MIN RELATION ti… | 6.0 VECKOBREV
Lars Nordbeck

6.0 VECKOBREV

Mina inledande rader nedan i mitt första veckobrev till mina båda söner förklarar syftet med dem. Jag kan inte minnas att det fanns en specifik tidpunkt, när jag bestämde mig för att börja skriva dem. Det var således en process utifrån det vilda sexliv jag hade gett mig in i och som därmed efterlämnade tomma ekon av det handikappade kärleksbehovet. Mitt framväxande dåliga samvete över att inte ha mer och regelbunden kontakt med dem kom ikapp och ut på verklighetens svaga is. De skrevs därför som ett slags testamente till dem. I och med att jag inte längre var djupt försjunken i arbete, så skapades ju också alltmer tidsutrymme att fundera på vad som egentligen var viktigt och meningsfullt i mitt liv. Att knulla unga kinesiskor varje veckoände, var ju trots allt definitivt inte mitt yttersta livsmål, även om det tjänade sina syften av välbefinnande, men som samtidigt gav ekon i den tomma kärleksvaggan.  

VECKOBREV 242 ~ 021020  

Marcel/Patric!  

Detta är det första av ett planerat “veckobrev” till er med syftet att kontinuerligt redogöra för mitt liv och tankegångar, medan jag fortfarande är i livet och i full vigör, samt minnet är mer eller mindre intakt utan senila åderbråck. Jag själv hade aldrig någon kontakt med min far och visste egentligen inte vem han var, utöver min egen ihopfabricerade bild, baserad på mina få och fragmenterade upplevelser av honom och som knappast gjorde honom full rättvisa. Och det var då tyvärr praktiskt taget uteslutande från den negativa sidan. Han ville ex. inte att jag skulle studera. Han tyckte att jag skulle ut och jobba som alla de andra. Det var i varje fall vad han öste ur sig ibland. Som tur var hade jag dock stöd av hela övriga familjen.  

Dessa s.k. veckobrev kommer ni att få ta emot, utan att jag har frågat er om lov. Det får ni stå ut med. Men, å andra sidan kan ni ju ignorera dem, om de blir alltför tråkiga och långrandiga. Det är dock min förhoppning att ni åtminstone ska spara på dem och eventuellt läsa dem senare i livet, då jag har lämnat det här jordelivet för gott. Det enda säkra och verkligt demokratiska här i livet är ju att vi alla ska dö en gång i tiden. Det är således lika bra att ta med det i sina beräkningar och inte leka struts med huvudet i sanden. När man dör spelar det ingen roll hur mycket pengar man har lyckats skrapa ihop under den mödosamma jorderesan eller hur framgångsrik man har varit i alla ytliga hänseenden. Jag tror inte att någon på dödsbädden fäller kommentarer av typ att jag önskade att jag hade jobbat mer och tjänat mer pengar. Vad som däremot spelar roll är hur man lever det liv man lever, så länge man lever. Det har betydelse både för ens eget och ens närmastes välbefinnanden och s.k. lycka. Det är av fundamental vikt att man lär av alla de misstag som man som människa oundgängligen gör och att man ser dem som en hjälp (i motsats till stjälp) i ens fortsatta utveckling och strävan efter ett bättre liv. Förvisso sägs det att framgångar föder framgångar och att motgångar föder motgångar. Men, det är bara för stunden och är ett kortlivat fenomen i sig. De bygger således inte den solida grund som framtida händelser ska ta avstamp från. De människor som inte har gjort några misstag här i livet, har inte heller gjort någonting. Alltså har de ingenting lärt. Risken att misslyckas måste således hela tiden tas i balanserad proportion för att man ska kunna lyckas med någonting. Jag själv har tyvärr alltid varit väldigt rädd för att göra fel eller att misslyckas och har då efteråt utsatt mig själv för en stark ånger och ruelse, som jag försökte undvika på förhand och försökte hålla min rädsla för besvikelser på avstånd. Det har väl dock trots allt blivit lite bättre med åren. Man tycker kanske, när man blir äldre, att man helt enkelt inte har så mycket att förlora längre. Med tanke på min läggning så är det egentligen förvånansvärt att jag ändå har gett mig in i så mycket som jag har gjort och då tagit risker, som jag kanske inte insåg vidden av. Jag har således trots allt uppnått en hel del i livet på olika områden, vilket jag känner stolthet för. Att jag har uppnått så mycket beror kanske på att jag tar allting här i livet som en utmaning och är envis som synden. Samtidigt har jag svårt för att acceptera att jag inte ska klara av det jag ger mig in i. Det är kanske en slags omvänd rädsla för att göra/ha fel. Rebellanden i mig får kanske också sin kick. Jag har ju på något sätt alltid förr eller senare gått mina egna vägar här i livet.  

Breven kan bli högst varierande till både längd och innehåll, beroende på tid och dagsmotivation. Jag hoppas dock innerligt att de i slutänden (ändan har man där bak) ska ha ökat er förståelse både för vem jag är som människa och för er själva. Ni är just nu inne i den första huvudfasen av livet, som handlar om att bygga den bas som ni i framtiden ska skörda frukterna av. Jag indelar numera livet i tre grova huvudfaser. Den första är 0-30 års ålder, när man skaffar sig utbildning och som sagt är det basbyggande som man i nästa huvudfas, 30-60 år, ska förädla och skörda frukterna av. Den senare är egentligen den produktiva delen av ens liv, då allting förändras oerhört drastiskt under resans gång. Oftast glömmer man emellertid bort att leva i sin strävan efter ekonomiskt oberoende och ett materiellt högtstående liv. Man stressar således livet igenom efter pengar och lycka, och de flesta går lätt vilse i den snårskog som döljer de oaser av frid och harmoni som vi hela tiden så outgrundligt djupt längtar efter och intensivt söker på fel ställen. Min bror Agne sa en gång i tiden, att vi ”längtar livet av oss”. Och det är så sant som så enkelt det är sagt. Den sista huvudfasen i ens liv är över 60 år, och för att få bygg- och siffersymmetri kan vi ju uttrycka den som 60-90 år. Det är den fas, då man söker frid och försoning med sina närmaste. Vad jag således personligen upplever sedan några månader tillbaka är att jag håller på att förbereda mig för denna sista livsfas. Jag försöker således f.n. klargöra för mig själv vad jag egentligen vill ha ut av resten av livet. Åren jag har kvar att på alla plan leva fullt ut är högst påtagligt begränsade. Det finns således all anledning för mig att ta en grundlig titt på mig själv och kvarvarande drömmar och förhoppningar. Jag har därför tagit ca ett års tid ”time out” och ställt mig sidan av den tidigare huvudvägen för att förhoppningsvis komma till en klar insikt därvidlag.  

Varje människa har sin egen unika historia, som ingen kan eller ens vill upprepa. Däremot kan man inhämta många ledtrådar och hjälp till att skapa sin egen unika levnadsbana på bästa möjliga sätt. Då i synnerhet från sina föräldrar, som man ju har vissa likheter med p.g.a. av ärvd genuppsättning och den uppfostran man utsätts för utan någon chans till valfrihet därvidlag. Så skapas och fortlever arvssynden generation efter generation. Vi lastar bekymmerslöst vidare våra problem och fel/brister på våra barn, som i sin tar lastar dem vidare till nästa generation. Det är således inte konstigt att människans väg mot mognad är en lång, seg och svår process. Vidare tror jag att det också är ett naturligt behov, som normalt växer sig starkare med åren, att vilja veta vem ens föräldrar är/var som människor, utifrån sitt eget vuxna perspektiv, som ju helt naturligt är något annat än barnets uppfattningshorisont. Det handlar om de ack så viktiga livsrötterna. Man kan således öka sin förståelse både för sig själv och sin gamle farsa och därmed bättra på sina möjligheter att leva upp till sin egen unika inneboende potential i olika avseenden. Förhoppningsvis kan man därmed gradvis avlasta sig den arvssynd som vi alla bär med oss i en ”ryggsäck” livet igenom. Det spelar alltså ingen roll var man ”gömmer” sig här på jorden. ”Ryggsäcken” följer med en som en siamesisk tvillingutväxt på ryggen, vare sig man vill eller inte. Det enda man kan göra är att sträva mot att göra den så lätt som möjligt.  

Ja, det var en lång avsikts- och innehållsdeklaration. Men, det kändes nödvändigt i rättfärdigande syfte. Mitt stora behov av att rättfärdiga det jag gör är förresten också ett uttryck för rädslan att göra fel. Man söker således (in)direkt sanktion från omgivningen och/eller det evigt (för)dömande ”överjagets” samvete för att konfliktfritt kunna gå vidare.  

Jag ska nu redogöra för mitt normala veckoschema för att ge er en uppfattning om, vad min livsmeny består av just nu.  

Måndag-fredag: Jag går upp allt mellan 7 och 8, men oftast närmare kl. 8. Jag intar sedan min frukost (yoghurt med müsli och ibland bananskivor samt varmt vatten med honung) framför datorn. Jag är på Internet 1-2 tim (beroende på omständigheter) och lyssnar på Sveriges Radios nyhetssändning (halv timme) och läser Aftonbladets nyheter. Jag går också igenom e-mail och hämtar hem aktieinformation och förbereder mig för dagens aktiehandel. Mån/Ons/Fre kör jag ett ca 40 min träningspass på f.m. Det fjärde passet kör jag på lördagen. Dagligen försöker jag också på f.m. hinna med 15-60 min studier i kinesiska språket. Bl.a. ser jag dagligen ett TV sänt program om 15 min. Lunch eller middag lagar/käkar jag kl. 12-13 (alltid mycket grönsaker, som är så oerhört viktiga för ens hälsa). Sedan lägger jag mig på soffan och ser TV (nyheter, etc.). Ibland somnar jag av för ett litet tag. Kl. 15:30 börjar jag förbereda jag mig för aktiehandel, som startar 16:30 och håller på till 23:30. Jag sitter normalt sett praktiskt taget klistrad vid datorn 8 timmar i ett streck. Tar under tiden ett hastigt kvällsmål bestående av bröd och te. Går till sängs ca midnatt och läser oftast ca halv timme, innan det är dags att slå ihop ögonlocken. Dagen är således proppfull.

Lördag-söndag: Jag är då inställd på att koppla av. Detta innebär bl.a. att gå och handla, tvätta, städa (oftast 2-3 veckor mellan varven), ta långa promenader (om vädret är ok), dricka lite sprit på speciellt lördagen, ringa er, träffa kvinnor för sex och/eller vänner (kvinnor) för mat och prat, spela badminton/bowling eller göra någon utflykt med vännerna, sitta framför datorn, etc.

Hela veckan är således full av aktiviteter. Min hjärna måste helt enkelt vara fullt sysselsatt hela tiden. Annars skulle jag känna mig uttråkad.  

Love you

Pappa  

Efterkommentarer 080819  

Mitt första brev var förhoppningsfullt, optimistiskt och fortfarande med lite tid kvar, innan åldersgubben definitivt och gradvis skulle dra ned gardinen för horisonten utanför livets utkiksfönster. Jag trodde idet läget också, att min planerade s.k. time-out på ett år skulle vara tillräcklig för att få den kantrade båten klar och sjösatt igen. Men att hissa teoretiska segel innan praktikens sjöseglats är betydligt enklare än att reva de segel som inte håller i stormen. Och det skulle komma att bli många revade och trasade segel under åren framöver.  

Då jag så småningom skaffade mig hemstumpor (en i taget) att ta hand om min dagliga hemservice, så blev mina vanor något annorlunda. Men det mesta höll sig i princip till ovan redogjorda rutinmönster, bortsett från att jag senare av hälsoskäl åter började springa utomhus i stället för att göra gymnastik i lägenheten. Jag hade innan mina hemstumpor också betydligt mer socialt umgänge, eftersom singellivet och dess jaktbehov gjorde det naturligt med mindre isoleringstendenser än som då sex- och beröringsbehoven regelbundet tillfredsställdes.  

VECKOBREV 243 ~ 021027  

Marcel/Patric!  

För att nu komma med ett av mina sedvanliga rättfärdiganden, så är det möjligt, för att inte säga (skriva) förmodligen ganska så sannolikt att jag kommer att upprepa mig då och då. Jag räknar emellertid med era milda överseenden, eftersom det sannerligen inte är lätt att komma ihåg allt jag bubblar om.  

Jag läste i morse i Aftonbladet (på Internet) att t.o.m. en typ som Bin Ladin (ett brev som han påstås ha skrivit till sina efterlevande på sin dödsbädd; det senare är dock inte bekräftat) skrev att han bad sina söner (framgick inte om han enbart har söner eller att döttrar inte räknas) om ursäkt för att han inte hade tillbringat mer tid med dem, innan han gav sig in i sitt korståg mot de ”otrogna hundarna”. Gud är således allt liten, när t.o.m. denne superdåre i kubik sätter slikt på pränt, när det väl är dags att sätta tofflorna för gott. Pengar nämnde han visst inte heller något om.  

Det börjar dra sig mot vinter även på den här breddgraden. Långkalsongtiden närmar sig med stormsteg. Hösten, med regn och kylslagna vindar, har i varje fall nu satt sig i högsätet. Jag ogillar i allra högsta grad kallt klimat. Men, å andra sidan så är det alltför varmt i Beijing under sommaren. Den bästa tiden är då det är mitt emellan, med dagstemperaturer på ca 22-28 grader. Det var åretruntklimatet i Caracas, och som jag har trivts bäst i under all min utlandstid. Jag ska eventuellt så småningom försöka hitta ett ställe i södra Kina, som ligger nära ett sådant klimat.  

Det är ruggigt kyligt i lägenheten, då man har den egendomliga policyn här att slå på centralvärmen den 15 november, oberoende av utetemperaturen. Det härstammar väl från den goda gamla planekonomins tidevarv. Men, kinesen tar detta med jämnmod, liksom så mycket annat. Man är van vid att frysa både inom- och utomhus. Man tar helt enkelt mer kläder på sig för att bättra upp det hela. Och det är då inte ovanligt att se människor inomhus med utomhuskläderna på. Man har överlag en ganska så pragmatisk läggning. De som har råd köper elektriska värmeelement. Men andra tycker att det rör sig om så kort tid, så man hellre sparar de pengarna. Den ordinära kinesens ekonomiska sinnelag påminner faktiskt rätt mycket om min egen. Det kommer förmodligen från den fattiga uppväxttiden. Så, i Kina är det en dygd att vara sparsam och ekonomisk i sina förehavanden. Här uppskattas således min läggning därvidlag. I Kina känner jag en viss trygghet och acceptans av den jag är. Det finns här så mycket som jag känner igen från min egen barndom och uppväxttid. Dessutom tycker jag att jag har så mycket att tillföra dessa yngre människor (främst kvinnor förstås) och känner att man respekterar mig som person och min erfarenhet. Vad som är viktigt för den arbetsamme och nitiske kinesen är att söka och insupa kunskap, dvs. att utvecklas. Alltså är det ganska så givet för mig att morgondagens Kina (inom 10-20 år) kommer att vara en supermakt på alla plan i paritet med USA, inklusive dess levnadsstandard. Och så gillar förstås de kinesiska kvinnorna mina ögon. Ja, det har väl i regel de flesta kvinnor alltid gjort. Min kropp må bli äldre, fastän jag tappert kämpar emot, men min hjärna kommer att förbli evigt ung. Varför jag bor i Kina har således enbart själviska förtecken. Den enda konflikten jag har i detta avseende är avståndet till er. Det lilla ömkliga försvaret jag har, är att ni båda har nått en sådan ålder, då föräldrar inte har mycket utrymme i er värld och är normalt sett enbart ett konstaterat ta-för-givet faktum. Man fanns ju där från början utan att ens be om lov, och man har sedan oförtrutet hängt kvar i navelsträngsfåran. Tankedistansen är den kortaste distans som finns på jorden, och den blir ibland sig självt nog.  

Då jag dricker sprit rinner ofta min uttrycks- och skrivklåda till över mina filosofiska utsvävningar. Jag har börjat skriva ned mina tankeådror vid sådana tillfällen och tänkte nu ta fram mina nerhafsade otydliga anteckningar och delge er en del av dessa. Sprit (i lagom mängd) gör tänkandet friare och flexiblare. Dock riskerar man samtidigt att få obalanserade perspektiv på saker och ting och skapa blackouts på tankelinjen. Jag har i varje fall alltid tyckt om ord (uttalade såväl som outtalade) som klädnad för tankarnas sinnrika symbolsystem, och jag har alltid haft en djup strävan att vilja uttrycka mig så tankeföljsamt som någonsin möjligt. Detta har ju bl.a. visat sig i min iver att inhämta främmande språkkunskaper, som ju faktiskt är en hel del att vara stolt över (engelska, franska, spanska, portugisiska, tyska och kinesiska). Dock är det tyvärr inte möjligt att fullt ut klä sina tankesymboler i ord. Att sätta pränt på tankens associationsrika och lättfotade, snabba flykt undandrar sig ofta ens förmåga. Det säjs att tankesymboler, som inte kan uttryckas i ord, söker sin tillflykt i musikens övertoner. Och det ligger nog mycken sanning i det. I ett spritögonblick uttryckte jag det mer koncist så här: Tanken mynnar i ord; orden söker tanken; tanken förlängs i musiken. Jag har egentligen alltid tyckt om och velat uttrycka mina tankar i ord, men jag har ännu inte haft den fulla ursäkten att hänge mig åt det. Kanske den finns här och nu? Det fulla svaret finns först då man hoppat på den slaka linan och målsatt att ta sig över till den andra sidan av de två uppfästningspunkterna och väl har kommit över.  

Jag har alltid haft en påtagligt filosofisk syn på livet. Fråga mig bara inte varför. Den föddes jag med. Jag har dock aldrig (jag kom här att tänka på en rättstavningsregel jag lärde i skolan, och den var om att alltid stavas alltid med två l och aldrig stavas aldrig med mer än ett) helt förstått eller greppat om att dra alla rätta praktiska konsekvenser eller att torgföra det på det praktiska marknadstorget. Att vara världsmästare utifrån en teoretisk synvinkel är lätt, men att vara det i praktiska livet är betydligt svårare (fråga er morsa avseenden sin syn på mig). Nu är ju dock en gång för alla livets realiteter betydligt mer komplicerade än den projicerade spegelbilden i ens bakhuvud. Kanske det är därför som jag alltid har njutit mer av det osynliga livet innanför hjärntinningarna än det uppenbart synliga utanför.  

Mitt skrivbehov ser jag som ett utlopp för min kreativitet. Egentligen har jag alltid saknat att få fullt utlopp för mina kreativa sidor. Därför har väl mitt ständiga sökbehov aldrig lagt sig till ro. Jag blev faktisk testad en gång i tiden under min tid på LTH. Det var en test för enbart LTH-teknologer, dvs. ett väl kvalificerat sällskap. Det var på den tiden som det var svårt att komma in på en teknisk högskola. Jag låg då i topp avseende kreativitetsförmåga. Faktum är att jag i hela mitt liv, såväl i arbete som i sport, alltid har upplevt mig som den berömda tillkorkade flaskan. Och den berömda ketchupeffekten har jag alltid hoppats på att ligga runt hörnet för att lura skjortan av mig en vacker dag. Min f.d. engelska judotränare använde faktiskt den ordalydelsen om mig och min judo. Det är kanske därför, som jag har upplevt skrivandet som ett sätt att uttrycka min inneboende kreativitet och djupare liggande känsliga natur. Jag (och du Marcel) må till vissa delar ha en hel del följa-John-mentalitet, dvs. så länge som jag inte vet vad jag själv vill eller har en bestämd färdinriktning, men förr eller senare (då jag har inhämtat tillräckligt mycken bakgrundsinformation att basera mina slutgiltiga ställningstaganden på och pusslat klart) går jag alltid min egen väg. Jag tycker mig känna igen samma beteendemönster hos dig Marcel. Patric, du har mina ambitioner och systematiska beteende, men du döljer väldigt väl dina innersta tankegångar för din omgivning. Det är kanske just mina kreativa behov, som ger bränsle till det valda vägstråket. Jag är egentligen mer av en ”åskådare” på världens teaterföreställning än en ”deltagare”. Men, för att vara en bra åskådare måste man också delta ibland. Voila! Däri ligger den eviga konflikten. Att skapa balans mellan dessa ibland så diametrala världar är en evig kamp.  

I fredags, efter aktiehandelns slut, tog jag tre whiskyn för att välförtjänt varva ned från en, som vanligt, intensiv/hektisk vecka och satt och filosoferade i sedvanlig stil, lyssnande till mjuk och romantisk musik. För att slå ytterligare knut på ursäktstråden att varva ned och koppla av, så blir det några glas på lördagen och ibland t.o.m. på söndagen till och efter middagsmaten (då även lite vin). Det kan kanske i och för sig låta mycket, dvs. tre dagar av sju möjliga, men mängderna är för det mesta inte påfallande stora och enligt min mening under full kontroll. Jag har således i regel inga tunga efterdagar. Och oftast känner jag inte någonting alls dagen efter. Och så länge som jag inte ser några direkta effekter på hälsan, så kommer jag att bibehålla dessa vanor. Men, det är hälsotillståndet som helt och hållet styr spritintaget till både omfattning och mängd. Utan god hälsa finns det egentligen ingenting i livet som man kan uppskatta eller njuta av. Hälsa kan man inte köpa sig till. Den är helt beroende av ens egna insatser avseende födointag och fysiska aktiviteter. Under alla händelser ser jag inte spritförtäring som något att vara stolt över; långt därifrån. Det hade ju varit betydligt bättre, om man inte drack någon sprit alls. Men, allting har ju två sidor här i livet. Någon uttryckte metaforiskt att det inte spelar någon roll hur platt man än gör en pannkaka. Den är fortfarande en pannkaka med två sidor, och man kan bränna båda (det senare är mitt eget tillägg).  

Jag ramlade för ett tag in på Bellman och hans visor och skrev då ned följande: Vin, kvinnor och sång! Sjungom (gammalsvenska) dess lov! Vad nu? Se upp! Sträckom din raljanta hals och låtom oss ta en sup till, som jag kan tänka mig Bellman slängde ur sig då motivationen tröt och flyktbehovet tog sig en lov om vinbacken, den ack så röda. Drickom på den saliga flyktjaktens irrfärder, kanske man skaldade i sommarbackens lena sommargrönska, som snabbt bytte om till vinterbacke, med huttrande kommentarer och frusna isrumpor. Och är rumpan frusen, så är lilla penisse på andra sidan gärdet inte precis i honnörs- eller givaktposition, än mindre på jakthumör för att tillfredställa sina egobehov. Ja ack, vad vore livet utan ståndaktig pinne med heder i behåll efter varje lyckad jaktutflykt?  

Med tankegångar kring varför man egentligen dricker sprit, så kom jag då (i fredags) att tänka på min bortgångne bror Alf. Vad gick egentligen snett för honom? Varför ignorerar vissa människor hälsan totalt och går medvetet destruktivt mot sin förtida död; för att nu inte tala om den kraftigt försämrade livskvaliteten under resans gång. Alf hade många goda ambitioner, när han var yngre. Han läste ex. in ingenjörsexamen på Hermods vid sidan av sitt jobb. Han gymnastiserade regelbundet på morgnarna. Både han och min äldste bror Jan var båda svenska mästare och landslagsmän i boxning. Men, det vet ni kanske redan. Och kanske ni också vet att jag själv har ett silver i svenska juniormästerskapen och var ett år utnämnd till Skånes bäste boxare. Jag hade dock hela tiden mina tankar på boxningens hälsomässiga risker. Men, det kan jag kanske återkomma till vid ett senare tillfälle. Nu var det spriten jag skulle skriva om. Alf hade således sina drömmar och förhoppningar då han var ung. Hans hustru Gerd (en vacker och attraktiv kvinna, som hade ett gott öga till mig och jag till henne) dog tragiskt nog redan då hon var blott 36 år gammal. Hon fick en hjärntumör och det hela var över på ett halvt års tid. In i det sista redde hon bl.a. ut ungarnas försäkringar. Inte för att detta precis hjälpte Alf i sin inställning till spriten, men jag tror att han hade påbörjat sin väg mot fullbordad alkoholism redan tidigare. Han var ju ambulerande försäljare och det blev då mycket resor (i Sverige) och representationsdrickande. Min far drack förresten alltid minst sex öl om dagen och på helgen blev det för det mesta en kvarter eller halva (flaska) brännvin. Han tjatade envist och tiggde alltid den sista kronan till öl av min morsa. Hon fick ju naturligtvis sår i öronen och gav för det mesta med sig för att få lugn och ro. Det finns naturligtvis ett arv och påbrå här, och som man inte helt kan bortse ifrån, men som dock aldrig helt kan utstaka och/eller förklara ens egen färdväg. Och långt mindre vore det en godtagbar ursäkt. Man har slutligen alltid ett val utifrån ens egna unika förutsättningar och eget ansvar.  

I eftermiddag har jag träffat en ung kvinnovän på 24 år och språkat över en kopp kaffe på ett Starbuck- ställe. Detta hade knappast kunnat ske eller vara naturligt i Sverige. Det går emellertid kanske mot sitt slut med även detta i dagens raketutvecklande land. Jag såg på ett TV program följande skilsmässoutveckling. 1979 skildes 0,3 miljoner; 1990 var man uppe i 0,8 miljoner och år 2000 hade det ökat till 2,21 miljoner. Den förutspådda ökningen är naturligtvis påtagligt högre. Alltså, vad som hände i väst händer här och nu. De kinesiska kvinnorna har vidare börjat ställa mer kvalitetskrav på äktenskapet. Det är inte längre en fråga om att ha sex enbart för att fortplanta sig, utan nu börjar man även ställa krav på att njuta av sex. De kinesiska männen kan således förvänta sig en tuff framtid, där många kommer att titta sig djupt rannsakande i spegeln och bara se ett enda stort frågetecken symboliserande: hur i helvete kunde det gå så här?  

Love you

Pappa  

Efterkommentarer 080819  

Att upprepa sig i skrift är en styggelse, men det är bara att hoppas att läsaren är lika glömsk som skrivaren.  

Förhoppningsryktena om Bin Ladins död visade sig övergå verklighetsbesvikelsen. Men kanske någon försökte göra honom mer mänsklig än hans omänskliga metoder gav belägg för.  

Att hitta ett åretruntklimat på ca 22-28 grader, hade jag så här långt inte kommit i läge att göra, men vid förhoppade fem år till att jobba, fanns drömmen fortfarande kvar i mitt inre.  

Jag var påtagligt positiv i början av min tid i Kina, men det kom tyvärr att naggas i kanten i takt med ökad ålder nära pensionsåldern och svårigheter att finna jobb ju längre jag ofrivilligt var utan jobb. Samtidigt som jag subjektivt färgades av min egen situation, så blev naturligtvis min insikt av vardagslivet större allt efterhand. Så, om jag var något okritisk i början, så blev jag säkert överdrivet kritisk senare, när mina egna personliga skuggor skymde den sol som dock fortfarande fanns där. Perspektivet på 10-20 år innan Kina på allvar skulle vara ikapp USA, skulle jag i skrivande stund sätta till minst det dubbla, dvs. 20-40 år, men som kanske också delvis var en följd av den personliga inställningen. Oberoende av min personliga situation och inställning, så kom man emellertid inte ifrån att den dag för trettio år sedan (Deng Xiaoping 1978) som Kina öppnade fönstren till omvärlden, så skulle de inte gå att stänga igen, utan flugorna kom in och utsikten mot världshorisonten låg där, oundviklig att inte vilja eller kunna ta för sig av, för att kanske återigen bli en av de högst utvecklade civilisationerna i världen.  

Tankarna på och lusten att ägna mig åt skrivande hade alltid funnits i min hjärna och i mitt hjärta. Eftersom jag försökte se en mening med vad som hade hänt mig, så ville jag nog se det som en menad möjlighet att göra det just då. Men vad som kanske delvis förstörde eller åtminstone störde den viljan var att jag hade börjat ge mig in i ett aktiehandlande som skulle komma att bli det största misstaget jag hade gjort i mitt liv. Att skriva gör man dessutom bäst på koncentrerad heltid och med vettig harmoni och balans i sitt liv. Man måste således kunna sova lugnt om natten, utan att oroa sig för saker och ting som omöjliggör det. Visst kan elände och svårigheter inspirera skrivande, men det fördröjer avsevärt och tär emellanåt på motivationskraften. Bl.a. mitt så småningom uppkomna hjärtflimmerbekymmer påverkade mig mentalt negativt under en lång tid. Jag var i ett tidigt skede för ett bra tag t.o.m. rädd för och oroade mig för att dö. Och för mig att ha ekonomiska bekymmer, som jag fick i slutet av 2007, då Ericsson rasade på börsen, var den mest otrygga förutsättningen jag kunde ha. Och detta spöke skymtade tidvis redan tidigare. Nu såg jag emellertid äntligen slutet på mitt bokskrivande och mina möjligheter till ytterligare fem års arbetande för att kunna rätta upp det stora frågetecken, som den oplanerat långa time-out blev och som till slut blev ett utropstecken. Det kom dock ett par jobb emellan.  

Det var förvisso inte mycket sprit jag drack på den tiden, men det styrdes helt av hur jag upplevde min hälsosituation. I efterkommenterande stund har jag praktiskt taget inte druckit någon starksprit och ytterst lite vin sedan mer än ett år tillbaka, då jag hoppades på att det skulle förbättra min hjärtrytm. Hälsomotivation styrde mig således därvidlag helt och hållet. Vid tiden för veckobrevsskrivandet blev också veckoslutsdrickandet både en ursäkt för att få flexiblare skrivflyt p.g.a. djupare tillgång till känslolivet och en ursäkt för att sexförlusta mig med unga kinesiskor.  

VECKOBREV 244 ~ 021103  

Marcel/Patric!  

Tankar på drift i skrift. Så var det åter dags för den belönande och avkopplande fredagswhiskyn efter veckans aktiebestyr. Det finns förresten diverse webbsidor angående aktiehandel. En av dem, Aktieguiden (som ni kan titta in på, om ni har lust), har jag funnit ganska intressant, då det förutom aktieråd och analytiska inlägg tycks finnas en hel del intellektuell stimulans att insupa där. Man tycks också uppskatta mina inlägg, som dock har mer med allmänfilosofiska livsbetraktelser att göra än teknikaliteterna kring aktiehandeln. Hur som haver så hamnar man snabbt nog i sin egen hemsnickrade bod med relationer till folk som man inte har någon aning om vem de i grund och botten är (här undvek jag medvetet att använda ordet egentligen, som jag tycks använda ganska så ofta). Dock blir man alltid värmd inombords av uppskattande kommentarer av ens inlägg. Hela livet igenom strävar man ju efter föräldrarnas klapp på axeln. Den man aldrig fick i tillräcklig omfattning söker man således livet igenom i symbolisk förklädnad hos sina nära och kära och övriga medmänniskor i avsaknad av den konkreta förälderklappen.  

Det här veckoslutet har det inte blivit några whisky-anteckningar, då jag skrev en del i Aktieguidens forum. Det blev förresten inte heller något bevänt med whiskyn p.g.a. plitandet på datorn. Däremot blev det lyssnande till countrymusik på Internet. Jag har nu äntligen fått bredband installerat och kan därvid vara uppkopplad hela tiden. Billigt är det också. Det kostar endast 150 kr i månaden. Tidigare hade jag telefonkostnader (exklusive mobilen) på 6-800 kr i månaden p.g.a. uppkopplingen för aktiehandel. Jag har emellertid fortfarande kvar anteckningar från föregående veckoslut, som jag återkommer till nedan. Dessutom träffade jag en trevlig kinesisk kvinna (37 år) igår (lördag), som har bott och arbetat i USA i sex år. Det var faktiskt en så kallad blindträff, något som jag inte har erfarenhet av tidigare. Det var en kinesisk vän (en man för omväxlings skull), som ringde mig i början av veckan och undrade, om jag ville ha en flickvän. Det var naturligtvis bara att tacka och ta emot. Det är ju med en viss spänning man ser fram emot att träffa en kvinna man inte har sett eller träffat tidigare. Hon såg rätt så hyfsad ut (det där med det vackra försöker jag numera med ålderns rätt skruva ned kraven på) och framförallt ligger hon på ett högt intellektuellt plan med diverse universitetsexamina. Hon har faktiskt också en sjuksköterskeexamen från USA. Hon jobbar emellertid för något miljövårdnadsföretag här i Beijing. Detta för att det är bra mycket bättre betalt än sjukhusjobben. I Kina har exempelvis läkarna inte mer än 1-2000 kr i månaden. Det är egentligen ganska så horribelt. Det kan ex jämföras med mina f.d. sekreterare, som tjänade 3-5000 kr. Men det är typiskt utvecklingsländer, där de tekniska yrkena ger högre löner och status än ex de vårdande. Det beror på att i uppbyggnadsskedena behövs de tekniska tjänsterna mer. I de utvecklade länderna är det däremot tvärtom. Där står ex läkare och jurister i högre kurs.  

Min far var av den nervösa människotypen, liksom jag är, och som jag även uppfattar att du är Marcel. Där finns således ett arvspåbrå, som man inte kan förneka eller springa ifrån. Det man har fått med sig i den berömda ryggsäcken finns där, vare sig man vill eller inte. Man kan enbart försöka umgås med det efter bästa möjliga förmåga. Proetta i Spanien sa ju det en gång i tiden om dig Marcel, när han jämförde oss två, dvs. han såg likheten avseende den nervösa läggningen. Han sa också något i stil med att du (Marcel) gick rakt fram och högg ned dem/det som kom i vägen. Han utvecklade aldrig vad han egentligen menade. Det vet du kanske bättre själv. Det är förresten lustigt det där med att hugga ned. Jag såg faktiskt mig själv, när jag var yngre, som en kall stålkniv som skar igenom smöret utan pardon. Detta kan ju faktiskt hänga ihop med den ibland erbarmligt urusla brist på empati (inlevelse) för andra människor, som jag har lyckats uppvisa under livets gång. Jag har med andra ord sagt många uppriktigheter till folk utan den minsta hänsyn till den andres känslor. Först efteråt har jag tänkt på hur den andre kan ha känt eller tyckt innerst inne. Men, då är ju skadan redan skedd och oåterkallelig. För att återgå till det nervösa, så pratar jag nu inte om nervositet utifrån att man darrar eller är rädd av sig, utan det handlar om att nervsystemet lätt varvar upp känslorna och därmed sätter reaktionerna i gungning. När mitt nervsystem går upp i högvarv (mycket adrenalininsöndring i blodet), så gör jag oftast något misstag i det jag just då företar mig. Ex har jag haft de få bilolyckshändelser jag har haft i mitt liv vid sådana tillfällen och har ibland känt på mig i förhand att något skulle hända. Nu senast i veckan var jag i en sådan situation, när jag aktiehandlade och då tryckte på köp i stället för sälj. Det blev då till min förtret en onödig mindre förlust. Men, det var bara att acceptera ett fullbordat och icke reversibelt misstag och agera för att minimera förlusten.  

På tal om aktier så har överhuvudtaget oktober varit en dålig aktiemånad för mig. För första gången hamnade jag på minus. Jag låg ett tag på minus 7 000, men lyckades komma ned till minus 732 i slutskedet. Jag gjorde ex en dag ca 5 000 på enbart Ericsson. Men, jag får trösta mig med att mitt totala depåvärde har ökat med ca 48 % sedan föregående månad. Nu ligger jag således ”endast” kring 46 % back av totalinsatsen. I september var jag med andra ord back hela ca 70 %. Mitt medelinköpsvärde på Ericsson är 17,81 kr per aktie. Om inget oförutsett negativt händer på världsmarknaden, så tror jag (även vissa experter förutspår detta) faktiskt att den kan vara uppe i ca 20 kr inom ett års tid. Idag står den i 7,25 och har varit så lågt nere som 2,96 kr, och i förra veckan var den uppe i 7,70 som mest. Jag köpte några Ericsson till i fredags, innan den började gå ned igen. Då infann sig en lätt oro, triggad av tidigare erfarenhet av dess utförslöpa, men jag avvaktade (hade kanske tur den här gången), då jag ansåg att den underliggande trenden för Ericsson och hela börsen var positiv på någon veckas sikt, och att man endast var inne i en rekylsvacka efter den enorma uppgången den senaste tiden. Jag lyckades sälja hälften på 7,20 (köpta på 7,15). Sedan trodde jag att resterande, köpta på 7,20, skulle gå för slutkursen på 7,25. Jag låg emellertid alltför långt tillbaka i köpkön och fick dem inte sålda. Sedan pinnade New York börsen på uppåt (efter Stockholmsbörsens stängning) och slutade på drygt 2 % plus. Slutkursen i USA för Ericsson var 7,60 kr. Alltså ser jag nu med tillförsikt måndagens handel an och kan då förhoppningsvis sälja med en hyfsad vinst.  

Frågan var, för att nu hoppa tillbaka igen, varför jag blir så uppvarvad emellanåt. Jag hittar inte alltid någon konkret påtaglig anledning för det. Ja, de inre frågorna är ibland lika många som svaren är få (dock inte lika många idag, som då jag var ung). Leo Bredhe brukade säja om mig att jag alltid frågade varför, när jag var yngre. Och fick jag ett svar, så följde omedelbart ett nytt varför. Raden av varför kunde ibland bli tröttsamt lång och tjatig (för den som var utsatt för den), ty vem orkar svara på sådant som man inte kan svara på. Mitt tentativa svar på min egen fråga är att det hänger ihop med en fantasifull och inlevelserik hjärna. Min far hade en hel del fantasi som han ”målade på väggen” på olika sätt och i varierad omfattning. Och ibland är det fan eller värsta scenariot man bjuder upp till dans i det imaginära landets utkanter. Min far hade en del artistiska drag i sig. Han var till vissa delar en teatermänniska med mycket känslor, som emellertid tyvärr mest tog sig uttryck i irritationer och negativ kritik (ytterligare ett påbrå). Han tyckte bl.a. alltid om att sjunga visor och göra sina små steppsteg. Han hade ex ett trick för sig med att slå solstickans tändsticksask (med några tändstickor i, som orsakade ett visst ljud då asken sattes i rörelse) mot foten, knäet, armbågen, handen (underarmen i upplyft läge) och pannan i ett svep upp och ned, när han sjöng en viss visa till det. På min mors sida fanns det någon konstnär. Så nog finns det alltid arv som god förklaringsgrund. Det är väl därifrån mitt kreativa behov kommer. Något som förresten också hänger ihop med denna s.k. nervösa läggning är den stora blödighet som jag ibland har, och som min farsa hade i rikt mått. Jag såg ibland hur snabbt farsans ansiktsdrag kunde svänga över till det tårfyllda. Sedan gick det lika snabbt tillbaka igen. Samma sak händer också mig ibland. Jag rörs således mycket lätt till tårar, när jag i min ensamhet ser en film. Jag kan t.o.m. uppleva detta, då jag läser vissa av mina egna skrifter, som har med inre smärtsamhet och andra likartade känslor att göra och som kommer från ens under- och omedvetna lager.  

Min stackars arbetstyngda morsa hade det inte lätt med farsan och hans enerverande tjatande om olika saker och ting. Hon var en oerhört nitisk arbetsmyra. Hon stod för planerandet och ekonomin i huset. Farsan lämnade alltid avlöningen till henne. Han fick lite fickpengar till öl och tobak (han rökte pipa). Men när dessa tog slut hängde han efter morsan tills han hade tjatat till sig den sista kronan för att köpa ytterligare öl. Inte nog med att hon hade ett hushåll på totalt 12 personer att sköta, utan hon arbetade också extra som sömmerska till en herrekiperingsaffär (lägga upp byxor och dylikt). Hon sydde mycket kläder till oss barn. När vi var små, hade hon ofta en unge på var sitt knä, samtidigt som hon sydde på sin symaskin. Ingen tvättmaskin hade hon under hela sitt 54-åriga korta liv. Hon kokte all tvätt i en gryta i källaren en gång i veckan och tvättade således allt för hand. Det är knappt så man ens orkar tänka på denna enorma arbetsbörda. Husets städning stod hon också själv för. Hennes arbetsflit har jag förmodligen ärvt. Du Patric har förmodligen också fått dig en släng av detta. Nu pratar jag enbart vad som kommer från min sida. Naturligtvis är ni en blandning av min sida och er morsas. Sune är ju ex. också en otrolig arbetsmänniska. För att nu fortsätta med min urfamilj, så var det alltid ett evigt kivande oss ungar emellan. Det var alltid någon i något hörn som bråkade. När vi syskon träffades på stan så sa vi nästan aldrig hej till varandra. Det var för det mesta en halv blick på varandra utan att stanna upp. Sedan fortsatte var och en på sitt håll. Detta var tråkiga symptom på hur eländigt vi hade det med kommunikationen och dess förödande konsekvenser på känslolivets utveckling. Ja, det var sannerligen i vissa avseenden en egendomlig familj. Det fanns egentligen en total avsaknad av emotionella relationer. Kärlek kunde väl knappast någon ens “stava” till. Dock brukade morsan ofta säja att vi ungar var bäst (förmodligen därav mitt självförtroende), och om någon utanför familjen sa något negativt om oss, så menade hon att de var enbart avundsjuka (förtrödna var det skånska slangordet som användes). Där lades mycken grogrund till misstänksamhet mot andra människors uppsåt och beteenden. På tal om självförtroende, så ska man skilja på självförtroende och självkänsla. Många människor sammanblandar dessa två begrepp. Ett bra självförtroende kan man ha utan att ha en bra självkänsla. Er morsa har en bra självkänsla. Och har man en bra självkänsla, så har man i regel också ett bra självförtroende. Jag vet dock egentligen inte, konstigt nog (jag var ju tyvärr på den tiden mest intresserad av mina egna motiv och motivationer) hur pass bra självförtroende er mor har. Jag har dock ingen bra självkänsla, vilket ju inte är så konstigt med den uppväxten jag hade på det emotionella planet. Därtill förmodligen född med en stor känslighet, gjorde ju inte saker och ting bättre. Självkänslan byggs således upp av föräldrarna och den kärlek de ger till barnen. Med självförtroende menas det förtroende eller tillit man har till sig själv att uträtta olika saker och ting. Och den underbyggs och respektive undergrävs av de resultat man uppnår i olika avseenden. Självkänsla handlar däremot om ens tillit till ens egna känslor. Jag har i regel aldrig litat på mina egna känslor vid beslut och ageranden. Jag har alltså fått lita på mina rationella analyser (försiggår i den vänstra hjärnhalvan med säte för logik och språk). Det enda problemet härvidlag är att känslotänkandet (högra hjärnhalvan) hela tiden spökar i bakgrunden och ger upphov till åtskilliga konflikter och som därmed ibland kastar grus i maskineriet och ställer en som åsnan mellan hötapparna. Konflikter mellan de två hjärnhalvorna har jag således haft åtskilliga i mitt liv. Och kanske även du Marcel har lite av detta i dig. Jag är inte riktigt säker därvidlag. Men i så fall finns min undran varför du skulle ha dålig självkänsla med tanke på den kärlek du har fått från åtminstone din morsa. Den enda förklaringen jag skulle tänka mig här är att mina krav på dig då du var liten inte precis hjälpte till att bygga upp en bra självkänsla. Och kanske du också har medfött samma känslighet som jag.  

Dagens ord får avsluta: Livet består mestadels mer av hopp och drömmar än verklighet, men utan att klä dessa i målsättningar och omsätta dem i projekt är de inte mycket värda.  

Love you

Pappa  

Efterkommentarer 080820  

I samband med min påbörjade aktiehandel letade jag mig fram till Aktieguidens webbsida på Internet och inledde där mitt skrivande och som till sist tillsammans med aktiehandlandet kom att bli min huvudsakliga sysselsättning för några år framåt, vilket naturligtvis fjärmade mig ännu mer från min professionella arbetsmarknad. Samtidigt som jag fick bekräftande uppmärksamhet och uppskattning för mitt skrivande, så trodde jag då och för en lång tid framåt att jag skulle kunna försörja mig på daglig aktiehandel. Jag trodde således då att jag hade funnit min resterande livsväg. Och det stämde väl på sätt och vis, men inte på det sätt som jag förväntade mig.  

Att min dagliga aktiehandel skulle gå så illa som den gjorde och senare ytterligare skulle komma att göra, hade jag naturligtvis inte tänkt mig eller förutsatt. Jag hade vid tiden för ovanstående veckobrev redan förlorat mer än halva totala insatsbeloppet, som utgjorde praktiskt taget hela mitt sparkapital, trots att depåvärdet i oktober månad, år 2003, ändå ökade med nästan 50 % i jämförelse med föregående månad. Typiskt nog för min underliggande tuvhoppande gungflyinställning var att jag inte var fokuserad på det totala depåvärdet som sådant, utan endast på de relativa vinsterna/förlusterna under månaden. Resten, dvs. det avgörande totala depåvärdet skulle på något sätt reda upp sig av sig självt. Och där kom den naiva framtidsoptimismen in i bilden och lade sin förrädiska, skira, sköra dimma. Det var som om att ha en hink full med vatten och med en vattenslang och ett hål i. Om jag tömde ur eller fyllde på med ett glas vatten, så kändes det viktigare än allt det vatten som rann ut genom hålet eller tillfördes genom vattenslangen. Och så handlar väl de flesta av oss hela livet, dvs. de små greppbara sakerna får både absolut och relativt sett långt större betydelse än det stora perspektivet. Det är först då hela vattenhinken eller hela livet står på spel, som man tvingas till att se hela situationen och det större perspektivet. Och det är ju en viktig livserfarenhet att göra och dra lärdom av. Men då måste det förstås också finnas tillräckligt med ”reparationstid” kvar. Åldern och möjligheterna att tjäna mer pengar måste således vara en riskfaktor med högsta prioritet att beakta. Och om man sedan betänker att (enligt undersökningar) ca 92 % av alla dagtradare av aktier och andra värdepapper förlorar pengar på sin verksamhet, dvs. endast ca 8 % tjänar pengar på den, så måste man även beakta den i sig extremt höga riskprofilen. Och om man sedan belånar i en oförsvarligt hög grad, om ens alls, så riskerar man till sist att det kokta fläsket blir både stekt och sönderbränt. Ändå mindre är förvisso vinstoddsen vid köp av lotter, som ju just förborgar den giriga drömmen om den stora vinsten. I viss mån kan ändå aktiehandel likna ett lotteri, med stor risk för förlust av insatsen vid utebliven vinst. Alltså är drömmen om vinster större än rädslan för förluster, dvs. så länge som hoppet kan underhållas av drömtankar på vinster. Men vad spelade det för roll att jag gick med futtiga 732 kr i handelsförlust, som nämnt ovan, när depåvärdet ökade så många gånger mer, eller att jag gick med ex. 10 000 i handelsvinst, om samtidigt depån minskade med några multipler av handelsvinsten. Mitt perspektiv var således uppåt väggarna helt felaktigt. Det var ungefär som att de stora siffrorna var betydligt mindre greppbara och avlägsna än de dagliga små talen. Och så resonerar ju hjärnan, när man ex. handlar varor. Man gläder sig åt, om man kan handla en sak för ex. 10 kr i stället för 20 kr, medan man inte bryr sig om det totala varoinköpsbeloppet är på ex. 200 eller 210 kr, som ju vore skillnaden mellan de två fallen. I det första fallet är det 100 % vinst, medan den i det andra fallet endast är 5 %. Relativiteten har således sitt säkra psykologiska skamgrepp i hjärnkammarna för att det är en bekvämare svart och vit värld i stället för den tråkiga grå. Så känslorna härskar över rationaliteterna eller dess känslor bakom dem. Alltså fanns det vid den här perioden samtidigt trots allt ett naivt litet relativt ljus i mörkret just då. Och om man har slirat så grundligt med felskidan innan, så gav de nyväckta förhoppningarna snarare ytterligare slirmedel än bromsbelägg på den fortsatta vägen. Så, genom att envist sänka den blinda girighetsbuken att ruva med huvudet i sanden, för att inte rädas den uppstickande förlustsvansen och alltså inte i första hand skydda kapitalet, som ju är det allra viktigaste i alla ekonomiska investeringssammanhang, eftersom det ju är en förutsättning för att kunna dels behålla det och dels förränta det, så var det illa bäddat för fortsatt utveckling. I en annan bildsymbolik är det som att befinna sig på en till en början massiv landmassa vid havet, där vågorna ständigt slår mot och underminerar landmassan, medan man är fullt upptagen med att vattna med vattenslang från havet och fröjda sig åt den grönblomstrande gräsmattan på ovansidan, som till sist vika för det ständigt tappade stödet därunder och därför rasar samman p.g.a. den egna ostöttade tyngden. I sådana renodlade sammanhang kan man verkligen se hur allting i ens liv hänger samman med den man är och vilka praktiska negativa effekter ens inre disharmoni påverkar de slutsatser man drar och hur man agerar därefter. Om man inte har balanserad ordning på sin livsharmoni, vilket jag ju inte hade och inte insåg till fullo, förblindas man av sina giriga önsketankar i stället för att rätta sig efter känslobefriade rationella tankar. När rädslan styr vinstgirigheten drar sig förlusträdslan undan, ty även på detta område råder relativitetens högförrädiska utkonkurrerande makt.  

Inte för att mina aktieresultats detaljsiffror i sig är speciellt intressanta, men för att få jämförbarhet med dagens kurs på Ericsson, måste man multiplicera nämnda kursvärden med fem och dividera antal med fem, eftersom det senare kom att göras en omvänd split på 1:5, dvs. av ex. 5000 st. aktier blev det 1000 st.  

Sexhoppandet med ekonomidamer var ett annat tuvhoppande under den roskullls skuldbelagda troskullen, men som så småningom lämnade tomrum efter sig. Behovet av en fast kärleksförbindelse ökade i takt med antalet sexmassöser, som inte kunde fylla det verkliga kärleksbehovet. Då de tillfälliga kvinnoumgängena lämnade efter sig ett behov av en ständig kvinnonärvaro, inriktades tankarna alltmer på att försöka muta in en sådan tillvaro. Ett sådant försök till en stadig förbindelse var den så kallade blindträffen i oktober 2002, Det var något som jag inte hade haft erfarenhet av tidigare. Jag blindträffade då den kinesiska kvinnan Lani på 37 år och som ursprungligen kom från Sydkorea, men som var kinesisk medborgare. Någon vecka tidigare hade en av mina få manliga kinesiska vänner skickat en tjej, som jobbade med datorer, till mig för att hjälpa mig med lite nätverksproblem. Hon stannade tills kvällen, då vi lagade mat och jag drack lite sprit. Snabb kontakt etablerades alltså i vanlig god ordning. I sådana situationer var jag aldrig sen att fiska med en ståkättjad stav och hoppfull kåthåv i vått sköteshav. Och då vi satt i soffan, blev det lite närgångna kroppsberöringar, som hon inte direkt opponerade sig emot. Men med kinesiska kvinnor kan man aldrig riktigt veta, om de tillåter mer än de vill bara för att vara artiga och följsamma med sin vara-till-lags-attityd och ev. ge-vika-attityd för att västerlänningar antas mer sexfrilöpande än kineser. Hon hade emellertid en son, som hon hade som ursäkt att hon måste hem till. Hennes f.d. man ringde henne, när vi satt i soffan. Han beklagade sig tydligen över att hon inte kom och avlöste honom. Då hon stod i vestibulen redo att gå, så greppade jag med lite lätt berusningsursäkt henne på både bröst och könsbulle i ett medvetet provocerat försök att se om hon hade dolda önskemål, som jag skulle kunna uppfylla vid senare tillfälle. Hon var inte heller så våldsamt attraktiv, vilket väl töjde lite mer på burdusramarna. Hon sa ingenting och gjorde inte heller något motstånd, vilket fick mig att tro att hon hade ett visst intresse, som jag skulle kunna exploatera nästa gång vi skulle träffas. Men till min förvåning ringde den här kinesvännen i veckan därpå och beklagade sig över att jag hade varit lite påflugen med den här nämnda damen. Hon hade nämligen beklagat sig för honom. Och det infann sig då genast lite skamkänslor av att ha gjort något ”otillåtet”. Om man kommer undan med sina tilltag, så är allt i sin ordning utan dåligt känslosamvete. Men så fort som någon invänder med en negativ syn, träder genast skammagistern in med dumstrut och anvisning till närmaste hörna att skämmas i. Jag bad naturligtvis om ursäkt för att jag ytterst hade utnyttjat en situation som jag inte borde ha gjort., samt för att ha sextrakasserat den här damen. Han hade ju varit tjänstvillig nog att anvisa henne, vilket i sig var en förtroendesituation, som i gengäld tarvar ett lika förtroendefullt beteende tillbaka. Jag missbrukade med andra ord hans förtroende för mig. Det hela handlade således för mig mest om det. Men samtidigt stack naturligtvis försvars-kalle fram sin oskamsna skalle med sina rättfärdigande argument. Hon stannade trots allt kvar efter avslutat jobb och gick med på att laga mat tillsammans. Och därmed var för mig den tunna förtroende-isen töad till genombrott. Och då hon inte gjorde något egentligt motstånd, så kom genast hennes eget ansvar för situationen in i förtroendeekvationen. Och kanske hon trots allt var något skamsen i efterhand för att hon hade låtit mig gå så långt som jag gjorde. Hur som helst släppte jag den pjäsen för gott åt sitt eget öde. Hon var inte heller så attraktiv att det var mödan värt att ta det hela som en utmaning att få tillbaka henne in i älskogen, där mången ganska snabbt lätt kan gå vilse och ge vika för sina väckta, lövtäckta känslobehov, ty någonstans ligger de där hos de flesta. Det är bara en fråga om situation och omständigheter, samt vägledande mun och hand. Min vän frågade mig i alla fall, om jag var intresserad av att bli bekant med en tjej som han och hans fru kände. De agerade således som relationsförmedlare. Det var enbart att tacka och ta emot hans erbjudan. Han sa faktiskt också att hon såg betydligt bättre ut än den beklagande damen, samt att hon var mer van vid västerländska mäns beteendemönster, eftersom hon hade bott i USA och hade varit gift med en amerikan, dvs. det borde enligt min tolkning vara mer fritt fram för sexutbyte eller åtminstone acceptans av försök till det.  

Det är naturligtvis med en viss spänning som man ser fram emot att träffa en kvinna man inte har sett eller träffat tidigare. Fantasin tar ju genast i sådana situationer sina turer i oprövade, olovliga marker. På lördagen i samma vecka ringde det så på min dörr. Och blicken genom dörrögat visade till min lättnad och stegrat intresse att hon såg bra ut, trots att jag numera med ålderns rätt hade försökt att skruva ned mina höga krav på utseendet. Hon kom in och fick kappan av sig. Och jag förstod senare att hon också gillade vad hon såg. Då jag säkert omnämndes som en äldre man, så stämde i regel inte den bilden riktigt, när man väl träffade mig. Men den verkligheten har tyvärr också börjat komma ikapp mig. Det relativa utifrån förväntat till verklighetsstämplat spelar i varje fall sin betydelsefulla roll i alla sammanhang i livet. Hennes kropp var det inte några större fel på. Hon var kanske något kortvuxen, men hade hyfsad rumpa och bröst större än medelsnittet. Och i den vevan, när jag var inne på tankegångarna att skaffa ett mer varaktigt kvinnoförhållande, tillskrev jag även det intellektuella en viss kvot i den totala ekvationen. Hon hade således en lovande bra kombination av utseende och intellekt.

 

Jag minns inte om vi hade sex eller inte den allra första gången vi träffades, även om jag vill minnas att så var fallet. Men om det inte var första gången, så var det med all sannolikhet den andra och med all säkerhet senast den tredje gången som det blev sängavgång. Hon gillade sex och blev lätt upphetsad, men hade faktiskt ovanligt nog problemet att det gick alltför snabbt för henne. Jag minns speciellt en gång, när jag ville att vi skulle ta en snabbis, som hon genast var med på. Det blev genast iväg till sängen och av med enbart ena byxbenet och trosan kvar på det andra benet. Det gick snabbt för oss båda två, ungefär så som en snabbmasturbering kan bli. Och det här var inget annat än en tyst överenskommen kroppsmasturbering för oss båda. Hennes något tvetydiga leende och gillande kommentar efteråt var ungefär: “hur gjorde du det”, eller ”hur gick det till”? Hon blev således snabbt kåt och våt och tyckte väl att efter orgasm, så var det hela avklarat, för att pragmatiskt återgå till andra sysslor igen. Sista gången vi träffades, efter att ha varit tillsammans några månader med ganska regelbundet sex på veckohelgerna, var när hon ringde till mig och var på väg hem efter att ha slutat jobba. Hon befann sig då ganska nära där jag bodde och hade tydligen bestämt sig för sex. Vi såg först på en sexvideo, varvid jag samtidigt stimulerade henne innanför trosorna. Hon blev då upphetsad och som naturligtvis slutade i sängen, men som hon egentligen redan från början hade planerat.

 

Det här med att påpeka likheter mellan sig själv och sina barn kan vara ett tveeggat svärd. Samtidigt som det skapar identifikationskänsla och tillhörighet, dvs. bekräftelse, så kan det också skapa onödiga bindningar på så sätt att man gärna skyller på eller ursäktar olika händelser med genrepetition. Det kan således ibland i onödan skapa en förväntan på olika beteenden eller händelseförlopp. Problemet är således att ta det till sig på ett lagom sätt, så att det skapar och upprätthåller identifikation samtidigt som det lämnar tillräckligt med utrymme för att etablera nya tanke- och beteendemönster utifrån egna unika förutsättningar. Det är således viktigt att det förlöser mer än det förslavar, så att man har friheten att kunna prata fritt med och påverka sin hjärna för att den ska kunna finna ut hur man ska kunna nå sina uppsatta livsmål utan fotbojor och bakbundna händer.

 

VECKOBREV 245 ~ 021110

 

Marcel/Patric!

 

Det är förresten fritt fram för era kommentarer och/eller undringar.

 

Det gick bra med Ericsson aktien i måndags. Jag hade ju mina förväntningar, som jag skrev i mitt förra veckobrev. Jag gjorde en vinst på ca 9 000 kr. Den kunde ha varit betydligt större om jag hade sålt senare, men jag var nöjd. Och det måste man vara med småvinsterna (även om denna var hyfsat stor), när man dagtradar som jag. Det omvända gäller ju också, dvs. att minimera sina förluster, då det går fel håll. Många bäckar små blir till en stor å. I torsdags satte jag mig i nya Ericsson aktier, varpå det sedan gick ned samma dag (efter det att jag hade köpt) och även inledningsvis på fredagen. Men, då jag räknade med att det var enbart en vinsthemtagningsrekyl, innan det skulle gå upp igen, så låg jag kvar och trodde först att det inte skulle gå upp förrän tidigast måndag i nästa vecka. Men, efter det att USA hade öppnat och visade uppgång till en början med, fick jag så småningom ihop en totalvinst på drygt 2000 genom att gå in och ut några gånger. Den gångna aktieveckan har således varit bra med drygt ca 11 500 i vinst.

 

Jag har skrivit väldigt mycket i det där Aktieguiden-forumet; långt mycket mer än jag trodde att jag skulle göra. Det finns en hel del mycket trevliga och kunniga människor där. En del gillar mina inlagor och kommentarer.

 

Jag bifogar ett meddelande jag fick av en kvinna, som också är 40-talist som jag:

 

”Lars!

 

Jag blev mycket glad för ditt svar. Mitt finska ursprung gör att jag nog är långt mer klarspråkig än mången svensk. Det är något jag upptäckte tidigt inom det sociala livet i Sverige. Mitt relativt raka sätt har ibland skapat något pinsamma situationer, något som i stort sätt inte varit effektsökeri från min sida. I ungdomen lärde jag mig behärska detta så småningom, numera är min vänkrets van ;-) Man kan väl även säga att jag i dag har få vänner, men de jag har är desto färgstarkare och framför allt äkta.

 

Vad gäller dig och ditt skivande, hur skulle man kunna annat än att ta dig till sitt hjärta .... du är genuin och dessutom uppenbarligen oerhört klok och bildad människa med ett underbart skriftspråk.

 

Sov gott // Me”

 

Sådant värmer ens lilla frusna själ. Jag har dock alltid hävdat att jag inte skulle komma riktigt till min rätt förrän jag blev gammal, och det stämmer nog. Inte för att jag på minsta sätt känner eller upplever mig som gammal, men räknat i årtal så innehar jag onekligen en hög ålder. Jag tycker att många av mina goda och känslosamma sidor kommer mer i öppen dager nuförtiden.

 

Ett av inläggen i Aktieguiden var följande roliga historia:

 

En man och hans fru åkte på semester till en stuga vid en sjö där man behövde tillstånd för att fiska. Mannens favoritsysselsättning var att fiska i gryningen och kvinnans att läsa böcker.

En morgon kom mannen hem från sin tidiga fisketur och bestämde sig för att ta en tupplur. Kvinnan bestämde sig då för att ro ut med båten. Efter en stund hittade hon en fin plats, slängde i ankaret och började läsa i sin bok.

Efter en stund dök en fiskevakt upp och sade:

– " Godmorgon frun, vad gör ni för något?"

– " Jag läser", sade kvinnan, "ser ni inte det?".

– " Ni befinner er på ett område där det är förbjudet att fiska", sade vakten.
– " Men jag fiskar ju inte, det ser ni väl?"

– " Kanske inte men ni har all utrustning med er, och därför måste ni följa med mig och jag måste bötfälla er."
– " Om ni gör det så kommer jag att anmäla er för våldtäkt", sade kvinnan.
– " Men... jag har ju inte rört er?"

– " I och för sig inte, men ni har utrustningen med er!"

 

Sensmoralen av berättelsen:

 

Argumentera aldrig med en kvinna som kan läsa...

 

Jag kommenterade detta enligt följande:

 

Dråpligt rolig! Jag skrattade både länge och väl. Sensmoral: bär inte utrustningen med dig, för då kan du bli anklagad för våldtäkt.

 

Sedan kom en ny variant på samma tema:

 

En rolig variation på välkänt tema.

 

Den vanligaste är väl om han som blir tagen för hembränneri, trots att han envist betygar att han aldrig använt hembränningsapparaten. Hans sista argument i diskussionen blir sen "Ja, då får väl konstapeln ta mig för våldtäkt också. För jag innehar ju apparaten."

 

Och så ännu en variant:

 

Och så var det hon som tröttnade på att det aldrig kom någon fiskvakt, utan skaffade egen utrustning...

 

En kvinna bidrog med detta läsvärda mantra:

 

Det blev mycket läsvärt i denna sträng. Får jag dela med mig av dessa rader som jag har som en sorts mantra? Lyckas väl inte alltid, men försöker i alla fall leva med dem:

 

DAGEN IDAG ÄR EN MÄRKLIG DAG - DEN ÄR DIN.

DAGEN IGÅR FÖLL UR DINA HÄNDER. DEN KAN DU INTE LÄNGRE GÖRA NÅGOT ÅT

MORGONDAGEN VET DU INGENTING OM,

MEN DAGEN IDAG DEN HAR DU.

ANDVÄND DIG AV DEN.

IDAG KAN DU HJÄLPA NÅGON, IDAG KAN DU GLÄDJA EN ANNAN. DAGEN IDAG ÄR EN MÄRKLIG DAG

DEN ÄR DIN! !

 

Vi har en sträng om Fördomar - Man/Kvinna (under Fredagsklubben, som ligger utanför det som rör sig om aktier), som jag nedan saxar från:

 

Inlägg av mig:

 

#14 Soulfly

 

Det är tyvärr alltid lika svårt att skriva (speciellt till okända människor) utan att riskera att bli missförstådd (därför finns ex Smiley-symbolerna), speciellt då man inte känner den skrivande personen. I det senare fallet har man ju inget referenstonfall att lägga in i sin tolkningsbild. Om ex. en människa som man har uppfattat som aggressiv skriver något, så tolkar man i regel allt som skrivs av denna person som aggressiva utsagor. Lika svårt är det för den skrivande att uttrycka sig med empatiska förtecken (dvs. med hänsyn till läsaren och dess värderingar och referensramar).

 

Hur som haver, så var uttrycket angående "... makten ..." enbart ironisk menat och mer på skämt än allvar. Men å andra sidan sett så kan skämtet ibland förmedla ett stort sanningsfrö. Genom att skämta kan man således kläcka många sanningar ur sig.

 

Jag tar dock dina kommentarer på fullt allvar och ska nedan försöka redogöra för mina tankar bakom mitt uttryckssätt.

 

Så som samhällsstrukturen ser ut (f.n.), så är det mannen som historiskt sätt har haft den yttre "makten" i samhället. Men, då kvinnan alltid har haft och har ett avgörande inflytande på mannens känsloliv (betänk exempelvis att sexualdriften är efter hunger den största överlevnadskraften i livet) och därmed indirekt på hans beslut (gäller också de mest inflytelserika och maktfulla männen i världen), så finns det enligt min uppfattning fog för att påstå att det egentligen är kvinnan som alltid har haft och har den yttersta makten. Detta har för mig absolut ingenting att göra med allas jämbördiga likställdhet. Det är mer en generell syn på och uttryck för historiska och biologiska fakta (som naturligtvis har förändrats och fortsätter att kontinuerligt förändras). Vi kan också gå ytterligare tillbaka i tiden, då mannen var den fysiskt starkare och då människan var beroende av jakten (som krävde fysisk styrka) för sin överlevnad. På den tiden då vi var närmare djurens reflexiva beteenden än nutidens människa med medvetet reflekterande över sitt handlande, var det således naturligt att mannen innehade den yttre makten. Kvinnan var den som huvudsakligen födde barn och tog hand om hushållsgöromålen (således ursprungligen helt och hållet en praktisk indelning med överlevnad som primärmål). För att nå jämställdhet med och kunna hävda sig mot mannen på den tiden (glöm ej bort här det primitiva stadiet, som då härskade och som naturligtvis avspeglade sig i relationen mellan man och kvinna på alla plan), så var enligt min mening kvinnan tvungen att utveckla de mentala talangerna för att kunna manipulera och omdirigera mannens aggressivitet och fysiska styrka för att säkerställa överlevnaden. Hon tillgodogjorde ju sig också en högst värdefull insikt i mannens psyke genom barnuppfostran, och som hon kunde utnyttja eller dra nytta av (det finns en distinktion mellan dessa två ord eller uttryck, men som jag lämnar därhän i detta sammanhang). Mannen hade ju speciellt på det primitiva stadiet (finns många reminiscenser av det alltjämt idag) många drag av barnet i sig, som kvinnan förstod sig bättre på än mannen själv, som ju på den tiden var fullt upptagen med att överleva och hade mindre tid och motivation att fundera på vem han var som människa.

 

Jag håller till fullo med dig om att vi alla är jämbördigt lika, oavsett om vi är vita, svarta eller gula; oavsett kön. Jag skulle nog inte klara av eller ens tycka om att leva det internationella liv jag har levt de senaste 25 åren utan en sådan förankrad grundinställning. Jag håller också med din uppfattning att det snarare var "otänk" än fråga om fördomsfullhet. Det var således inte ett uttryck av någon pompös "von oben" attityd, som jag avsåg att förmedla här (om det nu eventuellt kan uppfattas så).

 

Slutligen, det man skämtar om ska man kunna ta på allvar, och det man tar på allvar ska man kunna skämta om.

 

Soulfly svarade:

 

#15

Lars i Kina

 

Får Tacka för ett mkt intressant svar och visst såg jag ironin i ditt inlägg tidigare.

Men, det är som du säger oerhört svårt att ana ton och attityd bakom skrivna texter HELT utan andra referenser som vi har i vanliga samtal i "verkligheten". Därav skrev jag, när jag undrade vad du "egentligen" menade... Nu VET jag... ;-)

 

Att man "bär med sig" en aning "om andra" genom deras tidigare ton i skrivna inlägg håller jag definitivt med om. Att någon däremot skulle kunna ha en "aggressiv" bild av Herr L i Kina (vilket du inte säger, men som exempel), betvivlar jag starkt. Snarare raka motsatsen, ovanligt empatisk, erfaren genom liv och lust, som går att läsa (och även tyda "mellan raderna" här) ;-)

 

Och att livet är så pass allvarligt att man inte ska ta det på för stort allvar håller jag FULLSTÄNDIGT med om...

 

EnjoY!

