*

Efter fyra signaler lyfte någon upp luren.
      ”Nettans kiosk.”
      Jeanette Andersson svarade klämkäckt men ändå med mild röst.
      ”Hej, det är Anneli, du, jag mår urkasst, har spytt hela morgonen och klarar inte av att jobba idag... äh... jag tror det är nån kräksjuka eller nåt. Är det okej om jag stannar hemma eller?”
      Anneli harklade sig lite men fortsatte raskt.
      ”Jag är ju ledig hela helgen sen, och hoppas på att friskna till då!”
      Anneli väntade sig ett svar men hon hörde inget.
      ”Är du kvar eller, Nett-Nutt?”

Smeknamnet hade Jeanette dragits med sedan förskolan, trots att hon åtskilliga gånger förklarat för alla under årens gång att hon helst inte ville bli kallad det hade smeknamnet förföljt henne hela tiden. Under de senaste åren hade Jeanette mer eller mindre accepterat smeknamnet och slutat att protestera. Förmodligen hade hon insett att hennes protester inte nått de öron de varit ämnade för och till slut gett upp.

      ”Ja, jag är kvar, kollade bara schemat, din knäppis, visst kan du stanna hemma.”
      Ett par andetag hördes i luren innan Jeanette fortsatte.
      ”Du måste bli frisk till nästa helg för då ska vi ju åka in till Oskarshamn du och jag har vi ju sagt, röra lite på de lurviga, du vet. Kanske träffa den rätta? Kanske är den killen som verkade gilla dig häromveckan där? Han var ganska gullig det måste du erkänna?”
      Jeanette förväntade sig inget svar. Hon visste att Anneli inte ville något hellre just nu, än att åka iväg och dansa lite. Anneli attraherade omedvetet de flesta männen. Hennes mörka spikraka hår kunde se lika smutsigt som vackert ut samtidigt, ögonen var gråblåa med ett enormt djup. Ansiktet var vackert, med en symmetri som stärkte hennes skönhet. Den unga kvinnan var väldigt attraktiv, det var något speciellt med henne.

      ”Du, gumman, krya på dig nu så kommer jag kanske med lite soppa till dig när jag stängt. Och försök att vila nu, kram på dig!”
      Jeanette lade på luren.
      Anneli satt kvar en lång stund med luren i handen och tittade rakt fram. Hon hade inte fäst blicken på något speciellt, ju längre det gick utan att hon blinkade desto suddigare blev det och till slut var hon tvungen att gnugga sig omsorgsfullt i ögonen innan hon kunde se ordentligt igen.
      Hon reste sig upp och gick in mot köket, ett par huvudvärkstabletter skulle nog slinka ner innan hon förpassade sig själv in i sovrummet. Tavlorna som stod lutade mot en vägg i väntan på att få bli upphängda kunde nog vänta ett par timmar till. De skulle inte försvinna om hon sköt upp det lilla projektet.
      Köket var överfullt med odiskade tallrikar, diskmaskinen som fanns hade aldrig använts. Skåpen som en gång hade varit enfärgade var numera så smutsiga att man inte kunde se någon specifik färg. De var fulla av fettränder, fingeravtryck och även matrester fanns att se. Städning var inget Anneli ägnade sig åt speciellt ofta. När hon såg oredan ville hon ta tag i det, men så många andra saker lockade henne från skurborsten.
      Just nu brydde hon sig ändå inte, hon ville bara krypa ner i sängen, dra täcket över huvudet och försvinna.

                                                            ~