Prolog

   När vi sist gick bredvid varandra höll hon sin käpp med höger hand. Från andra sidan höll jag om hennes krumma rygg. Jag ville få henne att räta på sig. Titta upp mot himlen och säga att det dröjer tills hon kommer. Hon fortsatte med huvudet nedböjt och såg till att klackarna inte kom snett emot kullerstenarna. Vi kom fram till Stortorget och hon bad att få sätta sig ned en stund. Storkyrkan runt hörnet tycktes för långt bort trots att vi kunde se tornet. Kyrkan som genom bröllop och dop hade blivit vår. Våra höfter möttes när vi satte oss ned på en träbänk. Jag lade min hand i hennes. Som liten brukade jag stryka med ett finger över hennes fingertoppar och kalla dem för rostiga. Sprickorna under huden var beviset av många års hårt arbete. Fastheten som hon hade om min hand var tecken på förtroende. Jag ska finnas där för mormor så som hon alltid funnits där för mig.

    ”Det gäller ännu” viskar jag åt minnet av vårt senaste möte. Jag fingrar på samesmycket runt halsen. En trettioårs present från mormor. Då när hon fortfarande orkade flyga över Atlanten firade vi födelsedagar tillsammans. De senaste åren har varit ett avbrott i närhet. Jag som alltid försöker åka hem till Sverige flera gånger per år, hade tvingats välja USA de senaste två åren.  Jag behövde vara hos vår yngsta son Christopher som blev svårt sjuk.  Nu var Christopher på väg att bli frisk igen.  En resa till Sverige kan vara möjlig, insåg jag och blev varm.  Det är mycket som har hänt för mig här i USA, och för mormor i Sverige. Många stunder blev aldrig våra på grund av avståndet. Jag går omkring med en otillfredsställd längtan efter henne. Varje dag skjuter jag saknaden åt sidan. Jag sitter med uppdragna knän i min vinröda fåtölj och låter bli att tysta tankarna. Idag vill jag känna efter hur det var när jag träffade mormor sist.