 

med vänlig hälsning,

Soulfly

 

En av kvinnorna som aktiehandlar skrev följande:

 

Ett litet bidrag i debatten om varför vi är vad vi är. Mitt bidrag är en iakttagelse från synvinkeln att jag ibland tycker synd om mannen. Detta för att han har så svårt att lära känna och förstå kvinnans väsen. Jag tror mig också förstå varför det förhåller sig på detta sätt.

 

Anledningen till detta går att finna i förhållandet till modern. Gossebarnet blir nästan undantagslöst övergivet i relativt späd ålder av sin mor. Oavsett hur kärleksfull modern är, blir separationen från moderns famn och det mjölkstinna bröstet, den första av många chocker som drabbar gossebarnet. I detta fall delar dock flickbarnen i och för sig samma öde, men det är först i nästa fas av separation som det blir påtaglig skillnad mellan gossarna och flickorna.

 

Det största sveket upplever gossen känslomässigt då fadern övertar mer och mer rollen som förebild och modern drar sig undan en bit. Hur ömt, kärleksfullt och omärkligt än detta sker, upplever gossebarnet ett svek som är början på den livslånga längtan tillbaka till modersfamnen. Oidipuskomplex och paradoxen i sökandet efter både Madonnan och Horan, blir då begriplig.

 

Flickebarnets separation från beroendet av modern är inte alls lika dramatisk. Hon får stanna kvar i moderns värld mycket längre och på helt annat sätt än gossen och blir ju egentligen kvar där alltid, detta oavsett hur förhållandet till modern är. Därför känner kvinnor varandra på ett helt annat sätt än männen. Vi går i både vänskap och ovänskap mycket längre in i varandras personligheter än männen i sina relationer.

 

Visst håller allt detta på att i viss mån förändras till det bättre. Männen tar enda från början numera bl.a. stor del och ansvar runt barnens behov. Grundförutsättningen kvarstår dock ändå ....livets ursprung ... livmodern och det svek varje gossebarn upplevt, är det som skapar mannens oförmåga att närma sig kvinnan som helt jämbördig. Detta anser jag vara anledningen till mycket mannens oförmåga att förstå kvinnan och förklaringen till hans vilja att straffa och styra kvinnan, att låsa in henne och aldrig låta henne svika honom igen.

 

Mitt inlägg:

 

Ja, ack denna skrivklåda, som jag har emellanåt. Jag har många gånger funderat på att skriva en bok med utgångspunkt från mina livserfarenheter (jag har ju hunnit vara med om en hel del på olika plan) och livsinställning; inte för att jag har mer att säga än så många andra som har sagt samma saker så mycket bättre än jag, utan kanske mest för mitt eget terapeutiska syftes skull. Jag har ett stort behov av att så korrekt och långtgående som möjligt måla mina tankar och känslor med verbala penslar för att sätta struktur på tankekedjorna, vilket förmodligen har med mitt kreativa behov att göra och som troligtvis inte har fått de uttryck och utlopp som mitt djupare inre jag ställer krav på. Vad jag emellertid skulle komma till är det där med att lära från sina barn, som ju i mångt och mycket speglar oss själva. Själv kände jag egentligen aldrig min far, än mindre hade jag den kommunikation eller kärleksrelation med varken honom eller min mor, som jag anser vara avgörande för ens självkänsla i livet. Inom parentes sagt så finns det för mig en väsentlig skillnad mellan självkänsla (tillit och förtroende för ens känsloliv, som ju alltid spökar i bakgrunden i olika sammanhang) och självförtroende (tillit och förtroende för ens förmåga att prestera eller utföra olika saker och ting i jämförelse med andra). Det senare är utmärkt hos mig, men det förstnämnda är det betydligt sämre ställt med. Tillbaka till min farsa, som bl.a. inte ens tyckte att jag skulle studera. Han tyckte att jag skulle ut och jobba liksom mina äldre syskon i familjen. Tänk, så vansinnigt fel förälderinställning. Som tur var hade jag emellertid stöd av den övriga delen av den stora familjen. Jag hade ingen egentlig kontakt med min hårt arbetande mor heller, som alltid var fullt upptagen med att sköta hushållet (hon hade ex aldrig någon tvättmaskin utan tvättade allting för hand till 12 personer) och den stora barnaskaran på 10 st. (11 inkl. min farsa). Hur som haver, så tänkte jag och tog ett beslut härförleden att skriva veckobrev till mina två söner (idag 17 och 21 år gamla, båda studerande i Sverige), och som jag kallar för Testamente till mina söner. Jag har p.g.a. min arbetsnarkomaniska inställning tyvärr inte gett dem den uppmärksamhet och delaktighet under deras uppväxt som jag borde och som naturligtvis är alltför lätt att smärtsamt ångra idag. Numera försöker jag emellertid efter bästa möjliga förmåga restaurera och bygga upp relationen pappa/son och ringer dem en gång i veckan, samt som sagt har påbörjat dessa veckobrev, där jag försöker förklara och delge mina tankegångar och redogöra för mitt liv och kort sagt försöker, medan jag är vid full vigör och inte har drabbats av senila åderbråck, bibringa dem förståelse för vem jag är som människa. Det är min förhoppning att denna vårdnad om rötterna, ska lära dem någonting om sig själva, samt skapa större förståelse för sin gamle farsa och hans livsmotiv/-motivationer. Även om de kanske inte uppskattar detta till fullo idag, så kanske de på ålderns höst gör det i skenet av sin egen upptrampade livsstig och livserfarenheter. Det handlar således om de ack så viktiga rötterna här i livet, och som väl de flesta av oss så unisont missar vårdnaden av under livets hektiska vardag och strävan efter ett bättre liv på framförallt det materiella planet.

 

Ja, det var kanske en lång utvikning från tänkt inlägg och kommentarer till ditt. (Det är ibland svårt att hålla det rika associationsflödet i schack). Min anknytning är emellertid relationen barn och föräldrar, som du ju förtjänstfullt tar upp i din inlaga. Ordet inlägg har väl förresten egentligen en mer konkret innebörd, snarare än abstrakt, men jag blandar friskt här med stöd av dagens glidande begreppsvärld inom språkets domäner, dvs. har tillräckligt många sagt fel tillräckligt länge, så blir det rätt till slut.

 

Nu tillbaka till vad ditt inlägg handlade om, nämligen separationsångestens betydelse och konsekvenser för mannen. Jag inbillar mig att jag, om inte till fullo så åtminstone till viss del, förstår kvinnor och deras känslotänkande. Jag har alltid varit svag för kvinnor, men vill dock påpeka, för att undvika ev. missförstånd och tankar på ett promiskuöst leverne, att jag var min ex-hustru trogen under vårt 20-åriga äktenskap (skild sedan 3-4 år tillbaka). Att jag inbillar mig att jag tror att jag förstår kvinnor, hänger kanske ihop med min egen känsliga natur och lyhördhet för nyanser i tanke och ord, som jag tror delvis ligger i mina gener, då min äldste son har samma känslighetsregister som jag, men som har fått uppleva en helt annan kärlekssituation, framförallt från min ex-hustru, som alltid har haft den kristallklara synen och inställningen att ens barn är det viktigaste av allting här i livet, vilket tyvärr tog mig ett helt liv att inse och förstå, upptagen som jag var tidigare av mina egna själviska och ofullbordade behov och motivationer. (Usch, det var en hemskt lång mening med den ena bisatsen kopplad efter den andra). Bortsett från kanske mitt och mannens behov av att försöka lappa ihop den avklippta modersrelationen, så är mannens sökande till kvinnan ett sökande av livets yttersta närhet, som i min syn endast kvinnans famntag kan skänka mannen. Sex har således alltid varit och är fortfarande för mig en länk till livets innersta väsen (kanske en längtan och återgång till livmoderns trygga och varma värld) och inte enbart en fysisk och mental njutning i sig, liksom ex. en god middag (ursäkta en hädisk jämförelse) kan vara det (i mitt fall är dock inte mat speciellt viktigt, utan mer som bensin till bilen för att denna ska kunna ta sig fram på ett effektivt sätt). Jag kan således inte påstå att jag någonsin har haft känslor av typ styra eller straffa kvinnan, frånsett spekulationer i det under-/omedvetna. Tvärtom inbillar jag mig att jag alltid har respekterat henne, och då inte minst för vad hon kan ge mig på det känslomässiga planet. Emellertid har jag tyvärr för det mesta inte visat detta tillräckligt (p.g.a. egna brister) med yttre förtecken i form av nödvändig och rättmätig uppmärksamhet för att en kärleksrelation ska frodas och växa på rätt sätt. Därigenom har jag kanske också ofta blivit mer missförstådd än mitt djupare jag har förutsättningar till.

 

Nu var inte detta menat att handla om mig som person, utan avsikten var endast att relatera till ett av många exempel på mannens syn på relationen man och kvinna, som ju har åtskilliga fascinerande dimensioner utöver vad detta inlägg avsåg att handla om.

 

Bidrag från någon annan:

 

Mänsklighetens mångfald och de skilda sätt vi betraktar livet är underbart. För att vi ska behålla en nyanserad bild av det förgångna, nutid och framtid, krävs många typer av tänkare och livsåskådare som i skrift och annan media delar med sig av sina åsikter. Sett från min synvinkel är det skrivna ordet den bärande kraft som fortsätter att föra tanken vidare.

 

Ett bevis på detta är IT/Internet. Visst övergår mycket även här till bilder och visuella upplevelser, dock är det skrivna ordet den bärande kraften även här. Enda skillnaden mot många andra media, är den enkelhet man får ut olika budskap på nätet och den enorma genomslagskraft som den i bästa (och också i sämsta) fall kan få. Om man betänker hur kort tidsrymd förflutit mellan egypternas hieroglyfer, ristade under stor möda i årtionden i gravkammare, pyramider och på papyrus, är det som vi nu har ett under och en gåva. Det är historia för eftervärlden vi människor ständig skapar i Internet. Observera för ordningen skull att jag nu inte nödvändigtvis menar de rader som plitas ned bl.a. på en sida AG ;-). Jag menar lite tyngre stoft, som t.ex. all typ av forskning som fortlöpande och på ett enkelt sätt redovisas via denna media.

 

Det vi gör här, är väl i stort sätt att använda medier i egna syften i vårt behov att uttrycka oss i skrift och att överhuvudtaget kommunicera och att, precis som du säger, använda det skrivna ordet till att organisera de tankar som fyller ens huvud.

 

Detta med tankar om förhållande till sina föräldrar, är ett kapitel i sig och som fyller stora delar av skrymslen i allas våra huvuden, antingen man nu är medveten om det eller inte. Där finner man ju ofta anledningarna till dels sina oförmågor, men också sina tillgångar. En erkänd sanning i psykoanalysen och i mångas tycke kanske en plattityd ... men så ligger det till trots allt. I mitt personliga fall är den största gåva jag fått av mina föräldrar, min mors ständiga övertygelse om att jag skulle klara mig i livet galant, samt hennes intresse och bekräftelse av mig. Som i sin tur gav två andra döttrar helt annat förhållande till vår mor, men som jag inte som barn hade förmåga att inse. Detta i sin tur har gjort det viktig för mig att göra mitt allt för att försöka ge samma typ av bekräftelse som jag fick, till alla mina barn.

 

Det skulle vara fantastiskt trevligt om du Lars, lade ut bitar av de texter, som jag är övertygad om att du redan har i din dator, runt dina erfarenheter från både Sydamerika och Fjärranöstern. Lika väl är alla typer av livsåskådningsfrågor intressanta och varför inte även alster av mera fiktiv karaktär.

 

Jag skrev:

 

Jag har med stort intresse och utbyte läst din senaste artikel. Och, som du uttryckte i början av mitt "intåg" i AG, så har vi nog många beröringspunkter. Inte bara för att vi båda är 40-talister, utan vi har nog också en del personliga likheter i vissa avseenden. 40-talist barnen var väl annars den första generation som på allvar ifrågasatte sina föräldrars värderingar. När jag växte upp, hade jag kompisar som sa mor och far till sina föräldrar, dvs. aldrig du. Med dylikt var jag väldigt tidig på ett lite rebellaktigt sätt. Jag kommer speciellt ihåg en av mina svågrar, som tog lite illa vid sig för att jag sa du till hans då ålderstigna mor. Man tolkade naturligtvis duandet som icke-respekt. Den debatten mellan duande och niande fanns ju ett tag i det svenska samhället. I dag är det gudskelov ingen som funderar på det.

 

Ja, ni kvinnor är lyckligt lottade i avseendet att tidigt förstå vad som är viktigt här i livet. Jag kan bara gratulera dina barn (vad innebär förresten alla, dvs. hur många och i vilka åldrar?) till att ha en mor med din inställning . På tal om ordet mor. Det var vad jag växte upp med, men mina barn sa alltid mamma (och pappa), och säger faktiskt fortfarande, till skillnad från många andra som använder förnamn. Idag har jag en mycket öppen kontakt med mina grabbar. Jag har slutat att se mig som deras uppfostrare, utan jag ser dem som kompisar eller vuxna människor, som kräver samma respekt som jag ger andra vuxna människor. Jag aktar mig således mycket noga idag för att kritisera, utan ser mig enbart som en tillgång och stöd för dem att kunna använda sig av vid behov.

 

Nej, nu ska jag åka iväg till IKEA, som förresten i hög grad tilltalar den yngre generationen kineser och kinesiskor. Jag tror faktiskt att IKEA planerar att bygga ytterligare en affär i Beijing. Det går nog väldigt bra för dem här. Jag är lite nyfiken på om de har börjat med julprylar.

 

Min kinesiska flickbekant väntar på mig. Jag får återkomma senare.

 

Jag kommenterade någons inlägg ang. kvinnor och där man var inne på det med åldersskillnad och s.k. gubbsjuka:

 

#18 Långtradarn

 

Innebär din signatur att du enbart går lång? Kanske du rentav skulle byta signatur till Lång-flätjägarn, eller varför inte till Pippi Longstock? Nu fick jag väl allt till det här. ;-)

 

Flickor i Kina har väldigt ofta flätor. Här skulle du således nog trivas. Dessutom blir man som västerländsk man uppgraderad av den kinesiska kvinnan. De tycker i allmänhet att den västerländske mannen ser bättre ut än den kinesiske (böjd att hålla med). Dessutom blir den barnalstrade blandningen oftast mycket lyckad. Man har i Kina 5000 år av empirisk överlevnadskraft, så man vet nog vad man talar om. Här pratar man inte i termer som gubbsjuka (jag tror knappast att detta begrepp ens existerar i det kinesiska språket), utan uppskattar och respekterar i hög grad erfarenhet och kunnighet. Man är således inte åldersfixerade, som man är i väst. Tvärtom, man hyser den största respekt och vördnad för den äldres erfarenhet och kunnighet. Detta utesluter naturligtvis inte att man kan ha praktiska synpunkter på mannens ålder i avseendet att ha honom kvar framöver vid sinnenas fulla bruk och i full vigör för barnens skull. Hon gillar att en man har ”hår på bröstet” och har vältrimmade muskler på armarna. Ja, det gör väl förstås de flesta kvinnor här i världen, dvs. om det finns i lagom dos. Detta har väl återigen att göra med överlevnadsbiten. Och så finns ju det där med den berömda storleken, fastän lagom är bäst (om nu ev. ekivokt känsliga kvinnliga läsare ursäktar). ;-) Hon har i allmänhet en mycket ringa, om någon alls överhuvudtaget, erfarenhet av sex, vilket ju till viss del kan vara till fördel för den horisontalerfarne mannen. ;-) Det var ju likadant i Sverige på mina äldre syskons tid. Jag såg förresten härförleden ett TV program som går ut på engelska över hela världen till alla utomlandsboende kineser/kinesiskor och som handlade om information om Kinas omvälvande förändringar och utveckling mot den öppna marknadsekonomin. Man tog då upp bl.a. den kinesiska kvinnans förändrade inställning till sex (ibland talar man ett öppet klarspråk även angående tabubelagda ämnen, dvs. sex är något man bara gör och inte pratar om, inte ens väninnor emellan). Den kinesiska kvinnan nöjer sig inte längre med sex enbart i fortplantningssyfte, utan har nu börjat ställa kvalitativa krav på mannen på sex som också ett njutningsmedel. Det kommer således i framtiden att stå många förvirrade kineser framför spegeln med djupt veckad panna, undrandes hur det kunde gå så här med deras 5000 år gamla mansprivilegier. Ytterligare en stor kinesisk revolution är således på gång. Jag bara undrar hur lång tid det kommer att ta, innan den dörr man här har gläntat på kommer att slås upp på vid gavel.

 

Jag håller med dig beträffande att tillgodogöra sig av det som finns utanför dörren. Jag bor i Kina och tillämpar med andra ord samma praktiska filosofi som du. Dessutom är utbud (finns ca 0,6 miljarder kinesiskor och därmed ca 1,2 miljarder moderssymboler att ty sig till) och efterfrågan är bra mycket större i Kina än i Sverige, för att nu uttrycka sig i nakna marknadstermer.

 

Ja, Kina är sannerligen ett märkligt fenomen och är på många plan ett oerhört intressant ställe att befinna sig på just i detta kraftsprängande evolutiva skede, som aldrig har förekommit tidigare i världens historia och som med all sannolikhet aldrig kommer att upprepas i framtiden heller. Kina har en enorm potential i alla avseenden och som man med ihållande beslutsamhet och kraft kommer att driva mot allt högre höjder. Jag tror faktiskt lika mycket på Kina och dess framtid, som jag redan på 60-talet trodde på och förutsåg datorernas ekonomiska betydelse och inmarsch i varje individs vardagsliv.

 

Jag får utifrån Only Mes (den svenska genitivformen kan ibland leda till lustiga uttryck ;-)) begäran återkomma lite längre fram till ytterligare inlagor om detta fantastiskt spännande Kina.

 

Slutligen håller jag med dig om den fascinerande kvinnans attraktionskraft på oss män. Inte bara för att vi män tillbringar hela vårt liv med att knacka med en dåres envishet på den dörr (ibland öppen och ibland stängd, och ibland fan ta mig låst för gott :-)) som leder till det ställe som vi ursprungligen kom ifrån. De har dessutom så oändligt mycket att lära oss män om känslolivet och dess betydelse, inte bara inom den vänstra hjärnsfären, med säte för logik och språk, utan även för den högra sidan. Det är således inte märkligt att de med denna högt utvecklade kommunikationsbrygga mellan bägge hjärnhalvorna kan göra massor av saker samtidigt, medan vi män ibland har svårt att tugga tuggummi och gå på lina på samma gång (eller hur det nu var Uggla sjöng).

 

Ovanstående kan också stå som kommentar till #17 resp. #20 Only Me. :-). Jag uppskattar din käcka dikt, men noterar samtidigt att man måste hålla sig till Stockholmsdialekt för att få rätt rim. Förresten, menade du att använda ordet ”envig”, eller skulle det annars kunna vara ”evig” eller ”envis”? :-)

 

#19 hoppfull: bytte du signatur med anledning av min inlaga? :-)

 

Ja, det har som sagt varit mycket skrivande i det här Aktieguiden-forumet på Internet denna vecka. Ovanstående citat är bara en del av det. Det skrivs ju mycket om aktier. Det är nästan så att jag emellanåt har tappat fokus på aktiehandeln. Jag tycks ha en oerhörd skrivklåda emellanåt. Man kan fråga sig varför. Ordet varför kan förresten ses som ett av de viktigaste orden här i livet. Utan frågan varför kan man inte få något svar. Och utan svar kan man inte gå vidare, dvs. utvecklas och växa som människa. Förvisso är frågorna fler än svaren, men utan varför finns inget svar alls. Dock kan naturligtvis frågorna också bli hämmande många, dvs. alltför många. Det påminner mig om tusenfotingen som stod och funderade på vilken fot han skulle starta med för att ta sig vidare. Den blev stående stilla. Då jag var ung stod det ett stort varför i min panna, eller kanske snarare ett stort frågetecken. Men jag har lärt mig med åren att många av de frågorna jag ställde har inga bra svar eller inga svar alls. Den fråga som inget svar har i dag, behöver således inte alltid något svar i morgon. Det finns en klok devis som lyder: Hellre fråga och verka okunnig, än att inte fråga varför och förbli okunnig. Detta gäller kunskapsfrågorna, men när det gäller de existentiella frågorna, vilket det ofta handlar om, då man är ung och söker meningen i livet och sin identitet, så förblir många utan svar. Att man ställer dessa existentiella frågor beror på att man har ett behov av att berättiga sin egen existens och att veta meningen med sin existens.

 

Min känsliga natur har jag varit inne på tidigare, men det fanns en period i mitt liv kring 35-40 år, då jag kände en oerhörd känslotomhet och brist på livsnärvaro. Jag undrade då var alla mina tidigare känslor och funderingar hade tagit vägen. Var detta vad livet handlade om? Jag undrade faktiskt tokigt nog, om detta var ”slutet” av livet. Skulle jag någonsin uppleva mina mångfaldiga känslor igen? Jag saknade således mina känslor, såväl positiva som negativa, dvs. kontakt med livssträngen. De var en väsentlig del av mig; en inre kommunikation med livet som inte längre fanns där. Vad var då meningen med livet, om det inte fanns känslor? Detta leder mig till det paradoxala i det destruktiva beteendet (alkoholism, kriminalitet, etc.), eller mycket enklare, varför bråkar folk med varandra? Jo, helt enkelt därför att en dålig kommunikation upplevs ibland som bättre än ingen alls, dvs. om man inte hittar något konstruktivt alternativ. Jag kan ju faktiskt vid närmare eftertanke ha varit utbränd p.g.a. arbetsstress. Hur som haver, så kom känslorna tillbaka så småningom i samband med olika problem. Kanske är det helt enkelt därför jag har ”tyckt om” att ha problem, eftersom de uppväcker så mycket och många känslor hos mig, vilket i sin tur är en bekräftelse på den jag upplever mig vara.

 

Nu är klockan 19:23 och det är dags att laga lite käk. Sedan får det väl bli en DVD-film i sedvanlig ordning.

 

Love you

Pappa

 

Efterkommentarer 080821

 

Många och långa bisatser har alltid varit min akilleshäl i skrift, och som jag snubblar över många gånger i min snabba flykt och iver att uttrycka det tänkta, som ju inte tar några pauser, utan flyter i ett streck och växlar spår utan vare sig kommatecken eller punkt. Den ena tanken föds efter den andra utan behov av förståelseunderlättande konstpauser. Men i skrift kan jag ibland brottas med kommatecknets varande eller icke varande, speciellt i bisatsforsen, där jag undrar om utelämnandet av kommatecken är nödvändigt eller inte för att förstå hela sammanhanget för att tanken ska klarna och kunna klara både dess förståelse av det skrivna och det nyfödda tänkta. Svårigheten därvidlag är kanske främst att skilja på att vara i och del av den egna forsränningen och att vara i en båt i någon annans fors, utlämnad åt dess obevekliga krafter.

 

Aktiehandelns detaljuppgifter var absolut sett egentligen ointressanta, eftersom relativitetens lag alltid härskar i alla sammanhang. Och då, som i mitt fall, de "köp/sälj-vinster" jag gjorde, vilket jag iofs verkade vara bra på, drunknade i depåhavets bubblande förlustsörja, som övergödslades av girighetsbuken, så lyste dem ändå inte upp den mörka totalhimlen vid vidsynsseende. Om det finns några små stjärnor till på himlen, så görs den ju inte märkbart mindre mörk för det. Däremot skjuter man gärna mörkret åt sidan och fokuserar ögonfånget på just sådana nytända småtända stjärnor och som därigenom bedrägligt tyckts lysa upp hela himlen i sin egen förblindande förbannelse. Så, det relativa görs faktiskt tillfälligt absolut och därmed tillfälligt omvänder sin egen absoluta relativa betydelse. Nu är det inget fel i att kasta så mycket ljus som möjligt på totalbilden, utan tvärtom i så fall. Men problemet är det utsläckningsfenomen som tycks infinna sig på bekostnad av det större perspektivet. Jag kunde i varje fall konstatera att känslorna är ungefär desamma oberoende på vilken nivå man än handlar på. Relativitetens instängda säck driver således hela tiden sin öppna gäck med ens rationella vidsyn, som genom avvarande av ljus tar ögonfångst på de enstaka ljus som finns.

 

I och med att jag fick mitt bekräftelsebehov tillfredsställt på Aktieguiden, så ökade tillfälligt min självkänsla. Men jag insåg inte då att den endast var lånad och endast höll så länge som den upprätthölls. Min självkänsla var således helt beroende av andras tyckanden och uttryckanden, eftersom den inte hade någon egen medgödd förälderklädd kärleksgrund. Och då den rycks undan antingen p.g.a. att den inte fortsätter, eller för att det händer något negativt som kommer i förgrunden, blir man genast avklädd och naken igen, liksom kejsaren utan kläder. Och det är kanske det största misstaget de flesta av oss gör i livet, dvs. att klä oss i lånade kläder i stället för att lära oss att skräddarsy våra egna, eftersom vi inte fick några av våra föräldrar. Vi använder således fel tanketrådar, när vi väver vår levnadsmatta. Alltså måste dessa först bytas ut, innan vi kan få ett varaktigt resultat och en hållbar matta att både gå på och flyga med. Det skulle emellertid ta mig mer än fem år till efter mitt veckobrev att inse detta till fullo.

 

Sex är ju alltid populärt att skämta om och som visar på dess stora betydelse för oss alla, eftersom det har många positiva effekter på vårt välbefinnande genom utsöndrande av oxytocin av kroppens kemifabriker. Att kläcka ur sig sanningar genom att skämta, anser jag vara ett gängse sätt för människan att ta det försiktiga, empatiska steget före det osympatiska, oempatiska klampandet, ty då kan man lika skämtsamt komma ur det hela efter att först ha avvaktat mottagarens reaktion. Man kan således på så sätt linda in bistra sanningar, som man inte vågar eller av andra skäl inte vill uttrycka på ett direkt sätt. Detta nu förstås bortsett från skämtets alldeles eget syfte att enbart få folk att dra på smilbanden, dvs. i ett rent underhållningssyfte. Och att skratta är jag säker på har en positiv påverkan på människans knopp och kropp.

 

Att mannens och kvinnans ”kuddprat” i sängen har betydelse och ibland inflytande på t.o.m. världspolitiken, tycker jag är ställt utom alla tvivel. Den självsäkra fasad som mången maktbesutten man visar upp, har säkert säkerheten av en kvinna bakom ryggen och i sängen. Något annat vore konstigt, eftersom så mycket i våra liv går genom upprepade känslomönster, som kvinnan blir en oundgänglig och påverkande del av, med eller utan medveten vilja. Kvinnan är en betydligt större känslokonstnär än mannen och har dessutom övertaget i överlevnadsspelets tillgångs och efterfrågeekvation, dvs. sex.

 

Det finns ju alltid olika syn på osynad syn på varför vi, dvs. man och kvinna, är som vi är. Det finns ju alltid olika synvinklar att se samma fenomen utifrån. Den ena ”sanningen” behöver emellertid inte vara mindre sann än den andra, utan de kan t.o.m. ibland vara bra komplement till varandra. Att mannen säkert mer än kvinnan lider känslomässigt av separationen med modern i olika steg är säkert riktigt, eftersom alla invanda mönster och rutiner sammanknippas med tillvanda ”missbruk” av känslor, som man sedan blir beroende av, liksom ex. alkoholisten blir beroende av sin kontinuerliga, dagliga alkoholförtäring. Sedan kan man lika säkert alltid diskutera hur mycket och till vilken grad och omfattning. Personligen har jag aldrig p.g.a. denna separationsångest känt ett behov eller en ”vilja att straffa och styra kvinnan, att låsa in henne och aldrig låta henne svika honom igen”, som en läsare på Aktieguiden skrev. Däremot kan kanske min separationsångest, när jag lämnar situationer/upplevelser/personumgängen, söka sina rötter i separationen med modern. Vi behöver således bryta gamla invanda mönster och ersätta dem med nya, för att någonsin kunna förändra oss och våra attityder. De gamla negativa mönstren är således endast problem så länge som de inte är ersatta med något annat nytt som hjärnan och kroppen får behov av att upprepat uppleva. Vi är alltså helt beroende av våra etablerade känslovanor och som produceras och underhålls av de båda ”hjärnkammarna” (vänstra och högra). Men att bryta det invanda mot något annat nytt, är betydligt lättare sagt än gjort. Det är som att ta ifrån alkoholisten spriten. Hjärnan och kroppen reagerar likadant på inlärda kroppsrörelser, dvs. avsaknaden av de gamla, när man försöker något nytt, stretar emot det nya, och man vill då helst återgå till de gamla för att känna sig trygg igen med det upprepat invanda. Gammalt och invant är känslotryggt, medan nytt och ovant är känslootryggt. Det gäller således att få in rätt mönster från allra första början. Det var något jag tjatade om när jag tränade folk i Judo. Ju mer man lär sig fel rörelsemönster från början, desto svårare blir det att lära sig de rätta senare. Det är ingen skillnad på känslomönster och fysiska rörelsemönster, eftersom känslor ligger bakom allting. Vi kan helt enkelt inte lita på att de inlärda rörelserna och dess känslor bakom är de rätta. Först då de fysiska rörelserna är de rätta blir känslorna och dess signaler till hjärnan de rätta. Och för att kunna ändra på ett inlärt mönster, måste hjärnan via styr- och ordercentralen först skicka ut de rätta instruktionerna och sedan upprepat vidmakthålla dem, innan hjärnan och kroppen kan etablera dem som en vana och därmed behov av att upprepa dem för att erfara de känslor som vi förväntar oss att uppleva för att kemifabrikerna ska fabricera och skicka ut de rätta produkterna till kroppens alla hörn och vrår, från topp till tår. Oberoende av om det hela blir rätt eller fel, så hålls systemet automatiskt igång med det som den har, i brist på alternativ, då man otänkt eller omedvetet inte gör olika från gång till gång, vilket skulle kunna skapa totalt oberäkneligt kaos i både kropp och hjärna. Man kan helt enkelt enbart väva den tankematta som de tillgängliga tanketrådarna tillåter. Man måste således kasta ut gamla feltrådar och skapa nya. Och den ende som kan göra det, är den livsGud vi har med säte i det medvetna intellektets styr- och ordercentral. För mig finns det således ingen annan Gud och skapare än den vi har inom oss. Det är således endast den Gud som vi kan tillbe och prata lågmält med. Alla de som pratar med andra gudar, använder ord och tankar som livsGuden uppfattar som riktade till den, ty den är den ende som kan påverka våra liv genom att förändra våra tanketrådar och tankemönster. Ständigt upprepade mantran eller slogans är budskap till skaparen att buda vidare till hjärnan/kroppen, som endast och värderingsfritt omsätter och utför livsGudens instruktioner. Sedan kan man undra var livsGuden kommer ifrån, dvs. om det finns en Gud bakom livsGuden. De traditionellt gudfruktiga skulle nog då påstå att det är just deras Gud som härskar däröver. Men om det nu finns en sådan Gud, så skulle jag vilja tro att det endast finns en och allena en, oberoende vad man råkar kalla den. Och om den finns och härskar över livsGuden, så vill jag inte tro att den mer än just har planterat utan vidare inblandning och har lämnat allt utvecklings-, förvaltnings- och utförandeansvar till den enskilde individens livsGud och dennes egna förutsättningar och förmågor. Det skulle i varje fall kunna förklara varför allGuden tillåter så mycket elände i världen, samt om den är medvetet allsmäktig, varför den inte en gång för alla har gjort slut på allt det onda i världen. Visst ska människan prövas, och många gånger obeskrivligt och outhärdligt hårt, innan förändring och beständig utveckling kan ske, såvida man nu inte dör på kuppen, men det tycks i regel verka alltför mycket av slumpens orättvisa skördar för att helhjärtat kunna omfamna en sådan gudsmedveten ändamålsenlighet i allting som sker i livet.

 

Oberoende av om tesen om livsupprepad separationsångest p.g.a. mannens separation från modern i tidiga år äger giltighet eller inte, så tror jag inte att den i så fall behöver utmynna i att man såsom man för resten av livet vill bestraffa eller skada kvinnan. I varje fall har jag aldrig någonsin upplevt det så. För mig har tvärtom sexupplevelsen och den trygghet den innebär med utsöndring av sina välbefinnande oxytocinhormoner, alltid varit det viktigaste och som därmed har lett till behov av ett i längden positivt symbiotiskt förhållande till kvinnan.

 

Att våra föräldrar spelar en helt avgörande roll för barnens fortsatta och resterande liv, är det väl ingen som tvivlar på idag. De är ju trots allt de råmodeller som vi modellerar oss själva från. Vi imiterar således dem och etablerar därmed de vanor som vi sedan upprepar med den drucknes envishet, så länge som vi inte är tillräckligt motiverade att ändra på dem. Dock råder det olika uppfattningar om till vilken grad och omfattning vi kopierar dem, då speciellt i relation till genuppsättningen. Fördelningen mellan arv och miljö kan således diskuteras. Jag tror ju för min egen del att den skiftar från person till person, även om man säkert kan hitta en slags normalfördelning med alla dess möjliga och omöjliga undantag. Men oberoende av hur nu fördelningen kan se ut i det enskilda fallet, så tror jag att det är få förunnat att med egen tankekraft kunna rubba på den.

 

Jag hade drygt fem år efter veckobrevet inte ändrat min principiella inställning till att man i Kina respekterade ålder och kunskap, samt att man inte uttryckte sig i förklenande termer såsom gubbsjuka om män som över en viss ålder jagade unga kvinnor. Trots mina nu snart 65 år, så upplevde jag det som mycket lätt att slå mig i slang med unga kvinnor och dessutom få deras telefonnummer för senare kontakt. Man hade ett öppet och vänligt intresse av västerlänningar p.g.a. möjligheten till att praktisera engelska, och för att man säkert trodde att de hade pengar och makt, som man i rent överlevnadssyfte gärna frotterade sig med och ev. kunde (ut)nyttja. Jag hade också märkt det av alla de kontakter som hade tagits med mig på Internet av kinesiska kvinnor med ålder från 20 till 46 år och med merparten under 30 år. En del var helt öppna med att man sökte jobb- och/eller affärsmöjligheter, samt att man sökte en parrelation. Jag hade tidigare min ålder angiven, men som jag nyligen tog bort, då jag inte ville avslöja den för en ny kvinnobekantskap i rädslan för minskat intresse just därför. Men inte ens tidigare angiven ålder hindrade dem från att söka kontakt med mig. Jag visade även mitt foto, så att man kunde se i vilken härad min ålder var.

 

Vid den här perioden av skrivandet av mina veckobrev, upplevde jag Kina precis så spännande och intressant som jag beskrev det. Att min bild senare nyanserade sig något till det sämre, hade säkert delvis med min personliga situation att göra, snarare än att det tjänade som full rättvisa åt mina mer kritiska synpunkter. Fortfarande tyckte jag dock att kineser i allmänhet var vänliga människor, trots att man mycket ofta inte tog hänsyn till människor utanför den egna grupp- eller intressesfären. Det var då framförallt rökares hänsynslöshet mot sina icke rökande medmänniskor och hänsynslöshet mot gående i trafiken, vars båda fenomen alltid irriterade mig högst väsentligt. Även det eviga och opåkallade smällandet med sina ytterdörrar av stål (smällde extra ljudligt i dessa oisolerade hus) störde mig för det mesta våldsamt och som ju också var tecken på hänsynslöshet mot sina grannar. Man hade också en nonchalant inställning till att smutsa ned miljön och skräpade helt tanklöst ned där man gick och stod. Att små barn kunde kissa och bajsa mitt på trottoaren i stället för att ta steget ut vid sidan om, tog man som den mest naturliga sak i världen. Men var man drog åldersgränsen för spridning av obehaglig och ohälsosam odör, hade jag ännu inte blivit riktigt klok på. Hundbajs var också något som man inte hade en tanke på att det kunde vara till obehag för andra människor. Och med den explosion av hundinnehav som skedde under de senaste åren i mitt dåvarande bostadsområde, blev det till sist ett helsikes skällande dagarna i ända. Och många nöjde sig inte med endast en knähund, utan det var både två och t.o.m. tre stycken. Och inte tycktes man ha någon självklar inställning till att försöka tysta ned sina skällande oljudsmarodörer.

 

Att uppleva känslotomhet kan ha många personliga orsaker. Men att upplevandet av dem är avgörande för ens uppfattning av livet och dess mening är uppenbart. De visar också på ens behov av att känna invanda känslomönster oberoende om positiva eller negativa. Den andefattiga hjärnan bryr sig inte på kvaliteten hos känslorna, utan den bryr sig endast om att de existerar och ständig upprepas intill missbrukets destruktiva utlevelse och upplevelse. Man mår således hellre dåligt, än att man inte mår alls. Känslotomhet tycks alltså skapa ångest över avsaknaden av invanda känslor.

 

VECKOBREV 246 ~ 021118

 

Marcel/Patric!

 

Aktieveckan har varit ok. Jag gick med knappt 5 000 i vinst, vilket tillsammans med förra veckan kan komma att göra denna månad till den bästa hittills, eftersom det finns ytterligare två veckor kvar och börsen fortfarande har en upptrend. Jag kan också glädja mig (er J) med att mitt totala aktiedepåvärde har ökat med ofattbara 100 % under de senaste 2,5 månaderna, främst p.g.a. Ericssons remarkabla återhämtning. Så nu är jag ”endast” ca 40 % back på ert framtida arv. J

 

AG (AktieGuiden) tar upp mycket tid numera. Det finns mycket intressanta saker som tas upp där. Dessutom får jag lite av mitt lystmäte gällande skrivande tillgodosett. Här kommer lite saxningar från veckans skörd:

 

Någon tog upp ämnet veliga människor. Mitt inlägg nedan:

 

Att inte kunna eller att ha svårt för att fatta beslut, kan bero på att man inte kan sovra bland eller välja ut ett optimalt alternativ av alla de scenarion man kan måla upp i sitt inre (jag tänker här inte på ex. att välja kläder eller dylikt, fastän sådant också ibland kan vara ett svårt beslut att ta för många; dock i regel mer för män än för kvinnor). Svårigheten att veta vad som är viktigt och inte viktigt att ta beslut över spelar ju också in. Jag tror således att det snarare är intelligenta än ointelligenta människor, som har detta problem, dvs. de har förmågan att se mer än en möjlighet och dess olika konsekvensutfall. Detta påstående har jag dock inget vetenskapligt belägg för, utan det är enbart en personlig åsikt. Men framförallt anser jag att beslutsångest har med ens rädsla för att ha/ta fel eller att göra fel, och att man därmed har svårt för att ta eller är rädd för konsekvenserna av sitt beslut. Att ta ett beslut innebär också många gånger att ta det på ett icke fullkomligt underlag. Det finns således ibland faktorer som man inte rår över eller kan kontrollera, då de hör framtiden till eller är beroende av andras beslut och/eller ageranden. Det finns med andra ord en osäkerhet i beslutsprocessen, som kan vara svår att hantera, både ur rationell synvinkel och känslomässigt. Vi får då en kamp mellan vänster hjärnhalva (logiktänkandet)och höger hjärnhalva (känslotänkandet). Om inte dessa två hjärnhalvor kommunicerar med varandra på ett bra sätt, så uppstår det ibland en oöverstiglig konflikt, som ger upphov till ångest över möjliga konsekvensutfall att se i ansiktet eller att acceptera längre fram. Ytterst tror jag att beslutsångest har med dålig självkänsla att göra. Detta utesluter inte ett bra självförtroende (dvs. inte samma sak), som ibland kan ge en stöd i ens beslutssituation. Att ha varken det ena eller det andra, är en betydligt svårare sits. Man litar helt enkelt inte på sitt känslotänkande, som alltid ligger i bakgrunden och spökar vid våra s.k. rationella beslut. Självkänslan byggs upp i kärleksrelationen med föräldrarna, vilket innebär att man tyvärr egentligen kan göra mycket litet åt det, mer än det bästa möjliga i aktuell situation utifrån sina övriga förutsättningar. Och, framförallt ska man akta sig för att tro att någon annan person kan göra någonting åt det hela. Man kan således aldrig leva via någon annan, utan allt måste komma från ens eget inre. Det handlar således om vilja till självinsikt. Däremot kan det vara till en tröst och hjälp med andras stöd och råd och på så sätt indirekt underlätta ens beslutstagande. Blir man bekräftad av andra, så kan man använda sin energi till att ta det aktuella beslutet eller att arbeta med sina problem och tillkortakommanden (som vi alla har; ingen undantagen). Att däremot alltid förlita sig till att andra ska bestämma till en, är en (o)vana, som man inte ska tillförskansa sig. Vidare är det meningslöst med råd av typen ta dig i kragen och bestäm dig, ty det enbart ger upphov till ytterligare konflikter över att man har svårt för att bestämma sig. Det hjälper ju ingen att det trummas på den brist man i regel själv är så pinsamt medveten om. Det har ju så många andra redan hunnit påtala för en under livets gång.

 

Visst kan det vara jobbigt med andras problem, typ beslutsångest som ibland kan slå mot eller väcka ens egna fel och brister. Men man ska försöka hålla i minnet att de alltid ter sig enklare ur ens eget perspektiv än den som har dem.

 

Ett annat inlägg av mig beträffande velighet:

 

Javisst är det så, att väljer man något, så väljer man bort något annat (vare sig man är medveten om det eller inte). Och ofta ligger det väl ett valproblem i detta, nämligen att man många gånger både vill ha kakan och äta upp den på samma gång.

 

När det gäller en kärleksrelation, så har väl de flesta (om inte rentav alla) av oss upplevt smärtan när den brister och inte blir vad vi hoppades och önskade. Men detta gäller också massor av andra relationer. Världen är full av trasiga relationer. Det finns två huvudval man kan göra här: antingen kan man välja bort att inte ge sig in i en relation (man väljer då att göra någonting annat, som man inte vet vad det innebär i valögonblicket) och undviker på så sätt risken för senare smärta p.g.a. en brusten relation, eller kan man välja att ge sig in i en relation (man väljer då bort att göra någonting annat) som kan brista och orsaka smärta senare.

 

Rent generellt tror jag att de flesta på ålderns höst i regel ångrar vad de inte gjorde medan möjligheten fanns. Jag tror att det är mer sällan som man ångrar vad man gjorde (bortsett från enstaka undantagsfall). Specifikt en kärleksrelation, så gillar man naturligtvis inte i stunden det smärtsamma priset man får betala då det brister, men jag anser att man lär sig av och utvecklas som människa genom smärtsamma känsloupplevelser. Allting har sitt pris här i världen (priset när man väljer, är det man väljer bort). Det är enbart luften man andas, som är gratis.

 

Kontentan är att offra inte din egen personliga utveckling genom att välja bort möjligheten till en kärleksrelation. Om den misslyckas på sikt, är den till din egen utvecklings fromma, och om den fungerar, är den värd all den smärta du må ha upplevt tidigare.

 

Någon annans inlägg:

 

Det finns två ytterligheter.

 

A) den som gör som våra kusiner och låter reptilhjärnan styra. Detta kallas ibland att vara handlingskraftig alt att vara korkad och inte tänka längre än näsan räcker.

 

B) den som använder den mänskliga förmågan till rationellt/logiskt tänkande och ska fundera igenom och överväga alternativ och möjligheter i det oändliga. Detta kallas att vara klok och eftertänksam alt att vara velig och inte få något ur händerna.

 

Var man hamnar bestäms av generna och de strategier som man skaffar sig som barn (beroende av miljön).

 

Man kan med stigande ålder ändra på sitt beteende, men det förutsätter att man blir medveten om sitt beteende (något de flesta inte är) och är villig att ändra sig. (Ska man sträva efter att bli mindre klok eller handlingskraftig.)

 

Det går inte att säga att det ena är bättre än det andra. De fungerar olika bra vid olika tillfällen.

 

Låter man A bygga en bro så kommer de två första försöken att rasa. Men B kommer att räkna ut hur den ska dimensioneras, så det räcker med ett bygge.

 

Låter man B utveckla ett större program så blir det aldrig färdigt (vattenfallsmetoden) med de egenskaper man kräver. Det blir för komplext för att räkna ut. A däremot kommer att skriva om programmet 3 ggr men då har man ett fungerande program (extreme programming).

 

(Till invändande vattenfallsmetodare med rational rose i högsta hugg kan jag bara konstatera att ni har verkligheten emot er).

 

Så lite lustigheter (inlägg av andra) under rubriken “Klok man i New York ;-)”:

 

Genuine advert in New York Newspaper:

"""""""""""""""""""""""""""""""""""""

FOR SALE BY OWNER

Complete set of Encyclopedia Britannia. 45 volumes.

Excellent condition. $1,000.00 or best offer.

No longer needed. Got married last weekend. Wife knows fucking everything.

 

Genuine advert in New York Newspaper:

"""""""""""""""""""""""""""""""""""""

FOR SALE BY OWNER

Dishwasher Electrolux.

Excellent condition. $100 or best offer.

No longer needed. Got married last weekend.

 

Genuine advert in New York Newspaper:

"""""""""""""""""""""""""""""""""""""

FOR SALE BY OWNER

Complete set of bankaccount. 45 different accounts.

Excellent condition. $1,000.00 or best offer.

No longer needed. Got married last weekend. Wife spend fucking everything.

 

Genuine advert in New York Newspaper:

"""""""""""""""""""""""""""""""""""""

FOR SALE BY OWNER

Complete set of tarotcards.

Excellent condition. $1,000.00 or best offer.

No longer needed. Got married last weekend. Wife knows fucking everything.

 

Det var någon som skrev följande vackra hyllningsrader om sin bortgångne mormor:

 

”Mormor finns inte mer. Åtminstone kommer hon inte att bjuda på köttfärslimpa med kokt potatis, gräddsås, lingon och inlagd gurka längre. Det kommer inte bli äppelpaj till efterrätt. Inte heller kommer det bli mormorstickade strumpor i julklapp och hon kommer inte sitta i soffan och lösa korsord i tysthet.

 

Jag tror mormor hade bestämt sig för att nu var hon trött på att plocka äpplen och päron och plommon och göra pajer, äppelris, inlagda päron och fläderblomsaft. Sådant som alltid verkade finnas i mormors källare. Nu var hon klar med det. Nu är det vår tur att bjuda på husmanskost och efterrätt i små tallrikar med blommor på.

 

Det är som hon visste att det var dags att säga adjö. När mamma hälsade på sist så var hej då-kramen extra hård och i hej då-orden låg det liksom extra mycket Mening.

 

– Vi ses till jul, sade mamma till mormor som stod på stentrappan som hon alltid gör när bilen är packad och det är dags att fara.

 

– Det får vi se, sade mormor som om hon visste något vi inte visste.

 

I efterhand verkar inget ske av en slump. En vecka innan mormor slutade vara den mormor vi är vana vid avlivade hon den gamla katten som kommit att bo hos henne. Min moster var där och hälsade på.

 

– Aaaj, sade mormor mellan hyllorna på ICA Gammelgården i Båstad och höll sig i sidan av bröstet. I sjukhussängen oroade sig mormor mest för att hon inte hunnit bära upp lövhögarna i backen. Sedan gjorde hon sig i ordning för sängen. Eller gjorde hon sig i ordning för att flyga iväg? Vad som hände är det ingen som vet, men sköterskorna hittade mormor på golvet på sjukhustoaletten.

 

Vem ska nu mata fåglarna som alltid kom och hälsade på mormor? Hon tyckte om sina fåglar, min mormor. Speciellt var det en blåmeshane som mormor tyckte extra mycket om. Det visste alla. Mycket mer än om Jesus. Så på gravstenen kommer det inte vara ett kors utan en blåmes.

 

När moster ringde min mamma för att berätta, stod mamma i köksfönstret och tittade ut. Så kommer en blåmes flygande och sätter sig på fönsterbläcket utanför och tittar nyfiket in. Inte rädd trots att det bara är ett fönster mellan mamma och blåmesen. Dom tittade på varandra. Tårar rann nedför mammas kind.

 

– Var inte ledsen, tycktes blåmesen säga, var inte ledsen, jag har det bra.”

 

Min kommentar:

 

Jag kan bara instämma i all vacker finstämdhet som har uttryckts ovan. Ögat är vått och hjärtat gråter i tysthet.

Att finna meningsfullhet i det ibland till synes meningslösa (dvs. döden), skapar den meningsfullhet som ger en den erforderliga styrkan att vandra vidare i livet med ljus i hjärta och sinne.

 

Så lite roliga fyndigheter från någon:

 

Så här skulle jag svarat om jag var KDSare.

I 3:e Moseboken 25:44 sägs att jag kan få köpa slavar från nationerna runt omkring oss. En god vän till mig påstår att detta gäller norrmän men inte danskar. Kan ni förklara närmare? 

Jag svarar att vi redan har slavar sk invandrare. Jag skulle vilja sälja min dotter som slavinna, precis som det antyds i 2:a Moseboken 21:7. I den tidsålder vi lever nu, vad tror ni skulle vara ett schysst pris för henne?

Jag svarar att det gängse priset på den sk svarta marknaden är ca 50 000 kr.

 

När jag bränner en tjur på altaret som offer, vet jag att det skapar en välbehaglig lukt för Herren (3:e Moseboken 1:9). Problemet är mina grannar, de påstår att lukten inte är välbehaglig för dem. Hur ska jag bära mig åt?

Jag refererar till hyresgästföreningen som uppger att det inte är lämpligt att ha grillparty på balkongen men om du gör det ute på gården ska det vara helt i sin ordning. Om brasan dock är för stor så måste brandkåren kontaktas innan.

 

Jag har en granne som envisas med att arbeta på vilodagen. 2:a Moseboken 35:2 säger klart och tydligt att han bör dödas. Är jag moraliskt skyldig

att själv döda honom?

Jag svarar att du får inte döda honom utan det är upp till vår herre att sköta om och ju mer han arbetar på vilodagen ju närmare döden här han. Undersökningar har oxå visat att övertidsarbete leder till förtidig död.

 

I 3:e Moseboken 21:20 sägs att jag inte får närma mig Guds altare om min synförmåga är nedsatt. Jag måste medge att jag bär glasögon på läkarordination. Måste min syn vara 20/20, eller finns det något sätt att tänja lite på gränserna här?

Jag svarar nej då det är att jämställas med att köra bil att närma sig altaret. Du måste med andra ord se till att du har korrekt synskärpa innan du närmar dig.

 

Slut med AG klipp.

 

Ännu en intensiv vecka har tagit slut och en ny väntar. Jag trummar på med mina rutiner och ska nu laga/intaga middag. Sedan blir det väl en avkopplande DVD. Jag köpte en drös till igår (kostar endast ca 7 kr styck på gatan).

 

Love you

Pappa

 

Efterkommentarer 080821

 

Vid tiden för veckobrevet hade jag goda förhoppningar om att kunna räta upp den negativa aktiesituationen, eftersom jag under de senaste 2,5 månaderna hade upplevt en anmärkningsvärd upphämtning på ca 100 % p.g.a. kursuppgångar. Jag var dock trots det fortfarande 40 % back på totalinsatsen. Vad jag emellertid inte hade klart för mig då var att girigheten och därmed självförnekelsen av gjorda förluster, även om ännu icke realiserade, fortfarande förblindade mig genom alla nytända återhämtningsljus. Och det självfördummande resonemanget att ännu icke realiserad förlust inte är någon förlust förrän realiserad, är en livsfarlig hingst att berida. Det är som att rida i full galopp mot ravinens stupkant och tro att högre makter ska stoppa hästen i tid, medan den ende som kan göra det är ryttaren själv. Och det finns, liksom för en inbromsande bil, en bromssträcka som står i proportion till hastighet och vägunderlag. För en häst må det vara främst hastigheten, såvida den inte är ute på hal is, men lika fullt ohållbart. Att ställas ansikte mot ansikte med förlustspöket och acceptera det, kräver betydligt mer mod och acceptansförmåga än att tro att man ska undvika det genom att inte titta på det. Det spelar ju ingen roll vart man än sig vänder, ty spöket försvinner inte, liksom inte vinden gör det för att man vänder den ryggen och söker lä. Om inte fönstrets hasp är på, riskeras både glas och ram att krossas av den hänsynslösa, framrasande vinden. Men för att till fullo inse och acceptera det och kapa förlustförtöjningarna i tid, innan stormen gör det av egen ohejdbar kraft, krävs en känslofri inställning som det tar några år att uppnå, och förmodligen ska det till några upplevda kapitulationer inför övermäktiga krafter utan pardon och som tyvärr endast kan ske, när det är alltför sent att inse det. Och att ha belånade aktier, om och när omvärldsfaktorer pekar rakt ned i backen, ger en otäck omvänd hävstångsarm.

 

Allt är sannerligen relativt! I efterkommenterande stund var jag tyvärr ännu mer back och nära förintande av investerat kapital och som för några månader sedan behövde ytterligare tillskott för att kunna behålla möjligheten till någon återhämtning överhuvudtaget. Det var tur att jag dessförinnan hade fått ett jobb, som gjorde det möjligt. Men därvid brände jag även det kapitalet.

 

Jag vet inte vems velanden som är mest irriterande, dvs. andras eller egna. Andras velanden reflekterar emellertid ens egna, så därför är det ens egna som är de viktiga i sammanhanget. Klarar man inte av att acceptera sina egna, klarar man inte heller av att acceptera andras. Har man fördragsamhet med sina egna, har man också fördragsamhet med andras. Allting börjar och slutar således med sig själv. Man måste alltså först städa i den egna farstun, innan man kan städa i andras. Varför man velar, tror jag beror på bristande självkänsla, som i sin tur är sammankopplad med grundläggande kärlek och basprinciper, som ens föräldrar inte såg till att ge en, därför att de saknade dem själva. För att kunna ta ställning till olika alternativ, måste man alltså ha en uppsättning basprinciper att stödja sig på för att kunna avgöra vad som uppfyller dessa, eller inte gör det. Med god självkänsla kommer också förmågan att acceptera besvikelser eller grämelser för felaktiga val och som kanske är den viktigaste faktorn i ekvationen. Om man i förväg har klargjort för sig negativa utfall och dess värsta möjliga scenarion och kan acceptera dessa, så blir beslutsprocessen betydligt enklare och snabbare. Genom att framförallt acceptera principen Yin och Yang, dvs. det goda och det onda, eller det ljusa och det mörka, eller det positiva och det negativa, så accepterar man det ena med det andra. Man kan med andra ord aldrig både ha kakan och äta upp den på samma gång. Och det hjälper inte heller att ständigt baka nya, eftersom det ändå är samma orts kaka man äter.

 

Vad man än gör i livet, finns det konsekvenser i valet av ens beslut. Men att välja att göra ingenting alls, antingen utlämnar en åt andras beslut likt en viljelös flöjel i vinden, eller så slutar det som för tusenfotingen som blev kvar på samma plats för att den inte kunde bestämma sig för vilken fot den skulle börja gå med. Det värsta var att den dog av hunger.

 

Möjligheter kan endast skapas genom aktiviteter, antingen genom sina egna eller genom andras. Och möjligheter kan endast missas genom icke-aktiviteter, likaså antingen genom sina egna eller genom andras. Och vilka som är bäst för en, kan man många gånger inte avgöra förrän man har ett längre tidsperspektiv bakom sig. Alltså kan även det som kan tyckas fel i ett givet ögonblick vara rätt i ett senare. Lika väl kan motsatsen gälla. Det finns med andra ord ingen anledning till att misströsta i förväg, utan endast att förlita sig på acceptansen av det gjorda och det skedda. Om man i stället koncentrerar sig på att lära sig av gjorda misstag, blir vägen kortare till nästa framgång. Det är återigen ens tankemönster för att hantera olika situationer, som är nycklarna till låsta dörrar. Att ta ett steg i taget är en väl beprövad metod för människor i stor sorg, ty vad annat kan man göra när man är förkrossad av sorg, med all den energilåsning den för med sig? Men förr eller senare kommer ens tidigare invanda känslo- och tankemönster tillbaka. Att arbeta på att förändra sina tankemönster är den klokaste preventiva metoden och investeringen för att minimera framtida misstag och felaktiga (väg)val. För att överhuvudtaget kunna skapa nya tankemönster, måste man först skapa nya tanketrådar. Man kan både sätta upp allmänna och konkreta mål som man vill uppnå. Ett allmänt mål är exempelvis att man accepterar sig själv och som ex. kan uttryckas med tanketråden ”jag accepterar mig själv”. Ett konkret mål är exempelvis att jag ska få ett nytt jobb och som kan uttryckas med tanketråden ”jag får ett nytt jobb i år”. De är nu- respektive framåtriktande, dvs. inte tillbakablickande. Dessa dagligen tyst repeterade tanketrådar svävande i ens tankerymd finner till sist fäste som stående instruktioner från livsGuden till hjärnan/kroppen, som slaviskt söker metoder och vägar för att åtlyda dem. Att instruktioner slaviskt åtlyds kan man experimentera med på ett enkelt sätt. Ex. igår låg jag på sängen och instruerade mig att stiga upp från sängen exakt kl. 14.57. Jag lade mig 14.45 och råkade titta på klockan ca 15.50, fastän jag visste att den ännu inte var 14.57. Sedan blundade jag igen. Efter ett tag tänkte jag att klockan nog ännu inte var 14.57, men p.g.a. ökad hjärnaktivitet p.g.a. andra tankar, så tittade jag i alla fall. Och döm till min stora förvåning! Klockan var exakt 15.57, trots att jag egentligen inte trodde att den skulle vara det. På något vis såg alltså hjärnan till att skapa ett ökat vakenhetstillstånd och därmed få mig att titta på klockan. Det har också hänt mig många gånger att jag har intalat mig att jag ska vakna en viss tid på morgonen och också har gjort det. Om man således är rädd för att inte vakna i tid, så kan ju hjärnan ta det som en instruktion att man inte ska göra det. Nu tror jag inte att denna metod alltid fungerar, men det är ju ändå förhoppningsfullt att den faktiskt kan fungera överhuvudtaget och då förmodligen oftare för vissa än för andra. En viktig sak att nämna och understryka är att man inte får bli besviken om konkreta mantrade mål inte uppfylls, ty man kontrollerar inte alla omvärldsfaktorer. Men man ökar i alla fall möjligheterna, och ju mindre energi man lägger på att älta besvikelser, desto fortare lösgör man energi för att ta ny sats mot antingen fortsatta eller nya målsättningar.

 

VECKOBREV 247 ~ 021125

 

Marcel/Patric!

 

Så har jag då lagt ännu en lyckad aktievecka till handlingarna. De två senaste tradingdagarna har jag lyckats göra ca 5 000 vardera dagen och i denna vecka totalt ca 14 000. Jag är nu uppe i ca 31 000 så här långt för den här månaden, dvs. den bästa månaden så långt gällande själva handlandet. Mitt depåvärde har nu sedan september ökat med totalt ca 80 %.

 

Jag fortsätter att saxa från AG (Aktieguiden) inläggen, ty de återspeglar i hög grad mina tankar och känslor i olika avseenden.

 

Först ett par inlägg om att barn är söta:

 

“Min mormor är inte så gammal som hon ser ut och det ska hon vara glad för.”

 

”Gud var gift med Maria. Först var han förlovad med Eva, men när han stoppade sin orm i Paradiset, gick allt år skogen.”

 

Någon skrev:

 

Vad har du gjort som sårat någon eller vad har någon gjort som sårat dig?

 

Jag har sedan barnsben fått lära mig att tänka först och tala sen...jag missade det vid ett enda tillfälle...vilket ledde till att jag sårade någon som jag kände stor samhörighet med...:(

 

Jag hoppas att jag i all tid framöver tänker före talet...då ett sådant sår lämnar sår även hos mig...

 

Man hoppade på en färgstark och debattglad människa, som jag försvarade enligt nedan:

 

Jag instämmer till fullo med ditt inlägg och tycker att det fångar väldigt väl på ett koncist sätt det där med att kasta sten i glashus, som vi människor så ofta gör oss skyldiga till (jag är själv inget undantag från tid till annan; och ibland tyvärr oundvikligt för att få fram sitt budskap). Och vissa inte bara kastar på måfå i glasburen, utan siktar avsiktligt på personen ifråga därinne, och som redan har tillräckligt med krossat glass omkring sig, som hon/han har fullt sjå med att undvika att trampa och skada sig på och behöver således inte en sten i huvudet också. Stenkastning av människor har förvisso upphört rent fysiskt på våra breddgrader, men vi har kvar mycket av den psykologiska förklädnaden av samma sak. Idag slås vi inte med nävarna, mer än i undantagsfall, utan vi använder ord och alla dess upptänkliga invektiv som tillhyggen. Och ju mer de sårar och river upp, desto effektivare vapen upplever många dem som. Det är ju tyvärr så vi många gånger effektivt förstör våra värdefullaste livsnära relationer. När vi sårar, så sårar vi många gånger oss själva mest, som mimi martini så tänkvärt uttrycker i en annan sträng.

 

Om vi nu ska prata om skrivreglerna (jag hade dock helst velat undvika det, då de är klara och lättfattliga nog för alla och envar och är värda full respekt i åtlydnadshänseende) och om bl.a. hyfsad debatt och undvikande av personangrepp, så tycker jag att det är ett övertramp å det grövsta att börja kalla någon för småunge (explicit eller implicit) med spade i hand och sand i lådan att kasta omkring på dem som inte gillar hennes sätt att vara och uttrycka sig på. Man må ha synpunkter på Only Me (accepteras med all säkerhet till fullo även av henne) och hennes sätt att ta för sig av det utrymme som finns och hennes starka och långtgående argumentationsvilja (obs, jag har inte denna inställning, men jag utläser att andra har den), men hon förtjänar definitivt inte att kallas för primadonna, onormal (i betydelsen tro sig vara förmer än andra) eller barnunge med spade i handen i högsta hugg i sandlådan. Jag ska inte gå närmare in på hennes kvaliteter som människa, men de hör absolut inte hemma i sandlådan. Och, hon må inte helplatsa i många avseenden inom normalnormmåttstockens trånga utrymme, men jag uppfattar henne definitivt inte som en outhärdlig primadonnatyp, som till varje pris ska plockas ned på samma enkla nivå som alla oss andra dödliga, så att hon inte skymmer vår egen solglans. För mig är hon en oerhört generös och ödmjuk människa med ett mycket stort hjärta, och som har långt större respekt för sina medmänniskor (inklusive de som kastar sand och sten på henne) och deras åsikter än hon själv många gånger blir bemött med (en allmän utsaga). Hon har under sitt liv fått och fortsätter att få betala ett stort socialt pris för den hon nu en gång för alla är och förtjänar å det högsta att accepteras som. Hur många runtomkring oss har ett sådant civilkurage, dvs. att i alla väder våga vara sig själv och ideligen be om ursäkt för vad detta ibland kan vålla andra och därmed uttrycka sällsynt trovärdig äkthet som människa? Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till i denna anda (även jag hetsar upp mig emellanåt), angående ex. åsiktsfrihet, etc., men avser inte att väcka liv i och fortsätta en debatt som i mitt tycke redan har gått alltför onödigt långt och med en oerhört tråkig konsekvens, som gör oss alla ”fattigare” inom AG, nämligen förlusten av en färgstark personlighet full av liv och lust och med en ovanligt långtgående självutlämnande stil med den yttersta välviljan att dela med sig av sina innersta skrymslen och vrår och låta oss få insyn och ta del av det som de flesta andra så skickligt döljer här i livet för att ej synda mot den överbeskyddande heliga svenska Jantelagen. Det finns säkert många som har haft och har negativa synpunkter på mina egna självutlämnande utsagor (även om inga direkta kommentarer har synts till), som i många avseenden har tangerat och brutit mot Jantelagens inbilska trångsynthet, men det är inget som jag bryr mig på. Huvudsaken är att jag själv vet vem jag är och vad jag står för. Däremot kan ni få ta det som att jag inbillar mig att jag förstår i djupet av min själ Only Mes innersta bevekelsegrunder och inställning till livet och sina medmänniskor med alla sina ofrånkomliga fel och brister, inklusive en själv. Att älska, glömma och förlåta tillhör livets stora gåta.

 

En sedelärande och klok Nalle Puh historia nedan, som någon berättade:

 

”Med anledning av: ‘Det gör väl inget - jag ber ju alltid om ursäkt efteråt om jag varit dum.’

 

Det var en gång en liten pojke som lätt blev arg.

Hans pappa gav honom en näve full med spik och sade till honom att varje gång han blev arg skulle han gå bakom huset och slå i en spik i staketet.

Första dagen slog pojken in 37 spikar. Efter några veckor lärde han sig kontrollera sin vrede och antalet inslagna spikar minskade hela tiden. Han märkte att det var lättare att behärska sin vrede än att slå in spikar i ett staket.

Slutligen kom den dagen då pojken inte blev arg en enda gång.

Han sade det till sin pappa och denne föreslog honom att dra ut en spik från staketet varje dag han inte blir arg alls.

Dagarna gick, och efter en tid kunde pojken tala om för sin pappa att det inte fanns en enda spik kvar i staketet.

Då tog pappan pojkens hand och ledde honom till staketet. Där sade han till honom: Det var bra gjort, min gosse, men titta på alla dessa hål. Det här staketet blir aldrig mera som det har varit.

När du säger något i vredesmod lämnar det just sådana här ärr. Som om du skulle sticka in en kniv i en människa och dra ut den igen. Det spelar ingen roll, hur många gånger du ber om förlåtelse, skadan är redan skedd. En skada orsakad av ett ovänligt ord gör lika ont som ett fysiskt slag.

Vänner är i själva verket väldigt sällsynta ädelstenar. Dom gör dig glad och stödjer dig i allt. Dom lyssnar till dig när du har bekymmer, berömmer dig och är alltid redo att öppna sitt hjärta för dig."

 

Mina tankar i ett inlägg kring det där med intuition:

 

Jag instämmer i din uppfattning. Det fantastiska hjärnarkivet, där allting som vi tar in med våra sinnen lagras, bearbetar ständigt all lagrad information och som ibland poppar upp som rationella slutsatser, med klar härledd logikkedja, medan det ibland lämnar ett vakuum mellan slutsats och härledningskällor. Detta "tankegap" mellan den rationella vänstra hjärnhalvan och den högra känslohjärnan tror jag är vad vi tolkar som intuition eller maggropskänsla. Med andra ord, då vi inte hittar de rationella förklaringarna, som vi alltid letar efter i första hand, bakom våra slutsatser och beslut, så kallar vi det för intuition eller maggropskänsla, hämtad från hjärnarkivets enorma informationslager.

 

Någons inlägg med citat av Pablo Neruda:

 

I want you to know

one thing.

 

You know how this is:

if I look

at the crystal moon, at the red branch

of the slow autumn at my window,

if I touch

near the fire

the impalpable ash

or the wrinkled body of the log,

everything carries me to you,

as if everything that exists:

aromas, light, metals,

were little boats that sail

toward those isles of yours that wait for me.

 

Well, now,

if little by little you stop loving me

I shall stop loving you little by little.

 

If suddenly

you forget me

do not look for me,

for I shall already have forgotten you.

 

If you think it long and mad,

the wind of banners

that passes through my life,

and you decide

to leave me at the shore

of the heart where I have roots,

remember

that on that day,

at that hour,

I shall lift my arms

and my roots will set off

to seek another land.

 

But

if each day,

each hour,

you feel that you are destined for me

with implacable sweetness,

if each day a flower

climbs up to your lips to seek me,

ah my love, ah my own,

in me all that fire is repeated,

in me nothing is extinguished or forgotten,

my love feeds on your love, beloved,

and as long as you live it will be in your arms

without leaving mine.

 

– Pablo Neruda

 

Jag kommenterade någons inlägg, som inte förstod engelska och frågade efter en översättning:

 

Dikten går i all korthet ut på att om du glömmer mig, så glömmer jag dig, och det kan ske både långsamt och fort beroende på motparten. Men, om du älskar mig, så älskar jag dig i samma grad och omfattning som du gör.

