Kapitel 1- ”Galningen”

Jag måste börja denna bok med att berätta lite om mig själv och mitt liv, för att boken skall bli lättare att förstå.

Till att börja med måste jag bara meddela, att den bok du nu håller i är skriven av en som varit en riktig galning, men då är jag en ”Domsjöpajk a, å vi ha ju en tendens å va litt tjurigare än snitte”.

Skämt åsido, när jag säger galning menar jag inte att jag varit någon dumbom, utan mer att jag kört på som en ångvält i det mesta jag tagit mig för, fullständigt orädd och med en vetskap om att jag kört på som en ångvält tills jag nått målet.

Jag har tyckt mig ha ett självförtroende, som gått över allt förstånd, och redan här vill jag påstå att det måste finnas en Gud, som har en tanke med våra liv och ger oss olika egenskaper. Jag får tacka Gud att detta självförtroende ledde till orimliga målsättningar, eftersom jag jämt skulle bli bäst i världen på minst fem saker samtidigt. Man kan se hur Gud ständigt haft ett finger med, för att hans plan med mitt liv skulle kunna gå i uppfyllelse, för hade ångvälten bara hållit sig till ett par spår, skulle jag redan ha varit framme, och destinationen hade varit Satans påhitt.

Jag tänkte att jag skulle berätta några saker från mitt liv, som beskriver lite vem jag varit och vilka egenskaper Gud har gett mig. Redan när jag var tre år och två månader gammal spelade min mamma in mig på kassettband, när vi hade en dialog om vad jag ville bli, när jag blev stor (jag önskar att du kunde höra det. Om du valt ljudboken så är denna inspelning med):

Jonny, 3 år 2 mån, samtalar med mamma:
(OBS! Läs snabbt!)

– Jonny: Serru va ja ha nu på mig? (pannband)
– Mamma: Vem är det som har så där?
– Jonny: Tennisborgen.
– Mamma: Tennisborg? Björn Borg!
– Jonny: Björn Borg.
– Mamma: Ja.
– Jonny: Om om ja he på en hä då bli ja som Björn Borg.
– Mamma: Om du he på dig den där blir du som Björn Borg
– Jonny: Imorron ä ja Björn Borg.
– Mamma: Nja, inte imorgon redan men om några år, när du blir stor kanske.
– Jonny: Ja å när jag ä stor då bli ja en Borg - Björn Borg.
– Mamma: Lika bra som han.
– Jonny: Jaa!
– Mamma: Jaha!
– Jonny: Ja ska stå där läng längre bort - tur ja träffa åsså – hö! Å nä ja bli stor då ska ö å uh ta en en tunn ö spela när jag ska spela så här hon.
– Mamma: Jaha. Vad ska du göra mer da när du blir stor?
– Jonny: Sen ska jag åka skriskor
– Mamma: Ha, å mer da?
– Jonny: Sen ska jag bli målvakt.
– Mamma: Å målvakt i fotboll?
– Jonny: neej, de de...
– Mamma: Ishockey?
– Jonny: Ja, ishockey och fotboll.
– Mamma: Jaha
– Jonny: Å å spela tennis å å ishockey å fotboll å springa allting.
– Mamma: Jaha. Å simma kanske a?
– Jonny: jaa, ja vi i i...
– Mamma: Å hoppa högt a?
– Jonny: Å hoppa ne å - ja, ja ta å törs å hoppa ner å ja bli stor.
– Mamma: Jaa å så törs du hoppa upp a.
– Jonny: Högt å då ve å ploffs.
– Mamma: Jaa!
– Jonny: Ploffs!
– Mamma: Åså, åså kan du mer da? Va va ska du bli mer? Ska du...
– Jonny: Bli
– Mamma: Stark som pappa?
– Jonny: Jaa brottas a.
– Mamma: Jaså, ska du bli brottare a?
– Jonny: Å boxing.
– Mamma: Å boxare a?
– Jonny: Jaa allting!
– Mamma: Allting? Men hur ska du hinna träna da?
– Jonny: Då jaa – ja jo ja hinn å träna.
– Mamma: Hinn du det? Njaa?
– Jonny: Ja måste - ja måte jobba hela dan!
– Mamma: Jahaa, du får träna hela dan da.
–Jonny: Hmm! De måste man göra. Aa å man man må, uh åh man gå gå i tennisborget då då då måste man ha rom hä på öra - anna annars surs(frys) man!
– Mamma: Jaa, jo det måste man ha sånt där band. Åke ski...
– Jonny: Annars, ja måste åka skidor å å boxa å blottas å åka skriskor å fotboll um å å å – – simma å å åka skriskoåkare.
– Mamma: O hjälp va mycke!
– Jonny: Mm så mycke ska ja åka!
– Mamma: Oj oj oj va trött du ska bli!
– Jonny: Jaa, måste ja – jö, ja måste bli trött. Uh då ru! Och så bli han svettig på håret.
– Mamma: Jahaa.
– Jonny: Pluhöuu!
– Mamma: Jaha he. Du e rolig.
– Jonny: Å å brottas heja dan å boxa hela dan.
– Mamma: Oj da!
– Jonny: Åså ska ja öhja ja...
– Mamma: Vem ska du brottas med da? Vem ska du brottas me?
– Jonny: Mi min pappa ska brottas.
– Mamma: Jaha.
– Jonny: Mm ja bli stark å brotta ner pappa - jättestark sen ska ja brottas så här hårt.
– Mamma: Oj oj oj – farligt!
– Jonny: Jaa, då bli du rädd!
– Mamma: Mmm.
– Jonny: Åh å bli du rädd nä ja åker skriskor åker?
– Mamma: Neej, de e inte lika farligt.
– Jonny: Jo de e lika farligt nä ramla å å ma åker ä uh(ur). Om man stå stilla kan man också
åka på isen - uh ja ska åka på isbanan då m ja måste! Vetu ja ha vare, ja skriskoåkare –
skriskor!
– Mamma: Mmm
– Jonny: Många du ja sva - sen ha ja svarta skriskor.
– Mamma: He, jaha.

