Gustavs gamla liv, del 1

För tredje gången skar sig Gustav i ansiktet. Han hade försovit sig, inte hunnit med några morgonrutiner och istället fått lösa problemet inne på en klinisk personaltoalett. Egentligen fanns ett möte han skulle vara på, men ingen skulle märka att han saknades. Så var det på Västra Götalands Nya Sjukhus – sjukvårdens stolthet, där patienter kände sig mer hemma än personalen.
   ”Gustav, är det här du gömmer dig?” Rolf, en kollega, stack in huvudet genom den halvöppna dörren.
   ” Jag var med Sara – min syster – och hennes barn och grillade igår. Det blev sent och jag hann inte raka mig imorse. Man måste se proper ut.”
   Gustav lämnade spegeln, men tog med sig resultatet av de misslyckade rakningsförsöken – ett sönderskuret ansikte och röda fläckar över hans vita läkarrock.
   ”Det är tur att du inte är kirurg. Kom så går vi och letar upp lite nya kläder åt dig, just idag har vi inga brådskande patienter. Vi hinner ta en kaffe så att du vaknar.”
Västra Götalands Nya Sjukhus, eller Nya Sjukhuset kort och gott, gav ett splittrat intryck. Sjukhuset hade finansierats av både statliga och privata pengar, och det hade anlitats många olika byggfirmor och arkitekter som ej fått veta vad de andra sysslade med.
   De privata pengarna hade kommit från en tysk finansieringsgrupp vid namn Lidenbrock Foundation. Så fort sjukhuset börjat användas – trots att det funnits mycket kvar att ordna – hade de lämnat en påminnelse till alla om deras generositet. I entréhallen, som de två läkarna passerade från cafeterian, stod en glasmonter vars innehåll bestod av en replika av hjärta i guld, liggande på en röd kudde. Själva montern var prydd med ett plakat med texten – ”für den guten zweck”.
   ”Kan du tyska?” frågade Gustav. Han hade fått en ny läkarrock och plåster till ansiktet.
   ”För en god sak.” översatte Rolf, sörplandes på sitt kaffe.
   ”Ödmjukt.”
   ”Jag har aldrig gillat den.” fortsatte Rolf. ” Ful är den, och dåligt skött. Kolla på glaset – fullt med handavtryck som inte går bort. Är det dina unga som varit framme, tror du?”
   Gustav studerade de fettiga handavtrycken närmare. Gustav var barnläkare och det Rolf hade syftat på var avtryckens ringa storlek. De tydde på att ett flertal individer, eller en individ som bytt plats flera gånger, hade stått och lutat sig mot glaset för att se in i montern. Men Gustavs avdelning låg långt bort och många av barnen var inte i stånd att själva äventyra ner till entréhallen. Dessutom såg handavtrycken underligga ut för honom, som om de hade fel proportioner. Och det var något som fattades…
   ”Nej, det är nog inte någon av mina patienter.”
   ”Åh, vad du lät säker idag. Vad får dig att tro det?”
   ”Alla mina patienter har fem fingrar.” Gustav pekade på ett av avtrycken. Rolf böjde sig närmare. Det avtryck Gustav pekade på hade bara fyra fingrar. Han ryckte på axlarna, men Gustav pekade på ännu ett avtryck. ”Och om någon faktiskt bara haft fyra fingrar så hade jag verkligen kommit ihåg ifall det varit så på både höger och vänster.”
   Ingen av handavtrycken, höger- som vänsterhand, hade fem fingrar. Lillfingret fattades.
   För att prova satte Gustav sin egen hand mot glaset. När han lyfte bort den blev det visserligen ett märke, men det försvann snabbt framför hans ögon. Han vände sig om för att fråga Rolf något, men han hade förlorat intresset och var på väg bort, skakandes på huvudet. Gustav hade gärna dröjt sig kvarstod kvar en stund efter att Rolf hade gått, men fann sig tvungen att springa till sin avdelning sen. Han kunde undersöka montern någon annan dag, han hade all tid i världen.