Här är det således öga för öga och tand för tand som gäller i kärleksrelationen och ingenting annat. :-)

Och jag som trodde att kärlek var gräns- och kravlös (dock ej disciplinlös). ;-)

 

mini Martini: Jag kan ju ha missuppfattat dikten (läste igenom som hastigast). Men, framförallt ytterlighetsraljerar jag. Andemeningen är säkert mer sublim än vad jag gör det till här. Jag hoppas att det går bra att skämta om allvarliga ting. :-)

 

Avdelning Mina Dikter. Nedanstående är skrivet av en tjej:

 

DU

 

Timglaset blinkade i hemlighet

sanden hade börjat rinna ut

tiden led mot sitt slut

 

när jag märkte det

trodde jag situationen var förbi

men känslan höll sig kvar

vägrade minnet ge di

den ger allt men tar

 

avlastar mig mina laster

mitt ansikte står stilla

saknar sina gester

mina andetag håller inne alla känslorester

 

min kropp försöker röra sig

men förmår inte

min hjärna vägrar

men har ingen roll i talarstolen

 

det enda som lever är mitt hjärta som slår

jag är på flykt undan det

men det jagar mig inte

jag jagas av mig själv

på flykt undan sanningen

Du

 

En annan dikt av samma tjej:

 

Något litet ur dagens skörd...skrev den när jag åt lunch med en äldre man:

**********************************************************

Vägen hem

 

Jag föddes med bojor

spenderar mitt liv

varje bråkdelssekund att frigöra mig

 

Vägen verkar skön,

men ack! så kornig men så grön

 

svängarna överraskande

skatorna gastande

 

ömsom dimmigt

ömsom vingligt

ömsom hämmande

mestadels bedårande

oftast främmande

 

Ibland ler livet mot mig hånande

då niger jag tillbaka trånande

 

Men

i slutet inser jag att bojorna är jag,

min väg

att från början till slut var jag alltid på väg

hem

 

inte till himlarna

inte till livet

inte till någon

men

till mig själv

 

cirkeln är nu sluten

dimman för skylten åsidoskjuten

"Välkommen Hem"

 

Lite tjafs om dagens världsekonomiska situation:

 

Mitt inlägg:

 

Alla dessa intressanta signaturer på AG påminner mig om alla fantasifulla hästnamn, alla likheter för övrigt att bortse från, ska jag kanske skyndsamt tillägga, om nu någon skulle få missriktade associationer. Jag blir alltid nyfiken på hur och varför man väljer just den signatur som man gör.

 

Nu till saken. Det finns enligt min mening inte längre det utrymme som det fanns längre tillbaka i historien, för att det längre ska uppstå helt nya civilisationer. Dagens värld är alldeles för hopflätad och inter-/intraberoende, speciellt då ekonomiskt, för att nödvändiga förutsättningar ska vara för handen för det. Nu bortser jag förstås ifrån vad ett kärnvapenkrig skulle kunna få för följdverkningar därvidlag.

 

Jag hakar vidare på den intressanta tråd du tar upp beträffande Kina. Att Kina kommer att få ett långt större inflytande i takt med sin utveckling och välståndshöjning (går med raketfart) på dagens världsekonomiska/-politiska områden är helt uppenbart för mig, med eller utan ny civilisationstappning. Det kommer således enligt min uppfattning en ny storhetstid för Kina inom en inte alltför avlägsen framtid och som förmodligen kommer att få långt större konsekvenser på dagens civilisationsansikte än vad vi kan ana. Och, det kan ju bli så stort och omfattande att man kommer att kunna kalla det för en ny civilisation, eller åtminstone en ny fas av dagens. Vad jag närmast syftar till är de grundläggande värderingarna avseende mänsklig respekt och samvaro. Detta kan måhända låta konstigt för de brott mot civila rättsprinciper, som en del gör sig till tolk för. Men det är ett annat ämne som jag inte går in på här. Det är betydligt mer komplicerat och nyanserat för mig än vad de mest högljudda ger uttryck för. Att ex. förespråka att Beijing inte skulle ha fått olympiska spelen, som en hjälp i sin utveckling, eller som en effektiv protest mot dagens situation, är så barockt som det någonsin kan bli i mina ögon och öron. Kinesen i allmänhet är enligt min personliga erfarenhet en oerhört vänlig och hjälpsam själ och som har en anmärkningsvärd, ödmjuk respekt och aktning för andra som inte är som dem. Här finns således generellt sett inte en tillstymmelse till rasistiska fördomar, trångsynt avundsjuka eller jantelagsbeteende, utan tvärtom så visar man ex. öppet den djupaste respekt för alla västerlänningar, som nu väller in i landet för att ta del i en blomstrande ekonomisk framtid. Kinesen ser helt klart och förnuftigt på symbioseffekten i detta. Kinesen är en stor pragmatiker och har den erforderliga ödmjukheten inför dem som har mer kunnande och erfarenhet än de själva har. Och, ödmjukhet är en oundgänglig karaktärsegenskap för att man ska kunna lära sig från dem som vet och kan mer. Dessutom är man beredd att jobba otroligt hårt för det, vilket är inte minst viktigt (många kineser jobbar sju dagar i veckan och många gånger långt iväg från hem och familj). Han/hon visar således långt större medkänsla och aktning för sina medmänniskor än vad generellt västerlänningen gör (finns förstås många undantag som alltid) och som enligt mina förhoppningar ska komma att påverka resten av världen på ett välgörande gynnsamt sätt, i allas yttersta intresse och då i synnerhet komma att påverka den individualiserade själviskhetens trånga boning, klädd i allehanda tvångsdräkter, som ytterst inte räcker till och är ett effektivt hinder för individens självförverkligande och lycka. Kinesen är inte heller belastad av en religiös börda i dess negativa betydelse och som paradoxalt nog (kärlek och tolerans borde ju vara en gemensam grundvärdering för alla religioner) har ställt till med och fortsätter att ställa till med (alltför) mycket elände här i världen i Guds namn, som av sjuka fanatiker tas som intäkt och ursäkt för den horribla och omänskliga synen på att medlen helgar målet, och det till varje upptänkbart ohyggligt pris som tänkas kan. Slaktas det som slaktas kan, ty Gud kommer att prisa slaktaren och sätta henne/honom på sin högra sida (eller vilken sida det nu var)! Kan det uttryckas värre än så? Varför kalla det för självmordsattacker, när det är mördarattacker, och därmed rikta uppmärksamheten på vad de gör istället för på dem själva. Nu blev tyvärr avslutningen här något utanför vad jag ville framföra (tjänade bara som ursäkt för att uttrycka min avsky för den typen av människor som profiterar på ett sådant synsätt).

 

Så, låt mig få avsluta på ett positivt sätt med att det finns med Kinas utveckling hopp om mänskligheten och en humanare värld med plats för alla och envar.

 

Ytterligare ett inlägg från mig i den tråden:

 

Generellt sett så är jag långt ifrån en förespråkare för otyglad eller överdriven optimism. Personligen är jag ytligt sett mer pessimist än optimist eller snarare superkritisk eller realistisk, men på djupet är jag optimist.

Visst finns det vissa likheter och paralleller med 30-talskrisen, men att dra detta rakt av med dagens världssituation tycker jag är att avsevärt förenkla slutsatsdragandet. Börsnedgången idag (dvs. vid bottenläget) är (var?) redan större än på 30-talet, dvs. den värsta i historien, men världen har än så länge inte kraschat ihop för det. Vi har inte som ett brev på posten fått den världsdepression som infann sig då. Vad jag vänder mig mot är att det förutspås ovan "... fullständig panik på börsen och på kreditmarknaden under 2003". För mig är detta oerhört starka ord och är således en form av domedagsprofetia, som skulle få högst ödesdigra konsekvenser i hela världen på alla plan i samhället, och som jag inte tror kommer att inträffa trots alla dagens allvarliga underliggande världsekonomiska problem och då inte minst i USA, som man naturligtvis måste hålla för ögonen och inte se världen genom rosa okritiska glasögon. Jag kan således vara pessimistisk i ett kort perspektiv, men i det längre perspektivet är jag försiktigt optimistisk (dvs. ej överdrivet optimistisk med rosa förtecken) beträffande människans förmåga att förr eller senare (innan fullständig katastrof står för dörren) komma till rätta med dem.

 

En kvinna kommenterade:

 

Lars!

 

Ditt sätt att betrakta välden och människan, din förmåga att klä dina tankar i en färgstark dräkt … vävt av visdom, ödmjukhet och djup empati, din positivism … sprungen av djup förståelse för dem mänskliga mekanismerna … allt detta gör mig bubblande glad själen.

Din verkan på mig är som champagnens ;-)

 

Jag skrev tillbaka:

 

Jag sitter förvisso bara med en aptitretande Pernod (kostar bara ca 45 kr flaskan i Kina) här (innan maten, som strax ska tillagas), men vi kan väl bubbla ikapp för det. :-)

Vi har kanske båda kommit till en insiktsfull ålder och med en hel del lärorik livssmärta med oss i bagaget (livet och framförallt mänskliga relationer är inte enkla utan ett högst komplicerat spel mellan rationalitet och (o)medvetna och undermedvetna känslor), där livet inte är svart eller vitt (det vet i och för sig många unga människor också), utan har alla de nyanser som vi själva har förtjänat att förstå och bilda oss uppfattningar kring.

 

Jag skrev också till henne:

 

Det gläder mig oerhört mycket att se dig tillbaka på arenan igen. Jag hoppas således innerligt att det inte är ett tillfälligt inhopp, enbart för att du helt enkelt inte kunde låta bli.

 

Låt mig få uttrycka mig generellt här (jag hoppas att jag inte svävar ut nu utanför detta forum) så att inte ev. kotteriknölar hoppar i taket. Risken med den typ av forum som AG (dvs. en typ av gruppbildning; alltså en cybergrupp) utgör, är att det medvetet eller omedvetet strävas efter en form av likriktning som behagar, betryggar och bekräftar (högtravande uttryckt som existentialismadvokatyr) den direkt eller indirekt "styrande klicken”. Jag upprepar mig angående att jag inte specifikt ser på AG på detta sätt. Jag vill väl snarast som mesta möjliga anknytning peka på den inneboende faran. Vad jag emellertid vill komma till är att alla grupper mår bra av, i balanserad form, avvikande tänkare och färgklickar i olika avseenden (även till priset av att man inte alltid uttrycker sig på ett empativänligt sätt), som inte räds att uttrycka detta och stå för det, trots alla pinande vindar som viner tillbaka. Tankeväckande provokationer i lagom proportioner har således för mig en i allra högsta grad välgörande positiv effekt på den i olika avseenden likriktningssträvande massan. Varje frisinnad och toleranstänkande grupp måste således enligt min uppfattning ha råd med att inhysa personer som inte fyller den rådande mallen till råge, ty det gagnar i långa loppet massans eller gruppens utveckling.

 

Jag öppnade en slinga om underliga sammanträffanden här i livet:

 

Världen brukar ju vara liten, så förr eller senare springer man på någon via Internet som man känner sedan tidigare. Jag fick för några månader sedan ett e-mail från en gammal judokompis i Lund, som av tillfällighet fick kontakt med min äldste son via Internet. Det väckte en hel del nostalgiska minnen.

 

Det finns en annan rolig grej, som hände mig när jag gjorde en del av min militärtjänst i Härnösand. En av mina kompisar i Eslöv (jag är född och uppvuxen där) gav mig namn och adress till en tjej som han tyckte att jag skulle ta kontakt med. Den första permissionskvällen gick jag ut i stan för att spana in tjejer. Den första tjejen jag tilltalade var denna tjej som jag skulle kontakta. Det är det mest egendomliga sammanträffande jag har varit med om i mitt liv.

 

Någon skrev om sitt problem av att vara alltför ärlig och jag kommenterade:

 

Ärlighet och frispråkighet har jag fått lida för mycket i mina dagar. Det finns alltid ett socialt pris att betala för det. Men som vanligt, så handlar det mycket om hur man framför sina sanningar och inte alltid det faktum att man gör det. Inte för att jag själv alltid har haft empatin för ögonen. Nu kan man naturligtvis inte bli hur försiktig som helst i framförande av sitt budskap, ty då riskerar det att drunkna i sitt eget vatten.

 

En sak har jag dock försökt lära mig med åren, och det är att först och främst försöka undvika de burdusa sanningarna. Sedan måste man ibland lägga band på sitt sanningssägandebehov, då det tyvärr ibland kan skada mer än det gör nytta. Just denna omtanke och hänsyn till mottagaren, måste hela tiden avbalanseras så att det hela inte blir det egna behovet av att säga sanningen som låter munnen prata, innan tankarna har tänkt färdigt. Ibland måste man således hålla inne med sanningen, vilket inte är detsamma som det avskyvärda ljugandet.

 

Det finns numera i min tankevärld också vissa situationer (i mera oskyldiga sammanhang), där det t.o.m. kan vara berättigat med en vit lögn, naturligtvis dock endast i de fall då det hjälper mer än det stjälper. Det beror naturligtvis helt och hållet på vad det gäller, ty i vissa avseenden och situationer så kan det aldrig vara berättigat att ta till de vita lögnerna små, hur bister och svår än sanningen är att beskåda för mottagaren. Och många gånger är sanningen svår att ta och acceptera just i stunden. Men efter lite eftertänksam tid, så kan man både acceptera och uppskatta den.

 

Mitt personliga råd till dig är att fortsätta att vara ärlig, men att du har en försiktig inställning till din ärlighet utifrån den skada det ev. kan orsaka din medmänniska. Min kloka ex-hustrus devis var (är) minsta möjliga skada för sina medmänniskor. Jag hade (har) all respekt för den livssynen.

 

Igår kväll såg jag en krigsfilm, som gjorde mig mycket beklämd över vissa människors lågtstående beteende i krig och som föranledde ett inlägg på AG:

 

Igår kväll såg jag en av många billigt inhandlade dvd-filmer på TV och som handlade om några verkligt baserade episoder under kriget i Vietnam. Jag tycker att det är väldigt spännande och intressant att se krigsfilmer ur olika tankeväckande aspekter avseende högprovocerat mänskligt beteende. Krig är det grymmaste och fasansfullaste skådespel som någonsin kan utspelas i verkliga livet och kan visas upp på film. Krigssituationer frambringar både de värsta och de bästa sidorna hos människan, dvs. de är verkligen ett fullskalespektrum av livets ytterligheter av mänskligt beteende och handlande på gott och ont.

 

Om det någonsin finns en försvarbar självreningsprocess i det meningslösa lemlästandet och dödandet för de deltagande personerna i krig tvivlar jag starkt på. Det kan förmodligen enbart skapa och efterlämna livslånga trauman och själsärr, som spökar livet ut. Hur kan man ex överhuvudtaget sjunka så lågt och förmå sig till att kallblodigt på nära håll skjuta ned en och en av mormödrar, mödrar, barn i åsynen av skräckslagna medmänniskor, vars blodnedstänkta näthinnor för evigt får bära med sig och leva med dessa grymheter. Dessutom har man besudlat sin egen näthinna för tid och evighet. Man (bortsett från sjukliga individer) inser inte heller i stunden den enorma, negativa personlighetsförändring, som man genom sin avskyvärda och lågtstående inhumana handling själv ikläder sig utan återvändo.

 

En av mina tidigare chefer i ett projekt var amerikan och hade deltagit i Vietnamkriget. Han var absolut ingen grym människa, utan åtminstone ytligt sett högst normal och trevlig i alla avseenden. Han berättade en gång att första gången han dödade en vietnames (bakifrån med kniv, som skar igenom strupen), så spydde han upp allt han hade invärtes efteråt. Så småningom trubbas emellertid tyvärr hjärnan av allt efterhand i sådana sammanhang och slutar att tänka och fungera i normala banor så länge som man är kvar detta inferno. Symptomen på den djupförändrade personligheten kommer först långt senare i allehanda former.

 

Jag upplevde en gång i tiden, då jag bodde i Spanien, något som inte tillnärmelsevis går att jämföra med sådana händelser, men som dock indikerar hur mycket starkare man upplever det man själv bevittnar på nära håll. Utanför huset där jag och min familj bodde blev, som taget ur en välregisserad film, en knarkinblandad motorcykliskt kallblodigt nedskjuten av män i förföljande bil (en av dem var faktisk svensk, kunde jag senare läsa i tidningen). En av grannarna stod och såg genom sitt fönster hela händelseförloppet. I motorcyklistens (en ung man drygt 20 år) sadelväska låg det 20 miljoner pesetas, vilket tydde på att det var en intern knarkuppgörelse. Upplevelsen jag genomlevde, då jag stod där och betraktade mannen med huvudet genomskjutet och blodpölen runtomkring, var genomträngande stark. Då var den tragiska hemskheten plötsligt påtagligt personlig på ett vis som man egentligen inte kan uppleva då man ser en film, trots att tårarna då många gånger rinner hjälplöst och sorgset i en strid ström utefter ens kinder.

 

Mycket av de fasansfulla hemskheterna i krig sker tyvärr utanför den sociala skuggans efterlevnadsnormer och beskyddande sfär. Vi människor lever och frodas i flock och beter oss emellanåt därefter i dess mest negativa avarter utifrån vad vi förtjänar att ta konsekvenserna av efteråt. Vad medmänskligheten förtjänar funderar vi då mindre på. Det är ack så beklagligt ur alla synvinklar, då alla våra ställningstaganden och handlingar avspeglar sig i och livnär andra människors handlingar och konsekvensbeteenden.

 

Jag personligen, och antagligen de flesta normala individer med mig, förstår inte hur man kan döda andra människor utan tanke på de oåterkalleliga efterkonsekvenserna för sig själv och andra. Det är som om det ibland blir total kortslutning i hjärnan på sådana individer, där inte ens ordet konsekvens finns med i tankesymbolernas rika arsenal. Jag hade en gång en kompis (vi har ingen kontakt längre) vars mycket vackra och intelligenta hustru var upprepat otrogen med en lärarkollega. Hur som helst, så försökte de prata sig igenom det hela en kväll under en god middag och lite champagne på tu man hand hemma i sitt kök, där de tidigare tillsammans hade avnjutit många nära stunder av gemenskap. Avsikten var således att fira en återförening under förlåtelsens mantel. De hade (har) två välartade, vackra och intelligenta barn, som då var i tidiga tonåren, och som han hade skött och tagit hand om den mesta tiden p.g.a. deras respektive arbetsomständigheter. Han hade således stått för det mesta blöjbytandet i den familjen med allt vad det innebär at stå livet nära. Han var f.ö. på sin tid en mycket talangfull och duktig fotbollsspelare och hade därmed fått avnjuta sin beskärda del av berömmelse och uppmärksamhet. Så till det tragiskt tråkiga. Under samtalet så revs naturligtvis alla tidigare ackumulerade negativa känslor upp på nytt. Han sa senare efter det inträffade den kvällen till en av mina yngre bröder i samma ålder bl.a. att känslan av att bli upprepat bedragen kan inte beskrivas och/eller förstås, om man inte själv har upplevt det. Det fanns således hemskt nog ett tafatt försök till självberättigande av det skedda i detta. Den kvällen förändrades hans och hans barns liv för evigt, då han i ett upphetsat läge tog champagneflaskan och slog henne i huvudet. Sedan tog han en kudde och lade över hennes blodiga huvud och kvävde de sista livsresterna ur henne. Stackars henne, hennes föräldrar, hennes vänner, hans barn och inte minst han själv. Kyrkan var vid begravningen proppfull med nära anhöriga och vänner, som tog ett ofattbart, förtidigt farväl, bärandes på ett tungt, stort och tomt frågetecken. Den eviga frågan varför ställs inte ens i den stunden, ty egentligen finns det inget acceptabelt eller försvarbart svar på den.

 

Hur kan människan i vissa situationer så kapitalt överge sina normala livsbevarande överlevnadsfunktioner och finna något som helst berättigande i att döda en annan människa? En stor fråga, som kräver ett stort svar, och som man får gräva djupt ned i själen för att finna. Ja, vi kan enligt min mening endast gå tillbaka till självbevarelse- och överlevnadsdriften och dess vidunderliga och skrämmande förmåga att ibland spela vissa människor oförklarliga spratt och som totalt överger och gäckar hjärnans normala medvetna funktioner och beteenden. Alla försöker vi förvisso mer eller mindre rättfärdiga vem vi är och vad vi gör i dess anda och svansföring. Men att döda en annan människa och därmed å det grövsta våldta hela mänskligheten i ett och samma ödeläggande andetag, det kan förmodligen hjärnan bara göra i det fadda skenet av utsläckning eller blockering i den bleka skuggan av den egna själviskheten och dess förorättade hopkrympta själstillstånd. Det handlar således om den lilla människan, i sitt lilla förhållande och i sin lilla situation, där skygglapparna effektivt avskärmar allt annat inom synhåll. Vi vill och försöker krampaktigt överleva utifrån våra egna självspecifika definitioner och egoberättigande självbejakelsevyer. Men, hur kan man någonsin ibland överträda och kringgå de mest elementära mänsklighetskraven ur samlevnads- och respektperspektiv som ett godtagbart kriterium för att rättfärdiga sina egna centrala behov och ageranden? Ja, det enda intetsägande allmänna svaret jag tyvärr har att erbjuda är att citera Strindberg: ”det är synd om människan”. Det är synd om människan och dess emellanåt trångegoistiska livsbefjättrande och livsförlamande bojor.

 

Det enda goda som det onda i bästa fall kan medföra, är en fördjupad förståelse för de grundläggande livsmekanismerna och beteendeorsakerna och därmed bidra till mänsklighetens utveckling och mognad. Men, den vägen är beklagligtvis ack så oerhört lång och törnebelagt tung att fortfarande vandra. Det finns emellertid, trots alla oförklarliga och meningslösa hemskheter här i världen, hopp om människan. Det närliggande och kortsiktigt pessimistiska kan således endast lyftas upp av det långsiktigt optimistiska.

 

Jag hoppas att ni inte tröttnar på dessa långa brev. Om ni inte orkar läsa allt på en gång, så kan ni kanske läsa vidare vid något annat tillfälle.

 

Love you

Pappa

 

Efterkommentarer 080822

 

Aktiehandelsvinsterna fortsatte att förblinda den negativa totala depåsituationen. Men eftersom depån trots allt hade ökat så mycket som den hade gjort i jämförelse med september månad, så förblindade även den relativa trenden. Jag var ju trots allt fortfarande ca 40 % under totalinsatsen. Det var också ett symptom på hur mycket depån kunde variera, både upp och ned, vilket snarast pekade på min oförmåga att gå in och ur mitt totala innehav vid rätt tillfällen, dvs. rädslan över att inte dia girigheten var större än rädslan för att förlora genom att inte vara med vagnen vid uppvändning efter kursnedgång. Med ett sådant resonemang förutsätter man alltså att det ska gå upp igen. Jag hade således inte förmågan att utnyttja trendvändningarna och volatiliten och våga sälja av åtminstone den större delen av den aktuella depån vid nedgång, utan på något sätt skulle det rätta till sig av sig självt genom en på sikt ökad kurs.

 

Det blev emellanåt mycket utdrag från skrivandet på AG, eftersom jag tyckte att det återspeglade mycket av mina tankar och känslor, både på och mellan raderna. Jag hade både min uppgång och mitt fall på detta forum, men tyckte tyvärr till sist att jag inte fick ut så mycket av alla människors åsikter, varken allmänt eller specifikt aktiemässigt, utan beslöt mig så småningom för att lämna för gott Det var en trevlig och bekräftelserik period i mitt liv, men på något sätt dog samvarobehovet ut. Jag fick några trevliga vänner där och som jag fortfarande gillar och respekterar. Mitt ensamvargsbehov och kanske flykt från medmänniskors krav att vara kommunikativt tillgänglig tog emellertid till sist ut sin rätt. Att vara social har jag aldrig klarat av att vara på mer än mina egna själviska villkor. Då de äventyras blir det rätt och slätt reträtt för att slippa bli gravkravsknäckt.

 

Min rättvisekänsla har alltid varit stor och jag förstod även av Patric, när vi senast träffades vid hans besök i Kina för ett par månader sedan (juni/juli 2008), att han liknade mig på den punkten. Och eftersom jag tillhör den frispråkiga typen, så kan jag ibland inte låta bli att rycka ut till försvar för människor som angrips eller behandlas orättvist illa (om nu någon kan behandlas rättvist illa) av andra. AG hade ett system, som gick ut på att man kunde uteslutas från forumet, om man överträdde dess skrivregler och då bl.a. för personangrepp eller ohyfsade debatter. Visst behövs både förhållnings- och bestraffningsregler som gäller lika för alla i en grupp, men de kan naturligtvis alltid tolkas olika av olika människor med olika referensramar i livet. Därför behövs också en tolkande och dömande instans, då sådana situationer uppstår p.g.a. omogna och illasinnade människors beteenden. Och någon gång är det oundvikligt med begånget justitiemord (oskyldigt dömd), ibland accentuerad av en snål takhöjd. I fallet ovan var det min bestämda uppfattning att den ”stenkastande pöbeln” hade fel och begick sitt egomord. Jag kände därför ett behov av att försvara den angripne personen, som jag hade lärt känna lite extra p.g.a. de meningsutbyten vi hade haft med varandra. Annars sköttes denna sida hos AG allmänt sett på ett bra sätt, men det innebar ju inte att jag alltid var överens med allting. Och så är ju hela livet beskaffat, dvs. man måste kunna vara överens om att inte vara överens och jobba vidare tillsammans utifrån det, ty annars gräver man bara oöverkomliga skyttegravar, som man förskansar sig i och vars personer på andra sidan om den egna, man inte kan tvinga till att ändra sig, utan man då endast har kvar alternativet att ”tillintetgöra” eller ignorera dem.

 

Om man verkligen vill försöka förändra någonting i samhället eller i en relation överhuvudtaget, så tror jag inte på metoden konfrontationsdemonstrationer, utan endast på långsiktig dialog eller kommunikation. För att kunna förändra något eller någon annan människa, måste man först förstå motsidan och dennes synvinklar. Och för att förstå måste man kommunicera, dvs. tvåvägskommunikation, som ju även inbegriper att lyssna till motparten. Först då man förstår varandra, finns det förutsättningar för att kunna se andras sidor av saker och ting och att kunna acceptera dem. Det man inte förstår är svårt att acceptera, för att nu inte ibland säja omöjligt. Och för att kunna komma överens om skiljaktigheter, måste man kunna kompromissa mellan sig själv och andra. Båda parter måste få känna sig som vinnare, ty om den ene känner sig som en överkörd eller lurad förlorare, så kommer det förr eller senare att slå bakut på ett eller annat sätt p.g.a. det misstroendegap som har uppstått. Det är få människor som inte passar på att ge igen då tillfälle ges. Om sedan hämnden blir så tillfredsställande som tänkt, är en annan sak.

 

För att relationer ska kunna fungera på ett optimalt sätt, krävs det ett lagarbete med ömsesidigt likvärdiga partners som har fullt förtroende eller full tillit för varandra. Och detta kan endast skapas genom ömsesidig kommunikation. Den lojalitet som uppstår för det överenskomna och som bygger på tillit, oljar sedan kommunikationen av strategierna för hur man ska uppnå uppsatta gemensamma mål.

 

Människan är av naturen långsint, ty hjärnan registrerar allt och minns allt. Det är bara en fråga om tidsrymd och minneslagrat medvetandedjup. Och under-/omedvetet djuplager kan faktiskt vara farligare än medvetet ytlager, då rationaliseringsmöjligheterna minskar i takt med tiden och nedsjunket djup. Känslor fungerar som blysänken, som till sist lägger alla sårade oförrätter till orolig oro på botten av det under-/omedvetna havsdjupet och som senare kan stiga upp till ytan och röra om från tid till annan. Det vi kallar för intuition, hämtar med all säkerhet sina alster från detta sinnrika djuphav. Drömmar bubbelbadar också fritt mellan yta och botten.

 

Sårade eller skadade känslor läks bäst innan de har stelnat till oförglömliga ärr. Liknelsen med inslagna och utdragna spik i staketet är ju tydlig nog med avseende på orsakade och kvarvarande skador. Men att man inte skulle kunna laga hålen i staketet och måla om, det är en något alltför pessimistisk syn på människans förmåga att hela djupa själssår, när hon väl kommer åt dem. Men under alla omständigheter, så är acceptansen av orsakade hål bättre än att irritera sig på dess förekomst. Kanske man t.o.m. kan pryda hålen med förlåtande blommor.

 

Pablo Nerudas dikt speglar att det är det krassa ”öga för öga” och ”tand för tand” och inte det romantiska gräns- och kravlösa ”rosa molnet över alltihop” som gäller i kärleksrelationer. Och det är väl så verkligheten i regel försöker hantera våra överlevnadsmisslyckanden och själviska kärleksförutsättningar och dess upplevda oförrätter. Vår fantasifulla uppfinningsrikedom då det gäller upplevd kärlek kan vara oändligt stor, men sätten att kapa alla blomster uppväxta till himlen är inte fantasi- och uppfinnings(s)lösa dem heller.

 

Dikt överträffar i regel verklighet, ty den himmelssvävande dikten behöver ju inte ta hänsyn till den komplicerade, triviala, gråmalande verkligheten. I dikten kan vi således placera den verklighet som inte finns i verkligheten utan endast som en önskad sådan. Och ibland kan verkligheten bli just så uthärdlig som vi önskar den genom att endast lägga det pussel som vi klarar av att lägga just för stunden.

 

Människan är ständigt på flykt undan upplevda obehag och rädslor som vi inte kan hantera på ett vettigt sätt. Men räddast är vi för allt som ännu inte har hänt, ty när det inte finns facit i hjärnan, så fabriceras det fantasiverk tills verkligheten kommer ikapp. Vi flyr från dåtid till framtid och glömmer däremellan bort nuet, som snabbt blir till nästa dåtid, som vi kanske behöver fly ifrån för att nå nästa ständigt undflyende framtid, som glömmer både dåtid och nutid. Det mesta av livet kan således gå till spillo i flykten undan det, bara för att vi inte har lärt oss att lära nutiden att se på dåtiden som det liv att lära av för att fullt ut kunna leva det i nulivet.

 

Vi kan fly från händelser och upplevelser och till andra platser, men vi kan aldrig fly från oss själva, ty det bär vi med oss varthän vi än beger oss, vare sig i hjärnans cyberrymd eller inom verklighetens jorddomäner. Vi längtar till sist ändå hem, eftersom det är det enda stället som kan svara på vem vi är, ty om man inte känner sina rötter, känner man inte heller det som växer ut ovanför. Och om man inte får svar på den frågan, kommer man hela livet att missa de rätta vägarna till sina livsmål.

 

Det fanns de på AG som uppfattade mig som en orealistisk optimist med rosafärgade solglasögon när det gällde börsmarknaden och det ekonomiska världsläget, som ju i varje fall är den långsiktiga karta som börsaktörerna använder sig av för att navigera sig fram i börssnåret. Även om jag nu hade en naiv ådra som önskade mer än den kunde förutse, så kunde emellertid ingenting vara felaktigare. Det bara visade hur en del pessimistiska personer uppfattade mig just då och utifrån sina egna snedvinklade referensramar. Men fastän jag själv periodvis har betraktat mig som en i varje fall ytligt pessimistisk person, så har jag ändå alltid känt mig optimistisk innerst inne. Under alla omständigheter har jag alltid haft svårt för dem som med lätthet målar fan på väggen och utlyser domedagsprofetior som utslag på sin egen förträfflighet och förmåga att se någonting som alla andra har missat att se. Och just i det här fallet så inträffade aldrig det som vissa på AG förutspådde, dvs. världsekonomins katastrofutfall och undergång. Vi har förvisso ekonomisk kris nu igen i världen, bortsett från Kina, men däremellan hade vi några goda år i världskonjunkturen, och vi kommer att få det igen. Allting går i cykler, då korrektions(miss)greppen får pendeln att överreagera, eftersom det är en stor världskoloss att vända runt och som ju tar sin lilla tid, innan ändan har kommit rätt igen. Men vilken syn man än hävdar, får man alltid rätt förr eller senare, eftersom cyklandet går runt, liksom clownens gyckelcykel runt cirkusmanegens innercirkelsplatå. Men visst fick de värsta siarna mest rätt så småningom, men det måste ju också inträffa någon gång i historien. Frågan är bara om det ska anses som att få rätt när man missar med flera år i sina förutsägelser, ty i så fall får man definiera hur många år som ska vara gränsen för att man ska anses få rätt.

 

Jag gladde mig naturligtvis över de positiva ord som skrevs om mig av vissa personer på AG, men jag visste samtidigt att det inte täckte hela min sanning, utan endast den del jag visade upp där Nu upplevde jag förvisso en lång period med tillfredsställt bekräftelsebehov, men min ensamma personliga kamp skulle så småningom komma att fortsatta igen i mina egna hjärnskrymslen och med tentakler ut i verkligheten, eftersom det inre alltid till fullo manifesterar sig i det yttre. Ständigt återkommande misströstade jag bitvis över om jag någonsin skulle få rätsida på det ständigt kantrande skeppet i de stormande hav som jag själv skapade och rörde upp med mina invanda tanke- och känslomönster. Jag vägrade emellertid envist att ge upp de hopp och drömmar som ständigt återkom i mitt inre. I redigerande skede upplevde jag att de hade fått en avgörande mognadsnivå., som gav mig starka positiva förhoppningar om återstoden av min livsresa. Jag hade inte heller något annat val, eftersom jag definitivt inte ville sluta mitt liv som en men(ings)lös bitter gammal kvirrevirregubbe. Kanske man således måste vara helt ställd mot väggen utan utväg, för att man ska tacka ödmjukast för det som inte blev dödsjukast.

 

Ärlighet/rakhet går alltid en avvägande kamp mellan ärlighet/rakhet till varje pris och lögn till alla pris som förhindrar skada hos sina medmänniskor. För att kunna hysa tillit i relationer krävs obönhörligen åtminstone en basärlighet, ty annars skadas tilliten och förtroendet för varandra. Vi kan således inte gå omkring och ljuga för att till varje pris inte såra eller skada våra medmänniskor. Det senare är tyvärr ibland det pris vi får betala för att vi ska kunna bibehålla en vettig kommunikation och tillit till varandra, som i sig utgör en trygghet för bevarandet av relationen på lång sikt. Det enda försvaret för lögnen är egentligen om det långa perspektivet gynnas positivt av det dito negativt korta. Det finns dock tillfällen när man kan ifrågasätta om ärlighet är det bästa, vare för sig själv eller andra. Men att dra gränser och att ge råd i enskilda fall är en komplett omöjlighet och kan endast lämnas till den enskildes enskilda, ärliga samvetsbeslut. Framförallt får emellertid inte ärlighet vara burdust framförd, ty då riskerar skadan att bli än större, eftersom människan för det mesta reagerar mer på sättet som något framförs på än på det framförda i sig.

 

Att döda en annan människa kan man kanske göra för att själv överleva eller för att ens hjärna är sjuk eller perverst felprogrammerad. Men att döda en annan människa, som man kanske t.o.m. älskar, kan enbart förklaras av att de själviska kärleksbehoven tar överhand i ett kortslutningsögonblick, när blindheten för efterföljande konsekvenser sätter bindel på medvetandenivån.

 

VECKOBREV 248 ~ 021201

 

Marcel/Patric!

 

Så har vi snabbt nått december månad, och julen närmar sig med raska steg. Jag har ännu inte satt upp min lilla konstgran, men jag får se om jag hinner med det senare idag. Det blir till att fira ytterligare en jul i Kina, men det ska väl gå bra i år också, även om jag naturligtvis kommer att sakna er och tidigare julfiranden tillsammans.

 

Vädret här har nu i ett par dagar varit betydligt varmare än tidigare. Det har varit riktigt skönt att röra sig utomhus, fastän det blir sparsamt med det nuförtiden. Det blir ju numera mest tid framför datorn.

 

Aktieveckan har varit en plus/minus noll vecka, då jag köpte lite ytterligare Ericsson aktier, som emellertid gick i stå och kom lite under mitt inköpspris. Man ska ju då egentligen gå ur aktien igen för att minimera förlusterna, vilket är bland det svåraste man dagligen har att brottas med. Då emellertid Ericsson på kort sikt rent tekniskt ligger uppåtriktad och även hela börsen som sådan, så har jag chansat lite och legat kvar. Det avgörs säkert i början av kommande vecka vart den och hela börsen ska ta vägen inom den närmaste tiden. Totala vinsten under november blev således ca 31 000 kr, vilket jag känner mig mycket nöjd med; den bästa månaden hittills.

 

Jag fortsätter att saxa från AG (AktieGuiden).

 

En riksdagsmotion:

 

Det har kommit till vår kännedom att vissa näringslivsaktiviteter kan vara förenat med livsfara då olika arter rör sig på våra sköna, svenska grön- och föryngringsytor. Särskilt har denna problemställning aktualiserats av de arbetsplatsolyckor å kottplockningsnäringen som uppmärksammats på senare tid.

Hur mycket vi än skulle vilja förbjuda all samhällsfarlig verksamhet med risk för ben- och svansskador, måste vi alltid ta den fulla sysselsättningen i landet samt allemansrätten i beaktande. Dock bör det finnas utrymme för ett lagstadgande i denna arbetsrättsliga fråga. Då riksdagen kan förse kottplockningsarbetare, som eventuellt skulle friställas på grund av regleringar, med Kunskapslyft eller AMS-kurser ser vi inte någon omedelbar fara i att reformera denna hittills helt ohejdade verksamhet. Inte heller allemansrätten kan stå i vägen för de samhällsnyttiga reformer som snarast måste till på dessa eftersatta områden i svenskt samhällsliv.

Vi den arbetsreglerande rörelsen i Sverige, som alltid haft en hög svansföring i dessa för Sverige vitala frågor, föreslår därför att ett antal regleringar införs för att få ett slut på det ohemula hoppandet i både löv- och barrskog, planlösa vandringar i terränglådan samt de oreglerade arbetsförhållanden som förekommer i svensk kottplockningsnäring.

 

Vi hemställer att riksdagen måtte besluta:

 

att en utredning tillsätts för att utreda skillnaden mellan gran- och tallegren.

att förflyttning endast får ske grangrenar sinsemellan, samt tallegrenar sinsemellan. Vid förflyttningar mellan gran och tall ska fast mark beträdas med minst tre steg.

att kottskalning ska ske i anslutning till marknivån.

att omyndiga personers vandringar i skog och mark begränsas till tre meter från vägren eller bebodd mark, på vardagar klockan 8-17.

att samtlig personal ska förses med hörselskydd vid kottinsamling.

att kottplockningsarbete ej får utföras utan livlina eller benskydd.

att svansnät ska bäras vid all vandring i skog och mark.

att kottplockningen omedelbart beläggs med en 53 procentig skatt, för att denna ska bära sina egna kostnader för de utgifter staten har för eventuella personskador som uppkommer i samband med dess utövande.

 

Kurre Ekollon

Socialflegmatiska trygghetspartiet

Ekorrelina Svansson

Socialdogmatiska folkpartiet (trygghetsnarkomanerna)

 

I slingan om Underligga sammanträffanden i livet berättade någon följande:

 

Jag har en arbetskamrat som råkade ut för följande:

Han och frugan bor i ett villaområde. Varje morgon vid ungefär samma tid går han ut och hämtar tidningen. Väldigt ofta stöter han ihop med grannen över gatan som precis då går ut med hunden.

Arbetskamraten och frugan åker på semester till någon exotisk ö, kan inte komma på var det var just nu och de vaknar ungefär vid samma tid första morgonen och han bestämmer med frugan att han ska gå och handla bullar.

När han kommer ut från hotellet, ut på huvudgatan, så på andra sidan gatan kommer samma granne gående......

De ser varandra samtidigt och bara står och stirrar med hakorna hängande nere vid knäskålarna innan de bryter ut i skratt.

 

Jag skrev en artikel om Ny Ekonomisk Megatrend:

 

Jag läste för tag sedan en artikel i SvD som jag fann ganska så intressant, och som jag till valda delar ska försöka återge nedan.

 

Det handlar om den stora generationsgruppen 40-talister och som enligt denna artikel via sina värderingar redan har startat början på en ny ekonomisk megatrend. Det finns ca 1,2 miljoner 40-talister med en samlad förmögenhet på totalt 500 miljarder kr, som man står redo att börja njuta av på ålderns höst. Det kommer således att bli en köpfest, som vi inte har sett maken till i tidigare generationer. Nästa pensionärsgeneration kommer att vara ung och aktiv, rik, utbildad, kärnfrisk och mycket kräsmagad. Då kommer de äntligen att få mer tid. De pensioneras tidigare och lever längre.

 

Vi står inför en livsstilboom. Tidigare pensionärsgrupper har vuxit upp i lutheransk anda, där det anses vara en “synd” att sätta en guldkant på tillvaron. 40-talisterna är däremot den första välfärdsgenerationen. De har inte uppfostrats till att stoppa pengarna i madrassen eller samla i ladorna för de dåliga åren. Det är ”här och nu”, som gäller i allra högsta grad. Företa som kan fylla dessa behov kommer således att vara morgondagens vinnare.

 

Bland dessa morgondagens vinnare finns företag inom upplevelseindustrin, dvs. resor, hälsohem, nöjen och kroppsvård. Allt som har med hus och hem, trädgårdsskötsel, vinprovning och avancerad matlagning kommer att få ett uppsving. Detsamma gäller för läkemedelsföretag. Men, mer än allt annat kommer man att vilja komma ut och se världen. Man har ju redan alla prylar och behöver således inte lägga mer pengar på dylikt. Resandet blir ett sätt att skaffa sig mentala souvenirer till tiden på ålderdomshemmet. Den väldiga nyfikenheten och viljan till att vara med om och uppleva saker kommer att göra äventyrs- och aktivitetsresor mer populära.

 

En bransch som redan har upptäckt var framtidens köpkraft kommer att finnas, är reklambranschen. Ex. klädjättens H & M:s senaste kampanj, med en leende, gråsprängd Peter Stormare i ny hösttappning, kanske pekar på vägen för morgondagens konsumentreklam. Reklamen har länge varit fokuserad på de unga och vackra. Men, trenden går mot att reklamen alltmer riktar in sig på den köpstarka 40-talist gruppen. Samtidigt varnar många reklamexperter för att marknadsföra varor och tjänster som ”senioranpassade”. 40-talisten kommer att se sig som medelålders under flera decennier framåt. Min kinesiske flickbekant sa förresten härförleden något som kanske väldigt väl åskådliggör 40-talistens syn på sig själv och agerande härvidlag. Hon sa att en äldre västerländsk man, som man ser på film eller TV, kan vara sexig. Däremot kan en äldre kinesisk man aldrig vara det. Hon syftade då på hur grått och trist de klär sig (dvs. de klär sig som sina föräldrar gjorde). 40-talisten är således ungdomlig av sig och klär sig därefter.

 

I själva verket är denna generation den första generation som är mer lik sina barn än sina föräldrar. Men de 60-talister som har lärt sina föräldrar att ryggsäcksluffa i Patagonien lär inte få lön för mödan, därför att 40-talisterna försöker budgetera sin konsumtion, så att pengarna är slut på dödsdagen och inget kommer därmed att lämnas till deras barn.

 

Nedanstående skrev jag med anledning av andras sätt att uttrycka sig:

 

Så blev det till slut ett vettigt bemötande av sidenlakans förslag. Och, det är betydligt trevligare att se än att läsa om näst intill idiotförklaringar, som kan såra mången känslig själ. När även till synes dumma förslag bemöts med lite respekt och humor, så kommer det ibland fram lite synpunkter, som åtminstone jag tycker kan vara intressanta och lärorika.

 

Det är ibland som med barnet. Även om en fråga eller undran kan verka eller vara dum, så har ett respektfullt bemötande en långt större positiv effekt på barnet och dess utveckling, än att det bemöts med ett överlägset svar eller ironiskt fråga tillbaka. Och nästa gång kanske barnet tänker till lite mer innan det frågar, istället för att ev. ge uttryck för ett behov av att nypa tillbaka för förorättade känslor.

 

Jag skrattade gott åt nedanstående:

 

Hu Jintao har just valts till Kinas starke man. Condoleezza Rice ska briefa George.

 

(We take you now to the Oval Office.)

George: Condi! Nice to see you!! What's happening?

Condi: Sir, I have the report here about the new leader of China.

George: Great. Lay it on me.

Condi: Hu is the new leader of China.

George: That's what I want to know.

Condi: That's what I'm telling you.

George: That's what I'm asking you. Who is the new leader of China?

Condi: Yes.

George: I mean the fellow's name.

Condi: Hu.

George: The guy in China.

Condi: Hu.

George: The new leader of China.

Condi: Hu.

George: The Chinaman!

Condi: Hu is leading China.

George: Now whaddya' asking me for?

Condi: I'm telling you Hu is leading China.

George: Well, I'm asking you. Who is leading China?

Condi: That's the man's name.

George: That's whose name?

Condi: Yes.

George: Will you or will you not tell me the name of the new leader of China?

Condi: Yes, sir.

George: Yassir? Yassir Arafat is in China? I thought he was in the Middle East.

Condi: That's correct.

George: Then who is in China?

Condi: Yes, sir.

George: Yassir is in China?

Condi: No, sir.

George: Then who is?

Condi: Yes, sir.

George: Yassir?

Condi: No, sir.

George: Look, Condi. I need to know the name of the new leader of China. Get me the Secretary General of the U.N. on the phone.

Condi: Kofi?

George: No, thanks.

Condi: You want Kofi?

George: No.

Condi: You don't want Kofi.

George: No. But now that you mention it, I could use a glass of milk. And then get me the U.N.

Condi: Yes, sir.

George: Not Yassir! The guy at the U.N.

Condi: Kofi?

George: Milk! Will you please make the call?

Condi: And call who?

George: Who is the guy at the U.N?

Condi: Hu is the guy in China.

George: Will you stay out of China?!

Condi: Yes, sir.

George: And stay out of the Middle East! Just get me the guy at the U.N.

Condi: Kofi.

George: All right! With cream and two sugars. Now get on the phone.

(Condi picks up the phone.)

Condi: Rice, here.

George: Rice? Good idea. And a couple of egg rolls, too. Maybe we Should send some to the guy in China. And the Middle East. Can you get Chinese food in the Middle East?

 

Om Löneförhandling i Sverige:

 

– Det gäller din nya lön för året.

– Just det.

– Som du vet gav avtalet ett generellt påslag och därtill en pott att fördela individuellt.

– Just det.

– Vi tänkte föreslå dig ett extra pålägg som tyvärr inte kan bli mer än 440 kr. Du vet tiderna...

– Det kan jag inte acceptera.

– Men det blir ju nästan plus 1000 kr.

– Det kan jag inte gå med på.

– Du måste förstå att vi inte kan spränga ramarna bara för dig. Ska du ha, ska alla. Vad begär du egentligen?

– Sänkt lön.

– Sänka? Är du galen!

– Jag vill ha en sänkning på 2000 kr.

– Haha, förlåt mig, jag fattade inte genast att du skojade. Men om vi nu skulle snacka allvar, alltså...

– Jag är gravallvarlig. Jag begär härmed sänkt lön.

– Du skulle till och med komma under den gräns där vi kan kräva obetalt övertidsarbete.

– Bara bra. Min fru gör detsamma. Hon begär halvtid eller sänkning på 4000kr. Vi får det bättre på det viset.

– Bättre genom att få det sämre?

– Det är mycket enkelt. Sänker vi våra löner med sex lappar i månaden får vi bostadsbidrag, plats på dagis och dessutom råd att skaffa ett barn till. Moderskapspengen och barnbidragen är skattefria. Dessutom hinner vi jobba mera.

– Jobba mera. Om jag förstod dig rätt var du glad att slippa jobba.

– Jobba hemma alltså. Vi ska bygga om. Ulla tar halvtid och jag slipper övertid så kan vi själva göra om bygget. Vi tog in en offert och den gick på 30 000. Om vi tvingats att ta ett lån så skulle vi behöva en sammanlagd löneökning på 100 000 för att gå i land med det och så långt sträcker du dig väl inte eller hur? – Vad begär du?

– Jag begär sänkt lön för att få råd.

– Men det är ju omoraliskt. Hur skulle det gå med samhället om alla begärde sänkt lön?

– Nej men att få 50 procents marginalskatt. Du vet, politikerna kommer aldrig att klara det. Man får ta saken i

egna händer. Innan världen går under och de svenska företagen allmänt läggs ned ville jag förverkliga drömmen på mitt eget sätt.

– Jag tror du får bråk. Facket kan aldrig acceptera att folk frivilligt sänker sina löner.

– Är man idealist får man vara beredd på lidande.

– Men varför?

– Innan jag dör måste jag helt enkelt få veta hur det känns när det verkligen lönar sig att jobba.

Syftet med hög skatt på sprit är att minska alkoholkonsumtionen.

Syftet med hög skatt på tobak är att minska rökningen.

Syftet med höga energiskatter är att få ned energiförbrukningen.

Syftet med höga miljöavgifter är att minska utsläppen.

Syftet med hög skatt på arbete är att......????????

 

Mitt senaste bidrag:

 

En Livsvarm Liten Historia från Kina:

 

En gammal kinesisk man på 88 år blev intervjuad på TV i ett dokumentationsprogram över Japans invasion av Kina. Han berättade om alla fasansfulla vedermödor han hade varit med om och om sitt äktenskap. ”När jag gifte mig”, sade han, ”så visste jag inte ens hennes namn, utan jag fick klura ut det via namnangivelserna på bröllopsgåvorna.” Så fortsatte han: ”Andra blev kära i varandra och varpå de gifte sig. Vi gjorde tvärtom, dvs. vi gifte oss först och blev sedan kära i varandra”. I samma andetag lyste hela hans väderbitna, fårade ansikte upp i ett enda stort solvargsleende och med den ensamma tanden i munnen stolt guppande som en ensam jolle på det stora öppna havet. Hans ögon glänste oändligt varmt i minnet av sin hustru, och som det bara kan göra hos den som har upplevt verklig kärlek för någon annan. Sedan tillade han lite allvarligare: “Hon dog tyvärr ifrån mig i tidiga år, men jag gifte aldrig om mig, då jag aldrig skulle kunna glömma min vackra hustru.”

 

Lite andra tankar:

 

Förståelse av sig själv utifrån andra:

 

Misstaget vi människor allt som oftast gör, är att se andra människor utifrån vårt eget lilla begränsade händelseperspektiv och upplevelsehorisont. Det är egentligen ingen vidare sologrund, fastän erforderlig som grundförutsättning för förståelse av eller vidareutveckling av ens eget liv. Vadan nu detta provokativa påstående? Är inte självinsiktskällan till all förståelse och utveckling av ens eget lilla själsliv? ... Nja, vad vore vi utan medmänniskors tänkvärda och icke tänkvärda inblandning, direkt eller indirekt? Enbart genom att kasta sten i glashus vet vi inte hur krossat glas klingar uti sin fulla rymd. Och framförallt vet vi inte hur reflekterat krossat glas låter, då de nära reflexionerna har en självutsläckande förmåga. För att verkligen förstå ljudet av det krossade glaset inne i buren, måste vi också ställa oss utanför och förstå de stenkastande och betrakta oss själva innanför.

 

Love you

Pappa

 

Efterkommentarer 080823

 

Att det inte var så hälsosamt att enbart sitta framför datorn och sällan gå utanför dörren, trots regelbunden motion inomhus, skulle så småningom visa sig att inte vara så bra, men det insåg jag inte just då.

 

Genom att ironisera/skämta, kan man få sagt sanningar att åtminstone läsas mellan raderna, vilket i så fall skulle kunna vara författarens motiv med inlägget ”En riksdagsmotion”, såvida det inte var ämnat mest som underhållning, eller rentav tjänande båda syftena, då det ena inte behöver utesluta det andra. Jag har ingen aning om hur riksdagsmotionerna i regel utformas, men kanske ovanstående ironiserande och skämtsamma artikel delvis belyser en icke ovanlig form av högtravande kanslisvenska och pompösa överbeskyddande omsorgsdilletanter, som tycks uppfatta sig själva som näst intill Guds språkrör för alla stackare med mindre vetande/förstånd. De tycks tanklöst leva i villfarelsen att folk inte klarar av att leva sina liv utifrån egna bästa förstånd och förmågor utan att ha en överförmyndare i hasorna för vartenda steg de tar. Då alla valda riksdagsledamöter måste rättfärdiga förtroendevalet, så kan det säkert i denna iver uppstå en del meningslösa och oberättigade motioner och som inte ens är värda papperna de är skrivna på, utan skulle kanske göra bättre nytta på dass. En del av dem motionerar endast de egna invanda hjärntrådarna, så att de håller sig i form för att kunna fortsätta att skapa meningslösa alster, betalda av skattebetalarna, ända tills väljarna inser att de missbrukar deras förtroenden och därmed inte omväljer dem. Jag har aldrig varit direkt intresserad av politik och skulle aldrig klara av att vara politiker, då min ärliga och raka karaktär inte gör sig värd mödan att dansa med ulvarna i fårskinnspäls. Jag har emellertid alltid följt världspolitiken med intresse. Man behöver således inte blanda ihop sak och person. Jag har alltid pendlat mellan partierna från demokrati till höger, men aldrig riktigt fastnat någonstans. Man skulle kanske kunna säja att min plånbok är till höger och mitt hjärta till vänster. Jag vill inte att folk rotar i och bestämmer över vad och hur jag gör, eller på annat sätt leker polismästare eller förmyndarkalle med trångsynt skalle, medan jag skulle önska att alla individer på jorden har en dräglig standardmininivå och god hälsa med mer eller mindre fri samhällssjukvård. Det senare är ett stort problem i ex. Kina, eftersom åtskilliga människor dör dagligen för att man inte har råd att vårdas på sjukhus.

 

Om två grannar har en viss kontakt, så berättar de säkert för varandra om sina semestermål. Och i så fall kanske sannolikheten för påverkan och lika val inte är fullt så osannolikt som det kan förefalla i fallet ovan under ”Underliga sammanträffanden”. Men visst var det ändå oväntat och muntert skrattframkallande.

 

40-talisterna stod för det stora civilisationssprånget framåt i väst på 60-talet. Det var då gamla schablonskrudar, påtvingade av föräldrar, auktoriteter och övriga sociala nätverkstryck, kastades av, och man började bereda väg för den egna herren/härskarinnan och egna skräddarsydda kläder. Det var då man började nå in till sina egna unika rikedomar och möjligheter att förverkliga den helt nya och unika genkombinationsindividen, som aldrig hade existerat förut och aldrig skulle komma att existera igen, dvs. under förutsättning att man, Gud förbjude, aldrig kommer att klona människor. Det var då man lade grunden till den globaliserade värld som tog sitt stora kliv på evolutionsstegen i och med persondatorerna, som kom till världen drygt 20 år senare och gav mening åt nollor och ettor i sina säregna kombinationer och som därmed symboliskt återspeglade motpolsnaturen. Varje programmeringssträng har sin alldeles unika sammansättning och mening. Och nu håller man på med att utveckla mångfalden av dessa och dess hastigheter för att till sist kunna skapa den artificiella människodatorn, som inte enbart felfritt och hastighetsmaximerat kan utföra otaliga instruktioner på otroligt kort tid, utan också kan dra egna slutsatser p.g.a. av insamlade och strukturerade data och därmed skapa nya ändamålsenliga programmeringssträngar med alltmer ökad komplexitet. Människans tanketrådar är som datorernas programmeringssträngar. Men ännu är människan steget före datorn avseende att kunna skapa nya tanketrådar genom ny kodsammansättning i hjärnkontoret.

 

Livet är multiinter/-intraaktivt. Ingenting är isolerat från allting annat, utan allting hänger samman genom gemensamma tomrum och energifält. Allting kan således påverka vartannat. Aktioner och reaktioner avlöser och kompletterar varandra och bildar tillsammans helheten. Ingenting kan existera utan varandras motsatser, dvs. attraktion och repulsion, eller Yin och Yang. Kraften i en riktning kan vändas och sammanfalla med motkraften, och därmed öka sin egen kraft, såsom man ex. kan göra med fysisk kraft i Judo, dvs. den anfallandes kraft kan adderas till den egna avvikande och i samma riktning riktade kraft. Vi måste således lära oss att utnyttja något som är mot oss till att verka för oss. Allting är en fråga om energi. Det är bara en fråga om hur vi använder oss av den, dvs. för eller mot oss. Och det enda sättet för den sinnrika hjärnan att använda den till egen fördel är att skapa tanketrådar som kan väva rätt matta. Då intellektets medvetna styr-/ordercentral sänder sina utvalda och specifikt riktade tanketrådar, lyder hjärnan/kroppens fabriker slaviskt och skickar sina sammansatta produkter dit de behövs för att kunna utföra medpackade instruktioner. Jag själv hade dock ännu inte omfamnat den fulla insikten och alltså inte lyckas med att låta den storslagna teorin omsättas i praktiken. Jag var emellertid förhoppningsfullt på god väg nu och skulle i varje fall göra mitt yttersta sista försök på min sista livssträcka, ty om jag skulle ge upp på även den, så skulle det säkerligen inte bli fler försök för min egen del, utan jag skulle då endast kunna konstatera att det bidde ingen vante, utan endast en liten sugtumme, som bara smakade vante.

 

Att leka med och se lustigheten i ord, deras sammansättningar och ljudliknande uttal med olika betydelser hade alltid funnits i min roa(n)de intresselåda. Det var således inte så konstigt att jag fastnade för den humoristiska strängen ovan och speciellt som den hade anknytning till Kina.

 

Den ironiska slutsatsdragande knorren att syftet med hög skatt är att minska arbetet är en konsekvens, som inte ser ut som en föregående tanke, ty det är naturligtvis inte tanken bakom hög skatt på arbete. Det enkla syftet med hög skatt på arbete är naturligtvis att betala för den välfärd som inte alla annars skulle kunna bekosta med eget arbete. Vi har således en omfördelningspolitik à la Robin Hood i Sverige, där man tar från de rika och ger till de fattiga. Man ska således bo i Sverige om man tillhör de sämre lyckligt lottade avseende egna förutsättningar och förmågor. Och vi har lärt oss genom långvariga socialdemokratiska landsstyren att vi ska dela med oss solidariskt. Men att helhjärtat ställa upp på detta är inte självklart för den själviska sidan av oss, vilket också kan ses av att många försöker optimera sin del av den gemensamma kakan genom exempelvis mindre arbete för att få ned skatten och därmed kunna åtnjuta andra samhällsförmåner, som är ämnade för dem som inte har möjligheter att genom egen förmåga eller vilja kunna arbeta ihop så mycket att man inte behöver sådana samhällsförmåner. Finns det ett gynnsamt system, så finns det också möjligheter att missbruka det. Det är som Kinas Deng Xiaoping uttryckte det på sent 70-tal, nämligen att ”om man öppnar fönstret, så kommer det in flugor”. Han tänkte då förstås inte på att det fanns nät för att stoppa dem att komma in, nu bortsett från att de flesta inte hade råd med det och därför inte var så relevant på den tiden. Och det är väl så det kan och måste fungera som en kompromiss mellan de möjligheter som skapas och tillåts av öppna fönster och frisk luft och de åtgärder man måste vidta för att minimera insläpp av flygfän. Och så får man då betala ett pris för det i form av något minskad sikt och andra nackdelar med hindrande nät. Men alternativet att inte kunna öppna fönstret alls för att slippa nät, är det nog ingen vettig människa som kan tänka sig.

 

Historien om den kinesiske mannen som inte ville gifta om sig för att han aldrig skulle kunna glömma sin vackra hustru, som dog ifrån honom i unga år, var en vacker romantik i efterskott. Men att man först gifter sig och sedan hittar kärleken för varandra, har säkert många gånger lika stor sannolik att få ett äktenskap att hålla som genom att göra tvärtom, dvs. en vacker romantik i förskott. I båda fallen är det ett genlotteri med sen dragning och som visar om man har fått en vinst- eller nitlott.

 

Att se samma sak från flera olika sidor är kanske den största självinsiktskällan, dvs. att dels se det utifrån den egna befintliga insikten och dels se det från andras perspektiv och därmed införliva det med sin egen självinsikt och därmed vidga den. Vi speglar och projicerar oss hela tiden i andra människor och letar efter uppfyllanden av självprofetior. Men för att inte göra reflexerna ensidigt repetitiva, så måste vi anstränga oss för att se andras sidor. För att ex. till fullo förstå hur krossat glas låter, måste vi lyssna till det på både nära och långt håll och uppleva både den som träffas inne i glashuset och den som kastar den sten som krossar det. Då först kan empatin få det utrymme som den förtjänar.

 

VECKOBREV 249 ~ 021208

 

Marcel/Patric!

 

Idag är det andra adventssöndagen och bara drygt två veckor till jul, och jag har ännu inte fått upp min lilla gran .... ska emellertid försöka idag.

 

Vädret här fortsätter att vara hyfsat varmt för årstiden, även om det var något kyligt igår, då jag tog min sedvanliga runda till affären för att veckohandla. Jag passerade också frisören och fick håret klippt. Trots att det är så enormt billigt (ca 10 kr), så blir det ibland två månader mellan klippningarna. Men, det finns ju egentligen inte så fruktansvärt mycket att klippa (:-)). Så, jag klipper inte till så ofta. (:-)) Då jag har köpt alla mina grönsaker, yoghurt, flaska vin, juice, etc., dvs. två plastkassar fulla, så kostar det i regel en bra bit under hundralappen. I Sverige hade motsvarande kostat minst ett par hundra. Jag blir fortfarande väldigt ofta överraskad hur billiga livsmedel är här i Kina.

 

Jag hade ett långt samtal med Margit i går, och som jag återkommer till längre ned. Sedan satt jag och skrev lite fram till kl. 3 på natten. Jag har numera p.g.a. aktiehandeln i veckan rubbat mina tidigare sovvanor något. Och, som vanligt, tog jag mina whiskypinnar i min ensamhet och satt och småfilosoferade för mig själv. Jag satt då och bl.a. tänkte på Margit och hennes negativa inställning till sprit och som väl delvis har avfärgat sig i er mors dito inställning. Det var väl det som triggade mig till att ringa henne.

 

Det finns, som jag tidigare har berört, ett gen(om)gångstecken från föräldrar till barn i det här med ens spritförtäring, liksom det gör avseende ex. rökning, eftersom ju de flesta rökare har föräldrar med samma vanor. Om man emellertid tittar närmare på just min familj och dess relation till spritdrickande, så är egentligen bilden mycket ljusare än vad man skulle vilja tro vid ett första påseende. Utav 10 st. barn i min ursprungsfamilj så blev faktiskt endast en alkoholist av oss (Alf). Alltså skulle detta i och för sig motsäga detta med arv eller uppfostrat beteende, i varje fall avseende ytterlighet. Även om resterande del av familjen alltid har druckit sprit, så har det alltid skett under kontrollerade former, bortsett från vissa festtillfällen, som exempelvis midsommar. Och idag har jag uppfattat det som att mina syskon dricker betydligt mindre än när de var yngre. Min egen veckokonsumtion anser jag har varit mer eller mindre konstant under åren alltsedan jag kom till Hong Kong, trots min emellanåt självvalda ensamhet, som ju annars lätt kan innebära ett större behov av att döva den genom ex. sprit. Och jag anser att jag alltid har haft och fortfarande har kontroll över detta genom att hälsan har långt större betydelse för mig än spritens effekter.

 

Er mor tenderade ibland till att uttrycka sina farhågor om mitt spritdrickande, och att jag enligt hennes uppfattning (som jag uppfattade det på den tiden) var på väg att bli alkoholist, trots att jag endast tog några glas whisky under helgen. Detta var emellertid för mig en absurd tankegång utifrån min egen självkännedom, fastän man naturligtvis alltid kan spekulera i att den som är på väg in i alkoholism oftast är den siste personen att inse det. Hennes negativa inställning till sprit kom förmodligen från hennes mor. Margit hyser ju en väldig aversion mot allt vad spritförtäring heter. Det är därför Sune många gånger har fått smyga med det. Jag kommer speciellt ihåg en gång i Hässlunda, när han bjöd på lite sprit från en undangömd flaska i sitt lilla kontor i sin verkstad. Han har således nog alltid tagit sina småsupar i smyg för att inte irritera Margit. Och det var kanske i och för sig en form av befogad ”vit lögn”, eftersom det samtidigt indirekt var en form av hänsyn till Margits känslor. Men även om Margit skulle ha accepterat ett mer öppet drickande, så kan jag inte tänka mig att Sunes spritdrickande skulle nå några större nivåer eller på något vis riskera en väg in i alkoholism. Nu spekulerar jag naturligtvis i allt detta, utan att veta om jag har rätt i alla avseenden. Gunilla vet säkert allt detta mycket bättre än jag.

 

Nu ska man dock förstå Margit och hennes inställning till sprit utifrån hennes uppväxtbakgrund. Jag hade, som jag nämnde, ett långt telefonsamtal igår med henne, och då vi bl.a. pratade om hennes starka aversion till sprit. Hon växte ju upp hos sina farföräldrar, dvs. inte hos sina biologiska föräldrar p.g.a. vissa familjeomständigheter. Och hennes farfar drack visst en hel del sprit (om jag nu förstod rätt). Er mor kan dock den bilden bättre än jag. Margit stod ofta, enligt vad hon berättade för mig, och väntade på sin fars besök (de bodde ganska nära). Sedan ville hon naturligtvis följa med honom hem. Ni kan ju tänka er vad en sådan känsloupplevelse (upprepad gång på gång) innebär för ett stackars litet barn. En sådan uppväxt måste naturligtvis ha skapat en viss bitterhet och som sedan följer med och färgar av sig på resten av ens liv. Det är denna bakgrundsbild man ska ha klart för sig för att bättre förstå Margits livsinställning i olika sammanhang. Jag inbillar mig ibland att jag hade en taskig uppväxt beträffande brist på kärlek från mina föräldrar, men det står sig förmodligen slätt mot Margits upplevelsebakgrund, fastän hon nu antagligen fick långt mycket mer kärlek av sina farföräldrar än vad jag fick med mig hemifrån.

 

Vidare pratade vi om det här med julgran. Margit gillar ju inte att ha julgran i lägenheten, då det rent praktiskt tydligen innebär en massa bök. Det har alltså inte blivit någon gran de senaste åren. Sune vill ju däremot alltid ha julgran, men får då för husfridens skull acceptera Margits inställning. Det är ju som att förvägra ett litet barn att få uppleva granens atmosfär varje jul. Jag var faktiskt väldigt tårögd i mitt samtal om detta med Margit. Hon fick emellertid dåligt samvete och tackade mig för att ha påverkat henne till att låta Sune få ha julgran i år. Nu kan hon ju få ångertankar och ändra sig igen, men det hoppas jag innerligt inte för Sunes skull.

 

Ja, tänk att så många liknande små enkla saker som en gran till julen, styr så många människors vardagsliv i olika avseenden. Det visar rent allmänt på människans intolerans mot sin medmänniska och dennes behov till förmån för sina egna själviska behov och motiv. Jag själv var väl tyvärr inte mycket bättre i vissa avseenden tidigare i mitt liv. Levnadsvisdom kommer sannerligen inte med lätthet eller med automatik, utan den kommer dyrköpt via alla de misstag man gör gång på gång. Idag har jag en betydligt livsmjukare inställning i mångt och mycket och önskar att mycket gjort vore ogjort. Ack, vad lite människan (inklusive mig själv) ibland förstår av det som är så livsvärdefullt för oss alla, dvs. innerlig närhet, djup förståelse, uppriktig acceptans, sann tolerans, etc. .... stora och mäktiga ord ... ack så oändligt svåra att leva upp till p.g.a. ens egna fel och brister och själviskhet.

 

Min aktievecka har varit ytterligare en vecka i neutralitetens tecken. Ens agerande tycks hela tiden gå i vågor. Ibland handlar jag periodvis mycket och ibland ingenting alls. Nu måste det emellertid bli lite handlande i kommande vecka. Vad som har försvårat föregående vecka är den balansgång som marknadsaktörerna nu går mellan ”tjurar” och “björnar”. Makroekonomiska data är f.n. positiva, medan företagsrapporter är mindre bra. Här finns således motstridiga tecken i skyn att väga samman.

 

Så lite saxat från AG (AktieGuiden):

 

Jag börjar bakifrån, då det anknyter lite till ovanstående tankegångar. och igår skrev jag följande inlägg.

