. Marie tryckte sakta ner dörrhandtaget och tittade ut. Ingen syntes till på plattformen mellan de två vagnarna. Ljuset från deras vagn räckte precis för att lysa upp det balkongliknande utrymmet mellan vagnarna. Mellan golvplankorna såg de rälsens metall blänka till då och då. Tunnelns väggar var omöjliga att urskilja i mörkret. Försiktigt smög de över till den andra vagnens plattform och tittade in genom fönsterrutan i dörren. Vagnen såg likadan ut som den de kom ifrån och även denna verkade vara tom. Marie tittade på Peter och han nickade. Dörren gav ifrån sig ett klickande ljud som lät lika högt som en explosion i den täta tystnaden tyckte Peter. Det visade sig inte spela någon roll, eftersom det varken fanns några potentiella kidnappare eller sovande passagerare i vagnen. De genomsökte vagnen och tittade även under sätena, utan att finna något spår av Stina. De lämnade vagnen och gick ut på plattformen mellan vagnen och nästa. Peter lutade sig ut över kanten på ett av metallräckena och tittade i den riktningen som tåget rörde sig i. Den lilla vita punkten hade blivit lite större, men det var marginellt. Vart de än var på väg hade de uppenbarligen en bra bit kvar.
”Det är så mörkt här. Det känns nästan som om man kan ta på mörkret” sa Marie och sträckte sig ut över kanten.
”Ja. Det är obehagligt här” sa Peter och la en arm om hennes axlar.
”Kom så hittar vi Stina” sa Marie.