Och så där har det fortsatt. En väldig massa måsten och jag skulle bara bli bäst på allt jag tog mig för och ”Jo, jag hinn å göra allting samtidigt”. Jag kan säga att jag har fortfarande svårt att acceptera, att man inte kan ha minst fem projekt igång samtidigt, utan att det hämmar mig. Här kommer några fler exempel.

Jag var inte gammal, när jag fick veta vilken uppgift som var den ultimataste uppgiften för en uppfinnare. Övertygad som jag var, redan i mycket tidig ålder, att ingenting var omöjligt, så har till synes omöjliga uppgifter alltid triggat mig att bevisa motsatsen.

Ja, vad var då den till synes omöjliga uppgiften? Jo, det var så klart uppgiften att uppfinna en evighetsmaskin. Jag gjorde en del fascinerande ritningar och prototyper. Jag kan ju inte skryta med att jag löste uppgiften, som ni förstår, för då skulle jag nog vara rätt så känd nu. Däremot har tanken kring ordet evighet, att något skulle kunna fungera eller vara för evigt, aldrig lämnat mig. Eftersom jag nu till och med fått svaret på att även evighetsfrågan är löst, kan ingen någonsin komma till mig och säga att någonting är omöjligt.

Idrott blev förstås väldigt roligt, eftersom jag var så tjurig och älskade att plåga mig själv. Någon vän (kommer inte ihåg vem) sa ungefär så här till mina motståndare, när jag skulle springa ett terränglopp: ”Se till så att ni skakat av er Widell långt innan det närmar sig slutet av loppet - annars är det kört för er, oavsett hur bra tränade ni är”.

Jag tackar Gud för att Han hindrade människor att få mig att satsa på en gren. I stället gjorde mina egenskaper att jag, utan ledning från andra, satsade på så många idrotter samtidigt, plus alla andra projekt som upptagit ens tid, att jag aldrig hann utveckla mig tillräckligt i någon gren för att kunna leva på idrotten.

När jag mönstrade fanns bara en sak i huvudet; jag måste till samma ställe som ”farsan”, K4. Jag visste att det krävdes ganska höga resultat för att klara intagningen till K4, och jag var för ovanlighetens skull inte speciellt vältränad vid just detta tillfälle, så lite pirrigt var det faktiskt.

Det började inte bra vid EKG-testet på morgonen; det visade sig att jag hade över 38 grader i feber, vilket betydde att jag inte skulle få lov att cykla på test- cykeln. Trots detta flöt det på bra och jag låg långt över medel på allt. Signal-testet gick så bra att jag fick göra ett extra test, vilket jag har för mig att jag också klarade.

När jag skulle ta ”tempen” hos sjuksystern, hade jag sådan tur att hon lämnade rummet, medan jag hade termometern i mun. Då kunde jag ju ta ut den då och då, för att se hur mycket den visade, och när tempen visade 37 lät jag den bara vila mellan tänderna, så när hon kom för att ta ut den var ”tempen” 37,2, om jag minns rätt. Eftersom jag var mycket ivrig att få cykla och febern hade sjunkit så snabbt, tyckte sjuksystern att jag väl kunde få prova lite försiktigt på testcykeln. ”Han har väl bara varit nervös på morgonen eller nå't, eftersom febern sjunkit så snabbt”, tänkte hon högt.

Med en temperatur på över 38 grader visste jag att det skulle bli tufft att klara konditionstestet. Cykeltestet fungerade nämligen så, att ju högre pulsen steg desto högre blev också motståndet på cykeln. Man måste hålla ett visst tempo så länge som möjligt, och jag visste att jag var tvungen att klara en nia, för att ha en chans att ta mig till K4. Jag hade nog aldrig tagit ut mig så mycket tidigare i mitt liv, och minns jag rätt så klarade jag precis gränsen till en nia.