 

Ensamhet:

 

Ämnet är ensamhet, eller uttryckt som Miryame gör i en sträng att inte ha en vän tillgänglig (ett försiktigt uttryck som kan innebära att det finns någon, men som inte är tillgänglig just nu, eller att det inte finns någon alls, men med hopp om att finnas så småningom). Ja ... det är ju under alla omständigheter normalt sett ett välbekant problem för oss alla på den här jorden. Vi slits ständigt mellan viljan att vara ensamma (för oss själva) och att ha någon bredvid oss i ur och skur (lustigt uttryck förresten). Det är som bekant för de flesta en evig fråga om att både ha kakan och äta upp den på samma gång. Men, jag har med åren (efter min sena skilsmässa) försökt lära mig att efter varje uppäten kaka, så måste man baka en ny (det är ju ingen annan som gör det, och det är ingen som knackar på ens dörr och räcker fram en ny kaka). Jag menar att man någon gång måste käka upp den där kakan och därmed inte i tid och otid kan resonera sig in i den schizofrena situationen om att både ha och inte ha kakan på samma gång, vilket ju i och för sig förresten faller på sin egen orimlighet.

 

Nu ska jag bli lite mer allvarlig (påminner mig om: ingen känner sådan smärta som clownen i sitt hjärta). Vi människor har behov av både ensamhet och flocksamhet, och då periodvis helst tvåsamhet. Varför känner vi oss då så fruktansvärt ensamma ibland? Ja, om allting kunde ske fullkomligt på våra egna villkor, så vore ju livet enkelt, dvs. vi äter kakan då vi känner för det och låter bli då vi inte känner för det (och är lika nöjda i båda fallen). Villkoret för att detta ska fungera är ju att det finns en motpart som upplever exakt det samma som man själv. Men, en sådan människa varken kan eller vill man i normalfallet leva med enbart i syftet att aldrig känna sig ensam. Då skulle ju all utveckling avstanna, inklusive ens egen. Vad jag ytterst vill komma till (jag vill i regel alltid komma fram till någonting) är att lycka inte är att ha kakan och äta upp den på samma gång, lika litet som det är att finna någon som stämmer upp i allenarådande samsång. Med andra ord: livet existerar inte i all sin underbarhet utan dess motsatser, eller med ytterligare andra ord: man vet inte vad lycka är, om man inte har erfarit dess motsats, samt vice versa. Jag kommer alltid tillbaka till att allting här i livet har sitt pris. Det gäller väl bara att finna sin egen balanspunkt, som man kan cirkulera kring med en genomsnittlig lyckokänsla. Då menar jag att man måste sätta en oerhört hög faktor på lyckokänslan, då den är ack så sällsynt och ack så kortvarig. Lycka handlar mestadels om tiondels sekunder, medan transportsträckorna däremellan är så oändligt mycket längre. Det finns ju en sträng i en sånglåt som lyder: tag vara på de lyckliga stunderna blott. Den som kan det, har nog funnit lyckan utan mellanrum.

 

Låt oss då till slut titta på det som man skulle kunna kalla den relativa lyckan här i livet och som kanske egentligen är det vi kallar för lycka. Vi har ju alla en jämförelsemall med oss i livsbagaget. Och den ser alla i vår omgivning till att vi lär oss från tidig begynnelse. En del av oss har sammantaget fler fördelar, och andra har dito mindre. När det gäller upplevd lycka, så har relativiteten långt större betydelse än det absoluta (liksom det mesta här i livet). Vi relaterar oss således hela tiden mer med andra än att försöka finna ut och förstå vad som är viktigt för just oss själva i samklang med våra egna unika förutsättningar. Vi mäter således framgång, utseende, etc. via andra eller utifrån någonting annat konstlat specifikt och inte utifrån oss själva och våra respektive egna inre sanna existentiella bejakelsebehov och grundförutsättningar. Det paradoxalt barocka kan således inträffa, och inträffar ständigt runt omkring oss, nämligen att hur intelligenta, vackra, framgångsrika etc. vi än är, så kan vi lika fullt och fast känna oss ensamma i jakten efter den tvåsamhet som vi oundgängligen behöver i det långa loppet, oberoende av det relativa pris som vi hela tiden betalar för att livet aldrig kan existera enbart på våra egna villkor. Den dag vi accepterar detta, så kan vi börja förstå den sanna innebörden av kärlek och dess automatik i att ge är att få. Först då försvinner den tyngande ensamhetskänslan från våra sinnen och hjärtan.

 

Ex. Elvis Presley (kan man bli mer framgångsrik, rik, etc.; dessutom med ett fördelaktigt utseende) accepterade aldrig denna enkla livssanning och slutade därmed med att indirekt ta sitt eget liv. Tro nu inte att jag vill eller avser att jämföra mig själv på något vis, men jag kan dock i all relativ blygsamhet förstå sådana människor. Jag försöker dock lika blygsamt att försöka göra rätt det som kan göras rätt i livets slutfas, då man bättre förstår vad som är viktigast här i livet, dvs. bejakelsen av en själv och inriktningen på att göra det mesta och bästa av sin rådande situation för att uppleva och omfamna livet i alla dess fascinerande och läroberikande diametrala aspekter.

 

Kommentar från någon:

 

Förmodar att du någon gång har läst Predikaren. Men det är lättare sagt än gjort att få perspektiv på det egna livet medan det pågår. Tack för ett mycket tänkvärt inlägg.

 

Mitt svar:

 

Jag har faktiskt inte läst Predikaren och är inte heller ytligt sett religiöst lagd. Däremot kom jag med anledning av din kommentar att tänka på en kille som bodde i samma studentkorridor (ja inte i korridoren :-)) i Lund som jag och som läste till präst. Vid ett tillfälle läste han något jag hade skrivit (jag har alltid tyckt om att sätta mina tankegångar på pränt). Hans reaktion var då något i stil med att det hade en religiös underton. Om det nu är detta du avser med din kommentar, så är det ju en intressant sammanträffande tankegång.

 

Du har naturligtvis helt rätt i att det är oändligt svårt att få rätt perspektiv på sitt liv medan det pågår. Och ännu svårare är det att ta tag i det och försöka göra någonting åt det. Det är kanske bara de som går igenom en omvälvande livskris, förunnat att lyckas med det i mer eller mindre grad och omfattning. Tro inte att jag klarar av det i sin helhet. Jag ramlar med jämna mellanrum ned i de små svarta hål som vi väl alla gör från gång till annan. Vad jag däremot har gjort, är att jag har sedan i våras hoppat av livskarusellen och ställt mig lite vid sidan om för att försöka få ett bättre grepp om mitt livsperspektiv.

 

Jag har således tagit ett par steg tillbaka från mitt yrkesliv för att försöka komma fram till vad som är viktigast för mig här i livet och vad jag därmed vill göra med resten av mitt liv. En sådan process är aldrig lättköpt eller lättkörd. Tvivel smyger sig med (o)jämna mellanrum in i bilden och grumlar målsättningen för kortare eller längre ögonblick. Det är säkert likadant för religiösa människor. Tänk så mycket tragisk verklighet det finns, som borde rubba mången djup tro. Men livet är nu en gång för alla inte lätt som en plätt, eller något man snyter ur näsan.

 

Våra drömmar och strävan mot att förverkliga dessa för en evig kamp med den nakna verkligheten. Och många gånger blir kampen som sådan viktigare än själva drömmarna. Det är som med idrott och andra målsättningar här i livet, dvs. vägen till målet blir för det mesta viktigare än målet som sådant. Jag tror att det är svårt att växa och utvecklas utan motstånd och motgångar. Genom dessa bildas en naturlig sprängkraft, som leder en mot högre livsplattformar. Det får mig att tänka på den lilla enkla tussilagoblomman, som kan spränga sig upp genom en asfaltbeläggning.

 

Förståelse av sig själv utifrån andra:

 

Någons kommentar till mitt tidigare inlägg från förra veckan:

 

Givet är att våra förmågor i sociala sammanhang (bl.a. språk och skrift ) påverkar vårt sätt att se på oss själv och vår omgivning.

 

I en process att finna sig själv ingår för oss människor även att förstå det vårt släkte gått igenom, att ta till sig det förgångna. Alla präglas vi av detta redan från barnsben och det i sin tur påverkar vår bild av både oss själva och vår omgivning.

 

Föreställ dig ditt ansikte i källans stilla yta .... bilden av dig som du så småningom släpper för att kunna se långt ned i djupet. Att lära känna sig själv är inte ett kretsande runt sin egen navel.

 

Den spegel som medmänniskor utgör för oss, är långt djupare än bara dess yta. Kommunikation är stor del av vår väg till klarhet och insikt (även om oss själva).

 

Jag tror att myten om den kloka, insiktsfulla eremiten ... är just endast en myt.

 

Någon annans inlägg:

 

Jag är tacksam...

 

* för att min fru säger att det är "korv och makaroner" dag för då är hon hemma hos mig och inte med någon annan.

 

* att min man är en soffpotatis för då är han hemma hos mig och inte ute på barerna och dricker.

 

* för tonåringen som gnäller för att hon måste diska för då är hon hemma och inte ute på gatorna

 

* för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner

 

* för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat på bordet

 

* för att gräsmattan behöver klippas, fönster tvättas och hängrännor som måste rensas, jag har ett eget hem.

 

* för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen

 

* för alla klagomål på politiker för det betyder att vi har fri yttranderätt

 

* för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil

 

* för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt.

 

* för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra

 

* för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig

 

* för trötthet och värkande muskler I slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt

 

* för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever

 

* och sist men inte minst för att jag får många mail för det betyder att någon tänker på mig

 

Plocka upp denna sida om ni är intresserade av domedagsprofetior som inte har gått i uppfyllelse: http://www.fakta.org/domedagslistan.htm. (Anm.: inte längre korrekt adress)

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ...

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080824

 

Den lilla plastgranen, som Tao en gång inhandlade för våra julfiranden, åkte fram för att återuppleva de starka och viktiga julkänslorna, som begärligt lapar i sig tillrinnande, givande känslovatten. Många barndomsdrömmar och förhoppningar har knutits till julklappspaketen under granen, innan de har öppnats och avslöjat sina inpackade verkligheter. När man får barn, blir det dem man reflekterar sig i och gläds med i sina julkänslor. Julen och dess familjeupplevelser är de högtider som sitter djupast i den svenska familjesjälen. Men den senaste julen upplevde jag faktisk inte så värst mycket egentliga julkänslor och ställde mig då frågan om det var en tillfällighet, eller om denna källa höll på att rinna ut p.g.a. ökad ålder och distans till det som en gång var en familj.

 

Då min ex-svärmor Margit inte ville ha städbök med en barrande julgran, så led säkert min numera bortgångne ex-svärfar Sune i det tysta. Han hade barnasinnet kvar och tyckte om att titta med tindrande ögon på en tindrande gran, men han teg om sin önskan med hänsyn till Margits inställning. Jag rördes till tårar när jag pratade med Margit och bad henne ge vika för och ta hänsyn till Sunes önskan. Hon lovade att se till att skaffa gran just den här julen, eftersom jag ömmade för det, men till sist tog tyvärr hennes uppbyggda och invanda aversion loven av löftet hon gav i ett svagt ögonblick. Nu lever Margit helt ensam med sina minnen av sitt långa liv tillsammans med Sune. Och om hon någonsin hade kunnat köpslå med att Sune fortfarande vore i livet, så skulle hon säkert ha packat hela lägenheten full med julgranar. Men så fungerar ju tyvärr inte livet, utan det ger oss endast den chans som försvann med dåtiden. Det är tragiskt att bli lämnad ensam kvar på minneshögen och samtidigt känna hur den närmaste omgivningen mer och mer försvinner ut i periferin. Visst hålls det kontakt, men den egna inre ensamheten får ändå till sist segla ensam i den bistra motvinden på väg till sluthamnen. Jag försökte ringa Margit emellanåt, då jag kände så starkt för och förstod hennes ensamhetsfärd, eftersom jag ju delvis hade den själv. I mitt fall var den emellertid självvald till skillnad från Margits situation. Men ensamhet kan kännas lika stor, självvald eller inte.

 

Den eviga frågan om lycka, jagar oss ständigt in på livets skuggsidor, medan vi alla till envishetens druckna melodi åtminstone försöker nynna oss ut på solsidan igen. Och på något vis tycks vi sammanknippa lycka med tvåsamhetssamvaro, medan ensamhetsångesten är dess motsats. Jag trodde på den tiden för ett tag att min ålder hade börjat ta ut sin rätt avseende att kunna uppskatta allt det som normalt sett inte kan uppskattas utan att uppleva dess motsatser. Men man blir i så fall säkert lika avtrubbad på båda hållen med ökad ålder. Och den fråga man kan ställa sig är om man verkligen lever när man lever i den grå mittzonen, eller om det är när man pendlar mellan motpolsupplevelserna, som ju förutsätter varandras existens för att kunna relatera det ena till det andra och därmed kunna ta ut känslo(s)vingarna fullt ut. Det enda som är uppenbart är att lyckokänslor har med det inre jaget att göra och inte det yttre draget. Att vara vacker och rik köper definitivt ingen lycka, medan man däremot inte heller behöver bli olyckigare för det, bortsett från den negativa effekt som ökade krav kan medföra. Men att inte ha några pengar alls är ingen bra bas för att utvecklas och trivas med livet och dess lyckoerbjudanden. Om vi således ska söka lyckoskatten, ska vi gräva på den egna ogräsfyllda bakgården och inte i andras välansade, prunkande trädgårdar. Däremot tror jag inte på ensamheten som lyckosamt för att hitta lyckan, utan det ska nog allt till en balanserad tvåsamhet för att tillfredsställa den mångfald av behov vi har och som sammantaget kan fylla lyckokvoten. Men en olycklig tvåsamhet är naturligtvis alltid sämre än en singelensamhet, såvida den inte har hamnat i extremtunnan. Och framförallt ska vi inte gå omkring och tro att vi kan gå omkring och vara lyckliga hela tiden, utan en lagom dos distans till våra förväntningar krävs, samt en hälsosam uppskattning av de tillfällen som ges till lyckoupplevelser kan göra lyckojakten mindre kravtyngande och frustrerande.

 

Exemplet med Elvis Presleys slutliga oförmåga att uppskatta det han hade kan mångfaldigas med många berömda, rika och vackra människor, speciellt i USA:s filmvärld. När det gäller specifikt Elvis, så dog hans tvillingbror vid födseln. Detta gav honom skuldkänslor för resten av livet, och som man alltid kan spekulera i om det var roten till hans slutliga tragiska livsfärd och död. Hans mor påstås f.ö. ha sett en ring kring månen när han föddes, vilket hon såg som ett tecken på att han var född till något stort. Hon uppfostrade honom därefter och gav honom därmed en stark självkänsla, som säkert spelade en stor, om inte rentav en avgörande, roll för hans framgångar. Dock fanns det en mängd särskilda omständigheter som kombinerades ihop till orsakerna till den enorma succé han fick. Han hade således tillsammans med sin förmodade goda självkänsla och utmärkta självförtroende bl.a. en stor musikalisk talang, var rätt i tiden på framtidsbarrikaden, hade ett attraktivt utseende med en proportionell kropp som han rörde med sexuella undertoner som tilltalade främst flickorna, som stod inför den kommande sexuella frigörelsen i.o.m. 40-talisternas intåg på världsscenen. Det var således kanske främst flickorna som gjorde honom så framgångsrik.

 

Johnny Cash var en annan amerikansk populär musikartist med starka skuldkänslor och tillika med en tung icke fadersbekräftelse, som tog sig uttryck i alkohol- och drogmissbruk. Familjens svåra situation under depressionen påverkade också starkt hans personlighet och värderingar, som återspeglades i hans musik. Många av texterna i hans låtar speglar hans stökiga privatliv och religiösa sökande. Särskilt inspelningarna från hans sista tio år handlar om moraliska prövningar, sorg och botgöring. Roten till det hela kan förmodligen sökas i hans skuldkänslor sedan tidiga år. Hans far anklagade nämligen honom för att inte vara närvarande, när hans något äldre bror Jack dog p.g.a. en sågolycka och därmed indirekt anspelade att han skulle kunna ha förhindrat olyckan och hans död. Johnny hade, efter att först ha försökt lugna ned sin frustrerade bror, som höll på att såga virke med en cirkelroterande maskinsåg, begett sig för att fiska. Det första som hans far sa till honom var: ”var var du”? Det var ju en indirekt anklagelse av att indirekt ha orsakat broderns död och var därigenom en fruktansvärd skuldbeläggning, som skulle komma att förfölja honom och stöka till hans liv. Man kan ju undra var fadern själv var vid den inträffade sågolyckan, vilket också Johnny motanklagande frågade honom vid ett långt senare tillfälle. Faderns eget ansvar och egen skuldbeläggning lades således bekvämt över på den mentalt värnlöse lille pojken. Fastän Johnny Cash blev rik och berömd, så hade han enligt sin far ändå inte uppnått någonting i livet, vilket han ju egentligen inte heller hade, eftersom han missbrukade alkohol och andra droger i en destruktivt neråtgående spiral, som tyngde hans närmaste omgivning. Han kom slutligen på drogbefriade fötter igen, och hans liv fick mening genom att hans medturnerande partner med samma namninitialer JC, dvs. June Carter, till sist gick med på att gifta sig med honom. Han fick således slutligen sin bekräftelse, medan skuldkänslorna för hans brors död säkert levde kvar i honom intill hans död. Förvisso dog Johnny Cash till följd av diabetesrelaterade komplikationer, men kanske skuldkänslorna till sist tog ut sin orätta rätt och passade på när bekräftelsen försvann. Carter dog nämligen år 2003, och Johnny Cash följde efter endast 4 månader senare. Det enda som kan bota eller åtminstone dämpa negativa skuldkänslor är motvägande positiv bekräftelse. De är på sätt och vis två olika sidor av samma mynt, varav skuldkänslor utgör ena sidan och bekräftelse den andra. Om man således inte får bekräftelse, så kan skuldkänslorna härja fritt med en och till sist i värsta fall ta livet av all livsmotivation.

 

Att överhuvudtaget fundera på existentiella livsfrågor korsar oundvikligen religions- och livsåskådningsfrågor. Att filosofera om livet och dess mening kan inte undvika religionen som en möjlig förklaringsgrund till människans existens. Men att anse att det är möjligt att det inte är omöjligt, utgör ingen förvissning, utan enbart en icke omöjlig möjlighet. Personligen har jag dock alltid haft svårt för att tro utan vetenskapliga bevis, och den visshet de för med sig. Men det vore att frånta tron sin definition, som ju just endast är en tro, dvs. utan vetenskapligt bevisad förvissning. Min bristande självkänsla och otillräckliga tillit till mina känslor har aldrig varit tillräcklig för att våga tro utan vetskap. Jag har endast kunna sträcka mig till att tro på en livsGud utan förklaring på varifrån denne i sin tur kommer från. Jag kan förvisso inte se och ta på livsGuden, lika litet som på det som ev. finns bakom den. Jag kanske därmed trots allt förlitar mig på en viss portion tro och nöjer mig med ett slags sannolikhetsresonemang. Dock är steget alltför stort för mig till att enbart tro utan att se några logiska och konsekventa resultat bakom dess agerande. Då det gäller livsGuden kan jag via många exempel i livet se hur medvetet skapade och underhållna tanketrådar väver sina mattor i tysthet och lägger dem framför fötterna för att ta nästa steg på. Och ju större mattlagret blir, desto fler steg kan man ta. Tankar kan styra energi och som ju allting består av. Drömmar består av hopsatta tanketrådar och som måste målformuleras, innan hjärnan/kroppen kan omsätta dem i praktiken. Nu ska man dock inte förledas till att tro att det är så enkelt som att formulera drömmar och sedan lugnt sitta och vänta på att de ska komma att uppfyllas av sig själva. Det är inte som att så ett blomfrö för att sedan med minimala ansträngningar se det växa upp till en vacker blomma. Däremot skulle man kunna påstå att i det sådda kornet finns alla de nödvändiga ritningarna och tidplanerna, dvs. de målformulerade drömmarna, för att blomman ska växa upp och blomma ut och sedan vissna ned och dö. Drömmar är således oundgängliga teoretiska förutsättningar för att kunna omsätta dem i praktiken. Utan ritningar, på papper eller i hjärnan, kan ex. inte ett hus byggas, ty för att helheten ska kunna skapas och fungera, måste alla de ingående delarna ha sina logiska och funktionella platser i byggverket.

 

Det finns en teori om att ens livslängd kan mätas i det antal människor som man möter i sitt liv. Det kan låta

som en plattityd, eftersom det är uppenbart att ju längre man lever desto fler människor lär man möta. Det finns emellertid också eremiter som kan uppnå aktningsvärd ålder. Men för det första måste man i så fall se det som

relativt den enskilde individen, dvs. hur långt skulle livet bli i det ena eller det andra fallet under den ena eller den andra omständigheten. Nu är dock detta en omöjlig hypotetisk ansats, eftersom det inte går att testa i verkligheten. Att testa via en parallell testgrupp skulle kunna stupa på individuella skillnader. Den djupare meningen är i varje fall att möten med många människor ger näring i form av ex. ökade insikter och tillfredsställelse av ex. beröringsbehov för att man ska leva ett hälsosamt liv och må bra, dvs. förutsättningarna för ett långt liv. Att fysisk beröring är viktigt för hälsan och ex. kan lindra smärta, vet man genom forskning, som har visat att vår hud myllrar av nerver som reagerar vid beröring, som ex. vid kramar, klappar eller lätt beröring av någon. Sedan förs informationen vidare till hjärnan, som skapar lyckokänslor. Dessa informationsbärande nerver hindrar sedan andra nerver från att förmedla smärta till hjärnan. Enligt professor Francis McGlone, en av upptäckarna av dessa nerver, kan även annan beröring få oss att må bra, som till exempel när vi borstar håret, vilket således gör oss lite lyckligare. Att även beröra sig själv är således positivt.

 

Att se det positiva i det negativa bygger på motsatsprincipen och dess konsekvenser. Man kan också se det som att ett mynt har två sidor (tre med kantsidan, och oändligt antal om man betraktar varje teoretiskt infinit rullförflyttning som en ny kant, som förvisso totalt inte är mer oändlig än cirkelperiferin mäter, men som dock kan delas upp i ett teoretiskt, oändligt antal delförflyttningar). När man klagar, ser man det negativa och när man uppskattar, ser man det positiva. Att vara tacksam är en sällsynt gåva, som är få förunnat att kunna uppskatta.

 

Insikten av att mina barn blev allt viktigare för mig med ökad ålder och med funderingar på vad som var viktigt i livet, gav mig ett behov av att också uttrycka det i ord i min avslutning av e-mailen. Om inte förr, så när man kommer in i tredje livsperioden, förstår man hur viktiga ens barn är för en och därmed hur hopplöst man tidigare har missbrukat att förvalta dessa livsgåvor.

 

VECKOBREV 250 ~ 021215

 

Marcel/Patric!

 

Idag är det den tredje adventssöndagen och vinterns första snö i Beijing har fallit. Det skrapas och skottas snö utanför. Hmmm ..... julstämning!? Nej, faktiskt inte riktigt ännu. Jag fick upp granen förra söndagen, men inte ens den har lockat fram någon riktig julstämning. Vet ni förresten om Margit och Sune har fått upp någon gran ännu?

 

Jag kommer väl inte att göra något speciellt under julhelgen .... kommer sannolikt att gå ut och äta någonstans med min kinesiska flickbekant. Igår sa hon att hon tycker om mig en hel del. Trycket av ett etablerat förhållande ökar således. Jag är väl dock ännu inte beredd att ta det alltför seriöst ...... bränt barn skyr som bekant elden. Men, det är en tjej med hyfsat utseende, intelligens, utbildning, mogen ålder (37 år) och bra stil. Hon bodde och arbetade i USA i sex år. Hon gifte sig med en amerikan, då hon tyckte att det var dags att skaffa sig barn (drygt 30 år gammal). Hon har således en liten söt kille på 4,5 år. Hon tröttnade emellertid på den här amerikanen och tog sin son med sig och flyttade tillbaka till Kina igen. Hon försöker nu att få honom att skriva på skilsmässopapperna. Jag är väl medveten om att man behöver någon form av etablerad kvinnorelation. Det är bara frågan vilka krav som följer med det hela. Att etablera en fastare relation i det här fallet skulle medföra ytterligare ansvar (över hennes son). Tänk ändå så mycket jag har ändrat inställning till i olika avseenden på senare år. Förr skulle jag inte ha klarat av ens tanken på att ta över andras frånskilda kvinnor och ännu mindre deras barn. Nu bryr jag mig inte på sådana saker längre. Inte ens intima samtal om hennes tidigare relationer stör mig något nämnvärt. Kinesiska kvinnor har normalt sätt oerhört svårt för att prata om ex. sex. Det är något de enbart gör och inte pratar om, inte ens bästa väninnor emellan. Men med min ocensurerade långtgående frispråkighet, så får jag dem till att prata om både det ena och det andra. Igår hade vi efter avslutade tvåsamhetsövningar ex. en rolig diskussion om storleken på en penis. Hon bekräftade då att kineser har små penisar (det har jag förresten själv också sett på en allmän duschplats) och så jämfördes det mellan dem, hennes man i USA och min. Jag hade enligt henne den perfekta lagomstorleken (dvs. lagom stor för maximal fysisk njutning) av dessa tre fallen, vilket ju får en att dra på smilbanden en hel del. En sådan närgången diskussion hade jag nog inte klarat av riktigt för några år sedan.

 

Jag hoppas att det inte stör er alltför mycket att jag är så öppenhjärtig med sådana saker som ovan, men det är ju trots allt ett uttryck för den jag är. Och jag vill att ni lär känna mig utifrån ert vuxenperspektiv. Ni behöver inte och ska inte tycka om allt jag gör eller säger. Jag vill bara på olika sätt försöka att utan skyggslappar spegla den person jag en gång för alla är. Och jag måste få göra det på mitt sätt, dvs. naket och ärligt. Jag har ett stort behov av att lämna ut mitt innersta, på gott och ont, ty hur ska ni annars kunna förstå mig och mina innersta skrymslen och vrår. Genom allt detta skrivande, som samtidigt är en form av livsuppgörelse för mig, så är enbart min önskan att det så småningom ska avteckna sig en sammanfattande rättvis bild av mig och mitt innersta väsen, som alltid har haft så mycket gott i sig, men som jag egentligen aldrig har gett en ärlig chans att sitta i förarsättet i mitt livsfordon, men som jag intensivt försöker att ändra på innan det är alltför sent att göra någonting åt överhuvudtaget.

 

Vidare om det här med min relation till kvinnan, så tycks det hela nu vara på väg att kompliceras av att relationen med den här SAS-kvinnan, som jag nämnde i ett tidigare e-mail, utvecklas mer och mer mot en djupare relation. Nyfikenheten på varandra ökar och frågorna blir mer och mer närgångna allteftersom tiden går. Det är daglig skrivkontakt. Jag vet emellertid inte hur hon ser ut ännu. Men, med hennes kavata sätt att uttrycka sig, så förmodar jag att hon ser trevlig ut. Hon har dock nämnt blå ögon, långt blont hår, 1,68 cm lång och fortfarande på ca 52 kg, som också var hennes ca-vikt när hon tog studenten. Hon har ett lika stort intresse av hälsa till kropp och själ som jag har. Och att hon har mängder med djup i hjärnan, förstår man ju av att hon parallellt med flygvärdinneyrket har utbildat sig till samtalsterapeut enligt psykosyntesmetoden. Hon tycks vara en väldigt kärleksfull och livsglad människa. Jag ser en klar röd tråd mellan henne och er morsa i dessa avseenden. Man fastnar tydligen alltid för samma typ av kvinna. Det är ju bara frågan om de står ut med mig. Men jag har som sagt ändrat mig en hel del i en del viktiga hänseenden, vilket väl idag förbättrar mina odds högst avsevärt. Och jag vet hur mycket jag kan ge en kvinna på alla plan, både fysiskt och psykiskt, om jag bara kan hålla vissa själviska attityder och tillkortakommanden i schack. Hon skrev senast, att hon själv var förvånad över sitt utlämnande av sig själv så mycket som jag tydligen har fått henne till; men där väl återigen min stora frispråkighet och öppenhet (dörren till mina livsuttryck står på vid gavel) agerar som draglok. Jag tror faktiskt att det är en kvinna i de högre societetsskikten, eftersom hon bl.a. ex. har nämnt middag med domprosten i Västerås, åka ut till ön (hon bor i Stockholm) och ta upp båten, etc.

 

Senast tog hon upp ett komplex hon har för sin längd och då relaterat till män kortare än henne själv, vilket ju är ganska lustigt och intressant med tanke på min korta växt.

 

Ni kan läsa nedan vad jag skrev till henne:

 

Jaha, det var ju tankeväckande lustigt att du tar upp det där med längden. ”Rädslan” för att du skulle var svensktypiskt lång har inte undgått mina tankegångar. Så, nu är jag något lättad (puuh, spännande utveckling det här ;-)) Nu ska jag nypa tillbaka här ..... så du är rädd för att jag är alltför kort till växten? ;-)

 

Ja, tyvärr får jag göra dig besviken. Om du nu emellertid kan kontrollera ditt väl ingrodda komplex, så får du antingen lägga högklackat åt sidan och ta fram lågskorna igen, eller så vi får skrinlägga planerna (jag pratar naturligtvis endast för mig själv här) på en relation utanför Platons grottväggar. ;-)

 

Skämt åsido så är jag 1,69 (det kunde ju ha varit värre! ;-), vilket faktiskt är hela 1 cm längre än vad du är (passerar jag då fördomsgränsen, eller? ;-)) ..... jag är dock väldigt glad för att mina grabbar är en bit över 1,80). Min ex-hustru var 1,70, men det var aldrig några problem från någondera hållet. Hon gick t.o.m. i högklackat ibland, även med mig vid sidan om. Inte för att det var något komplex för mig då jag var yngre, men det var ingenting jag gillade, då jag bl.a. insåg att jag missade en del längre attraktiva kvinnor på köpet. Det var väl egentligen det enda praktiska problemet jag kunde se. I övrigt finns det många fördelar med att inte dra omkring på en massa kilon här i livet, både hälsomässigt och rent praktiskt. Ex. mat och kläder är ju billigare. ;-) Då jag var som mest vältränad under min sportkarriär, vägde jag kring 70 kg (mycket vältrimmade muskler där). Även om jag har tappat en del av dem med åren, som brukligt är, så har jag ganska mycket kvar (pendlar väl kring 65-67 numera), då jag ju håller igång fyra dagar i veckan. Jag tror faktiskt inte att det finnas många män här i världen, som i min ålder har min vältränade kropp. Men, jag struntar i mannen, så länge som kvinnan gillar den. ;-)

 

När jag var yngre, hade jag trots allt i regel inte något problem med de längre kvinnorna och var då faktiskt ibland tillsammans med en del mycket attraktiva längre damer, som inte tycktes bry sig nämnvärt och som väl tyckte att jag hade en del kompenserande fördelar (man kan ju aldrig få allt här i världen :-)). Då hade jag betydligt mer problem med de kortare kvinnorna, som ju i regel hade komplex för sin längd, vilket de ju inte tyckte om att indirekt bli påminda om. Och detta tilltog i rakt nedstigande led utifrån antalet hjärnceller de var utrustade med. Jag försökte naturligtvis undvika dem med klen hjärna, men ibland råkade jag ju även springa på den typen, då jag alltid har rört mig fritt över alla gränser i samhället (kanske en av fördelarna med att växa upp i ett arbetarhem och sedan skaffa sig en hög utbildning, som raskt tar en från rötternas socialklass tre till dito nr ett.) Hur kan du förresten ha komplex för din längd? Du har ju en mycket bra och gångbar längd (jag gillar bäst den välproportionerade1,65-1,69 längden hos kvinnor) och som bl.a. ger ett brett urvalssortiment bland män? Min äldsta syster (som såg mycket bra ut i sin ungdom), brukade alltid säga att en kortväxt kille fick ha desto mer av allt annat för att hon skulle titta efter dem. Sedan är förresten ögonen det kvinnor tittar mest på hos män (när de väl har lagt längdkollen åt sidan). Detta gäller enligt en gammal undersökning ((1) ögon; (2) händer;(3) ända). Dessutom har många kvinnor bekräftat detta för mig. T.o.m. kinesiska kvinnor tycker att ögonen är det viktigaste i en mans utseende. Det är således kanske inte konstigt att hon i regel gillar västerländska män. Intressant att notera i sammanhanget är att de dessutom kan finna äldre västerländska män sexiga, vilket inte alls gäller den kinesiske mannen, som ju fortfarande klär sig lika töntigt och grått och tråkigt som sin föräldrageneration.

 

Så, om du nu ska bryta ännu mer mönster, då du ju redan är på god väg, och jobba med ditt längdkomplex, så måste vi helt enkelt se varandra djupare i ögonen på kort avstånd. Det var kanske meningen (man kan ju se tecken i allting, om man vill) att jag skulle korsa din vandring mot högre utveckling, för att du skulle få en ärlig chans att brottas med din ungdomskvarnsten på allvar. ;-)

 

Jag ska nu ta bladet ur munnen helt och hållet (man måste ibland chansa vilt här i livet och spränga alla fördämningars gränser; antingen blir det skit av det hela eller så blir det jackpott) och via e-mail skicka dig ett av mina bättre foton av mig själv på senare år (verkligheten kan således alltid vara sämre än fotot, men det ger ändå de vidare ramarna), samt senaste foton på mina två underbara killar. Jag är kanske helt enkelt inte din typ för närmare granskning!? ;-)

 

Vad vore livets glans utan chans? Och du, ... livet vore bra trist utan risk?

 

Ha ännu en bra dag i kall gård och varm stuva.

Lars

 

Jag fick nyss svar från henne:

 

Skrattar o ler....jag har ej komplex för min längd inte över min kropp överhuvudtaget. Det var över mina egna tankar att jag tänkte som jag gjorde när män är kortare........ja du ser jag får det rakt in!?

 

Jag tycker nog som de kinesiska kvinnorna ögonen och ögonen de säger allt. Det är därför som jag egentligen ej gillar detta medium. Jag behöver ögonkontakt, själskontakt. När jag gjorde en ögonoperation för något år sedan så var jag mest orolig för att något skulle försvinna i mina ögon, då jag anser dem vara din själs spegel. Jag hade en mycket intressant diskussion med min ögonläkare, och operationen var väldigt lyckad . Så jag brukar säga att jag har nya ögon, när jag går in i gamla mönster ,- lena använd dina nya ögon

De har jag bruk för Nu, Som du förstår kan vi ej ses Nu när jag vet din sanning;)))

Superironi mest riktad till mig själv....

 

Jag gillar ditt sätt att skriva för det säger väldigt mycket om dig som person, så självklart tycker jag det ska bli kul att ses när min nästa tur till Peking står på programmet. Garantier får vi ju aldrig, det har jag som sagt lärt mig den hårda vägen. Nu kan det ju också vara så att jag ser till att leta fel för då är det mindre smärtsamt. Det är väl därför jag har problem med avsked, däri ligger mitt stora sår. Så att träffa män som är gifta, otrogna, bor i ett annat land "totally safe for my heart". Då min skilsmässa varit lång brukar jag istället utgå från när T o jag berättade för barnen och det var 98, då hade min man levt parallellt med en annan kvinna och jag buffrat mot barnen och stängt av mina egna känslor.

 

Nu vaknas det och jag måste ut med tessie...

Fortsättning följer......

L

 

Jag svarade tillbaka:

 

Ja du, utvecklingen av vår kontakt är oerhört djupintressant på olika sätt. Dock tycks vi vara "skrämmande" lika i vissa hänseenden.

 

Jag hatar också avsked och vill helst undvika dem. Då jag har hållit tal i något sådant sammanhang, har alltid min röst stockat sig och tårkanalerna har haft fullt sjå med att andas. Ibland, när jag skriver om känsliga ting, så trängs tårarnas livssmärta i mina ögon. Ofta då jag ser känslosamma avsnitt på film, så gråter jag i min ensamhet och hjärtat fortsätter ibland att gråta långt efteråt och min ungdoms varför, varför och varför tränger sig på på nytt.

 

När jag var ung och jagade tjejer, så letade jag alltid fel på tjejerna (jag var oerhört kräsen i mina val) enbart för att hitta ursäkter för att dra mig undan i min yttersta rädsla för att bli besviken vid dags ände. Om jag inte gav mig alltför långt in i relationen, så behövde jag ju inte heller ta risken att bli besviken framöver. Detta fungerade bra ända tills jag hittade min ex-hustru. Hon hade inga egentliga fel och hon var så vacker, så att jag fann inga ursäkter för att kunna dra mig undan.

 

L

 

Mitt aktiehandlande går fortfarande tyvärr i stå och jag står fortfarande på plus minus noll för december. Marknaden står fortfarande och väger, och det är otroligt svårt att veta från dag till annan vart det hela ska ta vägen. Det ska bli intressant att se vilken utveckling som kommer i morgon måndag.

 

Så lite saxat från AG (AktieGuiden):

 

Fler kommentarer angående Ensamhet

 

Någons kommentar:

 

Beröringspunkten är nog att religiösa skrifter i så hög grad berör frågor kring vår existens. Reflektion är en bristvara i dagens samhälle, och det värdesätts kanske inte heller längre. Dessutom är det oerhört lätt att låsa upp all sin tid, så att det inte återstår någon tid för reflektion. Till och med det avspända samtalet är en bristvara, därför att vi är dåliga på att ge det tid.

 

Att "hoppa av livskarusellen" och ställa sig vid sidan om är modigt gjort. Det är många som i ett sent skede av livet inser att de har ägnat det åt alldeles fel sak.

 

Kanske har du läst Peter Nolls "Den utmätta tiden" där författaren om cancersjuk får tid att reflektera, och slås av futtigheten i mycket av det som han tidigare fann viktigt, t ex att skriva juridiska arbeten som han innerst inne visste skulle glömmas bort inom något decennium.

 

Det är lätt att fortsätta med något av gammal vana fast man för länge sedan har glömt bort varför man satte igång. Pengar och aktier är en sådan fälla. Vi kan mäta vårt resultat i kronor och öre, och inbilla oss att det är viktigt, medan det som vi egentligen värdesätter sällan går att mäta i siffror.

 

Jag kommenterade tillbaka:

 

Jag sympatiserar till fullo med det du skriver.

Jag har ännu inte hört talas om någon som på dödsbädden uttrycker tankar i stil med: Jag önskar att jag hade jobbat mer, eller att jag hade tjänat mer pengar, etc.

Du har ett mycket viktigt påpekande i det där med pengar och aktier. Det gick upp för mig efter ett tag, att jag var på väg in i en ny fälla. Det är således något som jag bearbetar inom mig själv för att försöka få ett balanserat förhållningssätt till det (något vettigt måste man ju trots allt syssla med). Mitt första steg var emellertid att komma ifrån det tuffa och frustrerande projektledarjobbet på internationell nivå, som jag har sysslat med i ca 25 års tid världen över.

 

Samme Någons kommentar:

 

När jag skrev mitt inlägg återkom frasen "det är lätt hänt" många gångar innan jag fann andra formuleringar. Nuförtiden tvingas vi sällan till någonting, men det finns många fällor. Vi får många tillfällen att komma in i en situation som är svår att ta sig ur. Professionellt tar det emot att "växla ned" därför att vi går miste om status och pengar. Och ibland är det först efter många år som vi kommer till insikt om att vi valde fel. (Denna insikt lär vara mycket smärtsam t ex inom psykoanalys, därför att den tid som har varit är förbi.)

 

För att återknyta till religionen, kan de sju dödssynderna även tolkas som "ett beteende, vilket kan leda till olycka om man hängav sig åt det". Tonvikten ligger då inte på förbudet, utan på faran i att ägna sig åt någonting i övermått. Om pengar är en fara beror kanske på vilken funktion de fyller? Jag känner en gammal dam som sade om sin far att "när han inte lekte med oss, höll pappa bara på med affärer, för det var ju det roligaste han visste". Förhoppningsvis är pengar en följd av att man gör det som man verkligen tycker om.

 

Jag kommenterade tillbaka:

 

Ja, livet är sannerligen inte svart och vitt. Det finns så oändligt många nyanser i allting. Vidare är ju allting relativt, dvs. ingenting är absolut det ena eller det andra i varje givet ögonblick. När man skriver ned sina djupare tankegångar och strukturerar dem i skriftspråkets klädesdräkt, så kan mycket låta så enkelt och självklart för läsaren. Men, beskrivarens verklighet är ju betydligt mer komplicerad än så. Och, det vet vi egentligen alla via de egna unika livserfarenheterna. Det enda, som vi kanske emellertid glömmer bort ibland är att det gäller för praktiskt taget alla andra människor också.

 

Lena (min nyfunne kvinnovän) skrev:

 

Ja så sant "Life has many shades of grey" som jag brukar säga.

"Ensamhet" på engelska har vi alone or lonely.

Att kunna vara med sig själv och må bra, att ens egna hål är fyllda. Då är det genast lättare att träffa någon annan för då behöver ej den personen fylla upp dina sk hål (ja jag ser vitsarna komma). Vilket innebär att vi älskar oss själva och då kan vi också älska den andra personen för vad den är och inte för vad han/hon kan göra för oss.

 

Idag lämnar vi relationer för att genast skaffa nya, det borde vara plikt på att stanna upp och fundera vad handlar det här om?

Vad håller jag på med? Framför allt vem är jag? Accepterar vi oss för vad vi är, då är det också lättare att acceptera en annan person för vad han/hon är.

Idag är ensamheten gigantisk och jag vill säga även i många relationer är Ensamheten gigantisk. Jag återkommer till KOMMUNIKATION=RELATION det är ett kretslopp som behöver medvetet underhåll allt dör utan näring även relationer.

Så kommer den värsta faran i detta scenario RÄDSLAN och den har många ansikten.

Livet är här och NU.

 

Jag kommenterade tillbaka:

 

Du har så oändligt rätt i det du skriver, så jag har inget att tillfoga, då jag i så fall enbart skulle upprepa med mina egna ordvarianter det du redan säger så bra. Ditt inlägg talar således helt för sig själv.

 

Det där med att fylla hål var ju dubbelbottnat käckt, men jag hann faktiskt inte tänka så långt, innan jag kom till din parentes, som fick mig att dra på smilbanden. Hellre förekomma än förekommas! :-)

 

Ett intressant inlägg från en av grundarna till Aktieguiden:

 

Med anledning av en annan diskussion på Aktieguiden tänkte jag kortfattat försöka redogöra för min syn på Aktieguiden och Aktieguidens framtid. Kanske är det värdefullt för någon att känna till lite mer kring mina värderingar och hur jag tänker.

 

Jag är en sådan där människa som gärna vill göra ett fint avtryck under min tid i den här världen. Enligt mitt sätt att se kan jag göra det på två olika sätt; antingen genom att hjälpa andra människor eller genom att skapa upplevelser för andra människor. Båda dessa saker tror jag att jag kan uppnå genom att ge av mig själv, min tid, min kunskap, mina tillgångar, min fokus och vad annat jag nu har att ge av som är av värde.

 

Aktieguiden för mig är ett sätt att försöka uppnå en liten del av ovanstående. Min förhoppning är att ni som är Aktieguidens medlemmar ska få ut någonting av att vara med här. Nya bekantskaper, nya kunskaper, nya möjligheter, mer pengar, någon att dela glädje och sorg med, eller kanske bara en chans att själv kunna bjuda andra på en liten del av vad ni har att ge. Jag vill minnas att någon på Aktieguiden har skrivit i sin sidfot att "pengar är inte allt här i livet". Det, om något, tycker jag är en understatement. Även om Aktieguiden aldrig varit något framgångsprojekt intäktsmässigt så har avkastningen ur mitt perspektiv varit god (för att tala i termer som hör hemma på en aktiesida).

 

En medlem sade till mig vid ett tillfälle att "hittills har du imponerat mer som webbmaster och skapare av communities än som affärsman". Jag har tänkt mycket på den formuleringen och har förståelse för hans uppfattning. Hittills har över 21 500 medlemmar registrerat sig hos oss och trots det har vi inte tjänat några pengar på det här projektet. Visst var det dålig timing att starta då vi startade men ändå, kan klimatet verkligen ha varit så dåligt att man inte kunnat få in lite pengar på reklam? Nej kanske inte, men min personliga åsikt är att det finns värden som är viktigare att försvara än att till vilket pris som helst kommersialisera Aktieguiden.

 

Av alla olika företag och projekt som jag jobbat med under mina första 28 år är Aktieguiden det roligaste. Anledningen är ingen annan än att jag känner att jag får någonting väldigt värdefullt tillbaka från er. Ur inkomstsynpunkt har projektet hittills varit en katastrof, men tack vare att allt fler bidrar till vår utveckling och fortlevnad genom den frivilliga medlemsavgiften så minskar behovet av kapitaltillskott från mig själv. En vacker dag kanske man till och med kan få möjlighet att ta ut en liten lön, men framtiden får utvisa om så blir fallet.

 

Jag har också mina mörka stunder. Ibland inbillar jag mig att de kommer oftare än vad de borde göra och ibland inbillar jag mig att de är mörkare än de borde vara. Men varje gång, efter en kort tids eftertanke, konstaterar jag att det är synd att gnälla och bestämmer mig istället för att försöka göra någonting bra för att förändra situationen. Jag kan erkänna att jag sällan varken tittar på eller läser nyheter. Anledningen till det är enkel; det händer så mycket deprimerande saker omkring oss och det är alltid så svårt att kunna hjälpa till. Då sätter jag mig hellre här vid Aktieguiden och försöker bygga vidare på vår positiva gemenskap här.

 

Vi har en lång lista med idéer till hur vi ska kunna göra Aktieguiden ännu bättre och i ännu högre utsträckning passa de behov vi ser i dagsläget. Jag tycker att våra chanser att förverkliga dessa idéer aldrig har sett bättre ut än de gör idag.

 

Anledningen till att jag låter er ta del av – märk väl – mina funderingar på det här sättet är att jag vill att ni ska veta att jag kommer fortsätta kämpa och göra vad jag kan för att hålla Aktieguiden vid liv och samtidigt utveckla projektet vidare. Med er hjälp är jag övertygad om att vi kommer nå långt.

 

August Strindberg sade en gång att "genom att försöka med det omöjliga når vi högsta graden av det möjliga". Jag tycker om den formuleringen och jag tycker om att utmana den. Tänk om vi - några år in i vår civilisations tjugonde århundrade - lyckas skapa en plats där människor bidrar till varandras välmående och framgång...

 

Jag kommenterade:

 

Staffan!

 

Du har min odelade beundran och uppskattning för din livsinställning.

Ett stort tack!

 

Ja, så var det slut för den här veckan.

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ...

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080825

 

Mitt oväntade och påtvingade snöpliga och nesliga avhopp från arbetskarriären ledde till aktietradande on-line fr.o.m. våren år 2002 och därmed skrivande på Aktieguidens webbsida för aktieintresserade. Allt detta var ytterligare en pådrivande intensiv aktivitetsdimension i mitt just då otyglade liv på kvinnofronten. Mitt behov av uppskattning och erkänsla, som ju bl.a. stukades ordentligt i.o.m. jobbavhoppet, fick genom mitt flitiga och ihållande skrivande utrymme att plocka poäng. Jag var under två perioder den populäraste skribenten, trots att jag egentligen inte tillförde så värst mycket med direkt aktieinitierad kunskap. Det var mest min förmåga att på ett fantasimedryckande sätt fabulera i den torra siffer- och historikstatistikvärlden som gav mig den positionen. Men det gav mig åtminstone en känsla av erkänsla och uppskattning utan egentliga krav och skyldigheter i det verkliga livet, eftersom det enbart rörde sig om cybermoln på en egenmålad, blå egohimmel.

 

Jag var i den här vevan mitt uppe i ett intensivt levnadsskede, och jag verkligen trodde på och försökte få en förändring till stånd av mitt livsspår genom att bryta med mina tidigare livsattityder. Teorimästaren var således åter i full galopp på sin vita springare med kungakappan käckt fladdrande för vinden, med stora förhoppningar till och tro på en kvarstannande varaktig livsförändring i sitt dittills delvis själsfattiga liv med insedd fel prioritetsordning på livsmålen och medlen för att nå dem. Jag hade, som ett led i min nya livsinsikt, påbörjat mina veckbrev till mina två söner Sverige, i vilka jag löpande i princip försökte förklara för dem vem jag var som människa. Jag själv visste inte vad min far var för sorts människa, då vi hade en ytterst liten och kärlekslös kontakt med varandra. Bortsett från att jag alltid har haft ett stort behov av att förklara mig för andra, som ett förmodat försök att få acceptans och uppskattning för den jag är, så ville jag i varje fall att mina söner skulle ha en greppbar uppfattning om mig som människa, med de fel och brister som jag nu hade en gång för alla.

 

Att skriva en fullt uppriktig självbiografisk bok måste sannolikt alltid såra någon som känner sig orättfärdig beskriven eller avslöjad inför alla andra i sådant som egentligen säjs eller görs i förtroende två människor emellan. Man sviker således lätt förtroenden. Men om man ska kunna förmedla ärligt vem man är som människa, så är det tyvärr oundvikligt och ger en emellanåt dåligt samvete, eftersom man med en ärlig läggning också vill vara rättfärdig, väl medveten om ens subjektiva tolkningar. Att jag själv aldrig har varit rädd för sanningen, även den obehagliga och negativa, vad jag nu än har tyckt om den, hjälper väl emellertid till att tona ned mitt empatibehov och dåliga samvete för svikna förtroenden. Men framförallt ville jag att mina söner skulle veta den nakna sanningen för eget bedömande och inte behöva leta efter sin far bland förklädnader eller med förljugna kläder. En förklädd kejsare är förvisso lika naken under kläderna som alla andra, men skenet utanpå kan tyvärr lätt bedra den sanningen.

 

En sida av mig tycker inte om att lämna ut andra människor för fri beskådan av kreti och pleti. Men en annan sida säger att det inte går med någon större trovärdighet att försöka tala om vem man är genom att undanhålla särskilda valda delar i sitt lovvärda uppsåt att inte lämna ut och därigenom riskera att såra andra människors känslor, som en gång har delgivits och utbytts med en under ömsesidigt integritetsförtroende för varandra. Ärligheten och nakenheten blir därvid en slags legitimitet i sig för att kunna vara så sanningsenlig så långt som det är möjligt för att kunna beskriva vem man är. Återigen är således mitt egobehov av uppskattning och erkänsla större än påkallad vårdnad och skydd av andras personliga integritet. Så hur jag än vrider och vänder på saker och ting, så slår jag alltid någon eller några egoknutar på mig själv och mina alltför höga inre ideal. Jag tycks med andra ord aldrig ha lärt mig att rätta mig efter att acceptansen och gillandet av mig själv går före andras diton av mig, och som är en förutsättning för att man verkligen ska kunna ta till sig dem senare.

 

Att slå mig till ro i ett tvåparsförhållande var för mig inte någon enkel ekvation att lösa, eftersom jag antagligen fortfarande hade större krav än egentligen berättigat. Det var en sak med sexumgänge utan några direkta relationsförpliktelser, men att etablera ett mer fast förhållande tog emot. Det var väl egentligen först då en kvinna var omotståndligt attraktiv, som jag var beredd att åtminstone för ett tag stoppa undan mina själviska (under)medvetna relationsvillkor. Men att tro att en mycket attraktiv kvinna på sikt accepterar en självisk man är orealistiskt, ty hon står ytterst sällan utan godtagbara alternativ, eftersom det finns gott om män som sjunger romantikens uppvaktande och förförande lovsånger, likt fåglarna prålar sig i djurvärlden, oberoende om de senare kan leva upp till det i verkligheten eller inte, när väl sextillfredsställelsen har fantiserat färdigt.

 

Kinesiskan Lani, som jag hade ett förhållande med i drygt sex veckor, sa på lördagen att hon tyckte om mig en hel del. Vi träffades så långt på veckosluten och hade då alltid tillfredsställande sexutbyte. Men det skulle så småningom tyvärr komma att inte vara tillräckligt för ömsesidigt gensvar i tvåpar. Jag kunde i varje fall konstatera att jag hade lyckats att kapa en del själviska krav avseende kvinnans tidigare mansförhållanden och lägga dem åt sidan som något ointressant och betydelselöst. Så på något sätt bildar eller symboliserar alla ens kvinnorelationer pärlorna i ens livshalsband och som var och en bidrar med sin unika pärla.

 

Genom skrivandet på AG utkristalliserade sig så småningom två mera varaktigt återkommande kontakter med svenska kvinnor, varav den ena utvecklades på romansplanet. Och då väl intresset har väckts från ömse håll ger stegvis det ena det andra, eftersom vi alla, såväl kvinnor som män, egentligen alltid är öppna för och väl söker närmare relationsetableringar och ytterst intima överlevnadskontakter. Människan är alltså alltid på hoppfull gång och hoppfullt språng i den ständiga överlevnadstrampen. I varje fall så utvecklades den ena mer och mer mot en djupare relation. Och p.g.a. denna kontakt med Lena, som hon hette, så började det bli komplicerat med Lani i Kina versus Lena i Sverige, eftersom jag aldrig har kunnat engagera mig på allvar i två kvinnor samtidigt. Äkta kärlek är för mig baserad på monogami. Att ha seriösa relationstankar under en längre tid med mer än en kvinna i taget, har alltid varit en praktisk omöjlighet för mig, då det inte kommer överens med mina yttersta innersta ideal utan konkurrerande internkval. Lena var emellertid en intellektuellt intressant kvinna och jag började fundera på framtiden och en ny tvåparsrelation. Jag trodde också att jag hade ändrat mig i vissa avseenden och som innebar att jag skulle kunna hantera en krävande, självständig kvinna på ett mindre själviskt sätt än tidigare. Men ännu hade inte den nya verkligheten kommit ikapp den nya teorin.

 

Lena brottades med samma livsfrågor och funderingar som jag. Och den fråga som jag väl inte ställde mig just då, och som jag borde ha ställt mig, var om vi egentligen var en lyckad tvåparsrelation. I ett helmoget förhållande vore det kanske det. Men vid respektive otillräcklig mognadsnivå, så vore det nog snarare tvärtom. Och först i ett senare skede insåg jag att vi nog trots allt inte var tillräckligt mogna för varandra. Jag kände egentligen Lena alltför litet för att kunna bedöma henne, men jag själv var definitivt inte mogen. Det var i varje fall vad jag inbillade mig något senare och till sist agerade utifrån, fel eller rätt. Om vi sedan förtjänade att möta varandra och ev. lära från varandra, förblev en lika obesvarad fråga. Människan vill ju så gärna finna meningsfullhet, även där det inte finns någon, för att rättfärdiga sina egna göranden, låtanden och tänkanden. Men vi lägger nog mycket energi på att rättfärdiga i stället för att bara helt enkelt konstatera och acceptera nerlagd energi och gå vidare. Jag fick i varje fall en period av kärlekshopp och som alltid gläder hjärnan och kroppen för ett tag.

 

Lena missförstod kanske mig angående egna komplex för längden. Vad jag varje fall menade var att kvinnor som tycker att det är mycket viktigt med en lång man, kan ha komplex för den egna korta längden och därmed vill kompensera sig med en längre man. Hur som helst tror jag att hon var lättad över att jag i varje fall inte var kortare än hon själv. Jag ville emellertid nog vara en centimeter längre än Lena, ty jag var nog snarare 1,68 cm, fastän jag nu en gång i tiden hade varit 1,69 cm i uppsträckt läge. Så kanske jag med tanke på ev. känslighet för mannens längd, skarvade 1 cm med sanningen. Men vem kan å andra sidan sett verkligen se skillnad på 1 cm?

 

Att kvinnor föredrar längre män är ingen hemlighet, då det primitivt sett känns tryggare för överlevnaden. Det är förstås en förlegad syn, eftersom de fysiska krafterna inte längre spelar någon roll för överlevnaden. Men vi är alla fortfarande känslomässigt bundna vid våra gennedlagda (nat)urfördomar, fastän vi också har förmågan att kunna rationalisera bort sådant som inte är relevant längre för överlevnaden. Jag fick trösta mig med andra kompenserande fysiska företräden.

 

Smärtsamhet eller ångestseparation vid avsked var en känslighet som både Lena och jag hade gemensamt. Men, det har vi kanske gemensamt med många, eftersom de gemensamma energifälten snabbt binder samman och man saknar den del som försvinner när känslobindningarna upplöses och efterlämnar en energitomhet. Att leta fel hos motparten, både fysiska och karaktärsmässiga för att finna ursäkter för att dra sig ur och därmed minska rädslan för framtida separationsångest, är kanske också ett normalt mänskligt fenomen.

 

Jag hade i det läget inte träffat Lena i verkligheten. Och utseende kan man tyvärr aldrig helt bortse från, eftersom man till syvende och sist även ska trivas med det i det dagliga ekorrhjulet. Och de krav man under livets gång har inbillat sig att man kan få uppfyllda på det planet, de fortsätter man nog livet ut med att hålla vid liv. Dock kan en viss avskrivning ske med ålderns rätt. Och med hennes kavata sätt att uttrycka sig, så förmodade jag att hon såg trevlig ut. Det må ha varit en blandning av önsketänkande och en slags uppfattning grundad på mina tidigare samlade erfarenheter av kvinnor och deras uttryckssätt och beteenden. Då man sannolikt fastnar för samma typ av kvinna, så såg jag den klara röda tråden med min ex-hustru. Det är ju bara frågan om de står ut med mig och mina fel och brister, då väl den på sitt sätt lättsin(n)liga kurtiseringsperioden är förbi, även om nog så allvarlig i sig, och de dagliga trivialiteternas skuggboxning har tagit vid. Då jag fick för mig att hon var en kvinna i de högre societetsskikten p.g.a. vissa saker och situationer, som hon nämnde så där lite lagom käckt i förbifarten som om att det var en del av hennes normala vardagsliv, gjorde det mig något fundersam, eftersom jag definitivt inte kände mig hemma med den välpolerade ytlighet man så ofta finner i sådana kretsar. Och om hon nu själv inte tillhörde den, så inbillade jag mig att hon ville förmedla en identifikation med den, då hon ex. bl.a. nämnde att ha varit tillsammans med flygkapten (dock naturligt i sig, eftersom arbetskollegor), läkare, etc. Om inte annat så placerade det i varje fall henne på en viss kravnivå avseende mäns sociala status.

 

Det är kanske på sitt sätt en tröst att vi alla mer eller mindre brottas med existensfrågor utifrån våra egna små livsperspektiv, samt att de flesta av oss tyvärr blir slagna till slant i jakten efter det meningsfulla livet och dess guldskimrande lyckoringar. Om man måste säkra sin brödföda i en daglig kamp för överlevnad, så finns det knappast utrymme för lyxen att ifrågasätta sina vägval, utan det är enbart att trumma på den trumma man har. Mitt eget liv blev inte så storslaget vänt, som jag hade hoppats på, utan tvärtom så minskade mitt vändutrymme allt efterhand. Jag satte mig på de åkrar jag förtjänade att skörda på. Men jag vägrade ändå att ge upp trots min höga ålder och dess hårt kapade framtidsmöjligheter. Det återstod nu endast att sträcka ut på återstående etapp.

 

Existens, reflektion och religion hänger samman. Religiösa människor söker och finner svar på sina existentiella frågetecken hos sin Gud. Det man inte finner tillfredsställande svar på, söker man svar på genom reflexion och böner i hopp om att slutligen finna dem. Men att vara religiös innebär säkert inte att man har fått svar på alla sina frågor, trots att det kan tyckas så utifrån sett. Även den djupt religiöse har säkerligen sina återkommande tvivel, men som han/hon ser som en prövning och som det ju egentligen också är. Det är först då man prövas, som man vet om ens tro håller för påfrestningarna av det ifrågasatta och de uteblivna svaren. Men oftast tycks man nöja sig med svaret att endast Gud vet varför, och att man accepterar hans icke röjbara hemligheter. Om det inte vore så, skulle tron förlora sin egendefinition och trosdrömmarna plockas ned på den karga jorden. Och då skulle nog den religiösa skaran snabbt minska.

 

Tron på att man ska mötas igen efter döden och med alla sina sinnen och sin kropp i fullt världsligt behåll, anser jag vara högst egendomlig och ologisk. Om man nu möts igen överhuvudtaget, så har jag svårt för att se hur det skulle fungera i praktiken, dvs. om nu sådana begrepp är meningsfulla i det sammanhanget. Låt oss tänka den hemska tanken att ett litet barn dör och de religiösa föräldrarna övertygat tror att man ska möta sitt lilla barn igen i himlen, när man själv dör. Om man nu som förälder dör först då man är mycket gammal, så blir min första fråga i vilken ålder man möts. Möts man i barnets ålder vid dess död eller i sin egen eller i någon annan ålder? Och hur knyter man samman avbrottet i familjebanden, som just kännetecknar vad en familj är, nämligen en gemensam historia. Och föräldrarnas föräldrar måste ha samma problem när man ska återknyta sina familjeband med de barn som har egna barn, med egna barn, etc. Det går alltså inte att rycka ut och isolera endast ett familjeförhållande utan att påverka ett annat. Ja, det finns i varje fall ingen som helst fattbar logik i det hela. Men ifall man nu skulle kunna göra det hela till en ålderslös och fysiskt avhängd festtillvaro, så skulle även själarna få samma problem med isolerade familjeenheter. Den enda möjligheten skulle vara om man lever i en slags cybersamvaro utan gränser eller begränsningar, och där man skulle kunna likna alla liv på jorden som ett gigantiskt arkiv av filmer och vilka man skulle kunna låna och aktivt delta i efter eget tycke med egna manus. Det är bara en fråga om man skulle fastna i eviga manus- och redigeringsarbeten. Det kanske enklaste sättet att skjuta denna hypotetiska fråga åt sidan är att hänvisa till dimensioner som vi inte känner till eller förstår, som de begränsade varelser vi nu är.

 

Att ha rätt perspektiv på sitt liv inom reparerbar tidshorisont, skulle man önska vore fallet för långt fler än som är rådande, inklusive en själv. De flesta av oss gör emellertid så gott vi kan och omständigheterna tillåter oss. Att inse alltför sent, kan man fråga sig huruvida det är bättre än att inte inse alls. Men att inse sent kan ju vara bättre än inte alls, dvs. om det nu kan förändra någonting till det bättre under resterande livssträcka. Men då blir frågan hur man definierar eller vad man menar med ”alltför” sent. Att enbart ångra det man gjorde fel, eller det som inte blev gjort, kan vara förrädiskt enkelt om man tror att bara man kunde vrida klockan tillbaka, så skulle man kunna leva om sitt liv på ett bättre sätt. Men det vore för mig att totalt bortse ifrån den man var och är, ty med detta följer obönhörligen irreversibla konsekvenser. Livet är inte ett smörgåsbord, där man plockar åt sig utvalda delar, utan man får snällt äta det som är framdukat åt en, oberoende av om man tycker om det eller inte. De förnödenheter som en gång stoppades ned i ens arvsryggsäck, är vad man har att plocka upp och förtära på sin livsvandring, när man är hungrig och måste äta för att överleva. Däremot tror jag att man kan plocka ut en del av innehållet och stoppa in nya förnödenheter för den fortsatta livsmarschen. Men den bit som man redan har vandrat, gjorde man med hjälp av de förnödenheter man hade tillgängliga just då. Alltså är det meningslöst att ångra sådant som man inte längre kan göra någonting åt, utan man kan endast koncentrera sig på sådant som man kan göra någonting åt till gagn för den fortsatta livsmarschen. Det vore annars som att ångra att man ex. åt bruna bönor i går. Det går ju inte helt enkelt i betydelsen att vara ogjort, eftersom det för länge sedan redan har omvandlats till något annat utskjutsat brunt, bortsett från handplockade delar som kroppen behöver och redan har använt eller kommer att använda sig av.

 

Det dummaste jag gjorde, när jag tog min time-out, var att börja med daglig aktiehandel. Och om bränt kapital var värt det utifrån nya livsinsikter återstår att se. Jag insåg tidigt att de frustreringar jag hade lämnat bakom mig, bytte jag bara ut mot ny sorts frustreringar och som inte alls tillfredsställde de tidigare undanställda inre behov som jag nu var på jakt efter. Jag var således fast i en ny frustrationsfälla, och som jag försökte tona ned betydelsen av. Den enda förmodade vägen tillbaka till säkrad ekonomi under pensionstiden vore att drygt fem år senare få ett nytt jobb och att kunna jobba under några år till efter den officiella pensionsålderns ingång och då helst i totalt fem år till, dvs. fram tills jag skulle fylla 70 år. Det var inte bara en fråga om jag skulle kunna hitta jobb, utan också om mitt hjärta skulle komma att klara av det, eftersom det säkert skulle komma att innebära nya frustreringar. Det enda jag nu kunde göra var att odla sådana tanketrådar som skulle bereda mig lämpliga mattor för att på bästa sätt kunna ta de steg som skulle komma att erfordras.

 

Grundaren av AG var en människa som också sökte livsmening och som försökte se det i bildandet och drivandet av AG, trots att det inte inbringade honom tillräcklig försörjning. För honom var kommunikationen med andra människor och vad han hade skapat till andra människors glädje och nytta långt viktigare än pengar. Det är en beundransvärd inställning i dagens krassa och själviska värld. Dock förstod han att vägen till lycka inte går genom vad andra kan ge honom utan genom vad han kan ge dem, ty den som osjälviskt ger av sig själv får mångdubbelt tillbaka av andra. Dem energifält man skapar genom givandet, energiserar andras energifält att ge av sig själva. Han fick emellertid liksom alla vi andra emellanåt kämpa med sina ”svarta hål”.

 

VECKOBREV 251 ~ 021222

 

Marcel/Patric!

 

Så var det då den fjärde adventssöndagen, och julen ligger andäktigt inpå bara knuten. Snön ligger fortfarande kvar här i Beijing. Igår var första dagen jag var ute och gick i snön. Det var nästan med lite småskuttande barnslig förtjusning, som jag stegade iväg på lätta och glada steg till affären för att veckomatshandla.

 

Kanske hjälpte också relationen med Lena till en hel del och som har utvecklats på ett enastående djupt sätt under den senaste tiden. Det hela är mycket märkligt egentligen. Och jag skulle aldrig ha kunnat ana att det genom den här Aktieguiden skulle kunna ske något sådant. Normalt sett går en parrelation i ordningen se, prata och skriva, men denna har blivit precis tvärtom, dvs. skriva, prata (jag har ännu inte ringt, men har fått hennes tfn nr.) och se (enligt planer 29-30 jan, då hon har flygning till Beijing). Jag tror att Lena hade en smula ångest härförleden, då hon uttryckte sin ledsamhet för att träffa män hon gillar boende långt bort i främmande land. Hon skrev någonting i stil med att vara trött på. Hon tycks vara en hyperaktiv människa och har många bollar i luften samtidigt. Hon fick väl således lite andnöd och kände ett behov av att ligga lågt t.v. Det var bara att släppa på förtöjningslinan ett tag. Hon skrev bl.a. följande: ”Så träffar jag en intressant människa som känns bra att ha kommunikation med...så naturligtvis så bor du far away....”

 

Hon kände sig således lite kylslaget låg ett tag, men tycks ha kommit tillbaka in i värmen igen. Hon har ett stort behov av frihet och att härska över sitt eget liv (liksom er mor), men ändå plats för en nära relation. Igår morse då jag vaknade, drabbades jag av ångest över vad jag egentligen hade gett mig in i. Jag vet inte ens hur hon ser ut ännu. Och även om nu inte det är det allra viktigaste, så är det ändå viktigt nog att man trivs med varandras utseenden, vilket inte handlar om att de ska vara perfekta. Det enda jag vet är att hon har blå ögon och långt blont hår. Med tanke på att hon har två flickor i åldrarna 12 och 15 år, så bör hon ligga kring 40-årsåldern. Helt anskrämlig kan hon ju inte heller se ut, då hon är flygvärdinna, fast SAS flyger omkring med en hel del rymdhäxor. Det känns t.o.m. lite pirrigt på förhand att ringa upp henne (jag gör väl det under julhelgen). Vad börjar man med? Hej! Det här är tomten i Kina, eller? Risken är oerhört stor att man fantiserar ihop förväntningar som inte kommer att kunna uppfyllas, och då ligger den obehagliga och smärtsamma besvikelsen på lur för att obarmhärtigt slå till igen. Konflikten med relationen med Lani, min kinesiska flickbekant, växer inombords. Och schizofreni är ju inte precis min signaturmelodi. Men det finns ju inte heller någon anledning att gå händelserna i förväg, utan jag får allt vackert invänta den dag då vi träffas (kommer att bli nervöst även det).

