Han satt i mörkret, de brunbrända seniga händerna hängande utanför armstödet på fåtöljen.

Han tyckte om mörkret. Det var som om han innanför sitt ansikte, det av en vanlig medelålders man, hade ett annat ansikte. Ett blekt sorgset pojk-ansikte. Det ansiktet försökte han dölja när andra såg på honom. Men i mörkret var han pojken. Barnhemmet hade legat avskilt, en gräsmatta framför, sedan skogen som en svart vägg. Där hade de funnits. Han som dödade och hon som räddade. Han såg honom som iklädd en rustning av vitt ben, ansiktet litet och rasande. Konungen. "De kan inte döda mig", hade hon viskat när hon gömde sig i hans rum. Han visste att det var sant. Skogen skyddade henne.

Mest orolig var han när kungen hade en arme av bleka människor.

Allt hon rörde vid doftade. Som honung. Eller vinbär som man krossar mot handflatan en regnig sommardag. Sedan hade han börjat hata och glömt henne. Eller slutat tro. Men ibland kände han hennes närvaro. Små fingrar som lappade och lagade hans hjärta.