Två

Jag skrev in mig vid höstens fysikkurser trots att jag inte hittat någonstans att bo ännu. De första veckorna kunde jag bo hos olika kompisar innan jag gav upp. Det sades dessutom att första året skulle vara det svåraste, så det kanske hade varit dumt att ge upp utan att ha testat. Det var åtminstone vad Jerry Kramer hade sagt första gången vi pratade.
    Första halvan av terminen skulle bestå av mestadels mekanisk fysik, vilket verkade avsevärt mycket lättare än andra halvan, som bestod av lika delar optik och våglära. Förutom ordinarie kurser var jag ju förstås tvungen att försöka klara av omtentorna till de mattekurser jag missat förra året.
    Det hade väl gått en sisådär tre veckor. Jag bodde för tillfället hos Natalie på hennes korridor. De fem andra som bodde där hade ingenting emot att det bodde en utomstående där någon vecka då och då, så för att hålla mig ur vägen för Natalie så höll jag till så mycket som möjligt i det gemensamma köket. Det var egentligen bara den där Tomas som inte var särskilt trevlig. Medan de andra hade sitt porslin gemensamt, hade han egna tallrikar och glas som ingen fick röra. Dessutom diskade han sällan upp efter sig, så det fick oftast veckans korridorvakt göra på söndagskvällen.
    I korridoren ringde den gemensamma telefonen. Den fungerade så att det bara gick att ringa en markering ut, men hur mycket som helst in. Så om man ville spara på sin mobiltelefon så ringde man den man vill ha tag på med korridortelefonen, och bad dem ringa upp om det var ett längre samtal. På grund av en incident med Tomas i köket var jag för upprörd för att svara; utan att veta det hade jag använt hans tallrikar, och när han kom in i köket blev han rasande och skällde ut mig. Han hotade till och med att sparka mig i huvudet där jag satt i soffan! Innan dess hade jag tyckt att han var ganska trevlig, trots vad de andra sagt. Ute i korridoren hörde jag hur Simon tagit telefonen – det fanns ju ingen risk att Tomas skulle göra sig det besväret – och kallade på Natalie.
    Det visade sig att det var den där Jerry Kramer vi träffat någon månad tidigare på Saffets. Han hade hittat en lägenhet till mig! Trots att han inte hade något eget ställe så frågade han om jag ville ha förstatjing på en hyfsat billig etta i centrum. Jag kommer ihåg att jag tyckte att han var så otroligt snäll, och lite mesig kanske. Men han sa att jag verkade behöva den mer, och att han kunde bo på campingar och vandrarhem tills det började bli kallt. Inte klokt, alltså! Självklart så tackade jag ja. Så här i efterhand så ångrar jag att jag inte erbjöd honom att dela lägenheten, men den var så liten och jag kände ju inte honom så bra.
    Allt det här bara för att han tyckte att vi varit snälla och visat honom runt i stan ett par timmar den där dagen när han först kom till Uppsala.