 

Det är förresten mycket med “l” och “a” i såväl nya som gamla relationer. Förutom mitt eget namn Lars, så finns de i Gunilla, Lani, Lena och Lenas döttrar heter Viola och Linnea. Det finns även i Marcel. Patric får nöja sig med ett “a”, men det är gott nog. :-)

 

Det är mycket som har förändrats för mig och i min närrelation med mig själv under det senaste året. Om man läser nedanstående horoskop, som Lena skickade mig, så säger det oerhört mycket om min nuvarande situation. Jag tycker att det är ruskigt väl speglar mitt mentala tillstånd just nu.

 

Översatt från engelska till svenska:

 

Intellekt och Intuition

***

 

Giltigt under många månader: Detta är en av de mest fantasirika perioderna i ditt liv på ett positivt sätt. Ditt sinne kommer att vara i stånd att skapa med ovanlig lätthet, men du kommer fortfarande att kunna skilja mellan verklighet och produkterna av din fantasi. Om du någonsin har velat skriva prosa eller poesi, är detta tiden att försöka, fastän framgång inom detta område kräver någon indikation av skrivförmåga i ödelsediagrammet.

 

Denna influens betecknar en av de få gånger i livet när det rationella intellektet och de intuitiva och känslofunktionerna är i stånd att arbeta tillsammans som ett team. För de flesta människor motarbetar vanligtvis dessa två områden av sinnet varandra oavsiktligt.

 

Lyckligtvis, sträcker den intuitiva känsligheten, stimulerad av denna influens, ut till dina relationer med andra. Du förstår vad andra människor tänker med mycket mindre verbal kommunikation än vanligt, nästan som om du kan se in i deras sinnen och se vad som händer där. Följaktligen kommer dina strävanden att kommunicera med andra att vara mycket effektivare nu. Andra kommer att förstå och uppskatta det faktum att du förstår dem.

 

Du kommer sannolikt att fatta intresse för metafysiska och andliga teman vid den här tiden, och dina naturliga mediala själsgåvor kan manifesteras. Men ditt närmande till dessa teman är lite olikt från de flesta människors. Du begär att andliga saker låter vettiga för ditt intellekt såväl som intuitivt. Du vill veta, inte bara tro. Men din nyliga intuitiva känslighet säger dig att det finns gränser att förstå genom rationellt intellekt. Din förståelse av nästan varje ämne är högt förstärkt genom denna influens.

 

Om du är engagerad i någon form av undervisning, kommer denna influens att vara till ovärderlig hjälp. Du kommer att kunna kommunicera det du vet på ett sådant sätt att andra verkligen förstår ämnet och också din erfarenhet av det.

 

Slut översättning.

 

Det tycks falla rakt in i mitt skrivande på Aktieguiden, där jag nu är särklassigt mest populäre skribenten (jag har nu drygt 1000 poäng, medan närmaste man endast har drygt 600). Jag får många sympatiyttringar och massor av snälla saker sägs om mitt sätt att uttrycka mig på. Någon kallade det för ”realkåseri”. Andra uttrycker ett beroende av att dagligen läsa mitt kåserande över föregående dags börsutveckling världen över, vissa har börjat ta efter min lättlästa och humoristiskt underhållande sätt att skriva på och ytterligare andra undrar över var jag får allt ifrån. Här följer lite plock från detta:

 

Så här kan ex (en ytterst liten del) ett av mina inlägg utformas:

 

AG-citat:

 

ALLMÄNT

 

Mörkret sänkte sig med obarmhärtig dimma ytterligare över börserna världen över. De som ev. fortfarande var yrvakna efter ett par dagars sängkantsvakande, tror jag vaknade till ordentligt nu och kanske hade nattlångt samtal med tinkerbell över om hon inte kunde svinga sitt trollspö för att få slut på den gruvande ångesten över att befinna sig på fel sida om aktuella kursnivåer och icke utlösta SL, dvs. ej saved by the bell. Den enda trösten hon kanske kunde ge dem, det var att pengar är, trots att man inte kan vara dem förutan, trots allt inte allt här i livet och att efter stormiga regn kommer alltid välgörande solsken förr eller senare, fastän det kan tyckas far away just nu. Lycka är att vara lycklig med det man har just nu, och inte vad man inte har och i bästa fall kunde ha fått.

 

Fortsättningen ser med andra ord accelererat dyster ut och det gäller kanske att förse sig med fiskarställ inför dagens handel, eller åtminstone ha det bredvid sig för hastigt påklädande, om de stora aktörerna oförhappandes skulle få för sig att dra på stora volymratten och dränka marknaden med vatten. Men, även om oron hos dessa har tilltagit, så är ändå volymerna i stort sett fortfarande på den avvaktande sidan än så länge, dvs. både säljare och köpare (ja, det måste ju alltid finnas lika många av var, när det gäller avslutade affärer) sitter bänkade på åskådarläktaren, eller så har de helt enkelt åkt ut på landet inför den annalkande julhelgen.

 

AVSLUTNING

 

Slutligen, så är efter gårdagens kraftiga nedgångar frågan om tjurarna nu har börjat närma sig djungelns träskmarksområden, där de lurpassande krokodilerna flyter omkring med sina förrädiskt halvslutna ögon och är ständigt redo att reptilsnabbt kasta sig över dem som är obetänksamma nog att komma i närheten. Det ges ingen pardon där inte. Man kan väl i varje fall åtminstone lugnt påstå att ankdammen och/eller hönsgården nu är alltför anekdotiskt sympatiska uttryck för rådande börsomständigheter. Alltså, om ni inte är torra om fötterna, så kan ni ha kommit alltför ohälsosamt långt ut i träsket, och på vägen dit finns det ju alltid de opålitliga ormarna att se upp med och som kan göra sina opåannonserade blixttillslag.

 

Björnarna tycks nu således med förtjänst belåtet slicka sig om munnen efter den senaste tidens skrovmål. Men att därmed slå sig till ro och eventuellt gå i ide, kan ju inför årsslutet vara förrädiskt tidigt.

 

Några uppskattande kommentarer från läsare:

 

Hejsan. Fantastiskt läsvärt - din sammanfattning gör allt annat meningslöst att läsa. Jag är imponerad.

 

Tack igen Lars för det här magnifika inlägg. Det är en underbar sammanfattning om vad som hände igår. Inget bättre än att vakna och dricka en kopp kaffe samt sitta framför datorn och läsa en riktig bra ekonomiartikel. En sådan artikel får man leta överallt innan man får tag i en som har samma klass. Tack ännu en gång.

 

Strålande sammanfattning, som vanligt!!

 

Suveränt!

 

Nordbeck, tack för dina dagliga kommentarer. Dom är inte bara sakliga, men dessutom innehållande ett glimrande stjärnstänk av ljuvliga formuleringar. Det - har alltid behövts, inte bara nu.

 

En ny genre inom litteraturen har skapats, nämligen "Realkåseri-genren"!

 

Tack för ett intressant inlägg. Uppskattar i formen och stilen.

 

Lars, strålande som alltid. Har faktiskt slutat läsa en del andra newsletters. Varför göra det när man får allt här, snyggat och intressant paketerat av dig?

 

Ja, du Lars, var redan inlägget slut tycker man besviket. Hur bär du dig åt för att få torra fakta så intressanta?

 

Ja, Lars sammanfattning på morgonen av gårdagens handel har blivit lika beroendeframkallande som fibonaccis analyser och som ERIR även påpekar "Hur bär han sig åt för att få torra fakta så intressanta?"

 

Jag skrev så här för att förklara varför jag får till det som jag får:

 

Ja, du ERIR, du är rolig du!

 

Jag har emellertid kanske gjort mig själv en björntjänst genom att greppa alltför hårt om tjurens horn för att kläcka dagliga alster på AG. Inte för att jag vet hur kvinnor känner det, men det låter så himla trovärdigt käckt att säga att det känns som att vara havande jämt, och är det på det viset, ja, då måste man ju föda, ty annars kan man värka sönder.

 

Men, för att nu ta det från början, så valde jag nog fel yrke (Civ. Ing. VoV), vilket har tagit mig ett helt vuxet liv att inse och dra konsekvenserna av. Jag har i hela mitt liv burit omkring på en oidentifierad känsla (jämt havande) av att inte få riktigt utlopp för min inneboende kreativitet. Och eftersom jag har begåvats med en förkärlek för ord och behov av att strukturera mitt starka känslotänkande i dessa, fått en släng av min farsas humor, samt fått en viss träning i min yrkesutövning att skriva brev och månadsrapporter i byggprojekt (mycket fakta där om teknik, ekonomi och entreprenadjuridik) runtom i världen och på olika språk (främst engelska, franska och spanska, som alla har mycket färgstarkare ordval och uttryck än den karga svenskan), så har det faktiskt sammantaget kunnat bli på ditte viset.

 

Dock måste jag avslutningsvis tyvärr gardera mig här, ty jag vet inte hur många djurarter jag har kvar att beskriva människans flocksamhet med. Jag kan därmed inte garantera att jag kan hålla kvar taget om tjurens horn, utan får kanske så småningom trappa ned äggkläckningen (det lär ju bara finnas ett visst maximalt antal ägg i en livscykel) och låta hönorna kläcka och värpa ifred.

 

Den fantastiska uppskattning jag får genom mitt skrivande betyder oerhört mycket för mig och befäster ännu mer att jag har gjort rätt med mitt avhopp från jobb, och att jag kanske äntligen är på rätt spår. Vad är pengar egentligen mot sådan uppskattning, som jag nu upplever? .... Ingenting! Mitt hjärta sjunger och ler och livets smärtsamma bördor lättar på glada vingar och jordestegen tar med lätthet sig fram dansande som på moln.

 

Slut på AG-citat.

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080826

 

De lyckliga små molnen seglade fram på himlen, och de mossmjuka stegen i snön var snabba att följa efter med förhoppningar om tvåpar i dess eftertåg. Relationen med Lena utvecklades på ett högst positivt sätt. Och jag tröttade mina söner med något de säkert inte var speciellt intresserade av. Den enda förhoppningen jag kunde ha var att de åtminstone skulle vilja se mig lycklig. Men så smittande kärleken än kan vara på ens omgivning, så är den trots allt egoinlindad i bomull.

 

Nu hade jag ironiskt nog fått erfara, liksom Tao en gång, hur man kan bygga upp romantiska förväntningar på Internet. Dock var jag inte så naiv och utgick ifrån att det var ödesmättad kärlek av högsta möjliga dignitet och äkthet. Jag liksom Lena hade våra förtida ångeststunder och rädsla för besvikelse den dag vi skulle komma att se varandra i ögonen.

 

Det är inte så att jag okritiskt läser horoskop. Men det har funnits stunder i mitt liv, då jag har varit böjd att vilja tro på dess förutsägelser eller karaktärsbeskrivningar, i varje fall just då jag har läst dem, för att lika snabbt glömma bort dem igen. Och det som Lena skickade mig ville jag ta åt mig och tro på, eftersom det speglade mycket väl de känslor jag upplevde just då. Om det nu händelsevis var ett förbluffande sammanträffande, så var det i alla fall förbluffande. Det speglade förvånansvärt väl det jag kände genom mitt skrivande på AG, där jag då var den mest populäre skribenten. Mitt behov av bekräftelse fick under en period där verkligen sitt lystmäte mättat.

 

Jag satt således på rosa moln likt en liten fyllig välmående ängel, inte bara med en hoppfull kvinnorelation, utan jag seglade också omkring på bekräftade vatten för den jag var som person och trodde verkligen att jag nu äntligen hade hittat rätt spår i livet. Jag skrev: “Mitt hjärta sjunger och ler och livets smärtsamma bördor lättar på glada vingar och jordestegen tar med lätthet sig fram dansande som på moln.” Det var så jag kände, då jag dansade fram i snön på väg till varuhuset. Det var en syn och en känsla en hoppfullt tindrande dag som jag kan återuppliva i mitt inre än idag. Jag ville således dela med mig av min nyfunna livsharmoni med mina söner. Och min kommunikation med Lena speglade så väl mina inre livsvärderingar, och som jag tyvärr aldrig kunde leva upp till under familjesamvaron, i varje fall inte under någon längre tid i taget. Det var emellertid bara synd att jag aldrig lyckades gripa det gyllene tillfället i flykten och hålla fast det, samt att bättre förvalta alla de insikter som fanns med på livsvagnen. Det var fortfarande mer teoretisk insikt än känslomässigt djupförankrat grepp om det ständigt undflyende inre jaget, som var smartare och halare än den rationelle, teoretiske skrivbordsgeneralen.

 

Lena fastnade tydligen i förhållanden med män som komplicerade hennes tillvaro genom att vara (1) gifta, (2) otrogna eller (3) bor i ett annat land. Ja, vi fastnar nog alla i de förhållanden vi förtjänar och som indirekt blottar våra egna problem och brister. Så kanske hon förtjänade att de komplicerades. Ex. en alkoholist dras alltid till en alkoholist, dvs. vi dras till dem som vi kan spegla och känna igen oss själva i, ty det är ju en indirekt bekräftelse och acceptans av sig själv. Dock finns en aversion mot sådana som liknar oss på sätt som vi inte tycker om hos oss själva och därför varken accepterar hos oss själva eller hos andra. De kategorier som Lena nämnde, kan vara symptomatiska för en viss typ av man. Jag kan naturligtvis inte med någon träffsäker exakthet identifiera vilken sorts man de representerar just i hennes fall, men de två första kategorierna pekar på opålitliga män, eller med en något mindre negativ tolkning på män som flyr från en relation till en annan utan att avsluta den ena först, fastän nu detta också i sig är negativt. Den tredje typen kan ju också peka på ett flyktelement, eftersom man kanske genom att bo i ett annat land kan ha flytt från en tidigare verklighet i tron att kunna gömma sig i en annan. Och i sitt arbete som flygvärdinna flydde egentligen Lena oupphörligen från en plats till en annan. I varje fall finns det ett element av distans i alla tre fallen, och som ju kan vara en intressant utmaning i sig för den som är utmaningsinriktad, eller som kan peka på att inte vilja eller kunna ha en alltför nära relation p.g.a. rädslan för besvikelser, som det ju alltid förr eller senare uppstår i varje nära relation, då ens kanske orealistiska förväntningar inte uppfylls. Då Lena tyckte att ärlighet var så viktigt, så förvånade det mig med tanke på att dessa kriterier inte uppfylldes i de två första kategorifallen. Men samtidigt så slapp hon ju uppfylla egna relationsförpliktelser. Så frågan var vem som flydde för vem? Hon saboterade i varje fall, som hon uttryckte det, sina egna förhållanden med klister redan i startblocken. Hon försökte mot sin insikt fylla sina hål med andras ofyllda hål, vilket emellertid faller på sin egen orimlighet, eftersom ju hålen förblir ofyllda, tomrum som tomrum. Hon var inne på slutsatsen att vissa män inte kan älska genom att hänvisa till en bok "He´s scared She´s scared" i detta ämne. Och kanske hon genom mäns oförmåga att kunna älska upplevde avsaknaden av sin fars kärlek, som ju inte kunde infrias i och med hans död i hennes tidiga ålder. Och kanske fick hon bekräftat att hennes fråntagna faderskärlek var okay att gömmas undan i smärtbefriande syfte, såsom hennes mor gjorde för henne. Det var således kanske okay at dessa män kunde gömma undan en del av verkligheten i förväga smärtbefriande syfte. Samtidigt insåg hon att det inte gick att uppskjuta den smärta som verkligheten förr eller senare tar ut sitt pris för, och att det antagligen blev högre ju längre hon väntade med betalningen av köpt inträdesbiljett till livscirkusens runda tält.

 

Man kan tillbringa hela sitt liv med att försöka laga själshål eller att kringgå dem. I varje fall kan man inte undgå dem, ty de är eviga själstatueringar, som inte går att ta bort med mental-laser. För mig är det inte längre självklart att det ena är bättre än det andra. Man måste därmed utreda för sig själv, om man ska försöka laga eller gå runt dem för att fortsättningsvis inte åter falla ned i dem. I båda fallen krävs emellertid kontinuerlig kommunikation, både med sig själv och med sin omgivning, ty utan speglar är det omöjligt att se sig själv. Kommunikation är således det lagningsmedel eller smörjmedel som livnär och håller igång en relation. Om man endast matar sin hjärna med befintliga, etablerade tanketrådar, så blir det samma gamla, utslitna matta, som blir ihop- eller omvävd, och som man tar sina gamla väl invanda steg på. Kommunikation skapar nya tanketrådar och som blir nya mattverk.

 

Min kommunikation med Lena var endast på förförelsestadiet och inte prövad under vardagstrivialiteternas ständiga skugghimmel. Den var på det hoppfulla, oskyldiga barnstadiet och hade ännu inte gått genom tonårens skärseld och kommit ut som vuxen. Om jag hade kunnat vidmakthålla den kvaliteten även i vardagens oväder, så skulle de flesta av mina hål vara lagade för länge sedan. Numera försökte jag mest att kringgå dem för att slippa ödsla tid och energi på att kravla mig upp igen på fast mark, med hopp om att inte ha kommit upp på ett nytt gungfly.

 

Jag ställde Lena frågan om vi egentligen ville veta allting om varandra och varandras förflutna. Skulle vi således hellre gå runt vissa av våra hål än att visa upp dem alla och egentligen ändå inte kunna göra någonting åt dem eller i varje fall inte åter falla i fallgropen att tro att vi kunde fylla dem med den andres hål. Tjänar således fullständig ärlighet alltid något egensyfte eller något egentligt syfte alls? Jag kände förvånansvärt någon form av svartsjuka mot hennes tidigare män och upplevelser. I varje fall tyckte jag att det var ointressant att veta någonting om dem överhuvudtaget, eftersom vår relation var det allra viktigaste i det ”NU” som hon alltid vurmade för att ta fasta på och leva i. Men visst uppskattade jag ändå hennes förtroende för mig, då hon lämnade ut privata bitar av sig själv. Uppriktig, som jag alltid har varit, gav jag henne efterfrågade födelseuppgifter (för horoskopet), trots att jag var rädd för att hon skulle tillskriva åldern en avgörande betydelse för vår fortsatta relation. Jag försökte således släta över det hela med att jag såg yngre ut än jag var, men som samtidigt kanske också i sig skapade onödiga förväntningar, fast då med omvänd verkan, dvs. de relativa förväntningarna lever sina egna förväntansfulla liv.

 

Att jag var/är en ovanligt ärlig och rak människa, på gott och ont, behövdes det varken horoskop eller några djuplodande analyser för att kunna avgöra. Det var ju uppenbart utifrån det sätt som jag skrev och kommunicerade på. Om nu Lena och jag mötte varandra för att vi behövde varandra just då, det kunde jag inte avgöra. Inte heller kunde jag varken då eller senare avgöra om det förändrade mitt liv på något sätt, dvs. om jag verkligen försökte eller inte att göra någonting av det hela. Lena var i alla fall uppenbart kluven i sin inställning till vad hon ville göra av vår relation, fastän hon nu också såg en viss förhoppning i det hela. Jag hade för en stund en viss ångest, men kanske då mest för min rädsla för svikna förhoppningar. Våra respektive inre kamper med våra själshål gick således vidare på våra ensamma tysta inre håll med försök till att vidmakthålla de ödestecken som vi ville se, var och en på sitt hål. Under tiden ville jag framstå som tröstande klok och klarsynt, trots mina egna små ångestladdade rädslor. Min hink med vatten hade således sina hål, och jag försökte kompensera utrunnet vatten med ständig påfyllning.

 

Jag blir ibland lite ”rädd” för mig själv och mina högtflygande idealtankar och känsloresonemang i rationella kläder, som lovar så oändligt mycket och som faller så oändligt djupt och hårt den dag de ska upp till jordnära bevis i dagstrivialiteternas o(be)styrda virveldanser. Det var som en tjej sa en gång: ”du pratar så vackert”, och som jag hade ett kortvarigt intimt förhållande med när jag bodde i studenthuset Parentesen i Lund. Och jag förstår precis vad hon menade med det. Hon menade det och blev förförd av det, men såg inte konsekvenserna av det, därför att hon kanske inte ville störa sin vilja till att tro på det. Hur mycket har jag inte lidigt, när jag har fått ta dem i senare skeden, dvs. för insikten av och besvikelserna över att inte kunna stå för dem, snarare än konsekvenserna som sådana? Nu kände jag vinddragen av mina vackra utlägg och resonemang och lade ut tröstande hängmattor för Lena att vila i och återhämta kippande verklighetsluft.

 

Lena ville ligga lågt för ett tag, men jag var inte konsekvent med min uttryckta vilja att lämna henne behövligt utrymme och också ligga lågt i relationen, utan med lämpligt vald ursäkt bubblade jag på i den vackra språkdräktens förföriska glans. Mitt dolda självhävdelsebehov sattes åter på pränt, och det var kanske trots allt en illa dold självvarudeklaration. Kanske hon förstod det och valde att inte kommentera det. Trots att hon påstod att hon inte tyckte om klassavgränsningar av folk, så gick det ändå inte att undvika att få känslan att det tycktes vara mer den övre socialklassen som hon umgicks i och framförallt delade sina allmänna värderingar och vanor med.

 

Lena hade ett klart behov av att vara ”härskarinna över sitt eget liv”. Den attityden riskerade emellertid alltid att attrahera män som behövde hennes utstrålade och torgförda styrka. Då hennes senaste mansrelation var med en sådan sorts människa som ”åt” henne, som hon uttryckte det, så var hon säkert rädd för att jag skulle kunna vara likadan. Jag vet inte om hennes intryck av att jag pratade mycket var en sådan dold, uttryckt rädsla, men den sidan hos mig är kluven. I passionerade och högmotiverade sammanhang kan jag prata en hel del, men jag kan lika väl sluta mig och säja mycket litet, när mina tysta inre samtal och självdialoger tar över. Och i nära relationer tar förr eller senare i vardagslivet den tystare versionen över den pratsamma. Mitt humör kan således svänga fram och tillbaka beroende på situation och tanketemperatur. Men jag är den förste att kritisera mig själv för att ibland låta den själviska pratlådan ta över och då ibland till men för andras utrymmen. Men ibland är min passion och energi som såpa i vattnet, som skapar sina oundgängliga bubblor ju mer som orden rör runt, och som stiger drömskt och vackert till skyn. Men jag har ändå alltid velat tro att mitt myckna pratande var/är mer substansfullt än dess motsats, ty substanslösa pratmakare är något jag alltid har svårt för att lyssna på. De enda som för mig kan få prata mycket, är de som har kryddad substans i bubblorna.

 

Jag var rädd för att jag tröttade mina söner med mitt prat om Lena, men jag var mitt uppe i en intensiv, förhoppningsfull, positiv känsloperiod och som speglades i kommunikationen med Lena och de förhoppningar jag då hade att kunna leva upp till mina höga inre ideal.

 

VECKOBREV 252 ~ 021229

 

Marcel/Patric!

 

Julen gick lika snabbt som den kom, och snart är det ett nytt år igen, och jag går in på mitt 60:e födelseår. Jag har väldigt svårt för att fatta att jag därmed går in i den tredje livsfasen, dvs. 60 år och däröver. Men, det finns gott om livskraftigt krut kvar att bränna av för den här gubben. Du Marcel blir 22 och du Patric 18 år. Ack ja! ... tiden rinner iväg som vanligt. Det är bara frågan om den rinner mellan fingrarna eller inte. Jag gör dock å gott jag kan för att hålla ihop fingrarna i handen.

 

December månad har varit en otroligt intensiv månad rent känslomässigt. Skrivandet på AG tog ordentlig fart och jag gick upp i ohotad ledning som den mest populäre skribenten. Det är mycket raljerande och kåseribetonat, vilket många tycks gilla och uttrycka sin uppskattning för. Jag har fått en mycket god vän i en öppen och uppriktig kvinna från Norrland (kring 56 år och gift). Vi kommunicerar ganska så regelbundet. Häromdagen berättade hon en mycket intressant sak för mig, och faktisk lite oväntat. Det var i samband med att jag berättade för henne att verkligheten hade ramlat igenom min romansslöja på Internet. Detta visste jag skulle ske förr eller senare, då ju verkligheten alltid hinner ifatt drömmarna så småningom. Drömmarna bärs upp på energifyllda vingar och som i längden inte förmår upprätthålla sitt initialmomentum. Alla relationer har förr eller sina besvikelsedippar. Det finns det inga undantag från. Det finns ett annat uttryck som speglar detta, nämligen att i ovänskapen prövas vänskapen. Likaledes prövas romansen och kärleken i verklighetens skarpa sken.

 

Den här kvinnan i Norrland skrev att hon själv hade haft en romans på Internet, så gift hon nu var. Hon träffade den här mannen IRL (=In Real life) två gånger, men det blev en besvikelse utifrån förväntat. Hon skrev dock att hon inte skulle ha velat vara själva erfarenheten av upphaussningen av de berusande känslorna förutan, och att hon såg på det som en slags allmänbildning att ha gått igenom det. Förmodligen slutar de flesta Internet romanserna med besvikelse, när verkligheten träder in i bilden. Då man skriver är det bara själsbiten som finns med i det hela. Sedan kommer utseende och en massa alldagliga detaljer in i bilden. Till syvende och sist blir det en fråga om en kombination av kropp och själ. Det tror jag att man aldrig kommer ifrån.

 

Via vissa publika skriverier (där man avslöjar sig själv och sina attityder i olika grad och omfattning) och ökad känslighet för vad den andre romantiskt involverade parten skriver och uttrycker, så uppkommer reaktioner och funderingar kring den andre, vilket kan rubba ens tidigare romantiskt uppbyggda idealbild. Man skruvar således upp förväntningar, som sedan ytterst sällan stämmer med verkligheten. Detta vet man om, men lika fullt och fast går man mer eller mindre i den fällan. Jag pratade också för första gången en mycket kort stund med Lena per tfn. Hon var förvisso ganska så trött efter att ha tjänstgjort som serviceinrättning (som hon uttryckte det) under juldagarna, men hennes röst var inte vad jag hade förväntat utifrån den bild jag hade skapat av henne som människa. Vidare hade hon reagerat med lite besvikelse på att jag som boende i Kina inte kände till något om Tibet och kinesernas framfart där. Förvisso skrev hon senare, att det kanske sade mer om henne än om mig. Hon tillade ironiskt, att det var ju bra att hitta lite mindre bra aspekter. Men, det påminner en dock med all tydlighet om att verkligheten tyvärr har dessa upprepade besvikelsemönster, bl.a. som uttryck för ens egen mentala situation just i stunden. Det har således många gånger mer med en själv att göra än den andre. Men, det sårar och irriterar en lika fullt och fast. I det här fallet är det kanske mest en fråga om rädsla för bådas besvikelser. Nu behöver inte allt detta, plus en del andra småsaker, betyda så mycket framöver, men det plockar löjligt nog trots allt ned saker och ting på en verkligare nivå. Dessutom blev det en fnurra med Lani (kinesiskan) p.g.a. mina inre konflikter över att ha två kvinnor parkerade i högra hjärnhalvan. Detta är något som jag således inte tycks klara av utan att avslöja mig direkt eller indirekt på ett eller annat sätt. Det har förmodligen sin förklaring i att jag måste leva upp till ärligheten gentemot mig själv. Vidare vill jag inte heller såra eller göra andra besvikna. Och då Lani ytterst är ute efter en ny äktenskapspartner, så har det gett mig en viss press på att förmodligen inte kunna leva upp till detta.

 

P.g.a. ovan beskrivna situationer och med en fnurra (utifrån ömsesidiga missförstånd baserade på var och ens förväntningar) med Lani på julafton, så valde jag att vara ensam för mig själv under hela julhelgen, för att få fundera ifred och sortera ut mina känslor. Jag vet inte, om jag har blivit så värst mycket klokare för det, men jag tror att jag som sagt kom ned från de senaste veckornas molnplatå till ett mycket hälsosammare verklighetsplan. Nu är bara frågan vart jag går härifrån. Tiden får väl, som vanligt, utvisa detta. Lena flög till Bangkok för några dagar, vilket ger mig ytterligare andrum, vilket både hon och jag tycks behöva just nu. Sedan får vi väl se vad som händer (tar en dag i sänder)

 

En sak som jag tror har klarnat för mig på senare tid är att jag nog har lidit en hel del av prestationskrav, som jag har känt genom att kanske vara lite speciell i olika avseenden i min familj. Jag tror således, att jag i tidig ålder, utifrån min medfödda känslighet, byggde upp ett inbillat förväntanskrav på mig själv från min familjeomgivning, och som jag sedan har varit rädd för att jag inte skulle kunna uppfylla. Jag har således livet igenom varit rädd för att göra både mig själv och andra besvikna. Jag har således nog alltid haft en massa överkrav på mig själv. Jag minns speciellt en gång när jag var ung (jag minns exakt på metern var jag befann mig, dvs. jag har en klar bild av det i huvudet), att jag kände en enorm börda och tunghet, då jag undrade om livet för all framtid skulle vara en enda tung kravbörda, som hängde över mitt huvud som en giljotin färdig att ramla ned i vilket ögonblick som helst och göra mig ett huvud kortare.

 

December månads aktiehandel får jag med blygsam vinst lägga undan som en mer eller mindre förlorad månad av olika skäl (bl.a. allt skrivande och högvibrerande känsloengagemang bidrog) och ta nya tag i januari. December har dessutom varit den sämsta på 50 år och börsen fortsätter att oroas av osäkerheten kring förväntat krigsutbrott i Irak. Dessutom har situationen i Nordkorea lagts till det hela. Omsatta volymer är små, och de stora aktörerna står avvaktande vid sidlinjen. Annars är det normalt sett ett årsslutsrally för att marknadsaktörerna ska frisera sina bokslutssiffror. Det är således enbart en fönsterskyltning, som i regel tar slut en vecka in januari. Nuvarande december med en total nedgång på Stockholmsbörsen på 15 % så här långt, är i år därmed den sämsta av alla andra börser runtom i världen, vilket är ytterst märkligt. December har annars normalt en genomsnittlig uppgång på totalt ca 1 %. Osäkerheten inför börsutvecklingen nästa år är stor, då företagen ännu inte uppvisar erforderliga vinster, och de ekonomiska utsikterna i framförallt USA ännu inte visar några klara tecken på att vända upp. För tillfället hålls ekonomin uppe genom privatkonsumtion (tack vare sänkta räntor och därmed refinansiering av bostadslån, dvs. en låneunderstödd konsumtion, som i längden är ohållbar), men konsumtionsförtroendet sviktar just nu något och man befarar sämre julhandel i år. Det kanske största molnet på himlen just nu är emellertid de mullrande krigstrummorna, och marknaden undrar inte längre över om krig ska bryta ut i Irak, utan när det ska göra det.

 

Så lite AG-inlägg:

 

Jag skrev följande efter att ha sett ett kinesiskt TV-program förra helgen:

 

KÄRLEKEN, LIVET OCH KINA

 

Fråga mig bara inte varför, men jag har alltid burit omkring på en oändligt djupt rotad och oidentifierad livssmärta. Och jag har ändå i jämförelse med majoriteten av människor haft så oändligt många ytliga förmånstecken i fråga om utseende, intelligens, utbildning och prestationsuppfyllelser både på idrottens område och i min yrkeskarriär, med vidhängande ekonomisk kompensation. Ej heller har jag haft en traumatiskt svår uppväxtbakgrund, även om jag växte upp i en 10-barnsfamilj, med allt vad det innebär på olika sätt. Varför jag vill ha sagt allt detta, är inte för att försöka imponera eller att framhäva egobehov. Utan det är för att försöka ge eftertryck och tyngd åt uppriktigheten i mina påståenden och vidhäftade reflexioner. Ett kanske icke oväsentligt tillägg är att jag, då jag var mitt uppe i livet, aldrig riktigt förstod och uppskattade till fullo mina rika personliga tillgångar, som jag då tog för givna och snarare beklagade att de inte var mer och fler. Idag uppskattar jag således till fullo allt det jag verkligen hade i mina händer, men som jag förvaltade så illa. Framförallt uppskattar jag idag allt det som trots allt finns kvar att ännu njuta frukterna av. Jag beklagar således idag djupt allt jag har missat p.g.a. av att jag inte förstod bättre tidigare, då jag stod mitt uppe i livets fantastiska brygd. Det hela är således inte en följd av en eftertolkad bitter livsattityd enligt ”surt sade räven om rönnbären filosofi”. Jag är lika själsnaken med eller utan kläder. Jag har alltid tidigare pendlat mellan det ytligaste ytliga och det djupaste djupa i mina försök att hitta en vettig känslomässig livsbalans.

 

Jag har alltid försökt att förstå min livssmärta till fullo och oupphörligen velat få in den i en positiv livsfåra, då jag har upplevt den som ett livsviktigt tyst budskap om vägen till harmoni och lycka. Jag ”tvingades” tidigt p.g.a. min troligen medfödda hyperkänslighet till att kringgärda mig med murar för att på ett något så när vettigt sätt bibehålla mitt förstånd och värna om den brygga som alltid har funnits mellan mitt rationella tänkande och mitt känslotänkande, som ju residerar i var sin hjärnhalva. Ex. det avväpnande humoristiska betraktelsesättet är ju en sådan skyddsmur. Muren har skyddat den skira spång som jag alltid intuitivt har känt skulle utgöra räddningen för mig, och om inte annat så åtminstone i slutet av vägs ände. Kort sagt, att tillåta mig själv att fungera fullt och fast med båda hjärnhalvorna i harmoni med varandra har alltid varit mitt yttersta livsmål, och det borde vara varje människas viktigaste och heligaste huvudmål här i livet.

 

Kärleken är det viktigaste här i livet, förutsatt att man har hälsan att kunna bräddglasfullt avnjuta den på alla plan på bästa sätt, ty den är den brygga som förenar dem två för det mesta motstridande hjärnhalvorna i kampen om brödfödan och i fortlevnadsdriftens heta strid.

 

Efter denna långa, förklarande, allmänna inledning, så ska jag komma till sak. En av de djupare anledningarna till att jag bor i Kina är den förståelse för och den människosamkänsla jag inbillar mig uppleva med kineserna. Kina och dess civilisation har existerat i över 5000 år. Man vet således kollektivt mer än något annat folkslag vad överlevnad innebär. Man har en gång i tiden varit den högsta stående civilisationen i världen. Man vet således vad uppgång och fall innebär. Kina är ett av de mycket få länder som inte vet vad antisemitism är. Man omfamnar alla folkslag och människor med stort uppriktigt hjärta. Man omhuldar mer än något annat folkslag flersamheten. Man har därmed odlat och utvecklat i tusentals år en vidsynt tolerans för sina medmänniskor på denna jord; svart, vit eller gul. Man har lidit ofattligt mycket under dem senaste 100 åren. Ex. fick 10 miljoner människor (ett utplånat Sverige på ett bräde i ett kort historiskt ögonblick) sätta livet till under Japans ociviliserade ockupation. Japanska officerare tävlade ibland om vem som hann döda flest människor under en dag. Man gick således helt enkelt ut i staden och högg huvuden av folk. Ni kan således förstå vad man tycker om japaner i Kina. Man fick genomlida otaliga och omfattande förföljelser och tortyr i kulturrevolutionens tecken, etc. Den vanlige kinesen har tålmodigt frusit och hungrat under åtskilliga sekel under de senaste hundra åren. Man vet med andra ord sammantaget i djupet av kropp och själ vad livet handlar om på alla väsentliga plan av livet. Till sist så har man trots eller kanske rentav tack vare alla fysiska och psykiska umbäranden den ack så livsväsentliga ödmjuka stoltheten både individuellt och kollektivt.

 

Nu ytterligare ett steg till saken. Jag såg idag ett fantastiskt TV program, som så extraordinärt djupsinnigt speglar det som jag har beskrivit ovan om Kina och dess uppriktigt raka människosyn. Den första delen var en dansuppvisning av fysiskt handikappade människor och som reflekterade deras livskamp med att med ett ben kunna hålla den fysiska och psykiska balans som de flesta andra använder två ben till. De hade nämligen alla det gemensamt att de hade förlorat ett ben i en olycka i sin ungdom. Vid påannonsen tänker man först med en slags inbyggd västerländsk krassfattig automatik att det kan väl inte vara någonting att se på, och man är nästan redan på väg att stänga av TV:n. Man vill ju i normalfallet alltid njuta av det för ögat estetiskt tilltalande. Och då måste man ju helt enkelt ha åtminstone två ben att stå på, gå på och dansant flytmjukt förflytta sig runt med. Vad får man då se, jo ett mästerligt regisserat njutbart skådespel med underbart talande musik till. Man förflyttade sig graciöst både på ett ben och med de obligatoriska kryckorna för enbenta. Man utförde sedvanliga akrobatiska övningar, dvs. volter och stå på armar med sådan graciositet att man helt tappade fokus på deras handikapp. Kan livet och människosynen bli mer hedersam än så? Kan ni tänka er en sådan föreställning i svensk TV!??

 

Nästa del var inte mindre fascinerande. Det var några musikstycken dirigerade av en förståndshandikappad person med IQ 30!!!!! Förutom allt annat han inte kunde, så kunde han inte läsa musik, men väl memorera med blixtens klara hastighet varje musikstycke han hörde. Där vibrerade det verkligen i tankesymbolernas övertoner. Att se hans fenomenala ledning av den stora orkestern - alla medlemmar med IQ långt över den de var ledda av och den de respekterade till fullo för hans musikkänsla - som barnlydigt följde hans minsta rörelser med taktpinnen, gjorde mig tårögd. Det gjorde ett djupt intryck på mig utifrån betraktelsen av hur man normalt sett i väst ser ned på dem som inte räcker till i samhällets råhårda ytkonkurrens.

 

Båda refererade exemplen utgör för mig kvintessens av den sanna mänskliga KÄRLEKEN. Den som går bortom alla ytliga förtecknen och enbart ser till själens domäner.

 

Det var lite olika kommentarer kring detta och då bl.a. om att fokusera på NUET mer än på bakomliggande orsaker till att man är som man är. Jag skrev då bl.a. nedanstående:

 

Livssmärta är kanske en distorsion av Kärlek, liksom kanske egoism är en distorsion av stark vilja!? .....

 

..... ja, det kanske är så enkelt som att själens kod inte ska lösas, varken med hjälp av finmekanikerinstrumentens delikata pill eller av förnuftets släggkraft, ty då kanske den riskerar att knäckas likt kokosnöten knäcks av den yttre råkraften, med påföljd att allt det värdefulla innehållet rinner ut i sanden !? ......

 

..... ja, det kanske är så enkelt som att man ska inreda förnuftets gråtrista verktygsförråd i hjärtats alla varma regnbågsnyanserade färger för att handen ska känna tillbörlig respekt nästa gång den sträcker sig efter ett verktyg för att pilla i hjärtats gemak !? ......

 

..... ja, det kanske är så enkelt som att man ska stänga hjärtkammarens dörr för förnuftets ständiga intrång och våldgästande och enbart släppa in det då den är fullhjärtat redo att ta emot dess tillfälliga besök och närvaro för varsamma samtal i lågmäld ton !? ......

 

..... ja, det kanske är så enkelt som att man med både öronlappar och ögonbindel upprepat blint stövlar förbi de vägskäl som ej står utsatta på kartan, och som kompassen ej gör några uppenbart synbara utslag för !? ......

 

..... ja, det kanske är så enkelt som att man enbart cirkelvandrar i en och samma livsslinga tills den dag då timglaset vädjar om vederbörlig uppmärksamhet, eller den dag då PluttePojken (PPanaren) är mogen nog att ta det definitiva steget över till Man ... Nu eller aldrig !? ......

 

..... ja, det kanske är så enkelt som att det man febrilt söker efter, det finner man ej, och den dag då man slutar att söka, så finner man det !? ......

 

..... ja, det kanske är så enkelt som att man hela livet igenom möter de människor och situationer som man förtjänar och behöver, och att det enbart är en fråga om vad man gör med det !? ......

 

..... ja, det kanske är så enkelt som att det hjärtat är fullt av, förstår inte alltid förnuftet, men det förnuftet är fullt av förstår alltid hjärtat, och först då de tillåter varandra att knytas samman med syntesens osynliga band, så finns den fulla förståelsen av tvåsamhetens kärlek, som bygger på två parallella, fria, oberoende ensamheter som med ömsesidig respekt korsar och stannar upp hos varandra då bådas utrymmer så tillåter !? ......

 

Så en historia som motvikt till allt det tunga (översatt från engelska till svenska):

 

Det fanns en man som hette Jim, som levde nära en flod. Jim var en mycket religiös man.

 

En dag, steg floden över bräddarna och översvämmade staden, och Jim var tvungen att klättra upp på sitt verandatak. Medan han sitter där, kommer en man i en båt fram och säjer åt Jim att stiga i båten med honom. Jim säjer ”Nej, det är ok. Gud kommer att ta hand om mig.” Så, mannen i båten driver iväg.

 

Vattnet stiger, så Jim klättrar upp på sitt tak. Vid den tidpunkten, kommer en annan båt fram och personen i den säjer åt Jim att stiga i. Jim svarar, ”Nej, det är ok. Gud kommer att ta hand om mig." Personen i båten lämnar då.

 

Vattnet stiger ännu mer, och Jim klättrar upp på sin skorsten. Då kommer en helikopter och sänker ned en stege. Kvinnan i helikoptern säjer åt Jim att klättra upp på stegen och komma in. Jim säjer till henne ”Det är ok.” Kvinnan säjer ”Är du säker?” Jim säjer, “Jaa, jag är säker på att Gud kommer att ta hand om mig.”

 

Slutligen, vattnet stiger alltför högt och Jim drunknar. Jim kommer till Himlen och är ansikte-mot-ansikte med Gud. Jim säjer till Gud ”Du sade att du skulle ta hand om mig! Vad hände?

 

Gud svarade “Nå, jag sände dig två båtar och en helikopter. Vad annat ville du ha?

 

En annan historia:

 

Det var en bonde som skulle lossa spannmål, men det bar sej inte bättre än att det hände en liten olycka.

När han låg i sin sjuksäng på lasarettet och sköterskorna kom och tittade i hans journal så hajade dom till, varefter de gick fram och lyfte på hans täckte, för att betrakta bonden ädlare delar.

Bonden sade inget i början, men efter ett par gånger så tröttnade han och stoppade en sköterska som var i färd med att lyfta på täcket. Han frågade henne varför hon skulle titta in under täcket.

Då svarade hon:

Det står i journalen att 'Lämmen föll ned och krossade foten vid sädestömning'!

 

Ännu en:

 

En blind man kommer in på en brädgård i den lilla staden och frågar om han kan få tala med förmannen. När förmannen kommer fram säger den blinde:

"Goddag, jag undrar om Ni har något ledigt arbete åt mig?"

"Men Ni är ju blind, då kan ni ju inte arbeta här", säger förmannen.

"Jodå”, säger mannen. "Jag kan känna igen vilket trästycke som helst bara genom att lukta på det, och dessutom hur stort det är."

Förmannen ser tvivlande ut och säger att det måste han se innan han tror på det, så han hämtar en tvåmetersbit björk från en brädhög och håller upp under mannens näsa.

"Björk, två meter”, säger den blinde direkt."

"Oj, det var inte illa”, säger förmannen, varpå han hämtar en bit ek 8x8 tum från en annan hög och håller upp framför mannens näsa."

Ek, 8x8 tum”, säger mannen.

Förmannen, som nu är väldigt imponerad, tänker att nu ska jag sätta dit honom i alla fall, så han ber sin sekreterare komma ned till dom. När hon står där viskar han till henne att hon ska klä av sig och ställa sig framför den blinde. Den blinde mannen luktar noga uppifrån och ned och säger sedan:

"Det här var en svår en, kan du vända på plankan?"

Förmannen vänder på sekreteraren och den blinde luktar noga på andra sidan också. Till sist säger han:

"Jaa, jag är inte helt säker, men kan det vara en skithusdörr på en räktrålare??!!"

 

En till:

 

En man går till doktorn för att söka hjälp för sin värkande armbåge. När han kommer in i undersökningsrummet finner han att doktorn är ute och det i stället står en stor datamaskin mitt i rummet.

"Urinprovet, tack”, säger datamaskinen. Mannen blir lite förvånad men sätter in sin lilla burk med urinprov i en lucka på maskinens framsida. Luckan stängs och maskinen börjar skramla och skaka.

Efter ungefär en minut kommer det ut en remsa ur datamaskinen. Mannen läser på remsan:

* Tennisarmbåge. Kom tillbaka om en vecka.

Mannen går därifrån, inte helt nöjd och han bestämmer sig för att driva lite med maskinen till nästa gång.
En vecka senare när han ska tillbaka förbereder han en burk med urin från både frun, dottern och sonen. Som kronan på verket drar han en handtralla och lägger lite säd i burken. Han går tillbaka till läkaren och möts av samma maskin igen.

På maskinens uppmaning sätter han in sin lilla burk i luckan och maskinen skramlar igång. Den här gången tar det betydligt längre tid innan remsan kommer ut. Mannen tar upp remsan och läser:

* Din son röker hasch.

* Din dotter är gravid.

* Din fru är otrogen.

Och om inte du slutar runka kommer du aldrig att bli av med tennisarmbågen!

 

En till:

 

En ung pojke togs med till ett nudistläger av sina föräldrar. Han blev överraskad över hur olika stora de manliga könsorganen var, och nämnde detta för sin pappa. Pappan, som var ganska så välutrustad på den punkten, sade att det var ett mått på intelligens. Ju större apparat, desto klyftigare man.

Senare på eftermiddagen frågade pappan sonen om han visste var hans mamma var.
"Ja”, sade sonen, "jag såg henne för tio minuter sedan. Då var hon tillsammans med en riktig dumbom, men han höll på att bli klyftigare och klyftigare hela tiden."

 

Ännu en:

 

Så var det mannen och kvinnan som älskade med varandra, och plötsligt hör de ett ljud från hallen.

"Det är min man!", utbrister kvinnan bestört.

Mannen kastade sig ut genom fönstret, men hann inte få med sig sina kläder.

Han stod utanför huset bland buskarna en stund och funderade hur han skulle ta sig därifrån. Till råga på allt så började det regna också. Då kom det ett gäng joggare förbi så han hoppade in bland dem. Efter en stund frågar en av joggarna:

"Brukar du alltid jogga naken?"

Och mannen svarade att det gjorde han. Efter ett tag till så frågar joggaren igen:

"Brukar du alltid ha kondom på dig också?"

"Nej, bara när det regnar..."

 

En sista:

 

Lille Kalle står och kikar genom nyckelhålet till sovrummet, där mamma och pappa låst in sig för att rå om varandra en stund. Efter att ha kikat ett tag säger Kalle för sig själv:
"Och dom som bråkar för att jag petar mig i näsan!"

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080827

 

Efter att året därpå vid veckobrevsskrivandet ha tagit steget in i tredje livsperioden, dvs. vid fyllda 60 år och ha tyckt att det var ofattbart, så var det ännu mer ofattbart nu vid efterkommenterandet att strax fylla 65 år. Men samtidigt hade jag på mitt sätt accepterat min ålder, dock mer utifrån att jag inte hade något annat val än att acceptera allt det som fördomsfullt tillhörde hög ålder, dvs. av vad som var applicerbart på just mig. Men jag kände mig fortfarande lika ung i kropp och själ som någonsin tidigare. Möjligen hade jag fått ett mer avslappnat förhållande till att det en dag faktiskt måste ta slut och att den dagen var ofattbart fattbart nära, ty efter70 år har jag svårt för att tro att det finns så värst mycket kvar som definierar en som den man har varit under ett helt liv fram till dess, dvs. om det nu är det man eftersträvar. Jag hade ju inte heller blivit yngre av att streta emot. Så det bästa var att försöka glömma och tänka så litet som möjligt på det. Jag hade nu också definierat ett klarare livsmål, dvs. att avsluta min bok och sedan jobba fem år till och räta upp min ekonomi innan definitiv pensionering. Alltså ville jag nu inte se längre fram än till 70 år och ta allting som kommer därefter, en dag i taget, naturligtvis förutsatt att jag då fortfarande är i livet. Men om det finns någon positiv livskraft kvar, så kommer förmodligen det berömda ”halmstrået” fram igen med hopp om fortsatt vettig livsresa. Kommer tid, kommer råd, och kommer råd, kommer väg, men kommer väg, kommer både början och slut.

 

December år 2002 var ett känslomässigt crescendo med Internetromansen med Lena och med det av många uttryckta uppskattade skrivandet på AG. Jag hann emellertid få av romansslöjan för ett litet tag och fick en påminnande snabblick av verkligheten utanför den hoppfulla drömhagen. Den intuitiva klokheten ligger ibland långt före den verklighetspåsatta och ibland t.o.m. verklighetsvåldtagna, som irrationellt blandar mellan det rationella och det känslomässiga. Då jag delgav min andra kvinnobekant på AG min lilla verklighetsinsikt, berättade hon oväntat om sin egen Internetromans och dess besvikelse i verkliga livet. Och det ligger uppenbart en större risk för besvikelse med romans på Internet än i verkliga livet, då den skyggande distansen tillåter luftslottet att skjuta högre upp och låter det blockerade synfältet måla en betydligt färgrikare och vackrare bild än verkligheten tillåter med sin omedelbara, gråa återkoppling. När man endast skriver om sina känslor och inte får med hela kombinationen av kropp och själ, så tar man inte heller hänsyn till hela verkligheten och riskerar därmed att missa helhetsbilden av ett förhållande. Uppskruvade förväntningar i en idealiserad värld leder undantagslöst till senare besvikelser i verkligheten. Repor i den uppmålade bilden tycks också betydligt större och synligare än dem som gradvis från början har fått sina verklighetsrepor, och som man därmed delvis kan vänja sig vid och acceptera. Komplikationen med två kvinnorelationer under den här månaden tog också ut sin rätt och resulterade i en ensam, funderande julafton med bakbundna spår bakom mig och öppna diton framöver.

 

Mitt tyngande prestationsbehov i mitt dittillsvarande liv hade börjat stå klart för mig. Det var säkert egna uppbyggda förväntningar p.g.a. inbillat förväntningstryck från urfamiljen, men det var icke desto mindre förväntningar, som jag hela tiden betalade mina pris för. Prestationsoket kunde inte stå klarare för mig än när jag kring 10-12 års ålder på stigen utanför mitt barndomshem undrade om det skulle tynga mig för resten av livet. Det var som ett kors att få släpa på hela livet igenom på min egen golgatagata för att slutligen korsfästa mig själv i hopp om att åter stiga upp från de döda efter försonat verklighetssjälvmord.

 

Uttrycket Damoklessvärd härrör sig förresten från en berättelse om Damokles (eller Demokles), som var hovman hos den syrakusanske tyrannen Dionysios d. ä. Han utbrast vid ett tillfälle i lovord över sin herres avundsvärda ställning. För att symboliskt visa Damokles hurudan den av honom prisade lyckan i själva verket var, lät då Dionysios honom ta plats vid ett rikt dukat bord, där ett skarpslipat svärd, fasthållet endast av ett tagelstrå, svävade över hans huvud.

 

Ett annat Damoklessvärd skulle symboliskt så småningom komma att dingla över USA:s huvud, nämligen det ännu inte utbrutna, men annalkande kriget i Irak, som höll aktiebörserna på sina avvaktande sidokanter, eftersom man alltid avskyr osäkra osäkerheter i motsats till säkra osäkerheter. Man kräver således åtminstone en sannolik vetskap om vindriktningen för att kunna kompassera målet. Att man i USA konsumerade med lånade pengar, inkl. därmed uppumpande av husbubblan, höjde en varningsflagga för vad som skulle kunna komma för en del, men så långt inte för tillräckligt många, inkl. mig själv, för att det skulle utgöra en avgörande påverkansfaktor på USA:s börsaktörer, vilka den övriga världen svansar efter i en ler- och långhalmsdans. Det är som med hundens svans, som alltid dansar efter herren.

 

Livssmärta hade alltid varit ett centralt livsbegrepp för mig och den enda förklaringen till den kunde jag finna i mina uppskruvade och ev. inbillade förväntanskrav att uppfylla i mitt liv. Min antagligen medfödda känslighet och mina höga idealiserade perfektionistiska livskrav har emellertid i hela mitt liv lett mig in på fel livsvägar. Jag trodde dock nu att jag äntligen hade hittat rätt. Jag tyckte att jag uppskattade mig själv och mina tillgångar. Jag hoppades och trodde att nu äntligen skulle jag beträda lyckliga gatan, asfalterad, grusad eller vad den än månde ha för ytbeklädnad, men rätt var det i alla fall. Att det var ännu en avfartsväg, som ledde in på besvikelsen över icke infriade förväntningar, fanns det inga som helst tecken på just då. Min identifikation med det tidigare så långvarigt lidande kinesiska folket var då stor och äkta. Det var i varje fall så jag starkt upplevde det just då under en viss period av mitt liv, vilket, som vanligt, var omöjligt att förhålla mig helt objektiv till, eftersom den personliga subjektivitetsbenägenheten blandade sig i mina åsikter och upplevda insikter. Visst kom pendeln så småningom att stå över en bit på andra hållet, men någonstans fanns ändå mina ursprungskänslor kvar. Och visst finns det säkert någon form av antisemitism i Kina, eftersom det är så grundlagt hos människan såsom ett strategiskt överlevnadsvapen för att bibehålla de egna värderingarna. I Kina torgförs emellertid inte inre tankar officiellt utåt, mer än i undantagsfall. Alltså är det svårt att se ev. antisemitiska uttryck i det vardagliga livet. I varje fall är det först då man rensar undan personligt skymmande bråten, som sikten och skiten blir klar igen, bortsett nu från vad som inte släpps ut till allmänt påseende. Och den kärlek jag kände för Kina och kineser blev ibland ett slags hatkärlek. Och kanske t.o.m. det identifierade sann kärlek, då kinesiskor tycks ha inställningen att hat och kärlek enbart är två olika sidor av samma mynt. Den man älskar tillåter man sig hata, medan den man inte älskar bortser man från.

 

Kärleken är kanske något som det aldrig ska plottras i av den rationella hjärnhalvan i tron på entydiga svar eller precisa färdriktningsangivelser. Kärleken är kanske som det lilla barnet, som man ska lämna ifred att leka med sina egna drömmar i känslokammaren. Kärleken är kanske tanketrådar, som bildar den tankematta som man andäktigt försiktigt ska gå på utan att undra varthän eller var slutet finns, ty man kan endast helhjärtat njuta av färden så länge som den varar inom mattan, utan att störas av något annat än sig själv.

 

Att tro, som en av historierna ovan ohöljt förtäljde, att jordebanden upprepas i Guds himmel, kan man ironisera och skämta mycket om, men denna människofabricerade Gud måste vara bra upptagen och ha ett minne som inte är av denna världen, om allting ska utredas i detalj därovan. Dessutom ska han styra och övervaka nytillverkningen genom utportionerande av både gamla och nya själar, eller ev. delade gamla själar, eftersom det föds fler än det dör.

 

Andra historier bara skrattar man åt p.g.a. dess uppenbara kombination av ordmissledda missuppfattningar. Missledande associationer som ex. lukt, är också en bra grogrund för historier. Att försöka skämta med ”dumma” maskiner kan ibland straffa sig å det grövsta, och där maskinens träffsäkerhet kan leda till oväntade ”obehagliga” slutsatser och som kan leda till önskan om oskämtat skämtat. Att ta saker och ting bokstavligt, som ju barn kan göra, kan leda till dråpliga slutsatser och skratt därefter. Jämförelseparalleller med överraskningsslutsatser som helt missar målet, kan också vara drastiskt roliga.

 

VECKOBREV 301 ~ 030105

 

Marcel/Patric!

 

Ja, så har då nyårsraketernas exploderande och eldsvansande skådespel seglat ut i vida rymden för den här gången också. Jag tänker i dessa sammanhang ofta på det nyåret i Spanien när jag stannade ute ensam och letade efter icke avbrunna raketer. Jag kommer också mycket väl ihåg hur sexig jag tyckte att Gunilla var den kvällen. På tal om det så har jag två andra underbara småminnen med Gunilla. Inte för att jag vet varför jag kommer att tänka på det just nu, men i alla fall så minns jag då Brobergarna besökte oss i lägenheten på Föreningsgatan. Den kvällen strålade Gunilla. Hon var så otroligt vacker i mina ögon, så jag tror att jag aldrig har sett en vackrare kvinna i hela mitt liv. Här finns således lustigt nog återigen en koppling till Jim Broberg (jag tror således att hon var/är mycket förtjust i honom :-)). Det andra minnet är att jag en sen sommareftermiddag i Laröd satt bredvid Gunilla framför TV:n i stora rummet (lika klar situationsbild som dem i Spanien och på Föreningsgatan). Sensolen lyste in från fönstret på hennes lår, som hade en svagt solfärgad brun läcker nyans . Anblicken av hennes hud var en otroligt skön estetisk upplevelse. Hennes hy var så oändligt bedårande len och fin i det svaga solskenet! Det är en av de finaste sensuella bilderna jag har av en kvinna. Ni måste således förstå att jag verkligen älskade er mor i mina bättre stunder, trots alla mina tillkortakommande beteenden.

 

Tillbaka till Spanien! Vad jag kommer ihåg, så var det någon konflikt i min hjärna bakom mitt raketletande beteende, som ev. hade med något bråk med er mor att göra. Det var således förmodligen en undermedveten avledningsmanöver för att hjärnan skulle få ventilera lite. Ibland gör man således missriktade saker, som på ytan kan te sig lite dumma och meningslösa, men ofta finns det någon triggande faktor bakom det hela och som ej nödvändigtvis har med själva grejen som sådan att göra. Hur som haver så kände sig Brobergarna kränkta och gled iväg hem i sin stora Mercedes. De kände sig icke respekterade med andra ord, då jag ignorerade dem och istället letade efter meningslösa raketer. Eller, så fann de sin bekväma ursäkt för sina egna dolda konflikter!? Tänk vad vi människor så hejdlöst jämt går förbi varandra och helt i onödan missförstår istället för att försöka förstå det som i stunden verkar oförståeligt!? Tänk vad enkelt det skulle ha varit för Jim att gå ned och småprata med mig. Men, så mogen var inte Jim den kvällen. Tänk vad vi människor misstolkar varandra p.g.a. våra egna känsliga tillkortakommanden och själviska behov!?

 

Ett nytt år har ringts in världen över som ett klangfyllt eko av geopolitiska världsoroligheter (Irak-krig och Nordkoreas skramlande med kärnvapen), världsekonomiska återhämtningsförhoppningar som ännu inte visar några synbara, ihållande positiva tecken i skyn, samt alla våra små personliga klockor, som envetet tickar vidare på våra egna små krokiga livsstigar, som leder in i fjärran okänt land. Ett helt nytt oskrivet blad står oss alla och envar till buds för att framledes fyllas av (o)infriade förhoppningar och drömmar. Jag själv önskar att jag med kärlek kan omfamna till fullo både min egen och andras särart. Kärleken är det i särklass viktigaste här i livet, både för sig själv och för andra. Det finns således ingen vackrare och fruktbarare symbios här i livet än den. Men, ack så oändligt svårt att vandra Kärlekens törnebeströdda väg! Sår rivs upp, sår läks och ärren består för evigt!

 

Patric, du har åkt på skidsemester för att åka utför med snowboard (inte när du läser det här förstås). Marcel, jag vet inte hur dina funderingar vandrar. Jag skulle så oändligt gärna vilja att ni skriver till mig och delger mig lite av ert inre tänkande kring livet och er själva. Ja, ja, jag vet .... som man bäddar får man ligga!? Då jag tänker på din resa Patric till snöklädda höjder, så tänker jag på en av mina judoelever (sedan han var kring 12-13 års ålder) och senare träningskollega. Han blev så småningom svensk mästare och kom med i landslaget. Han var i Italien tillsammans med en annan judokollega från Lund (som också var min f.d. adept och blev flerfaldig svensk mästare, landslagsman och till sist landslagstränare) och åkte skidor. Johan, som han hette, var endast trettio år och med hela livet framför sig. Han åkte oförklarligt nog utanför den markerade banan och rakt in i ett träd och dog på fläcken. Då frågar man sig ännu en gång vad som är meningen med en sådan meningslös händelse. Men lika mycket utan svar blir man den här gången också. Det enda man kan göra är att vandra vidare på sin egen livsstig utan att ha en aning om vad som finns på andra sidan om nästa hörn.

 

December månad var en otroligt intensiv månad rent känslomässigt. Jag gick omkring i en romansslöja och jag blev populäraste skribenten på AG, vilket jag i och för sig fortfarande är, men vissa saker förändrade sig under julhelgen. Jag brakade igenom mina uppbyggda romansslöjor med dunder och brak och fick återigen jordkontakt med verkligheten. Och där befinner jag mig fortfarande. Jag har tonat ned mina förväntningar på Lena och låter tiden utvisa framtiden. Jag tar återigen en dag i sänder. Vi möts och antingen finner vi båda ett intresse i att utveckla en kärleksrelation, eller så förblir vi mycket goda vänner. Så enkelt är det f.n. med det.

 

Lena håller just nu på med att göra sitt slutprojekt för att få ut sitt diplom, så att hon kan jobba som samtalsterapeut enligt psykosyntesmetoden (jag uppgav fel tidigare, då jag skrev att det var enligt psykoanalysmetoden). I samband med en del skriftväxling skrev jag om följande lilla intressanta upplevelse:

 

“När jag var liten var jag rädd för att gå ned i källaren i vårt hus då det var mörkt, dvs. en form av mörkerrädsla. Denna känsla blev sedan manifesterad och upprepad ibland under livets gång i form av att ibland (dock ytterst sällan och ej i någon större grad eller omfattning) vakna till, då jag sov, och uppleva en kortlivad momentan mörkerrädsla på väg ut ur drömmen, och innan jag hade vaknat till ordentligt. Jag kunde i sådana stunder få för mig att det fanns någon form av ond makt i rummet. Så kom det då en natt inte för så många år sedan, då jag drömde intensivt om dessa källardemoner. Jag piskade och slog och jagade ut djävlarna från källaren. Jag var inne i alla de mörka källarutrymmena, helt orädd, och piskade och piskade tills jag hade drivit ut alla utanför källarytterdörren. Sedan dess har jag aldrig blivit rädd eller fått ångest då jag har fått för mig att det har funnits någon i mitt mörka sovrum, utan har stirrat orädd och stint på det som jag uppfattade som hotfullt tills det försvann, och jag kunde somna om på nytt igen. Så, vi har kanske alla inombords våra demoner förklädda i olika former, som måste drivas ut för att vi ska få lugn och ro. Den kampen tror jag att man aldrig ska dra sig undan, uppskjuta eller ge upp.”

 

Aktiehandel är ett svårt kapitel. Hur som haver så inleddes januari med den kraftigaste uppgången av alla januarimånader sedan 1968. Då december gick åt pipan, så hade jag bestämt mig för att satsa ordentligt nu i januari. Sagt och gjort! Jag satte omedelbart igång och blankade Ericsson, och så rusar den upp med tvåsiffriga tal. Alltså satt jag lite med skägget i brevlådan efter handeln den 2 januari. Det blev en liten vinst på drygt en tusenlapp (bortsett från en potentiell häftig förlust på drygt 30 000, om jag skulle ha köpt tillbaka till högre slutkurser). Den 3 januari (i fredags) fortsatte jag med ännu ihärdigare blankande och lyckades då skrapa ihop ca 4 500. Men, då kursen gick upp ytterligare, så ökade den potentiella förlusten ännu en bit (det var som mest uppe i över 50 000). Nu får vi se i morgon måndag, om det utvecklas till det bättre eller sämre. Men, handla måste jag under alla omständigheter med frigjorda pengar. Just nu hoppas jag att det ska gå ned, så att jag kan trolla bort nuvarande potentiella förlust. Men, under alla omständigheter så måste jag fortsätta att agera aggressivt från start till mål (ganska så kraftuttömmande att sitta klistrad vid skärmen i över åtta timmar i sträck).

 

Så slutligen lite AG-inlägg:

 

Lena skrev följande nyårsvälönskning på AG:

 

Ska vi låta rädslorna styra våra liv?

Vi kan också Nu se till att det Nya året blir ett nytt kapitel där vi bryter våra gamla mönster istället för att vänta att andra ska agera .

Det som sker i det stora sker i det lilla o vise versa. Så även du o jag påverkar vad som sker. Låt oss därför börja med oss själva.

Jag vill avsluta 2002 och börja 2003 med en önskan om att älska den andres särart, vilket är lättare sagt än gjort.

Några visdomsord ur A.N. Wilsons bok "Incline our Hearts"

"Det är bara i relationer av djupaste intimitet som vi kan tillåta en annan människa att ha samma komplexa natur som den vi känner som vår egen. det vill säga att med sådana människor behöver vi inte längre anta utan bara acceptera som vi gör med oss själva att det inte finns något behov av att definiera dem, inget behov av att söka efter mönster och former, inget behov av att säga att hon eller han är sådan eller sådan typ"

Det räcker att bejaka att den andra finns, utan anspråk på att förstå.

Vad vet jag, inte mycket!?

Energi med mycket kärlek till er alla här på AG

 

Jag skrev i samma sträng:

 

... javisst är det så att med Acceptansen av en själv följer Acceptansen av andra.

... javisst är det så att Kärleken startar hos en själv och att man först därur kan ge till andra.

 

Kärleken föregår Acceptansen.

Låt således Kärleken ta plats i ångestens och rädslans boning!

Ge aldrig upp hoppet om att den stannar kvar där för resten av Ditt liv!

Ett Kärleksfullt Gott Nytt År till er alla!

 

Någon skrev följande:

 

Ja, vi närmar oss ett slut på 2002 som i alla avseenden varit ett omtumlande år. Rädslorna har smugit sig in överallt, och vi har fått möta en ny värld och fundera över Hur vill jag leva i denna värld?

 

"En pessimist är en person som gör sina möjligheter till svårigheter och en optimist är en person som gör sina svårigheter till möjligheter."

 

*

"Ingen pessimist upptäckte någonsin stjärnornas hemligheter, seglade till oupptäckta kontinenter eller öppnade nya dörrar till den mänskliga viljan."

*

"Den mest inflytelserika person du kommer att prata med idag är du, så var noga med vad du säger till dig själv."

*

"Vision utan handling är att dagdrömma. Handling utan vision är en mardröm."

*

"Drömmar levereras en storlek för stora så att vi kan växa in i dem."

*

"Planera för framtiden som om du skulle leva för evigt, men lev idag som om du skulle dö imorgon."

 

Lena citerade följande:

 

O nej, sorgens ord dödar ingen.

Det är ordlösheten som dödar.

Talande lever vi,

stumma dör vi.

lyssna då till min röst,

en arm låga som lyser på grottans väggar.

– Ingen här,

ingenting är att frukta så länge orden finns och lågan lyser.

Olof Lagercrantz

 

Jag skrev då följande dikt:

 

Ord klär själens tysta språk

likt handsken klär sin hand

Ord färdas längs skira stråk

likt pärlor radas på band

 

Ord sprids i vindens vida fång

likt fåglars kvittrande band

Ord bygger samtals känsliga spång

likt bron bryggar till annat land

 

Ord som söker förståelse i ömtåligt lyssnaröra

Ord som är sprungna ur kärlekens oändliga hav

Ord som avser fjättrade själar frigöra

Ord som söker frihet från tvångströjas krav

 

Så var det en massa tjafs om att det emellanåt skämtades alldeles för mycket, och att det var alltför mycket kvinnotrakasserande skämt kring sex anspelningar, vilket började så här från en AG-medlem:

 

En sak som har slagit mig, är att en hel del av det som skrivs anspelar på sex sett ur ett manligt perspektiv. Kanske är det jag som är pryd, men finns det inte en risk att framför allt kvinnor kan bli avskräckta om vi har för mycket "gubbstämning" här? Jag tänker på nytillkomna medlemmar framför allt.

 

Jag vill inte säga att det är så här. Jag vill bara påpeka att det är en reflektion som jag har gjort och be er att fundera över om det ligger något i det. Vi kanske kan påpeka lite snällt för varandra om vi ser att det börjar gå åt fel håll.

 

En annan sak som jag har tänkt på, och som jag också har fått meddelanden från andra medlemmar som tycker, är att det händer att diskussioner spårar ur och kommer att handla om helt andra saker än vad diskussionsvärden avsåg när tråden startades. Även dessa har haft en förmåga att urarta i "gubbämnen".

