En gnista på vift

”Maja! Oliver! Kom in och ät innan ni går ut på ängen!” ropade Sofie.
Sofie var en ung barnflicka som också bodde på Livliga Gatan NR. 7 tillsammans med familjen Bell. Trots att hon var ung hade hon en klar uppfattning om hur barn skulle uppföra sig i ett visst ålder. Inte för att hon skulle vara tjurig men hon satte en tydlig gräns som inte gick att käbbla emot... om man ibland ville ha pannkakor till middag så klart. Syskonen Bell, väl medvetna om detta, studsade genast upp från trappan och sprang in för att hinna med o äta innan kvällens stora händelser skulle börja och att Sofie skulle ställa sig o plocka fram kvällsmaten efteråt var det högst osannolikt! Det var bäst att få i sig något när det serverades för hon tyckte verkligen inte om att arbeta dubbelt, det vill säga, hon hade inte den minsta avsikt att duka två gånger till samma kvällsmat. Och hon hade minsann rätt!
Som ni vet även på vackra dagar går solen ner någon gång och syskonen ville inte missa vare sig kvällsmaten eller kvällens stora underhållning för allt i världen. Det började redan skymma och en enorm eld smattrade och dansade mitt på ängen bakom husen. Årets Majbål hade redan tänts och Livliga Gatan-borna stod runt elden. De njöt av värmen och som om man tittade i en spegel så kunde man se i deras ögon hur elden hoppade och dansade. Den såg ut som en stor orange trasa som någon osynlig jätte skakade och ryckte i. Maja och Oliver hade också sprungit ut på ängen och trängde sig nu framför alla andra för att lättare kunna se.

Stora gnistor virvlade och yrde. Ja, för ett ovant öga var dessa cirklande och svängande ljuspunkterna gnistor var men i själva verket var det små pyrflickor och pyrpojkar. De bodde i elden och nu hoppade och dansade de till en tonlös musik. Det var den här dagen pyrfolket hade väntat på hela året, längtat att äntligen få dansa på den stora majbalen högt ovanför bålet. De växte av lycka. Ju gladare de var desto större blev de och desto mer blossade de. De lös mot natthimlens mörka valv och gjorde luften … alldeles magisk. Det var som om alla stjärnor hade skiftat till guld och kommit närmare jorden. Nu dansade de sitt liv dans bara två tre meter ifrån marken.
De människor som trodde på märkliga ting kunde se dessa små lustiga varelser som med sina fladdrade vingar lämnande ett gyllene sken omkring sig. De var så vackra att den som inte hade sett sådana förr hade aldrig kunnat föreställ sig de. Maja och Oliver stod som trollbundna och ja, ni har gissat rätt, de såg dessa underliga väsenden! Även fru och herr Bell som stod en bit ifrån och pratade med några grannar såg ur ögonvrån att det var visst något makabert med dessa gnistor i år.

Allt efter som kvällen sipprade in i natten började människorna bli trötta och bege sig gäspande men med ett nöjt litet leende på läpparna hemåt. Den stora elden krympte och blev alltmer stilla. Det var bara några få grannar som satt kvar i gräset och pratade utan att ens kasta en flyktig blick på den längre. Till slut hade brasan sjunkit ihop helt och det var bara glöden som vittnade om dess mäktiga skönhet hon en gång hade. Gnistorna blev allt färre. Även de blev trötta. De flesta av de hade redan kommit till ro och nickat till i den lugna glöden. Det var bara några få kvar som fortfarande svävade uppåt, högt ovanför de andra och flög runt-runt innan för att slutligen också sänka sig ner igen. Sista dansen var över nu och alla gnistor hade sakta slumrat till.
Alla förutom en.