Kasper Lundell

Asildüns uråldriga bok
Bok 1: Hatets mask

Prolog

Hela släkten hade samlats för att fira midsommarafton, hans barn, barnbarn och allihopa var nu här. Han och hans frus villa låg vid en sjö som återspeglade den sjunkande solen. Han kollade klockan på vänster arm, sin dyra Rolex som han hade köpt för många herrans år sedan då han var ung och lyxgirig. Men han åtrår inte sådant längre. I alla fall var klockan nio prick. Han funderande på att gå tillbaka till altanen där alla satt och drack vin, pratade, skrattade och hade det trevligt
Men det gjorde han inte utan stod kvar och blickade ut i sjön. Han tänkte på vad han var för något. I generationer hade alla i hans blod som en gång var adligt, ett arv.
Ett arv som på senare dagar blivit betraktat som sagor, rena struntpratet. Hans döttrar var en av dom. Han grät tyst och tårarna rann längs kinderna, inte för sin sårade stolthet utan arg för att döttrarna såg bara det som en saga, att pengar kom först och främst, han hade en gång försökt pränta in berättelsen förr när dom var små men gav upp. Nu behövde han sin gamle vän här, en gammal man med kort, silvrigt hår och skägg som var äldre än han såg ut. Ingen kände till honom utom han själv, karlen skulle nog veta vad som skulle göras.
Han skakade på huvudet för att rensa tankarna och gick tillbaka när hans hustru ropade. Han vände sig om och gick tillbaka, han passerade alla släktingars lyxbilar som BMW, Mercedes och en Ferrari F40. Han nästan kokade av ilska av att dyra bilar och lyx var så viktigt för svärsönerna.
”Var har du varit?” undrade hon och alla tittade på honom och när hon såg de våta kinderna blev hon förskräckt. ”Vad har hänt?”
”Ingen fara, kära du,” sade han lugnande och torkade bort tårarna. ”Bara stått och tänkt på gamla tider.”
Hon log och satte sig med de andra igen.
Han harklade högt för att påkalla deras uppmärksamhet och dom vände sig om.
”Vill ni följa med ett stund?”
Han gick sedan utan att säga ett ord in i huset och sakta ner för trapporna till nedervåningen. Han kände hur hans ischias tog sin tribut när han kom ner.
De rara barnbarnen satt och tittade på barnprogram när gick han förbi.
Det kom skyndande steg ner för trappan och hela släkten kom fram med nyfikna ansiktsuttryck.
”Stäng av tvn, Magnus!” sade han till ett av barnen och vände sig till sina fullvuxna döttrar. ”Ni har för länge avfärdat min härkomst och arv som barnsagor så nu ska jag bryta traditionerna och berätta den för alla här, en gång om året varje midsommar för er alla.”
Han satte sig på knä och trevade med händerna tills han hittade springan i golvet.
Han lyckades få upp luckan och hustrun flämtade förvånat.
”Vad är det där för lucka?” frågade hon förvånat.
Han svarade inte utan log bara hemlighetsfullt mot henne. Han hittade det han sökte: en stor järnbeslagen kista.
Hans svärsöner skyndade fram för att hjälpa honom att få upp den. Kistan var rostig och dammig och det tydde på att den stått där i flera år.
Nu blev alla riktigt nyfikna.
”Är det en skatt där i,” sade lilla Peter nyfiket.
Den gamle mannen skrockade och såg stolt ner på kistan.
Ja, för mig är det en ovärderlig skatt.” Och vid dessa ord syntes girighet i allas ögon förutom hos sin fru.
Han stoppade ner handen i hålet i golvet och hittade nyckeln han behövde och hänglåset gick upp med ett klick. Alla satt runt honom och tittade nyfiket.
Kistan öppnades och där fanns det…en bok? Och en möglig sådan. Besviket reste sig alla för att gå.
”Snälla?” sade han vädjande med gråten i halsen. ”Kan ni inte höra vad jag har att säga?”
De satta sig igen medan de mumlade ursäkter…motvilligt och han tog upp boken.
Ramen var av hårt läder och omslaget täcktes av bokstäver i silver och där stod det: Asildün. Sidorna var gulnade och han visste att den har existerat i flera tusen år men ändå strimlades den inte sönder, han lade den vördnadsfullt på bordet. Nästa han tog upp var ett avlångt bylte som han lindade upp. Det var ett svärd, fullständigt ögonbländande vackert. På bladet fanns det ord inhamrade.
”Vad står det där? Det liknar inte latin och inte grekiska…”
”Det är för att det är ett språk ingen i denna världen känner till.”
Barnbarnet sträckte ut handen.
”Nej!” sade gubben. ”Det är farligt att vidröra det, det bränns.”
”Men snälla, pappa…”suckade dottern med en otålig ton som tydde på att hon var beredd på att gå upp igen.
Svärsonen sträckte skrattande ut handen men släppte svärdet genast med ett skrik och bet ihop för att inte svära. Tårar syntes. Gubben tog tag i hjaltet utan att bränna sig och under hela släktens förvånade blickar svingade han elegant och vigt svärdet. Han kände sin gamla ungdoms energi komma tillbaka och ställde sig vig i olika ställningar med en elegant grace. Som om han vore född med svärdet i handen.
”Men hur…?” stammade den brännskadade.
Gubben lade tillbaka svärdet på bordet. Både boken och svärdet var helt täckta av damm och spår syntes tydligt.
”Hur har du fått tag i det här?”
”Det här just det jag ska tala om, för sagor är det inte. Svärdet är bevis.”
Det här var någonting som inte ens hans hustru hade hört förutom döttrarna fast inte så här med bevis framför sig och en fullständigt detaljerad historia direkt från boken.
Alla satte sig ner för att lyssna och den gamle mannen lade boken i sitt knä, mest som symbol, för han var född till att berätta denna historia utantill. Han öppnade de första sidorna och de lyssnade när han började berätta historian. Hans historia.
Det här är berättelsen om svärdets historia och dess liv.
”Vad handlar berättelsen om, morfar?” sade Peter nyfiket.
”Detta,” sade gubben och höll upp boken, ”är en berättelse om mystisk värld som heter Velenien med många länder och raser, om ondska som bryter lös ut i världen, mäktiga härar, äventyr, kärlek, storslagna…”
”Prinsessor, då?” avbröt Peter?
”Ja,” skrattade han. ”Prinsessor också.”
Alla satte sig tillrätta och han började läsa igen.