 

Vi måste försöka att respektera diskussionsvärdarnas val av ämnen och göra vad vi kan för att hålla oss till dem. Det vet jag att jag själv bryter mot ibland. Det är lätt att göra associationer som hamnar onödigt långt ifrån kärnämnet. Säg gärna till mig när jag gör det.

 

Jag har inte läst och skrivit så mycket i Fredagsklubben på ett tag. Mest på grund av tidsbrist. Det har nog varit nyttigt. När jag har läst har jag därför gjort det med lite mer "utanförperspektiv" än tidigare.

 

Mitt inlägg blev:

 

Den här strängen upplever jag som mycket svår att kommentera utan att direkt eller indirekt såra någon och dess värderingar på nytt, ty det är ju vad det egentligen ytterst handlar om. Hänsynen till andras känslighet (ibland överkänslighet) är ju alltid svår och ibland extremt delikat att balansera mot sina egna själviska uttrycksbehov och -sätt. Det handlar således inte bara om sändaren, utan också om mottagarens (o)mognadsgrad. Det finns härvidlag inte bara sexanspelningar, utan även ex. diverse jantelagsprovocerande inlägg av annan typ som säkerligen kan irritera eller såra en del människor. T.o.m. humorn som sådan kan i vissa inlägg av seriös natur få folk att ta illa vid sig, dvs. om den upplevs som att man inte respekterar personen ifråga och dess inlägg.

 

Jag är personligen för ett mycket högt tak (respekterad frihet i alla former är centralt för mig), där alla får utrymme för sin egen lilla själviska bit, utan att för den sakens skull vara medvetet vårdslös eller sårande i sin umgängeston. Visst, ibland går man (har hänt mig själv vid ett par tillfällen) p.g.a. obetänksamhet och dålig empati just i den stunden alltför långt. Förhoppningsvis inser man det själv och använder då det viktiga lilla ordet förlåt eller ursäkt.

 

Jag blandar själv mycket ofta in humor i de mest seriösa ämnen. Det är då för mig viktigare med själva humorn som sådan (nyanser i ordval, etc.) än själva anspelningsinnebörden. Det må sedan vara sex eller någonting annat som har ett intellektuellt utlösande syfte. Är sedan den humoristiska glidningen intelligent och elegant i form och uttryck, så väcker den säkert långt mindre anstöt, än om den sker på ett plumpt och dumt sätt. Jag själv har inte långt till sexanspelningar, men anser mig ändå ha den allra största respekt för kvinnan och hennes likställighetsberättigande med mannen. Jag ser således därvidlag människan och inte könet.

 

Det är väl inget fel i att peka på risken i att det ibland gås alldeles för långt i olika hänseenden, må det gälla sex eller något annat för vissa människor anstötligt ämne, där man som inblandad part lätt tappar både när- och långsyntheten, och då man kanske är högst förtjänt och betjänt av en empatisk tillrättavisning. Perspektivet för den utomstående är ju alltid tacksammare och mestadels objektivare än för den ingrottade.

 

Ja, jag har faktiskt inga enklare kommentarer eller synpunkter på denna sträng, utöver ovan och att vi alla till syvende och sist må ha självsaneringsbagen med oss i ur och skur, och att vi emellanåt utnyttjar dess innehåll, med eller utan tillrop från reagerande omgivning. Sedan kan man parallellt också hoppas på en tolerant inställning hos övriga AG-medlemmar. Vi har ju alla våra fel och brister i varierande grad och omfattning, och många gånger får man ta det onda med det goda för att leva i något så när harmoni med sina medmänniskor och med tolerant, utvecklingsfrämjande livsutrymme för varandras särarter.

 

Efter den här strängen så kommer säkert många av oss att tänka oss lite mer för nästa gång det beger sig. Och då har i så fall syftet med ursprungsinlägget gått i mål, tills nästa gång målet på nytt måste sättas framför näsan på en del av oss återkommande syndare.

 

Jag vill också i detta sammanhang upprepa det jag tidigare har nämnt så många gånger, nämligen att det som man tar på allvar, måste man kunna skämta om, och det som man skämtar om, måste man kunna ta på allvar. En annan devis värd att upprepa här är att ingen känner sådan smärta, som clownen i sitt hjärta.

 

Ja, det är sannerligen inte lätt att vara människa. Hur man än vrider och vänder på det, så är den lika delad där bak för det. (Jag tänkte tillägga att tur är väl det, ty någonstans måste ju skiten komma ut, men jag behärskade mig i allvarets stund).

 

Tinkerbell kom med detta humoristiska inlägg:

 

Här har vi svaret.....

 

En dag i Edens lustgård ropade Eva högt till Gud

"Min skapare, jag har ett problem."

"Vad är ditt problem, Eva?"

"Jag vet att du skapade mig och försåg mig med denna vackra trädgård med alla dessa underbara djur och den dråpliga ormen, men jag är helt enkelt inte lycklig."

"Hur kan det komma sig, Eva?" hördes det uppifrån.

Min skapare, jag är ensam och dödligt trött på äpplen"

"Jaså, är det där problemet ligger - då har jag en lösning. Jag ska skapa en man till dig."

“Vad är en man?"

"Denna man kommer att vara en varelse full med skavanker och dåliga egenskaper. Han kommer att ljuga, bedra, och skryta; med andra ord, han kommer att ge dig bekymmer. Men han kommer också att vara större, snabbare och tycka om att jaga och döda saker. Han kommer att se dum ut när han är upphetsad, men eftersom du har klagat kommer jag att utrusta honom på ett sätt som gör det möjligt för honom att tillfredsställa dina fysiska behov. Han kommer dessutom att vara utan förstånd och gotta sig i barnsliga nöjen såsom slagsmål och sparka på en boll. Eftersom han inte kommer att vara alltför skärpt, måste du hjälpa honom att tänka efter och ständigt vara honom behjälplig med lämpliga råd."

"Låter för bra för att vara sant " sade Eva, med ena ögonbrynet höjt av förvåning. “Vad är haken?"

"Tja...." svarade Gud "Du kan få honom på ett villkor."

"Vilket då?"

"Som jag nämnde tidigare; denna man kommer att vara stolt, arrogant och beundra sig själv mer än allt annat....så du måste låta honom tro att jag skapade honom först. DU får aldrig glömma bort det.

Detta blir vår alldeles egna lilla hemlighet... du vet - oss kvinnor emellan.

 

Gud förlåt mig....tinkerbell

 

En annan hakade på den skämtsamma tonen och skrev (översatt från engelska):

 

Det perfekta paret:

 

>>En gång i tiden, möttes en perfekt man och en perfekt kvinna. Efter en perfekt

> uppvaktning, hade de ett perfekt bröllop. Deras liv tillsammans var förstås perfekt.

>En snöig, stormig Julafton, körde detta perfekta par sin

> perfekta bil längs en slingrig väg, när de lade märke till någon vid sidan av 

>vägen i nöd. Såsom varande det perfekta paret, stannade de för att hjälpa.

>Där stod Jultomten med en mycket stor bunt av leksaker. Då de inte ville göra några.

>besvikna på julaftonen, lastade det perfekta paret in Tomten och hans

>leksaker in i sitt fordon.

>Snart körde de framåt och levererade leksakerna. Olyckligtvis, försämrades körbetingelserna

>och det perfekta paret och Jultomten råkade ut för en olycka.

>Bara en av dem överlevde olyckan.

>Vem var den överlevande? (Skrolla ned för svar)

>

>

>

>

>

>

>>>>>>>Naturligtvis den perfekta kvinnan!!! Hon är den enda som verkligen existerade först och främst. Alla vet att det inte finns någon Jultomte och det finns inte en sådan sak som en perfekt man.>>>>>>>

 

***Kvinnor: sluta läsa här, detta är slutet på skämtet.

***Män: fortsätt skrolla

>

>

>

>

>

>

>

>Så, om det inte finns någon perfekt man och ingen Jultomte, måste den perfekta kvinnan ha kört.

>Detta förklarar varför det var en bilolycka.

>Föresten, om du är en kvinna och du läser detta, detta illustrerar

>en annan punkt: kvinnor lyssnar inte heller>>>>>

 

Jag svarade på Tinkerbells inlägg:

 

Tack underbara tinkerbell! Vi män, som ibland känner oss som du så insiktsfullt riktigt beskriver oss, är så oändligt tacksamma för att vi får existera med hedern i behåll på kvinnans villkor.

 

Tro nu bara inte att detta är enbart ironi (i så fall möjligen en dubbelironi). Den kloke mannen (finns således undantag från regeln) har alltid insett och vetat detta. Och det är kanske den manstypen som respekterar kvinnan som mest, alla plumpa missgrepp till trots!?

 

Nu ser jag på inlägg #19 att skämtet var försiktig ton igen bakom allt allvaret. Hälsodistanserande humor och självironi är viktigt för alla och oss envar.

 

Jag skrev också:

 

............. så vem har ansvaret? Den som provocerar, eller den som blir provocerad? "Är det inte detta hela strängen egentligen ytterst handlar om? Hur mycket ska man ta ansvar för andra ,och hur mycket ska man låta andra ta ansvar över sig själva?

 

Många frågor och, som vanligt, har ni alla svaren själva och inga andra.

 

Tinkerbell svarade:

 

När du provocerar så blir det ju inget ifall den som blir provocerad inte nappar.

Vi kan ju endast börja med oss själva. Vi kan aldrig ändra en annan människa fast när jag bryter mitt mönster så automatiskt går vi ju in på en ny kugge och mönstret är brutet.

Nu är det ju så att de flesta reagerar utan att tänka, polletten ramlar direkt och disidentifiering är omöjlig. Hinner du att tänka och ej identifiera med det hela ja då blir situationen annorlunda.

När du blir arg och skyller på någon annan så är det ju dig själv det handlar om, fast att plocka hem sina egna projiceringar är ej så lätt för det handlar om självinsikt och att känna sig själv.

 

Tack kära nordbeck du väcker mig och återför mig till vad jag egentligen ska göra just NU. Jag lät mig se och polletten ramlade ned och jag agerade utifrån mig själv.......Det går att få hjälp i detta ovan nämnda ifall vi är villiga att se.

 

ödmjukast

tinkerbell

 

Efter en massa annat tjafs skrev jag slutligen:

 

Ja, denna sträng mår kanske bäst av att avslutas här och nu, då det genom den slutliga personaliseringen väl rann lite ut i sanden, vilket ju långis själv var inne på.

 

Jag är inte ute efter att kritisera någon av de två "verbalkombattanterna", då det inte alltid är så lätt för utomstående att veta vilka exakta tankar som ligger bakom de nedpräntade orden på ömse håll.

 

Dock vill jag utifrån denna specifika situation passa på att generalisera och understödja synpunkten (därvidlag håller jag i princip med långis, utan att för den sakens skull ta ställning just i den här situationen) att det är hedervärt att vara rakryggat ärlig nog att rikta kritik direkt till person och inte ansvarslöst fegt gömma den bakom svepande generaliseringar. Om man enbart menar att generalisera med utgångspunkt från en konkret situation (det gör jag själv mycket ofta :-)), så är det ju en klar fördel att poängtera just det (vilket jag själv naturligtvis glömmer emellanåt :-)), så att inga onödiga missförstånd uppstår. Vi är alla känsliga i olika grad och omfattning, vilket ju gör empatin i uttryckssätten så oändligt viktig.

 

Niklas och andras budskap har nog under alla omständigheter gått hem hos de flesta av oss, men jag hoppas innerligt att det inte innebär ett torrlagt AG, där rädslan för att skämta även i seriösa sammanhang kvävs p.g.a. syrebrist. T.o.m. i en del sexanspelande skämt går det faktiskt enligt min uppfattning att se humorn eller ironin, utan att för den sakens skull behöva förfalla till respektlöshet eller åsamkan av verbalt sextrakasseri gentemot kvinnan. Det finns ju alltid också en mottagande parts ansvar över sina egna reaktioner och inte bara sändarens ansvar över sårad känslighet hos denne. Men, det är ju som med allting annat här i livet, dvs. lagom är för det mesta bäst, utom när det gäller (disciplinerad) kärlek förstås, som det aldrig kan bli alltför mycket av för någon. Skratta kan man väl inte heller göra alltför mycket. :-). Så länge som man kan skämta med och skratta åt sig själv, så finns det i varje fall hopp om människans fortsatta mognadsutveckling.

 

Så lite avkopplande och förlösande historier:

 

Ett par från Skottland vann tio miljoner på tipset, och frugan frågade sålunda sin man:

"Hur ska vi göra med tiggarbreven?"

Mannen svarade:

"Fortsätt att skicka dem!"

 

Jag kommenterade:

 

.... det här var ju gudskelov inte sexrelaterat, men skrattsamt var det i alla fall. :-)

 

… och lade till:

 

..... dvs. såvida de inte tippade under akten, eller var det vågat kanske? ... dvs. spelet. :-)


En annan historia:

 

En norrlänning och en jude satt i en bastu.

 

Juden: "Jag ser att du är omskuren ?"

Norrlänningen: "Omskuren ??? I Norrland säg vi slitage."

 

En annan:

 

Ett flygplan hade störtat på en öde ö. Med på flygplanet var ett antal tyskar, några amerikaner och en japan. Tyskarna visade sin vanliga effektivitet och började genast organisera arbetet på ön, en av tyskarna sade:

- I can be the minister of Defense! och började organisera ett bygga av ett försvar.

 

En annan sade:

- I can be the minister of Communication, och började bygga signaleldar.

 

Efter en tid hade alla fått en ministerpost, utom japanen. En amerikan tyckte synd om honom och föreslog att han kunde få bli minister of Supplies. Japanen blev jätteglad och rusade raka vägen ut i skogen, och försvann...

 

Efter ett par dagar blev de övriga oroliga och gav sig ut för att leta efter japanen. När de går och letar som bäst hoppar plösligt japanen fram bakom en buske och skriker:

- Supplies!

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080828

 

Ett nytt år, 2003, hade ringts in och i Kina firade man även det västerländska nyåret med sprakande och dundrande fyrverkeriprakt. Rakettraditionen går långt tillbaka i Kina, som är ett rakettokigt land utan dess like. Traditionen har uppstått som ett medel att skrämma iväg onda andar. Och då den vidskepliga tron på dessa är oerhört stor, så har smällandet blivit därefter.

 

Tankarna vandrade, som vanligt, iväg till minnesarkivets nyårsavdelning och ofta dök då minnet upp av ett nyårsfirande i Spanien, där min ibland socialavvikande läggning gav sig till känna. Jag följde inte precis alltid den rena socialmallen, utan kunde ibland provocera min närmaste omgivning med beteenden eller uttalanden som föranledde någon form av reaktioner. Att ex. stanna kvar ute och leta efter icke utbrända raketer i stället för att koncentrera uppmärksamheten på gästerna var förvisso onödigt i sig, men nu, liksom så många gånger förr, förstod jag inte heller reaktionerna eller snarare dess proportioner i förhållande till det skedda. Men då människor ibland finner en ställföreträdande situation för att avreagera någon annan tidigare reaktion, så kan det vara svårt att avgöra den verkliga relevansen till det aktuella fallet. Men samtidigt som jag inte alltid tar vederbörlig hänsyn till andras känslighet, dvs. visar upp en till synes icke empatisk sida, så gäller det faktiskt för den reagerande parten också. Den egna själviskheten går således i regel först hos de flesta människor. Och då behöver inte den reaktionen vara bättre än ursäkten för den. En allmän fråga man således kan ställa sig är när/om den/det provocerande ursäktar den/det provocerades reaktion. Det påminner om sandlådegrälet mellan barn, då man ofta rättfärdigar sitt eget agerande bakom ”det var han/hon som började först”. Min allmänna försvarsfilosofi för att inte alltid följa socialmallen har emellertid alltid varit att det åtminstone bland äkta vänner ska vara högt i taket och alltså klara vissa påfrestningar. Dessutom anser jag att vi människor lär oss mer om varandra genom att vara provokativa, snarare än genom att vara slätstruket socialanpassade med ibland empatin som en bindel för ögonen. I det specifika fallet med familjen Broberg, inbillar jag mig att vänskapen höll för påfrestningarna, men man kan aldrig med säkerhet veta om eller hur mycket enstaka ”spottloskor” adderar till de redan befintliga, eller om de hinner torka upp tills nästa gång.

 

De relaterade minnena av min hustru visade på hur små detaljer och ögonblick kan vara storslagna i all sin ringhet och korta tidsrymd och därmed framstår som något man hade velat hålla kvar, men som därmed skulle ha mättat hjärnans registreringsmekanismer, så att de skulle ha tagit död på sig själva. Lyckokänslor är alltså något som endast glimtar till för korta ögonblick i livet och för evigt ristar in sina oförglömliga runor på minnesstenen. Lycka kan således inte vara upprepbar i oändlighet, eftersom hjärnan inte kan passera sin egen mättnadspunkt, liksom relativ luftfuktighet inte kan bli mer än maximalt vatten.

 

De geopolitiska världsoroligheterna kastade sina skuggor in på det nya året, men varav så småningom endast kriget i Irak blev den böld som sedan skulle förfölja världen samveten och som ännu idag inte har värkt färdigt och numera har delat USA och världen i två läger, dvs. de som vill ha slut på kriget omedelbart utan negativa konsekvenser och de som vill skynda långsamt och först försäkra sig om att Irak kan stå på och gå med egna ben och överleva som en självständig stat, innan USA drar sig ur landet med sin krigsarmé. Av vanliga normala människor finns det nog få som vill ha krig med dess fasansfullheter. Men att kunna skilja på den verklighet som är för handen och den som man skulle önska vara det, är inte alla förunnat, utan önsketänkandet är det som ytterst styr känslorna bakom argumenten. Om nu Barack Obama, som gav hopp om förändring genom att trumma på drömmar och förändring, likt en ung John Kennedy och en drömmande Martin Luther King med sin förgyllda bergstopp, skulle komma att bli USA:s nye president, vilket jag inte höll för osannolikt och kanske t.o.m. var sannolikt, fastän jag nu helst hade velat se Hillary Clinton i den positionen p.g.a. att hon var kvinna, så skulle det bli intressant att följa hur han i verkligheten skulle komma att sy ihop verkligheten med förutspeglade dröminnehåll. Att måla drömmar om förändrad verklighet är ju alltid betydligt enklare än att förändra verkligheten så att den avbildar drömmarna. Och det lär nog även Barack Obama få erfara i framtiden. Men utan drömmar finns det inga framtidsmallar för framtiden.

 

Ju yngre människor är när de dör, desto ofattbarare och grymmare är det. Och att vara förälder och förlora ett barn, måste vara det allra grymmaste som kan hända en i livet. Själviskheten styr människan i mångt och mycket, och kanske är det också en slags själviskhet att kunna/vilja offra sitt eget liv för sitt barn. Och den enda situationen, där jag skulle kunna tänka mig att offra mitt eget liv, vore om ett av mina barns liv annars skulle vara den enda alternativutgången. Nära bekanta som dör i ung ålder, tar en också mycket hårt. Då Johan Lopez dog i den tragiska skidolyckan, befann jag mig i Spanien, och jag minns hur jag tyngdes ett tag av tankar kring hans bortgång. Och än idag kan jag se honom framför mig och minnas den judotid som vi hade tillsammans. Jag gick in på LUGI judoklubbs hemsida och genast välvde minnena om flydda tider över mig och jag befann mig för ett tag i en helt annan värld. Judon var f.ö. något jag klippte av med navelsträngen i.o.m. jag började jobba utomlands, och som jag endast ett par gånger sporadiskt återvände till i verkligheten. Det syfte och utbyte som det en gång i tiden hade för mig, fanns inte längre där den dag jag steg av tävlingsmattan vid mitt sista SM-deltagande och som lite symboliskt inte motiverade mig till mer än en bronsmedalj. Det var därmed en avslutad period av mitt liv. På samma sätt var min skilsmässa en gång ett avslutat livskapitel, som jag inte återvände till som en plattform för mitt fortsatta liv. Det fanns mycket i mitt liv som hade klippts av för gott den dag jag valde definitiv sida. Jag kunde streta emot länge mot ett avklippande, men när det väl hade skett, fanns det i regel ingen återvändo. I det avseendet var jag kanske lik en kvinna, som tänker länge och väl, innan hon fattar den avklippande saxen utan återklipp. Dock hade jag ibland en mycket lång betänketid för att vara helt säker på beslut och ageranden, eftersom jag var rädd för konsekvensbesvikelser.

 

Jag hade för ett ögonblick sett igenom min avståndsuppbyggda romansslöja på Internet och befann mig nära verkligheten igen med nedtonade förväntningar tills vidare. Livet var således sig likt igen, dvs. uppbyggda förväntningar tar de risker och därmed de fall som de förtjänar. Lika väl som vi bygger upp våra förhoppningsfulla positiva förväntningar, lika väl bygger vi upp de negativa, såvida man inte ska se dem som nedrivna positiva. Hjärnan skiljer inte på våra värderingar, dvs. positiva eller negativa, utan skapar lika frimodigt vad helst den får instruktioner om att skapa. Instruktionerna i sin tur bär med sig både ritningar till muren och de rationella byggstenar och känslobruk som vi binder dem samman med. Att riva ned uppbyggda murar och bygga upp nya på dess plats kräver nya instruktioner och nytt materiel.

 

Jag fortsatte att räkna handelsvinster och inte depåförluster, realiserade eller inte, vilket ju var det omvända mot vad som borde ha varit fallet. Med blankning av aktier menade jag i det läget att jag sålde egna (dvs. inte lånade) aktier med syftet att köpa tillbaka dem på en lägre nivå för att på så sätt minska de potentiella förlusterna. Det var ytterligare ett sätt att ”gömma” verkligheten bakom skuggan. Och när det gick på fel håll, dvs. upp över såld nivå, blev det naturligtvis tvärtom mot tänkt. Aktiehandeln fortsatte således att frustrera mig, och det mesta i livet hade naturligtvis varit lättare med facit i hand. Men vetskapen om att det inte finns något facit, är en tillräcklig frustrering i sig, eftersom den lätt skapar rädslor för oönskade negativa utgångar. Rädslor styr tyvärr våra liv i mångt och mycket, och alla kämpar vi mot dem. Rädslan för rädslan är större än själva rädslan, när vi väl ställs ansikte-mot-ansikte med den. Men många förväga rädslor konkretiseras aldrig i verkligheten. Att således acceptera rädslan som existerande först när den väl konkretiseras i verkligheten, vore ett steg i rätt i riktning för att hålla rädslan ifrån oss så länge som möjligt. Det innebär dock inte att inte fundera på alternativa möjliga utgångar, utan endast att hålla rädslotankarna utanför det rationella tänkandet.

 

Att acceptansen av andra börjar med acceptansen av sig själv, vet varje insiktsfull människa idag. Men det är lika fullt få som av olika förklarliga skäl kan omsätta det i praktiken. Men med hjälp av kärlek kan acceptansen underlättas, eftersom kärleken är positiv energi, som tunnar ut eller raderar den negativa. Hoppet om kärlek får alltså aldrig dö ut, och det är inte något som vi kan önska oss alltför mycket av, dvs. så länge som den är disciplinerad, ty odisciplinerad kärlek kan göra mer skada än nytta. Det kan man med all tydlighet se hos bortskämda barn, som lätt tappar erforderliga skyddsnät i den hårda kampen för sin överlevnad.

 

Orden formulerar våra tankesymboler, både inom- och utombords. Man måste således vara varsam med orden, både de uttalade och outtalade, eftersom ordlösheten ibland kan döda mer än orden. De tankevisualiserade orden bär livsGudens instruktioner till hjärnan, som instruerar kroppens kemifabriker, som tillverkar och levererar exakt enligt beställda instruktioner. Positiva ord skapar välbefinnande, medan negativa utsöndrar ”gifter” i kroppen. Kommunikation är således en avgörande del i livets process för att verkställa och uppleva det förritade till sin sista levererade och inslagna spik, må det sedan vara i vårt drömslott eller i vår likkista. Utan kommunikation kan vi inte förstå, och utan att förstå kan det vara omöjligt att acceptera. Kärleken kan dock underlätta acceptansen utan att vi alltid behöver förstå precis allting. Kärleken i sig är något som måste accepteras långt mer än förstås. Det egna kravet på att förstå den kan alltså ge upphov till mer negativ än positiv energi.

 

Det finns alltid företrädare och talesmän/-kvinnor för att vilja ta sexskämt som ett fördolt sextrakasseri av kvinnan p.g.a. sårade värderingar. Det borde emellertid bli allt mindre förekommande i takt med kvinnans tilltagande rätt att ta för sig lika mycket på sexplanet som på alla andra sociala plan, även om nu inte utan en del makthotade mäns motstånd. Vad jag tycker att man i vilket fall som helst måste ta ställning till i sådana situationer, är hur man ska fördela ansvaret mellan den provocerande och den provocerade, ty nog måste man kunna kräva ansvar från båda håll, såvida man nu inte ska behandla det utifrån en normalfördelningsklocka, och låta den klämta både för dem som befinner sig inom den surrande normalkupan och för dem som sitter ensamma svajande på ytterlighetskanterna och alltid känner sig helt utanför mittsvärmen. Om man blir provocerad kan det också bero på ens egen överkänslighet, och som man inte kan begära att det alltid tas hänsyn till, eftersom det oberättigat kan krympa utrymmet för andra människors lika berättigade frihetsgrader att röra sig med. En frisint människa trivs bäst ute i öppna landskap, medan en trångsint människa trivs bäst instängd i sin egen koja i skogen. Sedan tycker jag också att hänsynsrumphuggen humor ibland är viktigare än finkänslig hänsynsfullhet. Alltså är det en fråga om hur allvarligt man ska ta på sin egen inställning till men för andras.

 

Inte bara sexhistorier kan bygga på fördomar, utan även sådant som kvinnors sämre förmåga att köra bil och att inte vilja lyssna tillhör därvidlag populära fördomsområden. Men då de flesta inser att det är just fördomar, så kan man ju undra varför inte de flesta inser det samma om sexhistorier byggda på fördomar. Fördomar förenklar och begränsar livshorisonten för vissa människor, eftersom inte alla klarar av att vare sig nå eller leva med klarsynt insiktsfullhet. Om fördomsinsikterna och humorn vore större, skulle emellertid världen vara enklare att leva i även de få fördomsfulla. Skämt baserade på fördomar kan naturligtvis spegla sanningar avseende vissa representanter för respektive kön. Dock behöver inte respekt för varandras motsatta kön vara direkt kopplad till framförda skämt. Visst kan framförda skämt baserade på fördomar riskera att uppmuntra fördomar, men det kan i så fall också framförd kritik av det göra p.g.a. den extra uppmärksamhet man därmed ger det. Baken blir således aldrig hel, utan förblir delad för att kunna fylla sin avsedda funktion, dvs. för att särdela den skit som kommer däremellan.

 

VECKOBREV 302 ~ 030112

 

Marcel/Patric!

 

Så har ännu en intensiv vecka passerat. Numera är jag igång ca 17 tim om dagen, 5 dagar i veckan. Och ofta blir det mycket tid framför datorn även på helgerna. Det börjar nu bli lite väl mycket. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska få ned tempot på det hela. Jag får väl, som vanligt, ta en dag i sänder.

 

Jag har försökt ringa dig Patric hela veckan, men det har varit heldött på linjen. Visst får jag en viss oro, men jag utgår ifrån att inga nyheter är goda nyheter i det här fallet.

 

Det har varit väldigt mycket tjafs på AG denna vecka om sexrelaterade skämt och val av ny värd för den här Fredagsklubben, där det skrivs om annat än aktier. Det har varit känsloladdade stormar, som har rivit upp. Det har varit rena krigsstämningen mellan ett par av de prominenta medlemmarna. Man tog då helt sonika bort dessa inlägg, och med åkte då också alla seriösa inlägg. Om man har lagt ned tid och omsorg på att uttrycka något vettigt, så känns det inte speciellt upplyftande när det bara slängs i papperskorgen med en enkel liten tangenttryckning. Jag har skrivit om detta och uttryckt mitt höga ogillande över denna ibland hysteriska censur och åsiktsförtryckande. Jag lägger in nedan några av dessa inlägg.

 

Ja, se människan och dess ibland så inskränkta hysteri om verkliga småsaker. Alla grupperingar av människor tycks ha samma typ av problem i det här jordelivet. Nya relationer startar på högvarvad berusningsnivå. Sedan kommer verkligheten ikapp så småningom och börjar stöka till det med alla de skavanker som människan besitter och emellanåt ger högljutt uttryck för. Ned i jämmerdalen går relationerna då för att antingen dö ut under bitter fiendskap, eller så hämtar de besinningsfull näring för att på nytt spira upp till något mer bestående. I osämjan prövas vänskapen och kärleken.

 

På tal om vänskap citerar jag ett AG inlägg nedan innan jag fortsätter med veckans lågvattentjafs. Jag var dock personligen inte inblandad i detta, utan hade enbart generella synpunkter.

 

AG-inlägg:

 

On Friendship

Om Vänskap (översatt från engelska)

 

And a youth said, "Speak to us of Friendship."

Och en yngling sade, "Berätta för oss om Vänskap.”

 

Your friend is your needs answered.

Din vän är dina behov besvarade.

 

He is your field which you sow with love and reap with thanksgiving.

Han är ditt fält, som du sår med kärlek och skördar med tacksägelse.

 

And he is your board and your fireside.

Och han är din golvtilja och eldstad.

 

For you come to him with your hunger, and you seek him for peace.

För att du kommer till honom med din hunger, och du söker honom för frid.

 

When your friend speaks his mind you fear not the "nay" in your own mind, nor do you withhold the "ay."

När din vän säjer sin mening, fruktar du inte “nejet” i ditt eget sinne, ej heller håller du tillbaka “jaet”

 

And when he is silent your heart ceases not to listen to his heart;

Och när han är tyst, upphör inte ditt hjärta att lyssna till hans hjärta;

 

For without words, in friendship, all thoughts, all desires, all expectations are born and shared, with joy that is unacclaimed.

För att utan ord, i vänskap, alla tankar, alla önskningar, alla förväntningar är födda och delade, med glädje som är ohyllad.

 

When you part from your friend, you grieve not;

När du skiljs från din vän, sörjer du inte;

 

For that which you love most in him may be clearer in his absence, as the mountain to the climber is clearer from the plain.

För att det som du älskar mest hos honom må bli klarare i hans frånvaro, såsom berget är klarare från slätten.

 

And let there be no purpose in friendship save the deepening of the spirit.

Och låt det inte finnas ett ändamål i vänskap, förutom fördjupandet av anden.

 

For love that seeks aught but the disclosure of its own mystery is not love but a net cast forth: and only the unprofitable is caught.

För kärlek som söker något annat än avslöjandet av sitt eget mysterium är inte kärlek, utan ett utkastat nät: och enbart det icke vinstgivande fångas.

 

And let your best be for your friend.

Och låt ditt bästa vara för din vän.

 

If he must know the ebb of your tide, let him know its flood also.

Om han måste veta din ebb och din flod, låt honom då veta din översvämning också.

 

For what is your friend that you should seek him with hours to kill?

För vad är din vän, som du skulle söka för att slå ihjäl tid?

 

Seek him always with hours to live.

Sök honom alltid med tid att leva.

 

For it is his to fill your need, but not your emptiness.

För det är han som ska fylla ditt behov, men inte din tomhet.

 

And in the sweetness of friendship let there be laughter, and sharing of pleasures.

Och i sötman av vänskap, låt det finnas skratt och delande av nöjen.

 

For in the dew of little things the heart finds its morning and is refreshed.

För i daggen av små saker, finner hjärtat sin morgon och vederkvicks.

 

(Ur Profeten, av Khalil Gibran)

 

Så till mitt reagerande inlägg:

 

Då det tyvärr har infunnit sig ett, i mina ögon, alltmer odiskriminerat raderande av inlägg på Fredagsklubben, som jag i min enfald trodde skulle ha ordentlig frihöjd till taket till båtnad för alla och envar, så har det försatt mig i en mycket brydsam situation, där det ena bryter mot det andra på ett högre principiellt plan.

 

Alla relationer i livet, i grupp eller tvåsamt, har ju tyvärr eller inte normalt sett sina besvikelsedalar för att därefter starta upp ifrån sina bittra lärdomar från bottennappens magra fångst (ungefär som aktievärldens allehanda turer). Men jag har sedan en tid tillbaka fått ett par långa och tidsödande seriösa inlägg raderade. Om detta sedan beror på att man vill skydda vissa och nonchalera andra, det har jag egentligen inga bevisbelägg för. Blotta misstanken därom gör mig emellertid högst tveksam till att fortsätta att lägga ned mer tid och energi på ytterligare kontinuerliga inlägg på AG. Jag ska dock ta mig en ordentlig funderare, innan jag tar definitivt beslut, eftersom jag alltid vill ge det i grunden goda ytterligare en chans.

 

Sympatiyttring från läsare:

 

nordbeck,

 

Det är med all säkerhet inte dina inlägg som blivit raderade utan snarare hela trådar.

Mitt förslag är att blunda och glömma de dagarna som varit i fredagsklubben och köra på som vanligt.

Vad är det som börjar på K och slutar på K som man kan stoppa in i en grej som börjar F och slutar på A?

 

– Nä jag tänker inte svara på några sådana snuskigheter!

 

– Men... det är väl inget fel att stoppa in en kork i en flaska?

 

En annan skrev:

 

jag vet ingenting om Fredagsklubben, så jag vet inte varför dina inlägg blivit raderade däri. Dock brukar läsa dina utförliga inlägg i AG:s huvudforum, och anser dig vara en mycket god skribent som tillför AG intressanta och roligt skrivna inlägg. Tycker rentav - liksom de flesta att din insats tillför AG ett stort mervärde. Det kan också med all önskvärd tydlighet utläsas i det stora antal röster du har som skribent. Även om det ibland möjligen känns motigt för dig långt där hemifrån, ska du dock veta att du har många fans på AG som med spänning ser fram emot ditt nästa inlägg.

 

En annan skrev:

 

Fortsätt skriva nordbeck, du är helt suverän !

 

Ytterligare en:

 

Jag håller med. Det jag läste av dig i de nu bortmodererade strängarna var klokt och tillförde verkligen något. Jag förstår att du lagt tid och möda bakom orden. Synd att inte fler fick läsa...

 

För att förklara mig ytterligare skrev jag:

 

För att ge en viss bakgrund för den oinvigde till mina funderingar ovan, så lägger jag nedan in mitt digra inlägg i Fredagsklubben angående ny värd och som med en enkel knapptryckning försvann ned i papperskorgen. Det var förvisso fullt personkrig mellan prominenta medlemmar och vars inlägg väl var motiverade att ta bort. Det är emellertid en sak om man tar bort olämpliga inlägg i en och samma sträng, men att därmed också ta bort alla seriösa inlägg i ett och samma andetag, kan jag aldrig förlika mig med tanken. Det framstår då för mig som ett onyanserat censurhysteri, som jag trodde hörde det förflutna till.

 

Det finns i sådana strängar många gånger inlägg av mer generellt hållen karaktär, triggade av det specifika fallet, och som enligt min mening förtjänar fortsatt existensberättigande. Och då man inte alltid är konsekvent, kan det till och med utmynna i misstänksamhet över att vissa personer hålls bakom ryggen, medan andra nonchaleras helt och hållet. Detta leder i sin tur osökt till tankar på internt maktkotteri, som agerar utifrån egen gömd agenda. Jag säger nu inte att det nödvändigtvis förhåller sig på detta sätt på AG, men att man bör vara medvetna om att det lätt kan leda till den typen av negativa spekulationstankar.

 

Det har sedan en tid tillbaka pågått några strängar om människans förhållande till sex och grabbigt/gubbigt förhållande till och uttryck för skämtsamma sexanspelningar om ett från vissa håll förment uttryck för sextrakasseri gentemot kvinnan (denna mening är lika lång som min oförståelse för detta bitvis ogenomtänkta hysteri). Innan jag fortsätter, så kom jag att tänka på att kommentarerna i dessa strängar (nu borttagna) var till övervägande delen skrivna av män för män, och hur kvinnor kan tänkas uppfatta de män som i tid och otid anspelar på sex i sina skämt. Enligt en gammal undersökning så tittar kvinnor i första hand i tur och ordning på mäns ögon, händer och ända, dvs. först själ och sist sex, medan män i första hand tittar på bröst (kan lätt åskådliggöras via filmupptagning av hur blickarna vandrar), dvs. först sex. Det är detta mycket enkla naturförhållande som i många stycken speglas i mannens och kvinnans förhållningssätt till sexrelaterade skämt.

 

Okay, det må vara måtta på allt. Och snusk och osmakligheter hör inte hemma bland seriösa människor på ett ansvarsfullt forum som AG, som ju trots allt i första hand ska syssla med aktiehantering och inte vara en tygellös sex- och porrklubb. Men att därmed bannlysa allting som överhuvudtaget har med sexanspelning att göra, det är enligt min mening att hysteriskt driva det hela till ett ohemult osunt åsiktsförtryck.

 

Så till mitt ovan refererade inlägg (jag skriver alltid i Word först, innan jag publicerar, och har därför det kvar på min dator), som hamnade i papperskorgen tillsammans med alla övriga kommentarer:

Förbered er nu på en romanutläggning här, då jag har mycket i mina hjärnvindlingar som måste ventileras ut för att de inte ska stanna kvar därinne i de oventilerade hjärnkammarna (vem f*n var egentligen byggmästaren? ;-)) och så småningom förvandlas till unken odör av hjärnspökena och dess servila demonbetjänter, som enbart har konspiratoriska och själsdödande sattyg för sig dagarna i ända.

 

Då jag ju sitter i Kina med 7 tim tidsdifferens, så hamnar jag ibland utanför diskussionerna. Ofta är det en nackdel, då det mesta och ibland det bästa redan har hunnit uttryckas på eleganta och eftertänksamma sätt. Men, ibland är det också en fördel, då jag kan sitta lite vid sidan om och i lugn och ro gå igenom hela strängen i en eftertänksam och kontemplativ sinnesstämning. Till en början med kan man förhålla sig relativt objektiv. Men efterhand så dras man in i och tar ställning i olika avseenden, beroende på vem som skriver och vad som skrivs. Efter en tid på AG, så finns det ju dem man känner sympati för utifrån tidigare skrivande och ibland kärvänligt munhuggande. Således förfaller man lätt till ett positivt subjektivt tolkande. Det som riskerar att misstolkas, lägger man gärna åt sidan. I det ögonblicket man börjar ta ställning för och emot olika skrivinlägg, så upphör genast ens objektivitet med inbyggd automatik, och man börjar ryggmärgstanka utifrån sina egna värderingar och olika förhållningssätt till livet och sina medmänniskor på denna jord; just då representerat av en liten skara på AG.

 

När jag läser denna sträng, så blir jag faktiskt kännbart ledsen och samtidigt mycket fundersam över min fortsatta motivation att lägga ned så pass många timmar som jag numera gör för att skriva mina dagliga inlägg. Frågan, som naturligtvis infinner sig i hjärnan utan retoriska krumbukter, är om det egentligen är värt det hela? Är det helt enkelt till syvende och sist otacksamt bortkastad tid och energi?

 

Skrivande är ju en form av skapande, och det kräver i sig oändlig frihet för att kunna frodas och okollrat utvecklas. Och framförallt mår den illa av att få en tvångströja på själens känsliga frihetsgestalt. Det är svårt och tar tid att bygga upp något beständigt här i livet, men desto snabbare går det att riva ned. Och sedan kan det ta mycket lång tid att bygga upp igen. Det är så med förtroende, kärlek och alla andra livsväsentliga ting, som har sitt säte i ens känslotänkande hjärnhalva.

 

Via ifrågasatt skrivarmotivation, så går man sedan över från det specifika till det mer allmänna planet, då man börjar undra om man har kommit till ett nytt livskors, där det gäller att välja väg på nytt. Det här var stimulerande och engagerande så länge det varade, men kanske dags för att kolla av och genomleva nästa livscell, med sina för- och nackdelar!?

 

Men, efter de initiala betingade ryggmärgsreflexerna tar andra steget vid, då man börjar fundera på dem som trots allt uppskattar det man skriver och som inte ens deltar i den här känslodjupa debatten, som ytterst har med fördomar och allt annat hjärnbråte att göra, utifrån att det efter hungersdriften är den största driften och drivkraften här i livet, dvs. sex och som jag snart börjar undra över om detta lilla underbara och oändligt djupt förankrade ord i våra själar överhuvudtaget kan yttras längre på AG:s sidor, utan att man för den sakens skull ska behöva börja undra om det sitter en massa människor uti stugorna i Sverige och raskt stämplar en som en omogen sexgalning med lågt stående livsvärderingar på djurens primitiva nivå. Jovisst kan man charmant kringgå det hela genom att gränsdragande sortera snusk och osmakligheter från icke dito. Det är dock enbart en fråga utifrån vems värderingar, de supertoleranta eller strängt lutheranskt troende, som jag f.ö. faktiskt trodde var en historisk cancerutväxt på väg att bota sig självt via den alltmer accepterande naturinställningen.

 

Låt mig som en parentes här få sagt, att jag delar till fullo tinkerbellls och kittys livsbejakande och toleranta synsätt på livet och sina medmänniskor. Två underbart kloka kvinnosynsätt utifrån både hjärna och hjärta på de rätta ställena enligt min personliga inställning, vilket absolut säkert varken för dem eller mig utesluter respekt för andra människors inställningar och värderingar. Är man tolerant i det ena avseendet, så är man med all säkerhet det också i alla andra viktiga hänseenden.

 

I det som dessa båda kvinnor har skrivit ovan, ser jag hur som haver inga som helst motsatser till ex. Fibs principiellt styvnackade inställning till snusk och osmakligheter. För mig finns det inte heller den minsta tvekan om, att det går gränser, vilket säkert också långis och alla andra kan skriva under på utan att blinka. Jag har personligen ex. aldrig läst något på AG som har väckt den minsta anstöt eller ev. undran över personlig perverterad läggning och vidhäftat uttrycksbehov. Men, jag är kanske inte den rätte att bedöma detta, då min hjärna ”lider” av total avsaknad av ångestladdad censur, vara vad det månde vara här i livet. Och jag har som bekant för många inte långt mellan totalt ångestbefriad tanke och ord. Visst kan även jag få lite småångest ibland, då jag tycker att jag har lämnat ut mig själv lite väl mycket och inser att det kan uppfattas som ett omoget självhävdelsebehov. Dock vaporerar det ganska snabbt ut i etern, då jag i min självbejakelse med småryckande axlar och ett självironiskt distanserande leende på läpparna lägger det till de handlingar som ändå inte kan göras ogjorda, utan enbart i bästa fall kan berika den vidare framfarten i det ena eller det andra avseendet. Men är man inte fundamentalt motiverad, så lär det väl under alla omständigheter aldrig ändra på sig. Om det är något jag verkligen uppskattar hos mig själv, så är det min outsinliga (kollade i min nymornade känslighet att jag endast stavade med ett n och avsaknad av bindestreck mellan out och resten) förmåga att se på mig själv med djup ironi och skratta åt mina egna tillkortakommanden och misstag. Jag brukar således (ocensurerat) skämta inombords även med mig själv emellanåt. Det är ibland som om jag för en dialog med någon utanför mig själv, trots oskiljbart siamesiskt tvillingkoppel innanför (det starka och tydliga överjaget).

 

I denna sträng är det mycken personlig allmän och ospecificerad blåslampa och humör med frånvaro av humor. Tänk vilken skillnad två små prickar kan göra! Det är inte bara storm i vattenglas, som efterhand växte till orkanstyrka, utan också slungkast med stor sandboll med splitterkraft att sprida så mycket sandkorn som möjligt i ögonen vid träff. Men, även allt detta kan jag se på med toleransens varm blå ögon och ett litet leende likt clownens neråtböjda ledsna mungipor, dvs. så länge som man inte angriper person och dess värderingar med inskränkta och tarvliga ordalag. Ej heller klarar jag riktigt av, om det är mig personligen man avser att träffa. Speciellt ledsen blir jag, då jag hamnar mellan personer som båda har min största respekt i olika avseenden. I den konfliktens stund prövas ens eget självbehov av att uttrycka sin uppriktiga åsikt, då ju alltid risken finns att bli mer missförstådd än nöden kräver utifrån andras egna rättfärdigandebehov.

 

Polismentalitet är inte heller vidare trevligt att åse, vilket faktiskt enligt min uppfattning delvis skedde i strängen om den lika känsliga dito om reflektioner (samma ämne och samma problem). Än tydligare var detta åskådliggjort i inlägget Tipset, men vars kommentarer med bl.a. min fräna kritik gentemot kritons pådyvlade moralvärderingar på mig och Sjöberg togs bort, utan att man ens bemödade sig om att förklara för mig varför. Jag orkade emellertid just då inte bry mig mer på detta till sist något excesshystade moralnystan, då jag hellre lade tiden på att skriva på mitt aktiekåserande, som jag tyckte var viktigare just då, istället för att fortsätta att rota i eller ev. provocera kritons känslor och vars deklarerade moraluppfattning jag trots allt respekterar, utan att för den sakens skull dela den till fullo. Jag anser mig vara en högst tolerant människa avseende andras personliga moraluppfattningar och livsprinciper, som ju ligger djupt förankrade i var och ens själsboningar, utom då man intolerant och värdeförringande ger sig på mina.

 

Ja, nu har jag lättat på trycket i den högra hjärnkammaren och väntar nu på att den tillfälligt indragna balansspången ska läggas ut till den andra hjärnhalvan och åter förena den inre dialogen, som alltid ska tjänstgöra som vist och varmt föredöme i dialogen och umgänget med andra människor. Min slutönskan är att allting kan återgå till som det var förut, dvs. med ansvarsfullt högt i tak med plats för alla och envars berikande särarter. Det är, som tinkerbell säger, och dessutom helt vetenskapligt belagt (även hjärnan har sina elektroniska fält och motpolsladdningar), nämligen att + och – attraheras till varandra (ibland slår det förstås gnistor :-)), och lika tecken repellerar (således 100 % mer repellationsångest i livet). Det fick man ju lära sig tidigt i skolan, då det ihärdigt gneds på blanka ebonitstavar (jag hoppas att den överkänslige inte ser något anstötligt i detta, ty i så fall står fallossymbolerna som spön i backen runtomkring oss överallt här i livet, med eller utan (o)lämpligt smileytecken).

 

Risken är emellertid tyvärr mycket stor att det för en osäker tid framöver kommer att ligga en dyster skugga på kommande inlägg, och ibland tyvärr förhindra att människor på ett frimodigt sätt delar med sig av sina inre tankar och känslor. Redan nu håller sig en hel del människor på behörigt avstånd från denna känsliga sträng i mer än ett avseende. Däremot tror jag att man följer den med allra största intresse, medan man behåller sina egna tankar för sig själv. Redan här har vi således förlorat den korsfruktbrygd som väl är den yttersta meningen med alla mustiga strängar och inte för att utgöra en gladiatorkamp i miniformat mellan det goda och det onda.

 

Slut på inläggscitatet.

 

Relationen med Lena fortsätter, fast nu på ett litet mera jordnära plan. Det ska bli oerhört spännande att träffa henne i slutet av den här månaden.

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080829

 

Intensiteten med aktiehandlande och skrivande på AG var nu med sina ca 17 timmar om dagen i åtminstone 5 dagar i veckan i paritet med de senaste jobben i Hong Kong och Kina, dvs. oroande högt och med kommande pris att betala.

 

Det var fortsatt mycket emotionellt övertjafs på AG om sexrelaterade skämt. För mig var det substanslöst och inskränkt hysteri om oväsentliga småsaker. Alla relationer i grupperingar av människor går typiskt mer eller mindre okritiskt igenom olika stadier från temporärt positivt till dito negativt. I ovänskapen och genom besvikelserna prövas vänskapen och kärleken, och man väljer till sist i regel permanent sida, eftersom det kan vara svårare att leva i och med det nyanserade grå i stället för det klara vita eller svarta.

 

Då det kan vara svårt att korrekt översätta poetisk skrift, lät jag den engelska textens utdrag från Ur Profeten, av Khalil Gibran, stå kvar för jämförelsens skull. F.ö. kan poetisk skrift vara svår att tolka i alla sina detaljer, eftersom man inte känner personen som har satt det på pränt i sitt alldeles speciella känsloläge och sinnestillstånd. För att förstå bättre, måste man veta mer om den som finns bakom orden, då ord kan betyda så olika för olika människor. Så samtidigt som man måste läsa in någon annans känslor, måste man tolka sina egna känslor, framlockade av författaren, och ta åt sig därefter. Det är med poesi som med mat. Den är tillagad av någon för att åtnjutas av någon annan för att tillfredsställa både den tillagandes och den bespisandes smak, bortsett från att förmodligen de allra flesta väljer sina egna känsloskäl och sin egen känslosjäl framför andras. Under alla omständigheter pratar vi både med och utan ord, ty tystnaden är ibland den klädedräkt som bäst klär de tankar som kläs bäst utan uttalade ord. Det kan vi ju se via det tysta lyssnandet på musik, som klär ordlösa tankesymboler i kroppskemiutlösta känslotillstånd. Med tanken orden föds på mannens läppar, men med blotta tanken, de också lever kvar.

 

Ibland offras tyvärr oskyldiga människor i striden, orsakad och framförd av andra som en lösning för att slå in sitt budskap i skallen på sin motståndare, så att resultatet många gånger slutar med övertygande ”död” i stället för övertygande åsiktsförändring och därmed meningslöshet ”in absurdum”. Så var fallet ibland med vissa inlägg på AG, när andra människors, bl.a. min egen, åsiktskommunikation offrades genom enkel radering p.g.a. andras ”dödskamp”. Och om man som jag lade ned tid och energi på att framföra sina åsikter, för att endast se dem odiskriminerat raderas i den allmänna andan av ”bunt ihop o slå ihjäl”, så kändes det orättvist och trångt i åsiktstaket. Det kunde således ibland bli ett slags överbeskyddande, likt typisk svensk socialdemokrati, av den svage på bekostnad av den starke. Om inte den starke tillåts ett visst sansat utrymme, dvs. inte osunt överutrymme, så försvagas enligt min mening den svage ytterligare. Det är som med uppfostran av barn. Om man inte får lära sig att ta vissa smällar, till ett visst pris att betala, så är man lika oskyddad som den som utan smittkoppsvaccination utsätter sig för personer med smittkoppor. Det emotionella immunförsvaret behöver således sina soldater för att kunna mota illasinnade ”Ollar i grind”. En tröst var dock de sympatiyttringar som jag fick av andra AG-medlemmar på mitt lilla ”protestinlägg”. Jag kunde i mitt inre inte helt svära mig fri från att jag ytterst sökte utebliven bekräftelseuppskattning och därmed sökte den på nytt. Eftersom jag fick denna, kändes det befogat att lägga in raderat inlägg på nytt. Och oberoende av om nu händelsevis någon skulle vilja radera det igen utifrån en ev. intern maktkotteriborg, så kunde man inte göra det i den sträng som det nu låg i, ty tidigare ev. ursäkt var nu inte längre för handen. Dock bekymrade det mig att en tidigare vettig balans på AG hade börjat tippa oroväckande utanför mina egna värderingsåsikter, och att man därmed tömde AG på det vatten som var nödvändigt för att jag skulle kunna känna mig fri att simma omkring med icke alltför hårt hållna tyglar. Det fanns en ny möjlig ny livsväg att välja här, men den tog jag tyvärr inte under tillräckligt övervägande, utan blev kvar i min egen skapade ankdamm ett onödigt bra tag till.

 

Internetromansen med Lena hade passerat sitt zenit och hade nu gått in i ett avvaktande läge, då hon skulle komma till Beijing i slutet av januari månad.

 

VECKOBREV 303 ~ 030119

 

Marcel/Patric!

 

Det har varit en ordentligt körig vecka med fullt upp med skrivande på AG och börshandel. Om jag inte handlade mycket under december, så har jag handlat desto mer i den här månaden (mest av alla månader). Jag ligger dock lite pyrt till f.n. med Ericsson, som ju far upp och ned som en jojo. Det rör sig ibland om upp till 10 % rörelser upp och ned från dag till annan. Det är således nervöst att vara på fel sida om strecket. Varje tioörings skillnad innebär rätt mycket i absolut belopp vid ett stort antal aktier. Det är med andra ord oroligt värre, och då över hela börsen. Det är framförallt krigsoron i Iraq, som hänger som ett stort mörkt åskmoln över världens börser. Då jag har varit som en hök över tangentbordet, så har jag inte hunnit med att vara så mycket på AG. Dessutom har jag haft våldsamma tröghetsproblem med applikationen. Så det har varit mindre roligt att ens försöka.

 

Jag har intressant nog blivit erbjuden att skriva min dagliga börsartikel i något som heter Morningbriefing. Då man gillar skarpt mitt kåserande sätt att skriva på, så har man tänkt spinna på det och utge ett morgonblad till aktieintresserade läsare och med mitt inlägg som huvudtema. Vi kommer att dela 50/50 på inkomsten (200 kr för en månadspren.), samt dessutom får jag gratis tillgång till deras övriga aktiehantering. Det ska således bli intressant att se vart det kan ta vägen i förlängningen. Jag kommer därmed att trappa ned på mitt engagemang på AG och klistrar in nedan den förklaring jag kommer att ge dem i morgon. Jag tar med det här för att det innehåller en del av mina livsprincipiella vyer.

 

AG-inlägg:

 

Som trogna läsare av mina dagliga Börsen-inlägg redan vet, så har jag tidigare delgivit mitt tänkande avseende att skriva fler börsinlägg eller inte på AG. Jag har nu tyvärr kommit till beslutet att inte skriva fler sådana inlägg. Nu är det dock inte riktigt så som ni kanske tror, nämligen att jag skulle göra det för att jag tycker att åsiktsfriheten sätts åt sidan emellanåt. Det hade jag kunnat leva med tills vidare. Men, helt oväsentligt har det väl inte heller varit. När man tar sina beslut, så lägger man ju alla relevanta tyngder i vågskålarna för att se vilken sida som väger tyngst. Men det är oftast en mängd samverkansfaktorer, som leder en in på nya stråk här i livet.

 

När det gäller lägga-ribba-policyn på AG, så är det ju ytterst upp till ägarna, som måste ta hänsyn till den breda massan för att kunna förutse fortsatt existensberättigande. AG måste ju framför allt överleva (som vi alla strävar efter på det ena och/eller andra sättet). Dock tycker jag personligen att det är lite onödigt trist att inte utrymmet för de säregna och många gånger starka personligheterna är något större än vad det hittills har varit. Ex. beklagar jag att behandlingen av Only Me inte tog mer hänsyn till hennes många aktiebidrag än hennes strid för åsiktsfrihet. Dessutom tycker jag att hon inte är ute och reser helt och hållet i det senare avseendet. Vidare verkar det som om tinkerbell – som är en annan intressant personlighet med starkt uttalade frihetsgrader – på senare tid har trappat ned betydligt på sitt skrivande i AG. Sidenlakan tog visst sin mats ur skolan långt tidigare, då hans otyglade humör fick folk att resa ragg istället för att ta det för vad det var, dvs. en liten fläkt i stiltjen.

 

Säregna och starka personligheter har alltid berikat samhället och människans utveckling. Tyvärr så utgör de emellertid många gånger ett hot för dem som strider för status quo eller bibehållande av det nuvarande läget. Och de är ju så många fler till antalet. Jag ser tydligt ett delikat AG-dilemma här, med en viss utdragen verkan (flexibel StopLoss där :-). Men förr eller senare väljer jag alltid sida, om mina personliga integritetskrav blir tillräckligt inträngda i ett hörn. Man fick ju lära sig som boxare att aldrig ställa sig i ringhörnan, där man är som mest utsatt för motståndarens attacker. En annan enkel sanning i boxning är att man alltid ska se upp med en motståndare som man har slagit groggy och således är på knockoutens brant, ty då kan de mest oväntade reflexslag komma tillbaka och som skickar en själv direkt i golvet. Hur som haver så var detta om åsiktsfrihetens vara eller icke vara återigen inte avgörande för mitt beslut, men jag kunde inte låta bli att dra upp det i det här sammanhanget.

 

Livet och ens relationer kan många gånger kläs i aktietermer. Det som jag smärtsammast har fått uppleva, när det gäller aktiehandeln, är det här med icke strikt tillämpad StopLoss. Allt som oftast kommer tyvärr ens subjektiva önsketänkande in, och via konfliktanfäktade ursäkter flyttar man den där SL undan för undan, ända tills förlusten är långt större och mer irreparabel än vad man ville inse då man upprepat flyttade den. Har man väl ställt in sig på en trend, så är det oerhört svårt att plötsligt kasta om till motsatt trendtänkande. Den högra hjärnhalvan (känslor) sätter sitt välbekanta krokben för den vänstra halvan (rationalitet), som i regel inte klarar sig fullt ut på egen hand. Likadant är det i livet, där vi via högerstyrt önsketänkande hela tiden flyttar på SL tills det vänstra rationella tänkandet slår bakut, ställt inför bister verklighet. Så gör vi med våra nära relationer, dvs. vi flyttar ofta på den livsviktiga SL, till men för båda halvorna av relationen. Så gör vi också i beslutsprocessen i olika livssituationer, vara vad det månde vara. Hela livet är således en fråga om att använda sig av SL på ett balanserat och disciplinerat sätt. Och klarar man inte av det, så får man allt vackert ta konsekvenserna, som man alltid själv är ytterst ansvarig för och aldrig kan övervältra på andra. Ja, det var en lång filosofisk avvikelse från ämnet, men som jag fann ett visst intresse i att ta med.

 

Då jag nu för snart ett år sedan bestämde mig för åtminstone ett års time-out från arbetskarriären, la jag automatiskt in en SL, även om jag inte kände till det begreppet då. Men, det man inte ser i ögonblicket som en del av en helhet, kan man alltid i ett senare skede få att hänga ihop i efterskenets betraktelse. Som ett exempel på detta ständigt aktiva SL-fenomen, kan jag ta från då jag en gång i tiden jobbade för det på den tiden så stolta ABB. Jag satt några år på Västerås huvudkontor och for världen runt, där ABB även hade ansvar för byggbiten till sina anläggningar. I regel bestämde jag inför varje resa hur lång tid jag skulle stanna (fanns roliga undantag som ex. att fastna i Indien ett par gånger i ca två månader varje gång utan att ha planerat det). Detta gjorde jag, trots att jag hade viktiga förhandlingar och kontraktsskrivningar på åtskilliga miljoner (för det mesta var jag helt ensam från ABB i sådana lägen, då jag hade en långtgående ansvarsfrihet). Hur som haver, så åkte jag praktiskt taget alltid hem på utsatt tid (man fick förstås akta sig för att tala om för motparten, när man hade planerat att åka hem :-)). Det påminner mig om Parkinsons lag, något travesterad: ge mig tid och jag tar den. Ge mig mindre tid och jag tar den också. Jag hade en gång en projektchef som helt enkelt skulle hem och sätta båten i sjön. Företagspolicy i all ära, men ibland tycks de privata intressena mycket enkelt överrida slikt. En annan intressant iakttagelse (många parenteser här, men det är ju livet i ett nötskal) på ABB var att man helst tog vägen via Arlanda, trots att taxin till Västerås kostade betydligt mer än som när man efter kontinenten tog flyget från Köpenhamn till Västerås. Det enkla skälet var att man hade större chans att få igenom överspriten på Arlanda än i Västerås. Det skulle man kunna kalla för dyr företagssprit!

 

Tillbaka till SL. Hjärnan inrättar sig utifrån den SL man har satt och ser till att man sköter sina åtaganden därefter. Hjärnarkivet jobbar dag och natt för att uppfylla den minsta vink vi ger den via våra tankar. Man kan klara av detta betydligt enklare i arbetslivet, då det inte handlar om ens eget lilla liv, ty i det senare fallet blir det genast betydligt mer komplicerat. Vi skjuter då tyvärr på många av våra beslut, dvs. SL, p.g.a. konflikter mellan de båda konfliktstridande hjärnhalvorna. Nu tror jag att jag personligen på det privata planet har blivit betydligt bättre på äldre dar avseende SL och att inte flytta på den i tid och otid. När man blir äldre finns ju inte det ”oändliga” livsperspektivet längre, och man kan då uppleva det som än viktigare att med kvalitativa förtecken ta vara på den tid som finns kvar, ty vid nästa hörn kan det vara ett definitivt stopp, och då behövs inga SL längre. Då kan man byta ut det sista “s” mot ett “t”, dvs. StopLost!

 

Den SL jag satte ut för ca ett år sedan börjar nu närma sig. Hjärnan blir då undermedvetet mer observant på möjliga förändringsfaktorer för att berättiga att SL inte ska flyttas. Hela livet igenom kommer man till olika vägkors, och man kan välja att antingen gå förbi eller att vika av och slå in på en ny väg. Jag har känt under en tid nu att ett nytt vägkors närmar sig, och då det därför ibland gäller att välja i de små tingen, så att de synkroniserar in sig med de stora tingen framöver. Jag är ännu inte fullt medveten om de stora förändringsvalen, men jag känner intuitivt på de små att någonting är på gång, både då det gäller det jag sysslar med och mina privata personrelationer.

 

Så här skrev jag i ett av mina inlägg för ett tag sedan: ”Via ifrågasatt skrivmotivation, så går man sedan över från det specifika till det mer allmänna planet, då man börjar undra, om man har kommit till ett nytt livskors, där det gäller att välja väg på nytt. Det här var stimulerande och engagerande så länge det varade, men kanske dags för att kolla av och genomleva nästa livscell, med sina för- och nackdelar!?” Hur nära var jag då framtiden? Ja, det vet man aldrig förrän nästa pusselbit ramlar på plats. En sak kan vara säker på, och det är att det sinnrika hjärnsystemet (kriton skrev förresten ett mycket intressant inlägg om det (o)organiserade hjärnsystemet) redan har denna pusselbit på plats att slänga ned i grytan vid nästa lämpliga tillfälle. Det är bara en fråga om, att se den och fiska upp den i all övrig gryt- eller grötröra.

 

Ja det var många ord (som vanligt :-)), men det är ju vad många känslor kräver. Nu har jag under alla omständigheter, som ett litet tecken i det stora, blivit erbjuden att skriva min dagliga börsartikel i ett här icke namngivet aktieorgans nya morgonblad, och som jag finner intressant ur mer än en aspekt. Jag är således ännu inte beredd att släppa aktievärlden. Jag har faktiskt alltid haft, åtminstone indirekt, lustigt djupa kontakter med börsvärlden. Jag gjorde nämligen bl.a. en gång i tiden lumpen tillsammans med en Fischer på KA4 i Göteborg. Jag har sett tidningsfoton på honom som äldre i samband med aktieartiklar och tycker att han ser ut som den Fischer jag upplevde en viss nära kontakt med. Jag minns mycket väl dessa samtal och kan än idag se honom framför mig som ung i militärkläder (han var förresten s.k. malaj). Han måste således ha gjort ett visst intryck på mig. Vidare växte jag upp i Eslöv, där Penser också växte upp. Han vet mycket väl vem jag är, då jag bl.a. var en "världsberömd" lokal idrottskändis. Vidare minns jag oerhört tydligt en eftermiddag utanför läroverket i Eslöv, då en äldre gymnasiekollega satt på sin cykel och berättade om aktieaffärer. Det var en till synes helt oväsentlig situation, men den stannade kvar i hjärnan på mig av någon oförklarlig anledning. Det slår mig faktiskt just nu också att jag var klasskamrat med Sten K Jonsson (som väl är bekant för en del av er i dessa sammanhang). Således en del till synes lustiga röda-tråds-situationer. :-). Den som söker finner sambanden, som kan vara lösa eller dynamitladdade allt utifrån vilja till synsättssprätt.

 

Det har varit trevligt och stimulerande att vara på ”svensktoppen” som ett bevis för rönt uppskattning. Det har dock aldrig varit ett självändamål, ty då hade det varit mindre tids- och energikrävande att dagligen slänga in lite charts med några få kommentarer (absolut inte menat som ett förringande, utan bara ett konstaterande avseende tid och energiinsats). Mina inlägg har jag fått lägga ned några timmar på varje dag. Jag har dock gjort det av fri vilja. Samtidigt som det har tvingat mig att sätta mig mer in i marknadssituationen, på sikt till gagn för mina egna affärer, så har det tillfredsställt min skrivklåda och mitt uttrycksbehov av livlig och fantasirik hjärnaktivitet. Dessutom har jag inte minst kunnat bidra med en liten skärv till att drivkrafterna bakom AG inte har varit ensamma i sin strävan att göra AG till det intressanta och kunskapsintensiva forum som det de facto är idag.

 

Sist, men inte minst, så innebär ens egna vägval tyvärr ibland att man väljer bort något för ens vänner och sympatisörer. Den biten känns tyvärr alltid trist, fastän jag inte därmed avser att ge mig själv någon överbetydelse av något slag. Detta innebär emellertid inte att jag helt försvinner från AG, då jag dagligen fortfarande kommer att logga in och ibland kommentera. Däremot kommer jag med all sannolikhet som en följd av mitt beslut och vägval att gradvis under den närmaste månaden att glida utför och till slut försvinna ut från rösttoppslistan som ett minne blott.

 

Lars i Kina

 

Jag citerar nedan den artikel jag berörde ovan angående hjärnsystemet. Jag förstår, om det kan vara jobbigt idag att läsa sådant, men förhoppningsvis kan det bli mer motiverande senare i era liv.

 

”En aktiemarknad är ett exempel på ett komplext självorganiserande system. Det är komplext för att det påverkas av så många olika faktorer gällande enskilda företag, makroekonomi, politik, psykologi och världshändelser. Det är självorganiserande i och med att det inte finns något fristående regelsystem som bestämmer hur kurserna ska utvecklas. Faktorer som påverkar systemet aktiemarknaden ger signaler till det utifrån, eller är en del av själva systemet. Dessutom består det självorganiserande i att när något nytt tillkommer bygger det på det som redan finns. Systemet organiserar självt in det nya i det gamla. Signaler som når en marknad ger inte samma effekt på en annan marknad. Tiden, vad som hänt innan, spelar roll.

 

Andra exempel på komplexa självorganiserande system är hela samhällen, stora organisationer, sekter, den mänskliga hjärnan, ekosystem och levande celler. Sådana system har studerats mycket, men studiet av dem just som abstrakta system, något slags systemteori som är en lära om system som sådana oavsett vilka de är, är ännu i sin linda.

 

Det är intressant att upptäcka att det finns genomgående mönster i många komplexa självorganiserande system. Kanske är det ibland en slump, men en tanke är också att det finns ett naturligt sätt för ett system att utvecklas, en gemensam bakomliggande matematik.

 

Många system är i botten historier om enkla motsatspar, som interagerar med varandra. På aktiemarknaden har vi köp- och säljintresse. I kemin och fysiken har vi syror och baser, och positiva och negativa laddningar. I biologin har vi många exempel på system med ett aktiverande ämne och ett inhiberande, hämmande. I ett ekosystem har vi interaktioner mellan rovdjur och byten. Inte bara i det korta perspektivet, på miljoner års sikt är evolutionen också ett resultat av tävlan mellan rovdjur och byten att överträffa varandra, äta eller ätas. I filosofi och lärdomshistoria har vi den rätt missbrukade idén om att en tes och en antites genom interaktion med varandra ger upphov till någonting större som inte fanns där från början. I vår hjärna handlar också all kommunikation i grunden om enkla plus- och minussignaler. Ett neuron kan skicka en signal, som antingen aktiverar ett annat neuron, eller hämmar den. Hämmande och aktiverande signaler ”läggs ihop”, och blir resultatet tillräckligt stort skickar den påverkade neuronen en signal vidare.

 

Alltså, alla dessa oerhört komplexa system är i grunden två motsatser, som interagerar med varandra, så kallade aktivator-inhibitor-system. I början är det mycket enkelt, men eftersom systemet är självorganiserande blir det i takt med tiden mycket komplext. Varje mönster som bildas vid interaktionen kan självt interagera med andra mönster och ge upphov till ytterligare nya mönster. Olika system kommer att ge upphov till olika mönster och efter hand kommer de att bli så olika varandra att man inte längre ser likheten. En hjärna och en aktiemarknad, man ser inte likheterna direkt minsann. Inte desto mindre går det att se likheter om man spårar bakåt.

 

Allt är dock inte aktivator-inhibitor-system, det finns också positive-feedback-system, och dessa kan sannolikt gå över i varandra. I ett sådant hämmas inte en inkommande signal av en inhiberande, utan förstärks i stället, och går vidare starkare. I hjärnan finns det ”kretsar” av neuroner som fungerar så att de förstärker en inkommande signal. En förändring i ett ekosystems miljö som ger en viss art en liten fördel, kan i längden bli en stor förändring om en balans rubbas och arten med tiden konkurrerar ut alla andra. På en aktiemarknad har vi ofta vad som kan liknas vid växling mellan de olika typerna av system. I aktivator-inhibitorläge, såsom i ett konsolideringsintervall, kommer en stigande kurs att göra att vi når nivåer där fler blir intresserade av att sälja. Ett aktiverande köpintresse inhiberas av ett ökande säljintresse. Det påminner om en buffertlösning i kemin, där tillsats av syra eller bas gör att buffertämnen avger eller tar upp protoner (H+) och på det sättet kompenserar och håller pH konstant. När aktiemarknaden i stället går över i positive-feedbackläge, såsom vid ett utbrott ur nämnda konsolideringsintervall, kommer i stället en stigande kurs att locka till sig fler köpare, det vill säga mera aktivator, medan säljarna börjar fundera på om de verkligen ska sälja när det går så bra. Grupptryck, önsketänkande och tendenser att se det man vill se kommer att få uppgången att förstärka sig själv.

 

Ett komplext system kan förstås vara kombinationer av flera positive-feedback- och aktivator-inhibitorsystem. Vi kan till exempel se storleken på rörelsen som det som studeras, och här se ett aktivator-inhibitorsystem innehållande momentum (aktivator) och fundamenta (inhibitor). Momentum (i betydelsen psykologisk trend) uppåt eller neråt påverkar andra aktörer och förstärker rörelsen, medan fundamenta mer tenderar att dämpa och långsamt föra priset mot något slags jämviktspris.

 

Men aktivatorn och inhibitorn uppför sig inte alltid på samma sätt, och detta kan ge särskilda mönster i sig. Här kan vi titta på naturen, ta slemsvampen Dictyostelium discoideum till exempel. Denna är i sitt normaltillstånd en encellig amöba, en varelse som de flesta investerare väl inte skulle känna någon gemenskap att tala om med. Men när det blir ont om mat, börjar dessa amöbor att aggregera. De drar sig samman till klumpar, som sedan organiserar sig i svampliknande kroppar, med en stjälk där de ingående amöborna dör för att ge stabilitet, och en ”hatt” som sedan släpper iväg sporer, som förhoppningsvis ska landa någonstans där det finns mer mat. Denna process styrs i grunden av endast två ämnen som tillsammans utgör ett aktivator-inhibitor-system. De olika ämnena diffunderar iväg från den amöba som producerat dem, men inhibitorämnet diffunderar iväg snabbare än aktivatorn. Detta leder till att det kan bildas toppar i planet av högre koncentrationer av aktivatorn, inhibitorn diffunderar iväg för fort för att kunna stoppa aktivatorn här. Amöborna rör sig, via något som kallas kemotaxis, mot högre koncentrationer av aktivatorn, och bildar därefter de nämnda svampkropparna.

 

På ett liknande sätt interagerar momentum och fundamenta.  Fundamenta verkar på längre sikt, och kan inte hindra momentum att på kortare sikt bilda toppar, men kommer ändå att på lång sikt påverka systemet, och det kommer att uppstå positive-feedbacksystem om momentum av någon anledning blir tillräckligt stort för att ta marknaden över gränsen. Uppgång och nedgång förstärker här sig själva, tills antingen momentum avtar och systemet återgår till ett aktivator-inhibitor-system, eller tills det sker en populationskollaps hos säljare eller köpare (ursköljning). Sådana kollapser är välkända för dem som studerar interaktioner mellan rovdjur och byten i biologin. Gränsen mellan aktivator-inhibitor-systemet och positive-feedback-systemet är sannolikt instabil. På kort sikt får vi nästan hela tiden bubblor av positive feedback, som antingen expanderar, sjunker ihop eller kollapsar.

 

I grunden är vi alla slemsvampar. Eller också är slemsvampar också människor. Eller nåt…:)”

 

Så till sist ett par roliga historier:

 

Den gamla skrynkliga damen och vadslagningen

En gammal skrynklig dam klev in på en av de allra finaste bankerna. Hon gick fram till kassan och slängde upp en turkoslila bag fylld med 2 miljoner kronor i vikta 100-lappar. Kassörskan stirrade häpet på den turkoslila bagen som var märkt med en annan banks emblem.

– Jag vill göra en liten insättning under förutsättning att jag får tala med bankdirektören! sade den gamla skrynkliga damen.

Kassörskan stirrade på den gamla damen.

– Varifrån har du fått så mycket pengar?

– Jag har vunnit dem på vadslagning och nu vill jag prata med bankdirektören! sade den gamla skrynkliga damen.

Bankkassörskan försvann iväg och efter ett tag fick den gamla skrynkliga damen komma in på bankdirektörens kontor. Bankdirektören tittade först på den gamla skrynkliga damen och sedan på den turkoslila bagen, märkt med en annan banks emblem.
– Varifrån har ni fått så mycket pengar?

– Jag har vunnit dem på en vadslagning! sade den gamla skrynkliga damen.

– Vadslagning!?

– Vadslagning är min största hobby! sade den gamla skrynkliga damen.

Bankdirektören grabbade en näve hundralappar och studerade dem ingående. Den gamla skrynkliga damen fortsatte:

– Som sagt... Vadslagning är min största hobby. Jag slår vad om att dina sädeskulor är fyrkantiga!!!

Bankdirektören upphörde snabbt att studera hundralapparna. Han stirrade på den gamla skrynkliga damen.

– Förlåt, men vad sade ni? sade han förvånat.

– Jag slår vad om att dina sädeskulor är fyrkantiga! upprepade den gamla skrynkliga damen.

Bankdirektören släppte hundralapparna okontrollerat och lät dem falla mot golvet.

– Fyrkantiga? Du menar att mina... kulor skulle vara fyrkantiga?

– En halv miljon på att de är fyrkantiga! sade den gamla skrynkliga damen självsäkert.

Bankdirektören var chockad. Var detta ett skämt? Fyrkantiga - vilket otroligt vansinnigt påstående. Om detta var en seriös vadslagning så var ju saken biff! En halv miljon i fickan så där rakt av bara... Tveksamt frågade han den gamla skrynkliga damen:

– Hur vet jag att detta är en seriös vadslagning.

– Jag kommer att ta med mig en advokat i morgon klockan tio för att regelrätt kontrollera formen på dina sädeskulor. Om de inte är fyrkantiga så erhåller du en halv miljon kronor kontant. Om de är fyrkantiga så sätter du in en halv miljon på mitt bankkonto.

Bankdirektören var stum. Den gamla skrynkliga damen var ju helt vansinnig. I vilket fall som helst så var han hundra på sin sak - hans kulor var inte fyrkantiga, möjligtvis lite håriga men absolut inte fyrkantiga. Det här kunde bara inte gå fel!

– Okej! Jag sätter emot!

Den gamla skrynkliga damen log brett, sträckte fram näven och sade:

– Då ses vi i morgon klockan 10.00!

Dagen efter vaknade bankdirektören tidigt. Det första han gjorde var att naken ställa sig framför spegeln för att en sista gång kontrollera kulorna. Snabbt kunde han, innan han drog på sig byxorna, konstatera att kulorna inte visade ens en minsta tendens till att vara fyrkantiga. Prick klockan 10.00 anlände den gamla skrynkliga damen och en advokat till bankdirektörens kontor. Den gamla skrynkliga damen, bankdirektören och advokaten såg alla tre mycket nöjda ut. Efter diverse artighetsfloskler sade den gamla skrynkliga damen till sist:

– Dra ned byxorna!

– Jaså, det är dags nu... svarade bankdirektören.

Bankdirektören knäppte upp knapparna och drog ned gylfen för att sedan dra ned byxor och kalsonger. Ogenerat stod nu bankdirektören där med hela härligheten blottad. Den gamla skrynkliga damen studerade nu bankdirektörens kulor på avstånd från alla möjliga håll, häpet iakttagen av advokaten. Försiktigt kröp hon närmare för att studerade kulorna in i minsta detalj.

– De ser inte fyrkantiga ut men för att vara på min säkra sidan så måste jag få känna med handen... sade den gamla skrynkliga damen.

– Go ahead! svarade bankdirektören självsäkert.

Försiktigt placerade den gamla skrynkliga damen handen runt bankdirektörens kulor. I samma stund började advokaten att dunka sitt huvud mot väggen och skrika:

– NEJ, NEJ, NEJ!.

Bankdirektören stirrade förvånat på advokaten.

– Vad har det tagit åt honom? frågade han den gamla skrynkliga damen.

Den gamla skrynkliga damen släppte kulorna och svarade bankdirektören:

– Jag slog vad om en miljon med advokaten jag före klockan 10.30 skulle jag ha bankdirektörens pung i min näve!

 

En andra historia:

 

Det är halvlek i fotbollsmatchen....Tre män sitter och snackar om sina fruar. Plötsligt säger Peter: "Min fru är nog den dummaste. Hon har just köpt 4 bildäck, och vi har ingen bil!"

 

"Min fru är bannemaj ännu dummare", säger Sören, "Hon har köpt 8 dataspel, och vi har ingen dator!"

 

Då avbryter Björn och säger: "Min fru är värst. Hon har köpt 10 paket kondomer till sin Ibizaresa med väninnorna.....och hon har ju ingen snopp!"

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080830-31

 

Aktiehandlandet var inte speciellt muntert under januari 2003. Främst krigsoron i Irak hängde som ett stort mörkt åskmoln över världens börser. Och jag undrade än en gång frustrerat över vad jag egentligen höll på med. Ibland fick jag mina utblåsningar och kriser med huvuddunk mot skrivbordet och förtvivlad gråt i halsen. Det här med SL i aktiehandel och med extrapolerad vidvinkelsyn på hela livet som sådant, var något som jag typiskt teoretiskt mycket väl förstod rent rationellt, men som jag känslomässigt tyvärr inte klarade av att rätta mig efter fullt ut. Och hur ödesdiger den tvekluvna inställningen senare skulle komma att visa sig, kunde jag naturligtvis inte föreställa mig just då, eftersom känslotänkandet fann tillräckligt många förblindande skäl att ta risken att skjuta upp den tills det en dag skulle tvingas till kapitulation inför sakernas verkliga tillstånd och rodnande skam. Och som vanligt i sådana sammanhang, finns det inte förprojicerade alarmklockor i baknacken, som utlöses i god tid, innan verkligheten slår till och står i ljusan låga. Intuitionen skriker hjälp, medan rationalitetsgeneralen skriker stjälp och rullar tankefyrkantigt på i sin stålklädda stridsvagn. Skam åt den som i hjärtat ger vika, och heder åt den som ödet i ögat kan kika. När rationalitetsgeneralen inte litar på sin följeslagande känsloslav, som är sin egen herre och slav på samma gång, så styr han därefter utan tanke på fullt insedda konsekvenser av tagna framfartsrisker.

 

Eftersom jag nu så gärna ville tro det, så trodde jag, med de önskeomen jag såg i skyn, att jag nu var nära en ny avtagande livsväg. Och kanske jag t.o.m. var det, men att jag inte vågade bryta mot rädslan för att byta väg. Förutom att utvecklingen av relationen med Lena skulle kunna peka på det, hade jag accepterat ett erbjudande att skriva en daglig börsartikel för ett aktieorgan som gav ut ett morgonblad till hugade aktiespekulerande prenumeranter. Engagemanget på AG fick därför naturenligt stryka på foten. Jag kände dock lite samvetskval för att på detta sätt ”svika” de uppskatta(n)de vänner som jag hade skaffat mig i AG-världens cyberrymd, men det var kanske samtidigt, som vanligt, att övervärdera min egen betydelse för andras liv och vanor. Den nya skrivutmaningen var under alla omständigheter huvudorsaken, samtidigt som jag tyckte att utvecklingen på AG mot lägre åsiktstak inte gjorde det svårare precis. Att fortsätta i aktiefåran ville jag väl också, som en fortsättning på de röda trådar jag hade funnit i tidigare år med bekantskaperna i aktievärlden. Och om man vill se sammanhang, väsentliga eller inte, så ser hjärnan med lätthet till att göra det, även där det inte alltid finns några. Den som söker finner dem. Jag hade dessutom bestämt mig för ”StopLoss” efter ca ett års tid av time-out och som ju nu var mogen för utlösning. Livet kunde således delvis uttryckas i välbekanta aktietermer, som beskrivits ovan med de många ord som de många känslorna krävde, då det bubblade på för fullt i den hemmasnickrande verbalverkstaden.

 

Ett motsatspar är en organisation i sig, och då de förekommer i olika mönster går systemet från enkelt till komplext. Och då skiljbara mönster agerar med och genom varandra enligt vissa regler, så är man organiserad på en högre nivå, antingen styrt eller av sig självt. Då allting i livet ytterst består av olika motsatspar i samverkan med varandra i olika energimönster, så är hela livet principiellt ett självorganiserat komplext system, trots att det nu innehåller många organiserade subsystem. Hjärnan kan ses som ett komplext självorganiserande system, såvida det inte finns en Gud bakom allting. Med livsGuden, som jag personligen då för ett slag kallade den, med säte i de främre pannloberna och som är hjärnans dirigent, har vi både ett självorganiserande och av livsGuden organiserat system, då livsGuden genom sina instruktioner samordnar och synkroniserar tankar och känslor.

 

Hjärnan är ett organ, förvisso annorlunda än kroppens andra organ, men fortfarande ett organ. Nervcellen eller neuronen är den fundamentala byggstenen och den elektriska signalenheten för all mental aktivitet. Minnen och inlärning styrs av hur nervceller kommunicerar med varandra i nätverk. Tillräckligt många gånger upprepade instruktioner, speciellt då känslolastade, kan enligt min mening omorganisera hjärnans beteende, eftersom den ovillkorligen kan förändra sina reaktioner och handlingsaktiviteter. Tanketrådar är som pärlband av elektriska signaler. Liksom i datorn med sina nollor och ettor, så är hjärnans organisationssystem baserade på enkla plus och minussignaler och med kedjereaktioner likt de kantställda dominobrickorna, som skickar sin energi vidare till nästa, vars ansamlade energi utlöser instruerad aktion.

 

I grunden är vi alla lika, med våra enkla motsatspar. Vad som skiljer är emellertid mönsteruppsättningarna och dess systemorganisationers ändamålsenligheter, samt våra exekutiva förmågor. Men principiellt går allting i grunden igen i allting. Vi styrs alla från födseln av våra affekter (känslor) och som sedan med ökad ålder ”tyglas” av tankar. Även känslorna utvecklas och växer till sig allt efterhand. Handlingar utifrån det beredskapslager som vi samlar på oss med ålder och erfarenhet är produkter av tankar och känslor. I de främre pannloberna härskar vad jag då kallade livsGuden för att på något vis ge den den makt den förtjänar. LivsGuden är den exekutiva makten och samordnar övergripande hjärnans handlingar och dess mönster, likt dirigenten med taktpinnen samordnat anför symfoniorkestern. Fastän olika funktioner och förmågor kan spela sina egna trudelutter för egen hand, så krävs dirigenten för att orkestern ska kunna spela ihop. LivsGuden är således den exekutiva övergripande funktion som planerar, kontrollerar och styr hjärnans målinriktade och ändamålsinriktade aktiviteter. Att notera är att den exekutive förmågan inte är fullt utvecklad förrän i de övre tonåren. Det är således inte så konstigt att tonåren är en vilsen kaotisk period i livet, då det egna syr- och ledningssystemet inte är illräckligt utvecklat för att kunna stå på egna ben, och då således känslorna får härja impulsivt och fritt till föräldrars stora våndor och frustrationer, ömsom arga och ömsom ledsna. När känslor blir tillräckligt starka, tar de kommandot över tankar och rationalitet. Logik göre sig därmed inte besvär att konkurrera om utrymmet. Känslorna toppstyr således oss, och vi blir drogade med ibland okontrollerbar berusningseffekt, vilket kan leda till ett behov av återupprepning, om man inte når en vettig balans mellan tankar och känslor. Anja Pärson, den fantastiska alpina tävlingsmänniskan har beskrivits av fysiologer som en människa med exceptionellt goda exekutiva funktioner, dvs. att snabbt kunna planera, kontrollera och styra. Bra pannlober är således A och O för elitidrottare. Det är i denna samordning som individens olika förmågor uttrycks i sin fulländning. En störning av denna viktiga förmåga visar sig ofta i rigiditet, motvilja till förändring och ett mycket konkret tänkande. Detta är vanligt förekommande vid olika former av psykiatriska störningar, som psykologer kan finna i sin vardag.

 

Amygdala (betyder mandel) är en oansenlig liten cellklump, som sitter innanför tinninglobens (temporallobens) hjärnbark och som förknippas med känslor och har rikliga kontakter med många andra delar av hjärnan. Vissa forskare har funnit att antalet nervbanor som sänder information från amygdala till ”tankedelen” i pannlobens (frontallobens) bark, är fler än för budskap till amygdala. Det skulle spekulativt kunna bidra till känslornas ”makt” att styra tankar och ej tvärtom. Och då känslor som ex. rädsla var avgörande en gång i tiden för vår överlevnad, så vore det inte så konstigt om kanske de med flest nervbanor och alarmklockor, dvs. mest informationsbärarkapacitet, överlevde, medan de med mindre antal och kapacitet gjorde dumdristiga misstag i sin iver att döda djur och därmed själva blev dödade. De överlevandes skara förde sedan vidare sina överlevnadsändamålsenliga genuppsättningar till kommande generationer. Även det lilla barnet, som ännu inte har lärt sig att förmedla sina behov genom att prata, är ju beroende av känslobudskapen för sin överlevnad. Priset för överlevnad har således betalats med tankedominerande känsloupplevelser och känslouttryck på gott och ont.

 

Den exekutiva förmågan hos pannloberna samordnar, kontrollerar och styr sålunda övergripande den information som plockas fram från lagerhyllorna i högra hjärnhalvan och som sedan organiseras i vänstra hjärnhalvan och som slutligen leder till specifika aktivitets- eller handlingsinstruktioner. LivsGuden är således planerings-, kontroll- och styrorganet, som trofast, taktfast och samordnat utgör den råda tråden i den vävda mattan.

 

Känslorna är alltså en mycket viktig del i ett övergripande informationssystem, ty organisationsutfallet är beroende av lagerinformationen, dess mängd och kvalitet. Känslor är således avgörande genom sin dominerande påverkan på tankarna. Men fastän de inte alltid kan leva sida vid sida, kan de inte heller leva utan varandra, dvs. liksom gällande för förhållandet mellan man och kvinna. Det måste med andra ord finnas en harmonisk balans dem emellan för att de båda ska ”leva lyckliga i alla sina dagar”. Och det känner vi igen från parrelationens ovedersägliga villkor.

 

Med referens till skämthistorierna ovan och delvis med anslutning till ovan och fastän det verkliga livet är betydligt mer komplext och tabuinlåst än de förenklade skämtschablonerna ger uttryck för, så kan de senare ändå spegla hur lätt känslorna kan pungslå livsGuden och hans övergripande dirigentpinne.

 

Och ytterligare med referens till skämt ovan, så kan det med fel förutsättningar bli felaktiga, dråpliga parallellslutsatser. Men det kan kanske fungera i ett sällskap där den ene förutsätter den andres existens.

 

VECKOBREV 304 ~ 030126

 

Marcel/Patric!

 

Det här med att skriva min dagliga börsartikel tog slut fortare än tänkt eller anat. Det bar sig inte bättre än att jag av misstag skickade med mitt underlag till artikeln, och som naturligtvis inte var tänkt att ingå i densamma. Däribland fanns olyckligtvis ett AG-inlägg av en annan skribent, som blev flyförbannad för att man, som han trodde, utnyttjade hans analyser för egen vinnings skull. Sedan var karusellen i igång. Det handlar ju då om upphovsrätt, dvs. att man enligt lag inte får kopiera eller reproducera andras skrivalster. Nu var det emellertid ett misstag, som klarades upp så småningom. Dock var någon lite envis med att jag hade fört ut material från ett specifikt forum, och som man enligt uppställda skrivregler ej fick göra. Vidare hakade man upp sig på att det här MorningBriefing hade försökt ragga kunder på AG, vilket emellertid inte jag var inblandad i. Hur som haver, så beslöt jag att sluta att skriva några börsartiklar överhuvudtaget, för varken den ene eller den andre. Jag var helt enkelt tröttkörd p.g.a. allt detta skrivande, som tog all min tid och energi i anspråk. Så, det som man ibland tror vara ett vägval, kan visa sig vara ett blindspår och som leder till ett nytt vägval.

 

Man kan då fråga sig om man undermedvetet självkorrigerar sina ibland i stunden felaktiga val och tvingas av de till synes yttre omständigheterna in på en ny och riktigare väg. Just nu tycks det ske en del undermedvetna rörelser i mitt liv, och som jag ännu inte vet vart de ska ta vägen. På onsdag kommer Lena till Beijing. Vad detta kommer att innebära för mitt fortsatta liv återstår att se, men visst finns det diverse osäkerheter och rädslor med i bilden.

 

Denna gång har jag inte med något utdrag från AG, då veckan har handlat mest om tjafs enligt ovanstående, som i och för sig är väldigt belysande för hur grupper fungerar ur olika aspekter, men jag fortsätter att skriva utifrån vad jag satt och plitade ned igår kväll. Jag känner dock en viss tröghet just nu, då jag fortfarande känner mig lite utbränd. Dessutom har jag städat hela lägenheten idag, vilket tog ett par timmar. Jag får således se hur långt jag orkar skriva denna gång.

 

Jo föresten, jag ska berätta vad som hände med mig i måndags. Jag blev då ordentligt fundersam på vad det var som höll på att ske i mitt inre, både fysiskt och psykiskt. Jag vet inte om ni minns att jag stod och svimmade en gång på toaletten för snart två år sedan och med efterföljande sjukhusbesök för att bli sydd i huvudet. Jag var då också ordentligt tröttkörd. Jag har således alltid haft för vana att köra slut på mig själv genom kopiösa arbetsinsatser. Och ju äldre man blir, desto känsligare blir man naturligtvis. Man kör ju tyvärr på i god gammal stil utan att tänka på att åldern tar ut sin rätt förr eller senare. Hur som haver så påbörjade jag min träning i måndags med lite hantlar och tog då i lite extra. Jag gick sedan ut i vardagsrummet för att sätta på lite musik. Jag blev då yr i huvudet, och en smygande känsla av att svimma av tog tag i mig. Jag gick då och satte mig på soffan och fick slutligen lägga mig ned och vila ett tag. Jag kände mig lite svag med lite känselavdomning i högra armen. Jag tänkte: nu har jag nog fan fått en smärre hjärnblödning eller kanske en hjärtinfarkt. Det lugnade dock ned sig så småningom, och jag fortsatte mitt träningsprogram med en smärre känsla av att inte vara riktigt med rent fysiskt. Men jag körde i alla fall färdigt mitt pass. När jag senare skulle skriva på datorn, så kunde jag inte stava ett enda ord rätt, och högerarmen kändes något underlig. Det hela var något kusligt, och jag började bli brydd över mina ord och tankar, som är så oerhört viktiga för mig. Skulle jag nu inte ens kunna skriva längre? Vad höll på att ske i mitt inre? Hade jag kanske bara haft en topp av min intellektuella kapacitet och nu var det hela slut!? Dagen efter var det bättre, men fortfarande lite svaghet i armen. Just nu är det väl som vanligt igen. Jag kan ju också ha haft lite musarm och därmed lite nervtrassel, som utlöstes i och med att jag tog i lite extra med hantlarna. Vad vet jag? Men under alla omständigheter innebär detta också att jag blev tvungen att lägga ned mina börsartiklar och minska på omfattningen av mitt skrivande. Allt detta råkar nu också sammanfalla med det här med Lena och hennes kommande besök. Det känns således som om att jag står i ett vägkors på mer än ett sätt just nu.

 

Livet består som bekant av upp och ned, samt en hel del mellanperioder. Det är enligt min mening i regel fler dalar än toppar för de flesta av oss. I varje fall är det så för mig. Det är möjligt och kanske rentav troligt för sådana som ex Gunilla att det är fler toppar än tvärtom, men de tror jag snarare är undantag än regel. Just nu befinner jag mig sedan en vecka tillbaka i en markerad vågdal efter en lång period av enorma toppar. Jag har surfat högt på vågtopparna i ett par månaders tid, vilket egentligen är en mycket lång tid. Jag hade förstås en liten dipp kring julen, men den försvann igen som en lätt krusning på vattenytan utan något varaktigt intryck efter sig. Förr eller senare måste emellertid reaktionerna komma p.g.a. av högvibrerande energier, och de har kommit nu. Och då det väl börjar gå utför, så kommer saker och ting oftast inte ensamma, utan som en flock på sällskapsresa med fullt, fritt missmod i sinnet. Vägen utför fylls sedan på med självfödd energi. De höga energimängderna har helt enkelt toppat och ebbar ut. Man måste alltså ned och samla energi på nytt. Denna nedgångsvåg kan då vända ovanför eller vid föregående botten, eller fortsätta ytterligare ned för att bilda ny botten, innan det kan vända upp på nytt igen. På vägen upp är det sedan en fråga om det ska bildas nya toppar, eller det ska bildas lägre sådana. Man kan således få en trendkanal antingen i uppåtgående riktning eller i neråtgående riktning. Jag lånar här den terminologi som man använder sig av på aktiemarknaden, och som man också kan använda sig av för att beskriva livets skeenden i såväl stort som smått; individuellt som i flock. Det tycks således finnas en slags universallagar som styr överallt och i allt. Om det inte vore så, så skulle förmodligen kaos härska oss sönder och samman i avsevärt större grad och omfattning än det de facto gör.

 

Jag har som sagt under en viss tid tillbaka känt att något har varit och är på gång i mitt undermedvetna, som ju alltid är steget före det medvetna. Vi befinner oss hela tiden på väg någonstans och förr eller senare kommer vi till vägkorsningar, där det gäller att välja fortsatt väg utan karta och kompass. Vi kan då i regel endast förlita oss till vårt känslotänkande (i vår högra hjärnhalva), som vi hela tiden försöker omsätta i så rationella tankar som möjligt, ty valet är ju uppenbar, om det rationella har övervikt i beslutsprocessen. Men vägvalet låter sig i regel inte vänta på att det rationella ska hinna ikapp känslotänkandet, ty tiden går hela tiden och med den vägfärden. Livet tillåter således inte att vi kan stanna upp någon längre stund, utan allting måste vidare på ett eller annat sätt. Tiden är således grundstenen i livet och dess utveckling. Tiden är den fjärde dimensionen i livet och som inte tar hänsyn till de tre andra dimensionerna, dvs. längd, bredd och höjd, utan överrider dem alla. Jag halkar hela tiden in på generella spår. Men det finns så mycket som måste förklaras eller belysas utifrån generella livsfilosofiska principer för att förtydliga vad jag vill ha sagt.

 

Då jag för ca ett år sedan bestämde mig för att ta en time-out från arbetslivet, så satte jag ut en SL (=StopLoss), vilket återigen är en term lånad från aktiemarknaden. Att sätta en SL är ett måste i aktiehandel, om man inte ska riskera att förlora allt sitt kapital. Man går in i en aktie, som man tror ska gå upp (gäller också vid blankning, dvs. då man börjar med att sälja för att därefter återköpa till lägre kurs). Om den då inte skulle göra det, så börjar man förlora pengar om man inte stoppar förlusten genom att gå ur igen till en begränsad förlust. Man bestämmer sig således i förväg att gå ur vid en viss kurs, om den nu skulle gå på fel håll. Ty om man inte skulle göra det, så kan förlusten bli ännu större.

 

Likadant är livet beskaffat avseende relationer och beslutsprocesser överhuvudtaget. Vi skjuter ofta på vår SL, dvs. besluten och relationshanterandet i väntan på bättre tider och tror att allting ska bli bättre utifrån vad vi vill, och vad vi hoppas på ska vara bättre utifrån vårt nutänkande, som dock inte behöver vara det bästa utifrån vårt senare tänkande.

 

Jag satte således en SL för ca ett år sedan, och det är den som nu håller på att utlösas. Nu är det inte så att man aldrig kan flytta på sin SL, om man skulle ha goda skäl därtill. Men just nu finner jag inga egentliga skäl för det. Och då kommer bl.a. de situationer in som har utspelat sig på sistone och som då förmodligen är tecken på en annalkande förändrings process på olika plan. Vad som därvidlag är kycklingen och ägget, vet man inte riktigt just i stunden, men på något underligt sätt tycks det hela hänga ihop på något oförklarligt sätt.

 

För att nu gå tillbaka till vad som hände på AG i veckan (beskrivit inledningsvis), var hela grejen från början att jag skulle ha utnyttjat någon annans underlag i eget kommersiellt syfte ganska så barockt. Man får då försöka hitta underliggande förklaringar till anklagelserna och kommer då in på folks ”hidden agenda”, som det finns(alltför) fullt av här i livet. Med andra ord så är inte alltid saker och ting vad de synes vara, eller vad de kallas för officiellt, utan man använder sig av situationer som täckmantel för egna underliggande syften. Så gör tyvärr många människor dagligen runtomkring oss här i livet.

 

Vad ni än kanske tror om mig i vissa avseenden, så har jag alltid varit en mycket ärlig och uppriktig människa och har fått betala ett högt pris för det i olika sammanhang av livet. Visst har jag också tubbat på mina principer då och då, då jag har varit tillfälligt skymd för mitt eget inre sanna jag. Jag minns således mycket väl ex. två situationer (sådant etsar sig således fast sig i mitt inre och orsakar senare samvetskval) från Spanientiden. Det ena tillfället var då jag försökte få in dig Marcel på ett tivoliställe, som vi besökte tillsammans med Brobergs, genom att påstå att du var under tolv år, tror jag det var. Senare då vi var på väg hem till Sverige, smet jag undan betalning för bussresan från Kastrup till Hbg, trots Gunillas enträgna begäran att jag skulle betala. Nu tror jag dock att hennes markering hade mer med min snålhet att göra, än att jag skulle göra rätt för mig. Det var två situationer som var mycket små pengamässigt sett, men stora principiellt sett. Vad jag just i dessa situationer inte tänkte på var vilka budskap jag gav er båda. Om man har viktiga livsprinciper så kommer de förr eller senare ifatt och hemsöker en. Om jag någonsin kommer till en Gud, som undrar vilka synder jag anser mig ha begått under jordelivet, så skulle dessa två tillhöra skaran av mina syndabekännelser.

 

Det har således som sagt varit en turbulent AG vecka. Vissa såg ju sin chans att hoppa på mig ex p.g.a. min popularitet som skribent. Det är så överallt i samhället. Det finns alltid dem som är avundsjuka, eller är jantelagare, eller som har ett behov av att uttrycka sin egen otillräcklighet på ett eller annat sätt. Intressant i sammanhanget var att jag i ett annat sammanhang blev anklagad för att vara alltför positiv. Enligt honom (jag har kritiserat honom tidigare för hans svartmålande syn på aktiemarknaden) så var allting från mig rosafärgat (stämmer dock naturligtvis inte helt), och aldrig kom jag med något negativt, som han nu uttryckte det. Nu fick jag dock ett stort stöd från andra AG-medlemmar. Men, tänk vad ironiskt egentligen! Jag som alltid har varit anklagad för att vara negativ. Och så plötsligt blir man anklagad för att vara positiv. Ska man kalla det för utveckling, eller?

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080831

 

Jag har väl hela livet igenom letat efter nya vägkors med vägskyltar, därför att jag inte har hittat en beständig balans mellan tankar och känslor och inte har nöjt mig med och accepterat denna obalans. Och som vanligt, letar man säkert för det mesta på fel ställen, dvs. mer utombords än inombords. Det är bara det, att det är så oändligt svårt att bli överens med de otyglade känslorna, som ju skulle ha fått sin kärleksvälsignelse genom stafettpinnen från föräldrarna, men som inte räckte till på alla de väsentliga sätt som skulle ha varit ledstjärnan för resten av mitt liv. Mina exekutiva förmågor har sedan inte klarat av på egen hand att stoppa känslovågornas livsbrytande krafter. Men letar man, finner man alltid något som kan inge förhoppningar om framtida varaktiga förändringar. Då får man emellertid också vara beredd på att det storslaget tänkta kan bli det småslaget sänkta.

 

Det senaste året vid veckobrevsskrivandet hade varit högst aktivt och energivibrerande/-krävande. Alltså var det kanske inte så konstigt att jag trodde eller snarare hoppades att det skulle leda mig till nya vägkors med nya vägskyltar. Jag kände mig under alla omständigheter utbränd efter allt engagerat skrivande på AG. Om mitt uphovsrättsmisstag var en tillfällighet eller en undermedveten broms på fortsatt skrivarengagemang kan man ju alltid spekulera i, men i varje fall skulle det ha kunnat vara en enkel följd av utbrändheten och därmed mindre uppmärksamhet med utrymme för misstag. Det ”berömda” vägkorset flyttade i varje fall på sig igen. Det verkade som att mitt gamla liv behövde en påtagligt utvidgad och smärtsam livshorisont för att slutligen komma undan fortsatt cirkelrepeterat tramp i grottekvarnen.

 

Rädslan var mycket stor när jag undrade om jag var på väg att förlora ”tanke och ord”, vilket ju för mig vore som att tappa synen. Utan tankar och ord att tänka och uttrycka dem med, både med och utan känslor, skulle jag vara som ett levande kolli i väntan på avhämtning utan egna villkor och leverans till slutlig förvaringsplats utan återvändo till det enda liv som jag kände till, dvs. mitt alldeles eget liv, på gott och ont, men som jag dock höll kärt när hälsan hotade med att inte längre stå mig bi som den ständige pålitlige bundsförvant som alltid hade varit mig lojalt trogen som den tyste trotjänande pålitligheten själv. Om hälsan tillät hoppet om förverkligande av nya drömmar att finnas med i resebagaget, ja då var jag beredd att ge mig till världens ände, dvs. om jag nu inte redan befann mig där. Men det finns förstås alltid en ände i den andre änden. Utan motsatt ände är således änden aldrig fulländad.

 

Att vara en mycket ärlig människa innebär inte för mig att man aldrig har ljugit eller aldrig har tubbat på sanningen. Då tillräckligt starka känslor åtminstone tillfälligt kan förblinda de allra heligaste principer, så har även jag halkat på de bananskal som har råkat finnas framför mina fötter, ditslängda av antingen mig själv eller andra, medvetet eller inte. Det enda försvaret eller kanske snarare förmildrande omständighet jag har kunnat hitta, är att det aldrig har drabbat någon enskild individ utan endast ”systemet”, men att jag helst hade velat vara helt ren och fri från onödiga oärliga synder.

 

VECKOBREV 305 ~ 030202

 

Marcel/Patric!

 

Den största driften hos människan är hungersdriften. Vi måste således äta oss mätta först, innan vi orkar tänka på något annat. När väl hungern är mättad, så kommer sexualdriften som det största behovet. Båda dessa primära saker handlar helt och hållet om människans överlevnad.

 

Kvinnan söker hela tiden den man som hon anser vara mest lämpad som hennes barnalstrare. Så enkelt är enligt min mening egentligen allting här i livet. Och då kan man ju fråga sig varför vi för det mesta komplicerar så mycket i onödan. Ja, komplicerandet kommer ju förstås först efter det att vi har tillfredsställt hungern och sexbehovet. Det finns således ytterligare behov högre upp på stegen, som vi också har lärt oss att ställa krav på här i livet.

 

Hur som haver, så är min livsinställning i grund och botten mycket enkel. Och då mitt sexbehov är stort (liksom jag tror att min fars var, dvs. arv), så halkar jag lätt ned på den avsatsen, då jag först av allt behöver tillfredsställa den biten. Sedan sublimerar man också ibland det behovet i annan verksamhet, som således blir ett substitut för det underliggande behovet. Ex. så innebär mycket arbete eller skapande i sig en omdirigering av det sexuella behovet.

 

Jag är således i grund och botten en mycket enkel människa med enkla behov. Mat för dagen och sextillfredsställelse räcker mycket långt för mig. Detta har inget med åldern att göra i mitt fall. Behovet tycks ha legat på en konstant mininivå hela livet igenom. Att man då som karl rent njutningsmässigt föredrar yngre kvinnor, är inte heller så konstigt, trots att vissa människor så väldigt gärna vill sätta etiketten gubbsjuka på det hela. Det finns faktiskt också idag många kvinnor som föredrar virila och formbara unga män. Vad ska man då i så fall kalla det? Kärringsjuka, eller vad? Personligen struntar jag i allt sådant trams med etiketter på varandra, även om det nu kan irritera mig. Var och en får bli lycklig på sitt sätt.

 

Det enda problemet, som jag upplever att jag har, är mitt komplicerade eller komplicerande tänkande. Jag har rik fantasi (liksom min far hade, dvs. arv) och har en hög verbal skicklighet att utrycka mina tankesymboler med. Jag har både ett mycket starkt rationellt och känslomässigt tänkande, vilka ibland har diverse konfliktfyllda strider med varandra. Jag har (eller skapar) alltså långt mer problem än jag behöver eller har nytta av i livet. Mina högtflygande andemoln tappar således emellanåt kontakten med den jordnära livsnerven. Ibland då jag var yngre (jag har nog skrivit om detta tidigare, så det blir kanske lite omtjat ibland :-)) kunde jag komma på mig med att önska att jag var ful (för att slippa lägga ned energi på att jaga flickor), så att jag skulle kunna koncentrera mig på de inre tankedrömmarnas värld eller för att kunna totalt lägga min själ och energi på någon uppslukande aktivitet. Men samtidigt missade jag redan vid den tankegången livets grundbehov, som ju kommer före de intellektuella. Så för att kunna tillfredsställa sexbehoven, så är det ju avgjort en fördel att ha utseendet med sig och inte emot sig. Livet har således varit mångdimensionellt komplicerat för mig, och jag har aldrig mer än just för stunden hittat de enkla utvägarna ur tankelabyrinternas (h)järngrepp.

 

Jag har vuxit upp i en enkel arbetarfamiljebakgrund, som naturligtvis har satt sina djupa spår. En familj där man inte visste vad kärlek var för något. Det tragiska i detta för min egen personliga del är att jag på ett sent stadium av livet har funnit att kärleken är det viktigaste av allting här i livet. Sex har nog i och för sig för mig varit ett substitut för att uppleva kärlek, och inte enbart ett grundläggande överlevnadsbehov, med ren fysisk njutning som ställföreträdare.

 

Inom parentes sagt (detta har jag säkert också nämnt tidigare), så är människan en av de mycket få djurarter som av naturen har utrustats med förmågan att njuta av sex. Normalt sett så har djuren sina parningslekar under vissa specifika tider, då man pliktskyldigast utför sitt nedärvda hantverk. Och det gör man när man instinktivt vet att honan kan bli dräktig för att säkra överlevnaden av djurarten. Människan vet däremot inte när exakt detta kan ske. Alltså har naturen sett till att njutningsfenomenet styr säkerställandet av överlevnaden.

 

En annan intressant parentes är att honan väljer den hane som hon tror ska ge henne den starkaste avkomman. Man kom på detta genom att studera kinesiska flugor och fann då att flughonans kriterium för att välja hane var att de var så proportionella som möjligt i sin fysiska kroppsbyggnad (den starkaste överlever!), dvs. ex. att benstorlek stod i relation till kroppen i övrigt. Sedan började man undra över hur det var ställt med människan. Vidare undersökningar ledde då till att kvinnor som var gifta med välproportionerade män hade orgasm dubbelt så ofta än kvinnor som hade disproportionerliga män. Så enkelt var det med det!

 

Ungefär lika enkelt är livet i övrigt beskaffat. Dessa enkla och logiska och lättfattliga sanningar ställer ju allt annat över byxlinningen på sin spets. Och det har väl egentligen alltid varit mitt grundläggande problem. Samtidigt som jag har ett mycket starkt sunt förnuft, så finns mina drömvyer om att det finns något utöver dessa enkla sanningar. Ty om det inte förhåller sig på det sättet, så spelar livets grundläggande överlevnadsbehov oss ett stort och hånfullt spratt och som inte får sin slutliga upplösning förrän den dag vi dör. Att kombinera ytliga överlevnadsbubblor med tankar på något annat långt utöver oss själva, är något som jag alltid har funnit oerhört svårt att leva med på ett naturligt och avslappnat sätt.

 

I väst har vi ju väl utvecklade idéer om livet som något utöver mat och sex. Trots det så fortsätter dessa bitar att direkt eller indirekt dominera vardagslivet på ett oerhört generande sätt för många. Vad jag speciellt tycker om med Kina är att man på ett mycket mera jordnära och konkret sätt förhåller sig till dessa livsgrundstenar avseende överlevnad. Inte för att den kinesiska kvinnan ännu har förstått (som den västerländska kvinnan), vilken makt hon har över mannen genom det sexuella, men hon förstår mycket väl det här med överlevnad.

 

Kina är ju den äldste överlevande kulturen här i världen. Och jag är övertygad om att man en dag kommer upp i paritet med USA i alla aspekter. Det är bara en fråga om det ska ta 20 eller 40 år från idag. Men, fortfarande brottas många i Kina med mat för dagen. Det ligger således djupt inbyggt i den kinesiska kvinnan att få mat för dagen. Det är således inte konstigt att hon uppskattar den västerländske mannan, som ju antas ha pengar att köpa mat för. Dessutom tycker hon normalt sett att den västerländske mannen ser bättre ut än den kinesiske mannen. Det är alltså inte konstigt att hon uppgraderar den västerländske mannen. Dessutom så har rent fysiskt storleken på penisen en intressant nyfikenhetspotential hos den kinesiska kvinnan. De (som jag har diskuterat det med) inte enbart upplever det rent psykologiskt, utan även rent fysiskt. Under alla omständigheter känner jag inte till något annat land i världen (förmodligen är det ett genomgående asiatiskt drag), där man i min ålder fortfarande kan känna sig som ung. Det händer faktiskt många gånger att man får ett litet leende från en passerande ung kinesiska på gatan. Det känns ju alltid gott att få det, var man än är i världen (händer dock ytterst sällan i väst). Det finns en del kvinnor som jag har fått ett underfundigt leende från, och som jag aldrig kommer att träffa fler gånger. Men den tankebild som blev avfotograferad under loppet av tiondels sekund stannar i regel i ens hjärnarkiv, och som man emellanåt plockar fram för att titta på. Man känner sig således som västerländsk man mycket mer uppskattad i Kina än i väst.

 

Ni undrar nu kanske varför jag så här långt inte har berört mitt möte med Lena i onsdags!? Ja det hela hänger faktiskt ihop. Jag startade således medvetet med att lägga ramen kring min uppfattning av mötet med Lena. Jag menar då ramen för min enkla livsuppfattning i vissa primitiva hänseenden.

 

Jag hade egentligen inga vidlyftiga förhoppningar eller förväntningar inför mötet. Det har faktiskt tonats ned alltefter hand, speciellt då med start sedan i julas efter mitt korta tfn samtal med henne. Men givetvis var jag oerhört nyfiken och hade väl, om inget annat, undermedvetna förhoppningar på det hela. På sätt och vis blev jag inte överraskad eller direkt besviken över utgången, då signalerna har funnits där tidigare, men som jag i mitt önsketänkande bortsåg ifrån. Ja nu har ni väl förstått att det inte stämde oss emellan, Det var i varje fall vad jag upplevde, och förmodar att hon upplevde likadant (jag har dock inte frågat eller kontaktat henne ännu).

 

När jag pratade med henne i julas, så visade hon konstigt nog inte något egentligt intresse (borde ha varit naturligt utifrån de specifika omständigheterna). Visst, det kunde vara en tillfällighet. Men samtidigt fångade jag henne förmodligen i en situation med olika konflikttankar inombords. Hon erkände också senare att hon inte är en lätt person att leva med. Det var faktiskt också så som jag upplevde henne utifrån de få ord som yttrades den gången. Om man inte är rädd för att visa sig ointresserad, oaktat de speciella omständigheter vi befann oss i, så avslöjar det en människa med självisk gloria, som går före andra människors känslor. Dessutom minns jag min på sitt sätt lite löjliga besvikelse över att hennes röst lät lite gammal (egentligen lustig reaktion utifrån min egen ålder).

 

Visserligen vet jag ännu inte hennes verkliga ålder, men den är nog snarare 45 än 40. Jag blev således också lite besviken på hennes utseende. Inte för att hon såg äldre ut i och för sig, utan för att hon gjorde det på ett något tråkigt slitet sätt (rakt blonderat flicklångt hår). Hennes typ av utseende stämde inte heller generellt sett riktigt in på min typ. Röst hänger inte alltid ihop med ålder, då min kinesiska flickbekants (vi har fortfarande en viss kontakt) morsa (över 60 år) låter som en ung tjej per tfn. Sedan är det inte heller åldern som sådan, då jag bl.a. träffade en annan flygvärdinna, som säkert var över de 55, men med en härlig kropp (det finns de som har det i den åldern) och gott sug i blicken. Och henne kände jag mer dragning till än Lena (trots att Lena hade stora bröst och en slimmad kropp). Sedan fanns det också en intressant dansk kvinnlig pilot, som jag blev attraherad av (det verkade faktiskt vara ömsesidigt). Hon hade faktiskt också en härlig kropp. Jag tänder således mycket på kropparna (dock är helhetsbilden avgörande).

 

Lena verkade inte heller över hövan intresserad då vi väl stod inför ögonen på varandra för första gången. Utan hon vände ganska snabbt klack och tog riktning mot disken för att växla pengar. Nog stannar man väl till för ett litet ögonblick vid första mötet och tittar varandra lite djupare i ögonen!? Man lägger således pussel hela tiden med de små bitarna som serveras en.

 

Sedan tycktes det som om det enda intresset flygfolket hade var att handla billiga kläder. Jag hängde således runt med Lena och inhandlade kläder och väska. Då kommer vi till en annan sida, som jag tror inte stämmer oss emellan, nämligen det här med överklassmönsterbeteenden. Jag har ju anat tidigare via vissa småsaker hon har nämnt i förbifarten att hon har lite ”finare” sidor. Det framgick vid lite småresonemang att hon är mycket för det där med ”klass/stil/kvalitet”. Hon har bl.a. haft en boutique på Marstrand, vilket ju säger mig en hel del om hennes förväntningar på umgängeskrets och typ av man. Jag är ju en människa med högst enkla vanor och bitvis mycket tråkig att leva ihop med för en kvinna, vilket alltså inte passar in i de kretsar och deras beteendemönster som jag tror att hon gillar. Summan av kardemumman var att Lena tycktes mer intresserad av att shoppa än av mig som person.

 

Senare, väl tillbaka på hotellet, så var vi inbjudna på en drink vid SAS hotellet, som tydligen ville fira att man hade byggt om en hel del. Efter det gick vi ut och åt med en del av flygbesättningen, vilket var ganska så trevligt. När vi sedan kom upp på hennes hotellrum, så började hon att packa, samtidigt som jag fick en fin vink om att jag borde gå, så att hon kunde gå och lägga sig (hon skulle visst då sova i närmare tolv timmar!). Hennes förklaring, innan jag skulle gå, var att hon inte var riktigt redo för en ny karl i sitt liv. Hon tycks nyss ha avslutat en trasslig relation och tycks överhuvudtaget ha haft en hel del trassliga relationer med män. Och har det inte varit piloter, så har de varit läkare (återigen dolda signaler om statuskrav på män). Jag tror således att kavata och delvis ”vassa” Lena ställer speciella krav på män, och som jag inte tror att jag uppfyller. Helt enkelt tror jag att vi inte stämmer in på varandra, trots att vi verkar ha många gemensamma tankegångar. Kanske vi rent av är alltför lika på vissa punkter, vilket förmodligen är en mindre lyckad kombination vid samlevnad. Möjligen kan vi förbli goda vänner.

 

Så enkelt var det således med det som verkade så intressant och lovande. Men jag sörjer inte speciellt för det. Snarare var det en viss lättnad att komma till klarhet. Hellre mindre komplicerad hjärna och mer av enkel sund livsfilosofi! Komplicerad är jag tillräckligt själv för att orka med någon annan på samma plattform, där risken är stor att man knuffar ned varandra istället för att stötta varandra. Men under alla omständigheter så föregicks allt detta av en intressant och lärorik tid med att bygga upp en nära relation på nätet. Men, jag håller mig till de jordnära kinesiskorna i fortsättningen, som uppskattar både mina pengar och min kropp. :-)

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080903

 

Hungersdriften först och sexualdriften sedan är våra största fysiologiska drifter. Det finns dock en drivkraft, som är en biologisk drift, nämligen den biologiska bindningen mellan modern och spädbarnet och som gör sig gällande, oavsett om de fysiologiska behoven såsom hunger och törst är tillfredsställda eller inte. Man kan dock fråga sig vad som är ägget respektive hönan, ty bindningen kan ju i sig ses som en förutsättning för att kunna få tillfredsställt hunger, törst, etc.

 

Den avgörande tillgivna bindningen som uppstår i kärleksmötet mellan modern och spädbarnet, är grunden för all närhet och empati, och ur vars källa vi sedan livet igenom vaskar vårt guld och hämtar våra lyckostunder. Det är med andra ord inte konstigt att det i stora barnfamiljer (som min egen urfamilj med 10 st. barn) blir en obarmhärtig konkurrens om kärleken och som därvid resulterar i intill bristningsgränsen uttänjda och t.o.m. i brustna tillgivenhetsbindningar, som man sedan hela livet igenom försöker kompensera sig för på olika sätt. Och då är det kanske inte heller så konstigt att man, som jag, både kan vilja vara ensam och vara parrelaterad på samma gång, eftersom ju tillvandheten av ensamhet, p.g.a. utebliven närhet till modern, skapar en form av falska trygghetsmönster, medan avsaknaden av den tillräckliga eller ev. uteblivna bindningen skapar otrygghetsmönster, som man flyr från in i det falska trygghetsmönstret. Det falska trygghetsmönstret är emellertid p.g.a. sin känslorelaterade ångestladdning något man flyr ifrån i sin tur och därmed får en ohälsosam rundgång som aldrig kan stoppa och bryta sig självt.

 

Mötet med Lena blev en besvikelse. Det var kanske inte helt oväntad och kanske t.o.m. en lättnad att få klarhet i den föranade eller ev.rädslouppbyggda besvikelsen. Min enkla livsuppfattning i vissa primitiva hänseenden stämde för mig inte alls in på min upplevelse av Lenas förmodligen mer sofistikerade ytlighet i verkliga livet. Men hon var ändå djupsinnig nog och bra möblerad i hjärnkontoret. Mötet blev förmodligen för oss båda en besvikelse. Det var i varje fall min bestämda tolkning, och Lena sa ingenting om hur hon upplevde det. Men om det inte vore så, så tror jag att hon med hjälp av kvinnans list inte hade släppt taget fullt så lätt som hon de facto gjorde. Inte heller klickade det utseendemässigt för min del och som ju också är något som man ska leva med och trivas ihop med.

 

Bortsett från att Lena redan från allra första början och även i fortsättningen inte visade mig något riktigt intresse, så tyckte hon säkert att det också gällde omvänt. Jag är ju inte någon klassisk uppvaktartyp precis p.g.a. min enkla uppfostran och krusidullfria och raka primitiva livsinställning. Min känsla var att hon som kvinna och som mer etikettsuppfostrad var van vid och ville känna sig uppvaktad av mannen. Kanske t.o.m. våra respektive bekräftelsebehov kolliderade därvidlag. En lustig detalj, som jag lade märke till när vi tog taxi tillsammans, var att då mitt ena ben råkade snudda vid hennes, så drog hon instinktivt snabbt undan det, ungefär som att hon antingen tyckte att det var ”opassande” eller att hon var rädd för att komma fysiskt alltför nära en på sitt sätt okänd man. Jag satt vidare och pratade med en kvinnlig dansk flygkapten och som f.ö. hade en härlig välskapt kropp. Jag pratade mer med henne, trots att Lena satt på andra sidan om mig. Och då vi senare gick tillsammans mot hotellhissen, så höll danskan och jag om varandra med midjetag, trots att hon var en bra bit längre än jag. Och hon sa då någonting om mig som jag uppfattade som positivt, utan att jag egentligen hörde vad hon sa. Jag minns att hon tidigare nämnde något om osexiga äldre män med tråkig klädsel. Mitt önsketänkande letade sig således till den omvända tanketråden i mitt fall. Klockan var endast ca 9 på kvällen, när vi kom upp till Lenas hotellrum. Men i stället för att visa någon vilja till eller något intresse av att prata, så började hon mer eller mindre omgående att packa och för att sedan gå och lägga sig. Visst hade det säkert blivit dåligt med sömnen under flygningen, men om man behöver hela 12 timmar, enligt min snabba överslagskalkyl, för att sova, tror jag inte att intresset kan vara det rätta, när man har haft så mycket djup kontakt med varandra under en längre tid och har åkt till andra sidan av jordklotet för möte i verkliga livet. Det föreföll högst märkligt, för att nu inte säja något respektlöst, såvida det inte var en slags ärlig självisk attityd av ”mina villkor först” och andras sedan. Efter en kort stund gick jag i varje fall fram till henne och lade armarna om hennes midja och tittade henne in i ögonen med inbjudan till fysisk närkontakt, Men då hon därpå upprepade, med en slags kavat återförsäkran av sin förvissning, att hon inte var redo för en ny relation, så var min bestämda känsla, att om hon hade haft positiva närvibrationer av mig. så hade hon åtminstone visat betydligt mer intresse än att undslippa sig en klassisk kommentar i stil med att ha ”huvudvärk”, som ju är en annan typisk kvinnoursäkt för att försöka undvika att plantera ogräs i empatirabatten. Hennes eko-kommentar avbröt emellertid mina vidare funderingar och jag tog det snabba, spontana beslutet att ge mig av. Om hon var indirekt rak med sitt budskap, så kunde åtminstone jag vara direkt rak med mitt. Jag stegade således helt sonika ut ur rummet något uppgivet och vinkade åt henne med ryggen vänd mot henne utan några kommentarer. Och jag har så långt endast haft ett par sporadiska kontakter med henne på AG, då det inte heller tycktes uppstå något intresse från någondera sidan att ha fortsätta ha kontakt med varandra som vänner. Det blev på något sätt antingen eller. Jag är väl medveten om att det är en omöjlighet att rättvist kunna (be)döma någon utifrån det lilla umgänget vi nu hade i verkliga livet, men samtidigt kändes det enkelt att da de slutsatser jag nu gjorde, rätta eller fel.

 

Romans på Internet var under alla omständigheter en intressant upplevelse i sig. Det var kanske som min andra kvinnliga bekant på AG uttryckte det, nämligen en slags allmänbildningsupplevelse. Och eftersom så många idag går igenom samma sak med fantasin på behagfullt avstånd från verkligheten, så kan det ju vara en intressant erfarenhet för förståelse av andra människors upplevelser i detta avseende. Och jag vill minnas att Lena i ett senare inlägg på AG i ett annat sammanhang uttryckte något i stil med att det inte var hennes melodi precis. Det skulle för en uppmärksam slutsatsdragande människa kunna vara ett indirekt uttryck för upplevd besvikelse.

 

Den stora faran med uppbyggd kärlek per korrespondens är att det går trots allt inte att skilja på kropp och själ, samt att få med den sammantagna kombinationsbilden. Och fastän själen borde vara den viktigaste komponenten, så fattas ändå totalbilden, som ju är den sammantaget viktigaste. Och upplevd själ kan ju faktiskt också vara olika mellan skriften och verkligheten. Åldern var inte avgörande i det här fallet, även om jag nu hade vant mig vid unga kinesiskor, men hon såg trött och sliten ut. Det är ju möjligt att hennes dåvarande inre ”hålbild” avtecknades i det yttre. Själv såg jag nog också sliten och kanske äldre ut, eftersom jag just då var inne i min utbrända situation. Då de djupare signalerna blinkar, så lägger man sten på börda med de ytliga intrycken och som ju kan behöva mer tid på sig för att gå ihop med den sammantagna totalbilden.

 

Inte heller framgår det med tydlighet av den uppbyggda Internetbilden hur varandras vardags- och umgängesskuggor passar in i varandra eller hur varandras mentala ”hålbilder” överhuvudtaget passar ihop. I varje fall kändes det skönt att få ett avslut på och klarhet efter en lång hoppfull väntan. Ovissheten, även den hoppfulla, är för det mesta svårare att klara av än vissheten., fastän den t.o.m. är hopplös. Jag kunde därmed åter koncentrera mig på den kinesiska kvinnan, som jag kände mig uppskattad och bekräftad av. De unga jordnära kinesiskorna fick således förbli min fortsatta kvinnorutt framöver.

 

VECKOBREV 306 ~ 030209

 

Marcel/Patric!

 

Det här blir tyvärr ett kort brev, då jag har fått synproblem. Det började i tisdags med ännu ett intensivt skrivskede och lite yrsel. Jag har delvis synbortfall, som gör att ord och bokstäver dansar, dvs. jag kan inte fokusera. Det har blivit något bättre under en hel del vilande, men bra är det definitivt inte. Det leder naturligtvis in ens fantasi på diverse mindre angenäma tankegångar- Jag ska gå till doktorn på tisdag. Ev. ska jag även skanna hjärnan. Det kan dock röra sig om syrebrist till synnerven p.g.a. ex. en mindre blodpropp, som nu ligger och avger smärre mikrobitar av densamma i blodbanan till synnerven.

 

Jag har ju sedan en tid tillbaka haft intuitiva aningar om att någon förändring har varit på gång i mitt liv, men att det ev. skulle vara någonting allvarligt med min hälsa, hade jag inte precis i tankarna.

 

Allt är således lagom trist f.n. då det inte finns mycket mer att sysselsätta sig med än att fundera på sin situation. Jag försöker se lite TV av och till, men det är inte så uppmuntrande det heller.

 

Glöm inte er mors födelsedag i morgon!

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080903

 

Jag ville ju så oändligt gärna se en storslagen förändring i mitt liv. Min livliga fantasi var därför inte sen att begärligt sluka det bensinindränkta bränsle som lades in i brasan. Då fantasin släpps loss och sätter igång att skörda sina offer på livsaltaret, kan den vara svår att tygla. Då finns det ingen StopLoss på den inte, vilket dock inte hindrar att jag alltid gör mitt bästa för att låta de rationella tankarna påverka de irrationella känslorna. Och när jag sökte symptominformation för mitt synproblem på Internet, så gick det att se mer samband än som var relevant. Då gick de tysta inre diskussionsvågorna höga mellan de bägge hjärnhalvorna, samt med den medlande livsGuden däremellan. Min oro försökte också finna fäste i en föranad förändring av mitt liv. Och kanske det också blev det på sitt sätt, men inte revolutionerande eller omedelbart märkbart. Revolutionsförändringen sköts således på framtiden och skulle komma att bli betydligt lugnare och mindre uppenbar i sin processframställning än jag hade hoppats på. Men vad stort sker, sker i det tysta och inte på den inre högvarvade, dramatiska världsscenen.

 

Helt odramatiserat blev allt datorstirrande/-skrivande till sist alltför mycket för ögonen. Förhindrad att både sitta framför datorn och att se på TV, låg jag mest på soffan och tittade på väggarna och i taket. Och det ledde naturligtvis min fantasi in på diverse minde angenäma tankegångar avseende hälsotillståndet med tumör eller hjärnblödning som värsta tänkbara scenarier. Och som vanligt, blir man köpslående med sig själv under sådana funderingar. Det blir som med allting annat som håller på att gå en ur händerna, dvs. man uppskattar inte hälsan förrän den vacklar. Men hur mycket man än lovar sig själv att uppskatta den och livet, om och när det aktuella tillståndet försvinner, så är man tyvärr relativt snabbt tillbaka i sitt vanliga icke uppskattande tillstånd, när hälsan åter blir normalgod. Det är med andra ord inte långt till att ta för givet igen. Det är en upprepad process, som man hinner gå igenom många gånger under sitt liv. Jag beslöt i varje fall efter ett tag att gå till doktorn inom den närmaste tiden. Jag funderade även på att skanna hjärnan p.g.a. de symptom på möjliga sjukdomar som jag kunde läsa mig till på Internet, men det skulle komma att visa sig vara ett onödigt tankemissfoster även det.

 

VECKOBREV 307 ~ 030216

 

Marcel/Patric!

 

Veckan som började för nästan två veckor sedan, var mycket tung och delvis deprimerande. Mitt synbortfall fick mig verkligen att grubbla över mitt vidare livsöde. Synen är ju själens spegel och den ack så viktiga länken mellan den yttre och inre världen. Ögonen är så oändligt viktiga för såväl åskådaren som utövaren på livets teaterscen. Hälsan överhuvudtaget är ju förutsättningen för att man ska kunna njuta av livet på alla plan. Om det således är något som jag verkligen deppar över, så är det hälsoproblem. Jag har alltid hatat att vara sjuk. Jag slutar t.o.m. att dricka sprit, då jag har hälsoproblem. Det är bl.a. därför jag tror att jag aldrig skulle kunna bli alkoholist, då hälsan förr eller senare tar stryk.

 

Innan jag kom till en ögonspecialist, som ju tog en vecka p.g.a. sammanfallande kinesiskt nyårsfirande (nyår inföll i år den 1 feb.), så var jag således ordentligt oroad och djupt funderande. Mina problem med högerarmen förde ju tankarna till hjärnblödning och hjärntumör. Åtskilliga moln på den dystra hälsohimlen skingrades emellertid i tisdags efter besöket hos ögonspecialist, då denne endast konstaterade ögontrötthet p.g.a. allt datorstirrande. Detta är enligt honom idag i Kina inget ovanligt problem och är i och för sig inte åldersrelaterat. Det drabbar således både gammal och ung. En stor sten föll alltså från mitt bröst. Jag har förvisso fortfarande problem, men dock av mindre omfattning än tidigare (jag kan ju inte vara ifrån datorn helt och hållet). F.ö. var blodtryck och blodvärden utmärkta. Jag passade också på att göra ett HIV test (tredje gången gillt i Kina), vilket också var ok. Inte för att jag trodde att jag hade något, men helt säker kan man ju trots allt aldrig vara.

 

Jag brukar emellanåt köpa ett tiotal DVD-filmer för ca 8 kr styck. Och igår började jag titta på min senaste inköpta trave. Ofta då jag ser filmer, så är det något genomgående tema eller en röd tråd som slår mig. Igår var det ”vägledning”, som kom upp i mitt medvetande.

 

Livsvägledning är vad mycket handlar om här i livet. Vi behöver vägledning alltifrån barnsben och upp genom åren och intill döden tar sitt sista struptag på våra liv. Och ju mindre trygghet vi har upplevt under vår uppväxt (är alltså olika från barn till barn även inom en och samma familj, beroende på den individuella kombinationen arv och miljö), desto mer vägledning behöver man under sitt resterande livsförlopp. En del människor är mer vägledare, och andra är mer vägledda av andra. Vi behöver således hela tiden råd och stöd från andra, då vi står där villrådiga vid vägkanten och inte vet vilken väg vi ska välja härnäst. Det är inget annat än ett psykologiskt upplevt problem, då vi egentligen själva har alla svaren inombords. Då vi emellertid inte alltid kan medvetandegöra alla de arkiverade pusselbitarna i hjärnan, så behöver vi någon som hjälper oss att lägga vårt individuella pussel. Råden kan såväl hjälpa som stjälpa oss, då vi själva egentligen är de enda som har det slutgiltiga svaret, men som långt ifrån alltid är uppenbart i stunden. Vad som ytterligare kan komplicera tolkningsbilden är att det till synes dåliga valet i stunden kan vara det bästa valet längre fram. Och det är alltid det sista valet eller sista biten av vägen som är viktigast för en, då det bäddar för nästa dagsfärd mot slutpunkten, när vi alla måste tacka för oss och den tiden vi har fått vara med på denna jorderesa.

 

Facit finns alltid först i morgon utifrån de val vi gör i dag. Att välja innebär för det mesta att välja bort någonting annat. Man tar således en risk i valögonblicket, och som man aldrig vet utgången av förrän det i regel är alltför sent att välja om. Däremot kan man genom ständiga val och risktagande fylla på sin egen inre vägledningsarsenal för fortsatta framtida vägval. Det är det som kallas för erfarenhet.

 

Tillbaka till de två filmerna som jag hann med att titta på i går kväll. Båda handlade om vägledning. Det var åtminstone min medvetna viljeinriktade tolkning av dem. Vad som då bl.a. slog mig var att vi oftast missar grovt alla de tvivel som de vägledande själva har i sin vägledning av andra. Dessa litar dock ytterst på sin självkänsla eller intuition och fortsätter färden genom sin inre övertygelse (trots egna tvivel), som därigenom övertygar andra som antingen inte har någon egen inre vägledning eller p.g.a. underordnad position (i arbetslivet, etc.). Varför vi missar eller väljer att bortse från de tvivel som många gånger de vägledande själva har, beror väl helt enkelt på vårt eget inre vilsna jag och behov av att vägledas ut ur vårt momentana dilemma. Då vi trampar oss trötta i vattnet för att hålla oss flytande, så är vilken utkastad livboj som helst god nog att gripa tag i, och då även i de fall där livbojen träffar oss i huvudet och leder till drunkning genom medvetslöshet eller på annat sätt tynger ned oss under vattenytan. Ibland vill vi t.o.m. bli lurade p.g.a. vårt stora behov av enkla sanningar för lösande av komplicerade problem, och som egentligen ingen annan än man själv ytterst kan lösa. Vi vill bl.a. bli lurade p.g.a. våra sprängfyllda drömkammare, som vi ständigt bär omkring på. Det finns således mången undergång som har baserats på månget orealistiskt drömuppfyllelsebehov.

 

I alla grupper eller sammanhang finns det alltid en form av ledarskap (eller vägledningsskap), formaliserat eller inte. En del vill helt enkelt leda och andra vill ledas. Det finns alltid dem som tar täten i klungan, direkt eller indirekt. Detta gäller således även i familjen. Vägledaren, både direkt och indirekt, i vår f.d. familj var alltid er mor. Jag var i många stycken en dålig vägledare, både för mig själv och för er andra. Mina själviska behov satte hela tiden käppar i hjulet p.g.a. av mina starka idealbilder av livet, och som jag aldrig kunde leva upp till utifrån egna krav och egen belåtenhet. Mina krav var således satta alltför långt bort för att de skulle vara realistiskt nåbara. Om de ibland uppnåddes, så flyttades genast målpinnarna ytterligare ett snäpp bortom nåbarhetsgränsen. Och det skapade för det mesta starka inre konflikter utifrån min klara medvetenhet om sakernas tillstånd, som ytterligare låste upp dyrbar energi till men för ledarskapet för er båda.

 

Att låta sig vägledas innebär dock inte att man blint följer ledaren. Man gör det så länge som det känns rätt utifrån sina egna inre djupare övertygelser (de ligger olika djupt för olika människor). Problemet är emellertid att dessa inte alltid är klara i sina konturer just i stunden. Oftare vet man dock vad som känns fel än vad som känns rätt. Man reagerar således lättare på det som känns fel än på det som känns rätt. Därför kan det tyvärr bli rätt mycket motvallsreaktioner. Och genom att elda på sina inre oklarheter kring vad som känns rätt, så kan det till sist bli rätt utifrån sin uppbyggda position att det känns fel. Och först då det känns tillräckligt fel (finns en inombords kritisk massa), så går man till syvende och sist sin egen väg, självövertygad eller inte i aktuell stund. Jag tror att häri ligger den största missförståelsen av att man skulle sakna en egen inre vilja. Det kan naturligtvis vara svårt ibland för den vägledande att man till sist trots allt väljer sin egen väg. Och därmed blir man inte heller helt förstådd av den vägledande. Och p.g.a. att varje människa begränsas av sina egna själviska stängsel, så kan man inte heller räkna med att någonsin bli helt förstådd av andra.

 

Jag beklagar djupt, att jag inte lyckades vara den vägledare som jag skulle ha varit för er under er uppväxt. Den vägledande biten förstod dock er mor så mycket bättre än jag och fick därmed bitvis fylla både sin egen och min roll i familjen. Varje förälder har ett ansvar, som är så oändligt mycket större än allting annat här i livet, nämligen att föra stafettpinnen vidare till sina efterkommande på ett så bra sätt som möjligt. Att i denna roll vara osynligt synlig, är en gudagåva få förunnat att ha här i livet.

 

Vad jag bl.a. ville komma till angående vägledning är att ens liv och beteende egentligen är underordnat, eller lever under det överbeskyddande paraplyet, som utgörs av den närmaste gruppkretsen, dvs. familj, idrott, etc. Det viktigaste för oss är med andra ord godkännandet av grupptillhörigheten och dess ledarskap(under förutsättning att man har samma underliggande grundvärderingar; i annat fall bryter man för eller senare sig ut ur gruppen).

 

F.ö. så avslutade jag med Lena enligt nedanstående meddelande till henne:

 

Lena!

 

Det har varit min mening att höra av mig tidigare. Men jag fick tyvärr ögonproblem för ett tag sedan och fick därmed ransonera tiden framför datorn och skrivandet överhuvudtaget, då jag hade delvis synbortfall och således svårt för att urskilja bokstäver och ord (jag har fortfarande problem). Jag var ordentligt oroad ett bra tag för att det skulle vara något allvarligt bakom det hela. Jag blev alltså märkbart lättad efter besöket hos ögonläkare i tisdags. Det var halva ursäkten. Den andra halvan är tankarna kring att uttrycka mig kring det på sitt sätt kanske något snöpliga avslutet. Nu vet jag i och för sig inte hur du har uppfattat och/eller reagerat sedan vi skildes åt i Beijing. Jag kan således enbart referera till min uppfattning och tolkning av situationen från min synvinkel, fel eller rätt utifrån din sida.

 

För att konstatera rakt upp och ned de ärliga reflexionerna och vidhängande slutsatser, så tror jag helt enkelt att vi inte passar ihop av mer än ett skäl. Jag är med andra ord förmodligen inte rätt man för dig, och du är nog inte rätt kvinna för mig, trots många kvalificerade tankelikheter (eller kanske rent av just p.g.a. det). Det handlar således inte om vad som ev. skulle vara fel på den ene eller den andre, utan enbart ett enkelt konstaterande av skiljaktigheter i personlig läggning och referensramar i övrigt. Tecknen har funnits där tidigare, men försköts väl i bakgrunden (åtminstone för mig) p.g.a. ett orealistiskt önsketänkande. Dem blev dock mer uppenbara för mig under den lilla tiden vi hann vara tillsammans.

 

Jag är i grund och botten en mycket enkel människa – trots ett komplicerat eller komplicerande tänkande – med enkla behov och vanor. Våra respektive behov och vanor är med andra med all sannolikhet högst väsensskilda för att det skulle kunna fungera på sikt. Den andra biten är att du är nog alldeles för mycket en Wendy-typ för att jag ska kunna klara av det på ett bra sätt i det dagliga livet(det är nog bara pp-are som klarar av det, men som inte du klarar av i det långa loppet). Vad jag främst behöver är en intelligent kvinna (som du dock förvisso är) med ett jordnära enkelt leverne och inte alltför höga krav på mig i olika avseenden (vilket jag inte tror passar in på dig). Du behöver nog en oerhört mogen och förstående man, som sätter dig i fokus framför sin egen själviskhet. Jag kan inte se att jag uppfyller de kraven p.g.a. av min klart uttalade själviskhet, som ideligen i det dagliga livets trivialitetstöcken sätter krokben för de bästa insikter och den bästa vilja i världen.

 

Till sist tror jag att vi båda två är alltför själviska till vår natur för att det ska vara en fruktsam kombination. Denna själviskhet (skyddande brandväggar) har vi båda fått med oss p.g.a. av våra respektive smärtsamma livsupplevelser från ett tidigt stadium, och som vi antagligen aldrig kommer att kunna bli fria från helt och hållet, hur mycket insikt och god vilja vi än har att komma tillrätta med oss själva.

 

Jag vill dock väldigt gärna vara god vän med dig, men vill där enbart ta en dag i sänder.

 

Kram

Lars

 

Anm. En Wendy-typ är en kavat kvinnotyp som svingar sitt trollspö över Peter Pan, som får vingar och svingar sig iväg. Den senare är således beroende av den förra för att kunna leva upp. Peter Pan är en mansperson som vägrar att växa upp och ta eget ansvar över sitt liv och andras, utan förlitar sig hela tiden på att Wendy tar det för honom.

 

Ja, så enkelt var det med den Internet-romansen. Luftslotten byggs ihärdigt och byggs allt högre under lång tid, och de står sig ända tills en enkel vindpust raserar hela härligheten under bråkdelar av sekunder. Det var dock en intressant upplevelse i sig! Jag håller mig emellertid i fortsättningen till de jordnära kinesiskorna!

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080903

 

Genom läkarbesöket p.g.a. det delvisa synbortfallet och dess lugnande resultat föll en stor tankemassa från min hjärna. Hälsan tiger som bekant still, medan ohälsan för ett herrans liv. Det var också en viss lättnad att få bekräftat genom läkarbesöket att jag inte hade HIV. Jag trodde inte att jag skulle ha det, då jag alltid använde kondom vid samlag, men med tanke på mitt promiskuösa levnadssätt med bl.a. diverse ekonomidamer, så fanns ju ändå alltid risken där. Det var ungefär som tidigare när jag flög mycket, dvs. ibland kunde jag tänka på risken och undra vad jag egentligen gjorde där högt uppe i luften, men i regel bortsåg jag ifrån den, eftersom jag trots allt ansåg den som relativt liten.

 

Då jag ser filmer hittar jag ofta en röd tråd eller ett budskap. Den här gången handlade det om vägledning, som jag tog upp i mitt veckobrev till sönerna för att de skulle få ökad förståelse av mitt tänkande och mina livsuppfattningar.

 

Vägledning får vi av den exekutiva makten i hjärnans frontallober, vilket jag inte visste då, men ändå beskrev den. Det är dock inte så att vi alltid får vägledning från oss själva, utan vi får den även av andra, då vår egen inte har makt eller kraft nog att hålla våra överridande känslor i styr och låta tankarna få vara med och bestämma vägen framåt, när vi står inför olika valsituationer. Vissa människor får vägledning oftare av andra än andra får, och man skulle därför kunna indela människor i kategorierna ”vägledda” och ”vägledande”. Om vi inte kan få den från andra människor, måste vi ta avstamp från de livsgrundläggande principer som våra föräldrar gav oss. Om dessa var tillräckliga en gång i tiden, så har vi redan olika handlingsalternativ att ta till för den exekutiva makten i vår egen hjärna. Så i motsatta fallen, dvs. med otillräckliga livsprinciper, leder rundgångens återvändsgränd oss tillbaka till andra människor. Själv har jag egentligen aldrig ansett mig vara en god vägledare, eftersom mina starka känslor många gånger har satt krokben för mina rationella tankar och ibland gett mer hjärnrundgång än raka utgångsspår. Det är först då känslorna har fått lugna ned sig ett tag, som mina tankar kan få övertaget och därmed låta den samordnande och styrande exekutiva makten vägleda. Det är därför som det är så bra mycket lättare att vara teoretiskt klok och insiktsfullt klarsynt, eftersom praktiken kräver en effektiv exekutiv makt, liksom företaget kräver en effektiv VD. Känslor är extremt viktiga för oss, inte bara för att de låter oss uppleva det positiva och utvecklas i livet, utan lika mycket för att de låter oss uppleva det negativa, både utifrån rena överlevnadsskäl och utifrån hjärnans kontrastbehov, eftersom livet består av just detta motsatspar. Det är endast frågan om, när man ska applicera det ena och det andra. Vi behöver med andra ord både broms och gas. Och liksom med bilen, blir livsfärden beroende av hur vi använder respektive på de mest effektiva sätten.

 

Vi riskerar dock att få lite ”mindervärdighetskomplex” genom andras många gånger säkra och övertygande vägledning. Dem ev. inre tvivlen hos den vägledande syns ju i regel inte utanpå, eftersom förmågan att lita på sina känslor avtecknas i ens ansikte och kroppsspråk för övrigt. Jag tvivlar således starkt på att någon alltid kan vara tvärsäker, eftersom det vägledda säkert har valts mellan olika möjlig inre alternativ, konfliktfyllda eller inte, och vars utgångar man inte alltid kan kontrollera p.g.a. okontrollerbara omvärldsfaktorer. Men då många vilsna människors behov av någon som pekar ut färdriktningen med hela handen är stort, så griper man begärligt efter den uträckta hand som finns för hand, utan att ge sig in på en omfattande prövning av vägledandebudskapen eller ens dess tillförlitlighet. Det gäller således att se upp med vem man tillåter sig vara ens vägledare. Det är med andra ord av största vikt vem man väljer som sina vänner. Det är också av vikt att försöka rannsaka sin drömkammare, så att inte den ensidigt styr vår villighet att acceptera vägledningen.

 

Jag var tyvärr aldrig den vägledare av mina söner, som jag önskade att jag skulle ha varit. Nu var förvisso deras mor betydligt bättre på det planet, och vars styrka jag säkert attraherades av från allra första början, eftersom hon ju delvis var ett bra komplement till min egen svaga vägledningsförmåga. Jag hade dock ändå en uttalad egen vilja, men som mer yttrade sig att vara missnöjesgarderande mot saker och ting än att vara odelat positivt oreserverat för. Och genom att ofta låta mig vara den vägledde, så tror jag också att det är lättare för min exekutiva makt att låta tankarna komma till tals och därmed få en vettig balans mellan känslor och tankar. Om jag själv ska ta ställning, så kommer säkert ibland automatiskt betydligt fler känslor in i bilden och som genast kan rubba balansen och därmed ställa till det för livsGuden. Förhoppningsvis har jag emellertid blivit något bättre på det exekutiva planet med åldern. Sedan ska kanske också tilläggas att det är lättare att hålla känslorna utanför ekvationen i min professionella utövning än det är privat. Det är ungefär som med pengar, dvs. det är lättare att ta ställning till pengar för ett företag än det är för ens egen privata del. Därmed är det inte sagt, att man är mindre omsorgsfull om dem, utan det är endast beslutsprocessen som sådan, som är enklare p.g.a. mindre känsloinblandning. Till sist och inte minst ska allting ses relativt en själv och ens idealkrav. Om man klarar av att leva utomlands i hela sitt vuxna professionella liv, varav ensam under mer än de senaste tio åren, så måste man ha någon form av vägledningsförmåga, fastän nu inte så bra som man skulle önska. Men oberoende av det, så måste man acceptera den vägledningsmakt som finns i ens grupptillhörighet. I annat fall måste man förr eller senare ta sig ur gruppen för att inte må alltför illa.

 

Det officiella avslutet med Lena dröjde både p.g.a. synbortfallsproblemet och för att jag grunnade ett tag på hur jag skulle formulera mig, då säkert hon också var besviken. Konstigt vore det annars. Jag ville således inte göra henne ytterligare besviken, samtidigt som jag ville vara rak och ärlig. Det var inte en fråga om det framförda i sig, utan om hur det framfördes för att fylla empatiskålen så mycket som möjligt utan att tubba på uppriktighten. Jag fick aldrig något egentligt svar från henne, utöver att hon tackade för avslut. Men det var egentligen lite symptomatiskt för hur jag uppfattade henne, dvs. hon lämnade egentligen inte ut särskilt mycket av sig själv och sina innersta känslor och tankar. Hon undrade förresten också, om jag inte ville se, med tanke på mitt synbortfall. Nu vet jag inte, om hon enbart var ironiskt skämtsam, ty annars vore det att ge det hela en alltför djupsinnig betydelse.

 

VECKOBREV 308 ~ 030223

 

Marcel/Patric!

 

Veckan, som har gått, har varit ytterligare en lågenergiperiod. Just nu tycks jag stå vilsnare än någonsin i ett vägkors utan egentlig vägledning om vart jag ska ta vägen. Just nu lider jag av mitt uttråkade levnadssätt. Jag har egentligen alltid levt ett på sitt sätt “tråkigt liv”. Dock känner jag mig f.n. ordentligt trött på det. Det är enbart en fråga om vad jag ska orka göra åt det hela. Visst, kommer tid, så kommer råd. Det är bara det, att jag inte har så värst många år kvar att leva ut de innersta livsgömmorna. Det är således en kapplöpning med den utmätta tiden fram till döden, för att nu uttrycka det lite dramatiskt.

 

Jag hade i förra veckoslutet en upplevelse på några sekunder blott, som emellertid fastnade i minnet, och då förmodligen för resten av livet. Det är faktiskt enbart den andra gången i mitt liv, som jag minns att jag har haft den här sortens upplevelse. Den första gången var i Lund (innan jag träffade Gunilla). Jag minns exakt denna också sekundkorta stund i alla dess detaljer. Jag var inne i en radioaffär och såg då en kvinna, som gjorde ett oerhört djupt och starkt intryck på mig. Hon var på väg ut och jag på väg in i affären. Våra blickar möttes för ett kort ögonblick, innan det hela var blixtsnabbt förbi. Jag släppte således den situationen, vilket jag dock har funderat åtskilliga gånger över varför jag gjorde. Den finns egendomligt nog kvar i mitt minnesarkiv som om det hände i går.

 

I lördags för en vecka sedan hände det igen (märk väl med ca 35 års mellanrum). Det var på ett av de varuhus jag varje vecka går till för att handla (och samtidigt spana in kvinnor :-)). Plötsligt stod jag öga med öga med en kinesisk kvinna i en trång passage. Våra blickar fastnade i varandra för några sekunder och som verkade eviga i sin mikrostund. Till sist vek jag åt sidan och lät henne passera utan att släppa henne med ögonen. Hon behöll också ögonkontakten med mig och smålog eller småskrattade på ett intresserat och underfundigt sätt. Hon läste mycket klart intresset i mina ögon, ty förmodligen stod pupillerna på vid gavel. En kvinna missar aldrig det. Jag fortsatte emellertid tyvärr på mitt håll och hon på sitt. Vi kommer förmodligen aldrig att ses mer här i livet. Jag försökte titta runt lite efteråt för att försöka finna henne, men gav upp efter ett tag.

 

Varför släpper man en sådan unik situation utan att försöka nysta vidare? Jag har mött många kvinnor i liknande situationer och då i regel tilltalat dem för att utröna om det skulle kunna finnas ett intresse för vidare bekantskap. Det mesta stupar dock tyvärr i Kina på att de inte kan prata engelska. Jag måste med andra ord köra hårdare med språkinlärningen för att avsevärt kunna förbättra mina odds på spinnsidan.

 

För att gå tillbaka till min fråga, så har den inget bra svar. Det enda rådet jag kan ge er, det är att aldrig missa att följa upp ett sådant tillfälle Gå efter den där kvinnan och hitta på all världens ursäkter för att inleda ett samtal. Om hon är intresserad, så spelar det ingen roll vad man säger. Skulle hon därmed inte vara intresserad, så spelar det inte heller någon roll vad man säger, ty det kommer hon att ha glömt fortare än det är sagt. Dock har man åtminstone gett sig själv chansen att finna ut, huruvida mötet betydde någonting eller inte. Då behöver man inte arkivera det för tid och evighet som något outforskat, som har tappat sitt svar för tid och evighet.

 

Om man vill se ytterligare symbolik i det här mötet med kinesiskan, så var man i full färd med att förbereda för en renovering av affärslokalerna. Det var således sista gången som minnet fotograferade minnesstället. Det gamla lämnar således plats för det nya. Även i Lund försvann efter ett tag den nämnda radioaffären.

 

Det finns många sammanhang i livet som man kan knyta ihop, om man vill, eller hoppa över det, beroende på vad man vill och inte vill se. Livet är således en salig blandning av vad man vill och inte vill tro/se. Jag kunde ha skrivit ovanstående redan i förra veckobrevet, men valde att spara det till denna vecka. Det intressanta är då, att i går såg jag en film, med Tom Cruise och Nicole Kidman, som heter Eye Wide Shut. Den handlade bl.a. om våra korta möten med andra människor av motsatt kön och som av oförklarlig anledning vibrerar så starkt för en, att det fastnar och går rundgång i ens tankebanor så starkt att vi kan vara beredda att offra all den trygghet och förvissning vi har för att om så blott för ett kort ögonblick uppleva någonting vi inbillar oss vara utanför tid och rum, dvs. en upplevelse av evighetens brännässlor, som aldrig slutar att klia i vår omedvetna livsvagga.

 

Jag är väldigt många gånger förvirrad över livet och dess yttersta mening. Ibland tycks det finnas kristallklara budskap, men minst lika ofta drunknar de dimförhöljda förhoppningarna i oändligt djupa oceanmassor. Det finns en svår balansgång här i livet mellan vad som är påklätt fantasibyggnadsverk och naken verklighet. Vi lever således i ett ständigt pendlande mellan fantasi och verklighet, och vi trampar mycket vatten i gränslandet däremellan. Ju mer fantasi man har, desto mer verklighet kan man paradoxalt nog uppleva. Men, ju mindre fantasi man har, desto mer verklighet är man utlämnad till att uppleva. Fantasin sätter således gränser på mer än ett sätt för verkligheten. Men samtidigt sätter verkligheten gränser för fantasin. Fantasin sätter gränser för hela livet. Var finns således den sunda balansen mellan dessa båda? Det kan vara lika farligt att ha alltför mycket fantasi som att ha alltför litet därav. Var balanserar således den ena stötestenen den andra? Och hur gör vi det? Livet har mer frågor än svar! Vi får alltså leva med att ovetskapen härskar över vetskapen och lämna resten åt tron att fylla ut.

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080903-04

 

I efterkommenterande stund befinner jag mig på tåget tillbaka från Shenzhen till Beijing efter en ny visumresa, som enbart kostar pengar, slösar tid och gör ingen nytta för någon part. Dem ändrade visumbestämmelserna i.o.m. olympiaden ser jag således ingen som helst logik i. Det borde finnas någon, men det måste vara något som min hjärna undgår att förstå. Och kanske det, som vanligt i Kina, rör sig mer om emotionell än rationell logik, dvs. mer höger än vänster hjärnhalva. Och har man väl bestämt något på hög nivå, så kan det inte ifrågasättas nedåt i hierarkin, utan alla skyldrar pliktskyldigast gevär, som de goda soldater man nu är.

 

Hur som helst så påbörjade jag en redigering för hand av detta veckobrev på tåget ned till Shenzhen. Föregående resa satt/låg jag på samma relativa plats i kupén, liksom denna gång på väg till Shenzhen. Nu på vägen tillbaka till Beijing fick jag först platsen mitt emot tidigare. Men då det inte fanns en hylla på väggen att lägga saker på (sönder och borttagen, dvs. omedelbar reparation är inte så viktigt), påpekade jag det och undrade om det fanns en annan ledig plats. Tågvärdinnan kom tillbaka efter ett tag och sa helt käckt att jag kunde ta platsen mitt emot. Det var ju iofs lustigt, då jag åter hamnade på samma relativa plats som de tre gångerna förut. Men det roliga var det typiska kinesiska pragmatiska sättet att lösa ett problem på. Man hade naturligtvis inte kunnat fråga den person som jag bytte plats med, eftersom denne inte hade stigit på ännu. Då den personen senare kom, så sa jag urskuldande, att jag hade blivit tillåten av tågpersonalen att byta. Han tycktes emellertid inte ha något att invända. Och så var det problemet löst på ett enkelt sätt. Man räknar med ett flexibelt tillvägagångssätt i Kina. Man gräver gärna ett nytt hål för att fylla ett annat. I väst hade det emellertid varit en helt annan sak, där man ju håller på sina individuella rättigheter på ett helt annat sätt. En lagom blandning hade varit bäst, då jag kan finna båda sidornas ytterligheter högst irriterande.

 

Det var en liknande flexibel inställning, när det gällde att sitta på de nedre sängarna, ty det tyckte ett par personer, att det kunde man göra utan att fråga om lov. Nu hade det varit en sak om sängarna hade varit täckta, men nu ligger underlakanet utan skydd, dvs. man sitter direkt på det. Det upplever jag som ohygieniskt och hade trott att folk åtminstone höll sig på sina platser. Den ene killen var t.o.m. nära att sätta sig på mina läsglasögon. Alltså tänker man inte på samma individuella sätt som i väst, utan ser mer till det kollektiva behovet än individens. Och det finns förstås både för- och nackdelar med båda synsätten.

 

F.ö. var jag på vägen ned helt ensam efter den första natten, eftersom alla övriga tre personer hade stigit av tåget. Det lustiga var emellertid min kluvna reaktion att efter att ha blivit van vid att det fanns folk där, så kändes det tomt, när de väl hade lämnat, samtidigt som det var skönt att vara ensam. Det var symptomatiskt med det här med cirkelgången mellan falsk trygghet i ensamheten, samtidigt som den ångestladdade tomheten ville tillbaka till den saknade flydda flersamheten och dess ångestladdade otrygghetsmönster p.g.a. ofullbordad eller utebliven bindning mellan modern och barnet.

 

Då jag åkte ned till Shenzhen stod jag emellanåt i korridoren och tittade ut genom det hastigt förbiilande landskapet. Åkerfält och olika bostadshusformationer svepte förbi, den ena efter den andra, medan jag undrade över livet på alla dessa okända ställen, som för mig dolde en ovetskap om livet där och dess människor, alla med sina enskilda livshistorier, lyckliga som tragiska och långa som korta. I fantasin lever man för korta förbiglidande ögonblick sig in i dess säregna pusselbitar, som alla är delar i en helhet större än de ingående delarna. Man undrar över sina egna tankar och känslor i ett sådant hypotetiskt fall, där ovetskapen härskar över vetskapen, och där en verklighetsupplevelse aldrig kan vara den kopierade bilden av en fantasiupplevelse. Ändå kan dragningskraften till ett annat liv och andra omständigheter kännas oändligt stor, när man befinner sig utanför och kan längta ditin för att fylla tillvaron med sådant som man längtar bort ifrån. Det är emellertid en falsk upplevelse utan täckning i verkligheten, då det är som med den leriga vägen man ser på film och som av någon konstig anledning kan kännas pittoresk och attraktiv och t.o.m. vacker, medan några leriga verklighetskliv skulle kunna upplevas som högst kladdigt och negativt. Så någonstans i hjärnan finns det två versioner, dvs. en fantasi- och en verklighetsversion, med ett oändligt stort gap däremellan. Fantasi krävs ibland för att förändra verklighet och verklighet kan i sin tur förändra fantasin, och båda behöver varandra för att kunna leva ett fullt liv med harmonisk balans mellan tankar och känslor. Vi får alltså leva med att ovetskapen härskar över vetskapen och lämna resten åt tron att fylla ut, om vi inte klarar av att leva med tomheten, hotande tyst eller fridfullt upplyst.

 

Det var säkert en tillfällighet i förhållande till det jag efterkommenterade, men jag var inne i en ny lågenergiperiod under gången vecka och kände mig åter vilsen i ett vägkors utan vägledning. Vilsenheten tycks således hänga ihop med låga energinivåer. Det är kanske inte så konstigt, eftersom just livfull energivibrering kännetecknar livet i sin fullaste potens. Jag blev åter trött på mitt emellanåt många stycken tråkiga liv och längtade efter något nytt att fylla de tomma hyllorna med, men fick trösta mig med att det alltid går upp och ned och med det tröttsamt käcka ”kommer tid, så kommer råd”. Men så kan det då plötsligt utan någon som helst förvarning blixtra till för några sekunder från en klar himmel. Och man kan i ett sådant ögonblick fundera över om det var ett viktigt ofattat vägkorsval, som blixtrade förbi, eller om det enbart var en hägring av det som man så innerligt skulle vilja att det vore. Det var i bästa fall ett icke-val, som inte öppnade den förändringsdörr som stod på glänt. Men samtidigt så förfaller man alltför lätt till att någon annan än en själv, eller någon yttre omständighet, ska vara en sesam-öppnare. Problemen ligger ju alltid ytterst hos en själv, och som ingen annan har svaren på eller kan lösa utom en själv. Frågan är varför man nu måste påminna sig om denna självklarhet så ofta.

 

Hastiga förbipasserande ”möten” med okända kvinnor, där den spontana attraktionskraften är sällsynt stor, är sällsynta. Förmodligen har de allra flesta av oss upplevt det någon gång i livet. För mig hade det endast inträffat två gånger, en gång i Sverige för ca 35 år sedan och i februari 2003 i Kina. Det ohejdbara fantasiskutt som man känner, måste komma från det djupaste inre. Om det sedan enbart är inbillning eller har en ömsesidig täckning i verkligheten är en annan sak. Men eftersom det stannar därvid, så låter man det sjunka in som ett oförglömligt minne av några sekunders varaktighet. Den stora frågan man ställer sig, när ögonblicket har passerat, och det är alltför sent att göra någonting åt det, är varför man inte gjorde något åt det, medan både tid och rum fortfarande fanns inom räckhåll. Och det enda rådet jag kan ge, det är att gripa sådana tillfällen i flykten och försöka ta reda på vad det var, dvs. inbillning eller verklighet. Det behövs således i verkligheten emellanåt sorteras mellan fantasi och verklighet, eftersom livet är en salig blandning av det man vill och inte vill tro/se. Sekundavklippta möten med det motsatta könet kan av någon oförklarlig anledning vibrera så starkt inom oss, att vi kan lägga all trygghet på drömaltaret i tron att det tillhör något större än oss själva utanför tid och rum.

 

Fantasi och verklighet leker alltid tafatt, och man kan många gånger undra över var skillnaden går. De sätter gränser för varandra och en balans dem emellan är i regel bäst. Det är bara frågan om hur vi klarar av att göra det. Vi får emellertid leva med att ovetskapen härskar över vetskapen och lämna resten åt tron att fylla ut.

 

VECKOBREV 309 ~ 030302

 

Marcel/Patric!

 

Ögonen har blivit bättre, men som tyvärr ganska snabbt leder till att jag på nytt tär på vilokapitalet, dvs. tröttar ut dem igen. Det är en helsikes svår balans, då jag är så beroende av datorplitandet. Men jag gör mitt bästa för att försöka hålla en vettig balans mellan det ena och det andra.

 

Jag har letat mig upp något från de nerkörda lågenerginivåerna och hoppas att det ska fortsätta i den riktningen framöver. I förra veckan tyckte jag att mitt liv var helt bedrövligt tråkigt och försöker ta mig ur den rävsaxen. Jag har därmed tagit mer kontakt med mina flickbekanta (per tfn). Och faktiskt så ringde min f.d. sekreterare från Svedala projektet. Hon började ju jobba för samma företag som jag lämnade för ca ett år sedan. Hon klarade till slut inte heller av att jobba för detta företag, vars maktarrogante ägare mest sätter sina egna intressen före kundens.

 

Hon bor i Shanghai (där det här företaget är ifrån) och tyckte att jag skulle flytta dit, då hon anser att det finns fler möjligheter där, samt att det är billigare att leva där än i Beijing. Dessutom är klimatet betydligt bättre, dvs. varmare, då det ligger längre söderut. Jag har ju aldrig riktigt gillat det kalla vinterhalvåret i Beijing. Dessutom finns det mycket luftföroreningar här, som emellanåt ger mig lite halsirritationer. Jag har faktiskt tänkt på henne på senare tid och också funderat på att ringa henne. Så ringer hon i stället! Hon ska i varje fall kolla lägenhetsutbudet. Så får vi se vad som händer. Samtidigt håller de få kinesiska vännerna som jag har mig kvar här.

 

Men nu är i varje fall våren i antågande, så att flickorna kan börja visa sig ute på gatorna igen (:-))! Ni grabbar vet ju hur det är med vårkänslorna! De gör sig påminda även hos de som är lite äldre i gården. Men flickor finns det ju även i Shanghai, dessutom något snyggare också i den trakten. Shanghai är ju ett kraftfullt och stort business-centrum. Och där business och pengar finns, dit drar sig även de attraktiva damerna. De gifter sig och får i sin tur attraktiva flickbarn, som således för arvet vidare generation efter generation.

 

På tal om de äldre i gården, så läser jag en bok, som heter Den Tredje Åldern av en svensk författarinna, som heter Patricia Tudor-Sandahl. Jag fick den förresten av Lena då hon var här i Beijing. Det är f.ö. ganska lustigt, men jag har ju tidigare skrivit om min indelning av livet i tre huvudperioder (upp till 30, mellan 30 och 60 och efter 60). Hennes indelning stämmer med min.

 

Jag har egentligen aldrig haft de berömda livskriserna, som man pratar om att man har vid ex 30 och 40. Däremot har jag alltid haft livskriser, som jag hela tiden har pyst ut över min omgivning. De har således varit jämnt utspridda över hela livet. Men kanske är på sitt sätt övergången från 50 till 60 något av en livskris för mig. Kanske håller jag på att förbereda mig för att acceptera att jag börjar bli gammal. Inte för att jag på något vis känner mig gammal, utan nog mest för att de yttre attributen börjar tyda på det. Jag har ju länge levt på att se ung ut för min ålder. Men förr eller senare kommer ju alltid verkligheten ifatt en. Visst kommer säkert åldringarna att tycka att jag ser ung och välbibehållen ut. Men det är ju knappast deras uppskattning, som hägrar för mig. Vad spelar det för roll, om man ser ut som 60 eller 80? Det är ungefär samma seniortrötta, stapplande liga att positivhala i. Hur som haver, så försöker jag att hitta mitt eget smalspår i allt detta.

 

Den här författarinnans beskrivning av åldrandet och alla dess typiska symptom, som tycks börja mot de sextio till, stämmer dock inte på mig. Det är ingenting jag riktigt känner igen hos mig själv. Jag kommer förresten ihåg vår granne i Spanien(som brukade passa er), som sa att ålderssymptomen (orka mindre etc.) börjar göra sig påminda närmare sextio.

 

För att återgå till boken, så beskriver hon bl.a. hur kroppen förändras, och hur man börjar glömma bort saker och ting. Jag tycker fortfarande, att jag har en alldeles utomordentlig kropp (dvs. för min ålder), och att jag inte glömmer mer än vanligt. Jag känner mig således inte riktigt igen mig i det hon beskriver, även om det naturligtvis finns vissa allmänpsykologiska iakttagelser och beskrivningar, som jag sympatiserar med, men som är mer livsallmängiltiga . Under alla omständigheter är det en intressant bok. Jag önskar bara, att jag kunde unna mig mer tid att läsa. Men det är, som vanligt, en fråga om att vara herre över sitt eget liv och dess prioriteringar. Det svåra i kråksången är dock att veta vad man vill och vad som är viktigt för en. Och för det krävs det inre äkta övertygelse kopplad till självkänsla. Jag har alltså tyvärr inte den rätta inre övertygelsen och självkänslan. Jag litar helt enkelt inte tillräckligt mycket på mina inre känslor och signalspråk för att kunna känna mig ledsagad av dem fullt ut (dock betydligt bättre nu än förr).

 

Jag såg en film förra söndagen (någonstans ska man ju hämta sin inspiration från :-)) med bl.a. Richard Gere. På lördagen såg jag en gatuinhandlad film med Tom Cruise och Nicole Kidman, som jag berörde i mitt förra veckobrev.

 

Låt mig starta med den senare. Jag har alltid tidigare undrat över vad TC såg i NK, då inte jag har varit speciellt imponerad eller attraherad av hennes utseende. Detta har jag ju då tyckt utifrån min enfald att en sådan kille som TC kan få de flesta brudar han kastar ögonen på. Ingen kan ju få alla, men i hans fall tillräckligt många på skaltoppen av snygga brudar. I den nämnda filmen kunde jag dock trots allt se vad han förmodligen såg i henne (nu bortsett från de mentala aspekterna, men som man lägger på ett högt miniplan). Jag har nämnt det här tidigare, men nämner det igen: efter hungersdriften så är sexualdriften den starkaste driften och drivkraften här i livet. Och då vi (åtminstone i väst) praktiskt taget alltid tar för givet att hungersdriften är säkrad, så är det i praktiken sex det handlar om vid dags ände för de flesta av oss normalfuntade individer. Låt oss då vidare förutsätta att en kvinna för TC har de minimala yttre och inre attributen, så handlar det i mångt och mycket om de sexuella attributen och dess attraktionskraft, bortsett från de själviska särdragen och dess allehanda yttringar, som antagligen är oerhört stora hos dessa megafilmstjärnor, ty annars tror jag inte att de hade varit motiverade och drivna till att ha kommit dithän de är. Vad såg han då hos NK? Ja inte var det bröst, ty hon är som bekant ganska så plattbröstad. Ändå visade hon spekulativt upp dem, då förmodligen hon och hennes manager kallt utgick ifrån att det är bättre att visa upp den nakna sanningen i stället för att glömma eller gömma den. Ett annat enkelt exempel är människor som försöker dölja sin fetma genom yviga kläder. Men ibland kan de faktiskt se smalare ut om kläderna är balanserat tajta. Så hon visar upp sina små bröst, som alla har antagit att de är så små. Men oftast finner man att de små brösten, som avspeglas i kläderna, inte är fullt så små i verkligheten. Och mången mans näve blir förvånansvärt full, då man samlar ihop det hela i sin lilla näve. Så om vi nu släpper bröstfixeringen, vilket man ju tvingas till att göra, då man visar hela kroppen (filmfolk är smarta och använder alla medel för att föra tittarna bakom ”verklighetens ljus”), så visade man henne helt naken bakifrån, ty där satt hennes sexkraft. Man visade dock inte benen hela vägen ned, utan man lade bildfokus på hennes bakdel och baklår. Och då ramlade polletten ned för mig. Hon var således mycket sexig i detta medvetet exploaterade perspektiv. Och jag är som man helt övertygad om att TC har uppskattat till fullo denna del av henne.

 

I söndags såg jag som sagt en film med RG. Inte hade jag en aning om att denne man är en lysande sångare. Det var en kabaréfilm, som heter Chicago (med också bl.a. vackra och attraktiva Catherine Zeta-Jones), och som jag senare har sett var nominerad vid någon filmfestival. Det var kabaré för hela slanten, byggd på en parodiföreställning. Det var en film med massor av fantasi (för att nu återknyta till det) reflekterat i verklighetens spegel (eller är det tvärtom?). RG visar således upp ytterligare en talang, som inte har gjort sig besväret att visas upp tidigare. Jag vill således komma till ytterligare en slutsats, och den är att dessa etablerade världsfilmstjärnor är oerhört talangfulla och duktiga människor ur många aspekter. Jag tror alltså att de inte har kommit till sin ära och berömmelse utan anledning. Det är en mördande konkurrens på alla plan för dem (inte konstigt att en hel del kvinnor går sängvägen). De måste i regel förmodligen vara inte bara intelligenta och ha utseendet på sin sida, utan även vara oerhört talangfulla på en mängd artistiska områden av livet. Jag tror således att de mer än väl har förtjänat sin plats i solen. Man ska nu naturligtvis hålla i minnet, att de har exakt samma vardagliga grundproblem som alla andra människor här på jorden. De är med andra ord inte märkvärdigare än alla vi andra därvidlag. De har förvisso en högre ribba på saker och ting. Men på denna uppflyttade nivå finns det egentligen ingen skillnad på de livsproblem som vi alla tampas med dagligen (allt är således relativt i denna värld!). De är alltså inte lyckligare i och för sig, från sin uppflyttade horisont, än de som befinner sig längre ned på bedömningsskalan.

 

En annan intressant sak eller anknytning till föregående brev är gränslandsöverskridandet mellan fantasi och verklighet. Den här filmen var verkligen en kontinuerlig gränsskapelse, där man hela tiden kastades mellan fantasi och verklighet. Jag var väl inte speciellt förtjust i själva filmen som sådan, utan jag var mest impad av RG och hans oväntade talangshow.

 

I går, lördag, kunde jag inte se någon film, då det var problem med TV:n. Det fixades emellertid i dag. Det blir först nu lite matlagning och därefter en ny film, som kanske kan bli tema-anledning vid nästa brevutgåva.

 

I går pratade jag ned er båda, vilket föranledde mig att skriva ned lite tankegångar. Det får emellertid vara tills nästa brev. (Jag handnoterar med i regel ett whiskyglas vid sidan om).

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080904

 

Med en liten förbättring av de nerkörda lågenerginivåerna tog jag mer kontakt med mina flickbekanta (per tfn). Då min f.d. sekreterare, Madam Wang, från Svedala-projektet ringde mig, undrade jag om det var en slags telepatiöverföring, eftersom jag hade gått i tankarna att ringa henne. Hon hade nu också slutat hos TRA, då hon inte längre stod ut med den maktarrogante och fifflande ägaren Gary och hans despotiska ledningsstil. Det blev dock aldrig någonting av hennes förslag till mig att flytta till Shanghai. Och dessutom flyttade hon till Beijing något år senare, när hon började jobba för ett danskt företag.

 

Maktlösheten inför att emellanåt uppleva mitt liv som erbarmligt tråkigt och min ständigt återkommande inre oro lämnade mig ingen ro. Mättnadsnivåer och energinivåer driver oss fram och tillbaka och upp och ned på livets brokiga fält och över berg och dalar, dvs. livspendeln slår sina eviga slag fram och tillbaka. Jag har dock alltid strävat efter att hitta den där bestående harmoniska balansen mellan tankar och känslor, men som hela tiden gäckas av verkligheten genom översköljande och dränkande känslovågor. Men känslor kan vara tveeggade tillstånd, då de både kan döda och föda. Vissa känslor är desamma oberoende av ålder, medan andra skiftar med den. Det är ju uppenbart, om vi jämför oss själva i olika åldrar. Det är dock inte lika uppenbart, om vi jämför oss dag för dag eller ens år för år, eftersom allting är en gradvis utveckling, som vi försöker vänja oss vid och anpassa oss till.

 

Boken Tredje Åldern av den svenska författarinnan Patricia Tudor-Sandahl, som jag fick av Lena, var en intressant bok för en äldre människa, men jag kunde ändå inte identifiera mig med de sidor av åldrandet som hon beskrev. Det må stämma allmänt sett., men eftersom jag hela tiden håller kroppen vältränad och äter rätt, dvs. mycket grönsaker och frukt varje dag, så är det kanske inte så konstigt att jag inte kände igen mig riktigt, Jag kunde inte komma ifrån min egen känsla av att befinna mig åtminstone en generation lägre än den som jag kalendermässigt tillhörde, både fysiskt och mentalt.

 

Det var ganska lustigt att jag tidigare hade skrivit om min indelning av livet i tre huvudperioder (upp till 30, mellan 30 och 60 och efter 60) och att den stämde med bokens indelning. Men det är kanske i och för sig en ganska naturlig indelning av livets huvudfält, som man inte behöver ett överskott av hjärnceller för att komma fram till.

 

Om jag nu aldrig har haft de berömda livskriserna man har vid ex 30 och 40, så var övergången till 60 något av en livskris för mig. Och jag tror faktiskt att det är den största förändringen i livet. I Kina betraktar man emellertid 60 år som en guldålder värd att firas på ett positivt sätt, vilket är rakt motsatt det västerländska ungdomsidealet, fjärran från det kunskaps- och vishetsideal som råder i Kina. Men detta fenomen kan man kanske helt och hållet tillskriva skillnaden mellan gruppmentaliteten i Kina, där åldringarna fortfarande har kvar sin ”maktställning”, dvs. sin värdighet och därmed fortsatta kontinuerliga bekräftelse, och det västerländska individualistiska systemet, där varje individ är sig ”själv nog” och behöver inget annat huvud än sitt eget som överhuvud, dvs. tror man. Ingen är sig själv nog i alla lägen eller situationer i livet. Ingen överlever i längden, om det inte finns någon som bekräftar en som individ. Ingen är alltid stark, utan ibland behöver man låna av andras styrka. Men så har vi i väst förmodligen också betydligt fler vilsna själar utan ledsagare eller livskraftiga livsprinciper. Dock finns det naturligtvis även i Kina en viss fördomsfull syn på alltför stor åldersskillnad mellan man och kvinna i en parrelation, fastän nu en tillräckligt stor förmögenhet lätt slätar över den gränsen, eftersom det finns en rationell förklaringsfaktor i överlevnadsekvationen. Däremot kan jag inte se att man klistrar en gubbsjuke-etikett på det hela. Det är snarare då kvinnan som man kan nedvärdera i sann macho-anda.

 

Mitt tittande på DVD-filmer på helgerna fortsatte då satellitmottagandet av utländska kanaler hade gått helt i stå. P.g.a. ouppklarade ekonomiska affärer mellan områdesförvaltningen och installatören för nyinstallationen, så fick helt enkelt tredje part sitta emellan. Och detta pågick upp mot nästan ofattbara två år vill jag minnas. Så enkelt löser man ibland sådana problem i Kina, dvs. sköter egna gruppen och skjuter den andra.

 

Sett utifrån Tom Cruise relativa höga nivå att kunna attrahera och äntra attraktiva kvinnor i filmvärldens förrädiska neonskimmer, så hade jag alltid undrat över vad han såg hos Nicole Kidman. Nu har jag förvisso tyckt att hon har varit vackrare på senare år, men ändå kanske inte fullt ut min typ. Jag förstod emellertid via filmen och dess valda exploateringsavsnitt, att han måste ha uppskattat hennes kropps baksida, där jag tyckte att hennes sexuella attraktionskraft satt. Men efter en längre tids samvaro med vem det vara månde, så kan man ju inte hänga upp allting på vissa trots allt ytliga detaljer. Ögat njuter och ler, men efter ett tag det inte längre samma saker mer ser. Det finns inte heller någon som kan bibehålla romanssexskimret efter det att romansen har tynat bort och vardagstomtarna har börjat trumma på sina små tillvanda vaneskinn.

 

Att dessa världsberömda skådisar har fått kämpa sig fram till ära och berömmelse är nog ganska så klart. Och att de förutom bra utseende och välproportionerade kroppar även måste ha skådespelartalanger i massor, tror jag är lika fullt klart. Beträffande kabaréfilmen Chicago var det intressant att jag tog upp just fantasitemat i föregående veckobrev. Jag har emellertid svårt för när det flyter ihop alltför mycket mellan fantasi och verklighet på film Man ska under alla omständigheter samtidigt med sin beundran för dessa kändisar och deras filmprestationer hålla klart i minnet, att de lever på sina relativa höga nivåer med samma grundläggande problem som alla vi andra på våra lägre nivåer. Berömmelse, pengar och utseende skänker således inte med automatik någon lycka, utan de är lika beroende som vi alla andra av bindningen mellan modern och barnet och föräldrarnas kärlek för att kunna ge och ta emot kärlek i sitt vuxna liv. Och att många föräldrar har misslyckats med det, kan man ju se på alla olyckliga och självdestruktiva liv som levs i de kretsarna. Och förmodligen har många, för att inte säja de flesta skådespelare, nog ett stort exhibitionistiskt ego, vilket säkert kan göra en skådespelarparrelation svår, eftersom båda vill vara i centrum.

 

VECKOBREV 310 ~ 030309

 

Marcel/Patric!

 

Jag har ju alltid hävdat att må jag dö innan ni, men efter att ha läst den här boken om tredje åldern, så har jag börjat tänka om på den punkten. Den refererade tankegången är ju egentligen helt själviskt baserad. Man vill således undfly den smärta och åtföljande livsexistentiella frågetecken som det skulle innebära. Men då glömmer man bort den smärta som det kan orsaka dem man dör bort ifrån (nu pratar jag allmänt och inte specifikt mig, ty jag lär väl bli ganska så lätt bortglömd så småningom). Om man nu sätter de andras smärta i förgrunden, dvs. viktigare än sin egen, så bör man således tänka precis tvärtom, dvs. att man ska vara den som dör sist och därigenom ta på sig sin egen smärta för att lindra andras. Jag minns inte om jag har skrivit om det här förut, men det är i varje fall en svår och på sitt sätt en paradoxal existentiell fråga.

 

Igår hade jag besök av en av mina nära flickbekanta (36 år och IT Country Manager i Metso). Hon och jag har mycket gemensamt och har därför en stor förståelse för varandra som individer. Hennes äktenskap har knakat länge i fogarna, men hon drar sig för skilsmässa bl.a. p.g.a. oron för hennes föräldrars reaktioner. Familjebanden är ju som bekant tajta i Kina. Hon har ett västerländskt synsätt i mångt och mycket, vilket är typiskt för många intelligenta kinesiska kvinnor. De ser naturligtvis friheten, som den västerländska kvinnan åtnjuter. Hon är en i raden av många kinesiska kvinnor, som jag har umgåtts med och som inte gillar den kinesiske mannen, utan favoriserar den västerländske mannen. Vi har alltid långa och givande samtal om livet och dess komplexitet och besvärligheter. Vi träffas emellanåt i min lägenhet och lagar mat tillsammans. Nu tycks hennes äktenskap i varje fall sjunga på sista versen, som det ju gör numera för många av hennes kinesiska medsystrar. Skilsmässofrekvensen ökar starkt i takt med ökade inkomster och ökad levnadsstandard (dvs. samma naturliga utveckling som skedde i väst).

 

I förra veckan, då vi pratades vid, gjorde jag vissa noteringar, som jag tar upp här. Du och jag Marcel pratade då bl.a. om mina e-mail, som din mor inte hade skickat vidare till dig, trots påminnelser. Och efter att ha pratat med dig om detta även igår, så är min besvikelse ännu större över att din mor inte ens har bemödat sig om att läsa vad jag skriver, utan helt sonika har förpassat dem till papperskorgen utan att blinka. Jag är nu inte ute efter att kritisera, utan vill faktiskt verkligen förstå varför denna negligering av mina ytterst beskedliga krav.

 

Jag erkänner fullt och villigt att jag är en självisk människa. Dock kan jag via mina detaljskarpa och själsförlängda ögon många gånger tycka, att jag i vissa avseenden är mindre självisk än dem som normalt sett anses som osjälviska. Nu kan det ju ytterst vara en fråga om värderingar, och vad man därmed anser som viktigt och mindre viktigt. Och för att få ekvationen att gå ihop med min egen livssyn och dito principer, så är den enda vägen att acceptera och dra konsekvenserna av det som man ytterst inte förstår. Ty annars kan man tillbringa sitt liv med att föra den i förväg dödsdömda kampen att försöka ändra på en annan människa. Det är således någonting som jag numera försöker avhålla mig ifrån. Man kan i regel bara besviket konstatera och sedan efter begrundan och smält och genomgrunnad besvikelse gå vidare på sin egen livsstig, som ju är mödosam nog i sig själv.

 

Jag är basiskt sett en oerhört uppriktig och ärlig människa, vilket faktiskt kan vara och många gånger är ett stort dilemma här i livet. Människan tar för det mesta hellre till sig drömmar och förhoppningsgarnerade sanningar än den dito avklädda och nakna varianten. Människan vill i regel tyvärr inte veta den egentliga sanningen, då den många gånger smärtar alltför mycket. Att vara en lojal sanningssägare är kopplat till lojaliteten till sina egna utsagor och löften i olika sammanhang. Det jag säger och/eller lovar, det står jag i regel för in till dess sista bokstav. Därför aktar jag mig för det mesta att lova någonting, ty i det ögonblicket som jag lovar, så tar jag på mig den egna bördan av att slutföra och leverera. De flesta människor lovar, utan att fullfölja sina löften, och kommer i efterhand med allehanda bortförklaringar och ursäkter. De flesta människor lovar utan eftertanke. Jag säger ofta först nej, men försöker lika fullt och fast. De flesta säger ja, men försöker inte ens. Och tyvärr så bedöms man som negativ för att man börjar med ett nej, fastän man senare skulle leverera, medan de som först säger ja, trots att man inte alltid levererar, bedöms som mycket positivare människor. Personligen har jag mycket svårt för att få denna ekvation att gå ihop. Men vad annat göra än att till sist rycka på axlarna åt människans kortsynta dårskaper.

 

Det är således inte konstigt, att jag alltsedan barnsben har varit och fortlöpande därefter har blivit besviken på mina medmänniskor. Jag vill inte bli besviken och inte heller göra andra besvikna. Jag garderar mig därmed i tid och otid för att förhindra framtida besvikelser. De flesta människor tycks emellertid resonera tvärtom, dvs. så länge som ingen har kommit fram till besvikelsens ögonblick, så är de inte heller besvikna och rullar därmed snöbollen framför sig, tills den antingen brister av egen kall uppblåsthet, eller tills solen töar ihjäl den i pur förtjusning över sina egna förtjusande solstrålar, som strålar ikapp med sig själva utan den minsta blinka lilla stjärna där.

 

Ett av mina största problem här i livet är alltså min upplevda livsackumulerade besvikelse över människan. Detta går naturligtvis tillbaka till mina krav på och föreställningar eller idealiserande av människan. Jag har ju alltid ställt oerhört stora (många gånger alltför stora) krav på mina medmänniskor utifrån de krav som jag alltid har ställt på mig själv (varifrån detta nu har kommit?). Jag må ha oförlåtligt grovt sviktat på åtskilliga punkter avseende mitt ansvar över ex. er båda, men det har snarare att göra med min rädsla för att inte kunna leva upp till levererade löften eller principer (både inombords outtalade och utåt uttalade) än med medvetna själviska krumbukter både inför mig själv och andra. Mitt problem har alltid varit mina både korta och långa reaktioner och konsekvenstankar och dito handlande utifrån upplevda besvikelser. Otillräcklig självkänsla, som jag fick med mig från uppväxten, har tyvärr alltför ofta ytterligare underminerats av löpande besvikelser utifrån det som jag har förväntat av mina medmänniskor. Personligen kan jag gå i ”döden” för en mot mig lojal och trofast medmänniska . Men tyvärr finns det väldigt få av den sorten av människor på denna jord, för att jag ska ha kunnat få tillräckligt fotfäste i livets snurrande karusell och dess kringliggande lotteristånd. Vad jag har försökt att jobba med under årens lopp är hur jag på bästa eller lindrigaste sätt ska kunna leva med denna bistra sanning om människans nötskalsnatur. Jag har fortfarande inget definitivt svar eller formel, utan har hela tiden dragit mig fram mellan besviken förtvivlan och vitamininjekterade hopp, då jag ju till syvende och sist inte har kunnat tillåta mig att förlora mig själv helt och hållet genom andras studsmattor.

 

Det finns en del saker i mitt liv, som jag inte är speciellt stolt över. Men vad jag däremot är stolt över, det är min förmåga att stå för mina ord och tankar, utan att kröka feg rygg för någon, hög som låg. Och jag har alltid satt lojalitet i högsätet, både till mig själv och till andra. Den som odelat ge r mig lojalitet, ger jag i regel dubbelt tillbaka till. Men jag är tyvärr hyperkänslig för bakslag.

 

Patric, vi pratade förra helgen om ditt handbollsspelande i A-truppen. Jag var då lite kritisk till att du lägger ned så mycket tid på att åka med A-laget utan att få spela. Då jag emellertid förstod utifrån vad du sa, så har du lite motiverande tankegångar bakom det hela. Dessa är jag således intresserad av . Så länge som man inte plikttroget gör saker och ting i blindo och enbart till fromma för andras gagn, så är jag med på noterna och lånar därmed mitt öra till fullo för att förstå. Berätta således för mig hur du tänker och resonerar!

 

Vad jag generellt saknar är lite respons från er båda avseende våra samtal och mina veckobrev. De är inte enbart till för att utveckla mina egna tankegångar och känslor, utan jag hade även hoppats på lite synpunkter och tankar från er båda. Ni varken behöver eller ska tycka exakt samma som jag. Hur mycket eller många likheter vi än har, så är och förblir ni er själva och ska i första hand vara trogna och lojala mot den bilden. Det viktigaste för mig är vad ni själva tycker och tänker, och som jag tyvärr vet ytterst lite om, då vi inte har levt nära varandra på så många år (under era viktiga tonår). Jag vet alltså ytterst lite om vad som rör sig i era huvuden. Jag skulle således uppskatta oerhört mycket att få en dialog med er och inte enbart en monolog. Men känn ingen press! Om ni inte känner för att delge mig era inre tankegångar och känslor, så får jag allt vackert acceptera det utan besvikelse. Jag har ju själv bäddat den säng jag numera får ligga i.

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080905-06

 

Jag hade så långt i mitt liv haft inställningen att jag ville dö innan mina söner, eftersom det absolut svåraste för varje förälder att hantera måste vara att ens barn dör ifrån en, av vilken orsak det än vara månde. Det senare behöver man inte ens gradera för att den oändliga smärtan ska vara desperat och oöverkomligt svår nog ändå. Men ju mer som jag funderade på det, efter att ha läst boken om tredje åldern och insåg att det var en själviskt baserad tankegång, desto mer ändrade jag inställning till tvärtom. Med min tidigare inställning satte jag således min egen smärta före mina barns. Men det går trots allt att se det från två diametralt olika håll utan att kunna välja endera av dem genom en form av interngradering av två kvalbesatta ting. Och man ska kanske inte heller överdriva sin egen betydelse, om man har uppnått en hög ålder, då ens barns smärta trots allt är relativ kortvarig i jämförelse med den livslånga smärta som man som förälder skulle få bära med sig som ett tungt, svåruthärdligt kors för resten av sitt liv, om någon av ens barn dog. Det bästa svaret är kanske att önska en dödsordning utifrån det individuella fallet och med utgångspunkt från vem som skulle lida mest och därvid låta den gå först. Så det blir ändå ett på sitt sätt meningslöst rundgångsresonemang med både och. Det blir omöjliga definitions(k)val, som man egentligen inte vill och kanske inte heller behöver ta ställning till, utan endast låta naturen ta ut alla sina inmutade rätter utan att lägga några personliga aspekter på det, såsom den gudfruktige så gärna alltid vill, ty när klockan klämtar är det andra lagar som gäller än de rent jordiska.

 

Förutom att jag såg diverse DVD-filmer på veckosluten, som en avkoppling från de numera även ca 16 timmar långa arbetsdagarna framför datorskärmen, så var gaturännandet efter ekonomidamer legio med i regel minst en på vardera lördagen och söndagen. Och ibland blev det både två på en gång, eller två efter varandra samma kväll efter att först ha satt på en och sedan ha satt i mig ytterligare ett glas whisky däremellan. På något vis blev det min helgbelöning efter varje hektisk och stressad arbetsvecka i bostaden. Och framförallt var det så bekvämt och enkelt. Det var som att gå ned i närbutiken och köpa hem lite kvällsskaffning för hemmaförtäring. Emellanåt bröts dock mönstret av att jag hade besök av min nära flickbekant Rosemary, som jag blev bekant med då hon jobbade för Svedala.

 

Då det är näst intill omöjligt för mig att i längden vara enbart vän med en kvinna, så ökade den sexuella spänningen allt efterhand med Rosemary, vilken jag också upplevde var ömsesidig oss emellan. Men hon var länge väldigt kluven mellan trohet i äktenskapet och attraktion till mig, trots att hon nu levde på randen till äktenskapsupplösning. Och efter avslutad middag satt vi ofta kvar vid matbordet och pratade. Och då jag alltid drack vin till maten, samt ibland whisky därefter, så rann alltid min svadande ådra till. Och Rosemary var en tacksam lyssnare. Min ex-hustru var ju också det. Och risken med det på lång sikt är att den till synes därmed uttryckta själviskheten kan bli tröttsam för motparten. Då man tillåts att prata på, så hamnar man ju alltför lätt i det själviska garnnystanet, som bara nystar på utan några större avbrott från den andra sidan. Därmed inte sagt att det endast är en enkelriktad väg. Dels ger jag nog dem mycket att tänka på, och dels tycker nog en del kvinnor att jag pratar ”så vackert”, som jag har fått höra från mer än en kvinna under mitt liv, och faktiskt från både västerländska och kinesiska kvinnor. Med detta menar de nog att jag klär mina känslor med många adekvata och jordnära, vackra ord. Och visst kan det också finnas åsikten att jag har en förmåga att uttrycka med många ord, vad man kan säga med en eller två meningar, som min yngste son uttryckte det en gång. Men att ha en förmåga är ju på sitt sätt också en komplimang. Det är väl som med musik. Det finns bra och dålig, även om många toner och stycken i båda fallen upprepas gång på gång. Men att leva efter devisen att vara så knapphändig som möjligt med orden, utan att förlora förståelse, vore för mig det samma som att enbart spela refrängsnutten i varje musikstycke. De många och långa orden är för mig som med de dansande repeterade tonerna. De ska spela sina stycken i hjärnkammarnas rymliga, akustiska salar och ge vibrationer i övertonskammaren, utöver vad de kalldefinierat betyder. Musik ger ju genklang i det övertonsmoln av känslor som inte kan direkt uttryckas i ord. För mig fyller dock de många orden och dess uttryckssätt en likartad funktion och blir därmed sina egna paradoxala fångar i trånga skrudar. Det egendomliga med mig är f.ö. att jag inte kan koncentrera mig på texter, när jag lyssnar till musik, utan det blir melodin som helt tar överhand för att nära de egna tankarna och inre orden. När det gäller mina egna tankar och ord utan associerande musik, så tonsätts inombords den egna musiken.

 

För att nu återgå till Rosemary, efter denna långa allmänna utvikning utifrån den specifika situationen, så blev det efter middagsavdukningen samkväm i soffan med fortsatt prat och fler whiskyn. Det höll sig dock på en kontrollerad nivå, dvs. ingen direkt högberusning. Allt pratandet blev ju också en naturlig broms på intagsmängden, dvs. man kan ju inte både prata och dricka på samma gång. Men det blev i regel också lite kroppsklättrande på henne. Hon var dock av den traditionella kinesiska kvinnosorten med bl.a. tanke om trohet i äktenskap och endast sex med den man som hon till sist gifte sig med för sitt resterande liv. Hon hade således endast haft sex med en man i sitt liv, utifrån vad jag förstod, men utan att egentligen minnas att hon hade sagt det. Hennes traditionella uppfostran stålsatte alltså henne t.v. mot vidare sexfärder utöver avancerat hångel. Men med tanke på hennes starka psykologiska spärrar, var det en klar signal om fortsatt upptrappad ömsesidig sexuell anspänning. Den typen av kvinna släpper ingen över bron utan ett djupare intresse. Och det som är svårt att komma åt, får alltid en speciellt påhängd stegrad utmanande attraktionskraft på en och som hela tiden smakar mer. När det gäller det sexuella, liksom så mycket annat i livet, så finns det ett oundgängligt samband mellan uppskattning och svårtillgänglighet eller tillgångsknapphet. Och av det som vi åtrår fyller fantasin ut det som vi inte i verkligheten når. Och de kvinnor som man har haft ett nära fullbordat lopp med, men med stopp strax före mållinjen, glömmer man i regel aldrig, och man kan senare i livet genom tankarna framkalla inspirationskättja, dvs. det finns en tvåvägskommunikation mellan tankar och känslor. Alltså är det viktigt att en viss del fantasi hela tiden lämnas kvar, då det gäller det sexuella. Den här tillvandheten och ta för givet känslan i en långvarig parrelation är således en riskfylld faktor för det fortsatta sexlivets attraktion och njutning.

 

Jag blev besviken när jag genom Marcel fick veta att min ex-hustru var totalt ointresserad av mina veckobrev till mina söner och inte ens läste dem. Om jag hade varit i hennes situation, så hade jag i varje fall av ren nyfikenhet inte kunnat låta bli att läsa dem. Men vad som var viktigare, det var att de kunde ju faktiskt också innehålla något väsentligt som rörde våra gemensamma barn. Den senare delen hade hon emellertid egentligen aldrig visat något intresse av att odla tillsammans med mig efter skilsmässan. Men egentligen hade hon en viss förmåga att selektivt avskärma sådant som inte längre ingick i hennes personliga världshorisont. Och det kanske delvis hänger ihop med hennes goda exekutiva förmåga, som snabbt rensar undan ”oväsentliga” delar av tankar och känslor för att nå balans och på så sätt underlätta sin fortsatta självvägledning. Så ur den synvinkeln borde det egentligen inte ha gjort mig besviken eller ens ha förvånat mig. Det var alltså kanske endast mitt eget otäckta bekräftelsebehov som inte fick sin täckning.

 

Min s.k. själviskhet är något jag aldrig har tyckt om och aldrig har accepterat hos mig själv. Men samtidigt harjag många gånger kunnat tycka att jag var mindre självisk än erkänt osjälviska personer. Dels kanske det hänger ihop med vad man egentligen definierar som själviskt, och dels kanske det har att göra med hur väl eller illa andra människor döljer sin själviskhet, dvs. hur ärliga de egentligen är med den. Och ibland kan man kanske t.o.m. förväxla visad empati med icke själviskhet, vilket ju enbart kan vara en fråga om hur man framför saker och ting och inte nödvändigtvis speglar vad man innerst inne tycker och tänker inom sin väl dolda själviskhet. En annan aspekt av själviskhet är var man drar gränserna. Det vill säja om man väntar längre med en osjälvisk aktion, som påverkar en annan människa, än en annan jämförelseperson gör, så kan man ju också framstå som mer självisk än man innerst inne är, då man väl vid passerad gräns kan agera lika osjälviskt som någon annan som har agerat tidigare. Själv har jag i regel alltid varit sen med att agera och har ibland en icke hjälpsam reaktion till en början med, men som senare byts mot en hjälpsam attityd, när väl spärren har släppt, eller jag verkligen har insett att hjälp behövs. Om således andra redan då har ryckt till undsättning, så kan man ju stå där med ett av andra tolkat intryck av själviskhet. Ett negativt sätt att utrycka det är att vissa människor snabbare tar bort andras eget ansvar, vilket ju också kan tolkas som en slags själviskhet, eftersom man egentligen ytterst är ute efter välbefinnandekänslan av att kunna hjälpa till eller av att få känna sig behövd och uppskattad. Man vattnar således ivrigt den rabatt där man vill se vackra blommor skjuta upp och kunna njuta av. Ytterst är alltså allting och vi alla själviska, eftersom allting vi gör ytterst handlar om vår egen eller våra geners överlevnad.

 

Det kan således vara förförande lätt att tro att positiva och gladlynta människor är mindre själviska än kritiska och negativa människor, eftersom de förra lättare och snabbare ger sken av att vilja hjälpa andra människor. Jag tror faktiskt att det rakt motsatta förhållandet kan föreligga, dvs. att den senare kategorin kan vara mindre självisk. Jag inbillar mig nämligen att positiva och glada människotyper har en riskvilligare livsattityd och därmed gör fler misstag än negativa och försiktiga människor med rädsla för att misslyckas eller att göra fel i högsätet. De gladare har bättre självkänsla och litar därmed mer på sina egna känslor, vilket i sin tur måste innebära att man bryr sig mindre om andras känslor och övertygelser. Det senare innebär ju ingenting annat än en själviskare inställning. Den kritiskt inställde, vilket ju är ett signum för pessimisten, tänker i regel efter lite mer innan handling, vilket i sin tur kan förhindra hjälpande handling. Att tänka mer innan än efter, skulle man ju kunna se som något positivt för den negative personen, eftersom det innebär ett bättre omdöme. Glada människor är däremot mer godtrogna och lättlurade, eftersom de anlägger en optimistiskare syn på förmedlad eller uppfattad utgång. I den goda omdömesandan hos den negative kan det föreligga en form av integritetshänsyn till den som behöver hjälp, samt att en ev. hjälp ska vara välgrundad och bra för den som behöver hjälpen, bortsett från ansvarsdelen, som man inte i tid och otid ska lyfta av från andras axlar. Det går alltså att se något positivt i det negativa. Man tar helt enkelt upp mer tid med negativt tänkande än positivt för att bättre kunna bedöma situationen innan handling. Baksidan av detta är att det i sin tur ger negativa tankevanemönster med sämre livskvalitet som följd och som ytterst blir livstidsförkortande. Nu får man naturligtvis i en mer komplicerad och verklig livsekvation ta i beaktande motverkan av att optimister genom fler misstag även kan orsaka t.o.m. sin egen död i förtid, om nu än med stövlarna på och med en glad min. Som vanligt är det balanserade förhållningssättet det bästa. Det är bara en fråga om att finna rätt tid och rätt plats för det ena respektive det andra.

 

Att vara uppriktig och ärlig utmynnar som bekant i sina pris att betala, eftersom inte alla är mogna nog att kunna ta eller hantera det på rätt sätt och därmed kan skapa negativa motreaktioner. Men det är delvis också en fråga om ens empatigrad, eftersom ökad empatiförmåga minskar uppkomna pris att betala p.g.a. människors minskade negativa reaktioner. Många människor, för att inte säja de allra flesta, lever emellertid hellre i en sockrad drömvärld än att vilja bita i sura sanningar. Men osanning eller lögn är dock ibland ett psykologins förrädiska manipulationsnät, som mer eller mindre kan fånga oss alla i ett kortrutigt mönster.

 

Då rakhet och ärlighet alltid har varit mina varumärken, så har mina stora och lättfångade besvikelser över människors manipulationer och lögner säkert tyvärr i onödan förmörkat min livshorisont. Det är ju ingenting som jag har kunnat göra något åt, utan jag har endast i högsta möjliga grad och omfattning kunnat försöka undvika de stråken att korsa mina. Nu finns det förvisso situationer i livet, där det inte går, men det finns också sådana, där jag inte kan låta bli att kritisera och söka strid p.g.a. mina överridande känsloreaktioner. Med en mindre inblandning av känslor hade det varit möjligt att minimera denna del, men då obalansen med tankarna har rått, så har utgången oftast varit given. Först då tankarna i lugn och ro har får gå igenom situationerna, har det gått att få balans med känslorna, men då är ofta skadan redan skedd genom styrande känslokanalisering. Och efteråt kommer då samvetskvalen och konflikterna som brev på posten, vilket således stör mig lika mycket som den omedelbara vetskapen om att jag har reagerat i onödan. Känslomanteln har således ofta legat som en våt kappa över mitt liv. Den enda möjligheten jag nu har kvar är att låta livsGuden upprepa sina positiva mantran för att på så sätt försöka sänka känsloreaktionerna till en nivå som tillåter en bättre balans mellan tankar och känslor för att låta den få större chanser att vägleda mig i lugn och ro. Och framförallt måste jag försöka att snabbt förlåta dennes övertramp i känslofåran, eftersom det som jag har tillåtit byggas upp och hållas i hela mitt liv inte med lätthet kan rivas ned och ersättas med något nytt och bättre. Det kommer således att krävas mycket tålamod och självförlåtelse framöver.

 

Mina numera stadigt återkommande veckobrev till mina söner fortsatte att fylla en självterapeutisk uppgörelsefunktion för mig och mitt dittills levda liv. Men jag saknade respons från dem. Kanske det var fel att överhuvudtaget begära det, men icke desto mindre så ställde känslokammaren krav på sådan återkopplande kommunikation, medan det rationella tänkandet insåg att jag inte kunde begära att få ligga i någon annan säng än den som jag själv hade bäddat, och då helt ensam, frånsett den ångestfyllda medresenären inombords, som dök upp då och då utan förvarning.

 

VECKOBREV 311 ~ 030316

 

Marcel/Patric!

 

Jag ska träffa en tjej i eftermiddag för lite gemensamma språkstudier, så det kan bli ett magert skrivande denna gång (beror på hur mycket tid jag får över). Jag träffade henne på ett party för nästan två år sedan och har haft en sporadisk kontakt med henne, utan att träffa henne. Hon är väl drygt 30 år och pratar ytterst lite engelska. Det är väl huvudorsaken till att jag inte har gjort några större försök tidigare. Men så kom jag att tänka på hur det var då jag träffade Tao en gång i tiden. Hon kunde ju inte heller mycket engelska. Vi började med lexikon och papper och penna. Dock lärde jag mig tyvärr aldrig någon kinesiska på den tiden. Jag har emellertid nu under det senaste året försökt mer eller mindre dagligen att plugga lite. Jag har grepp om de fyra svåra uttalstonlägena och har massor av ord i mitt ständigt påbyggande eget lexikon (jag för ständigt in nya ord i det). Problemet har dock varit, att jag inte har gett det erforderlig tid och praktik för att få det att stanna kvar på medvetandeplanet. Man måste helt enkelt vara starkare motiverad för att det ska bli någonting av det. Jag tänkte således att jag ska med hjälp av den här tjejen sitta med lexikon och papper och penna och därigenom försöka att få upp motivationsgraden. Det är ju faktiskt många tjejer man missar genom att inte kunna prata med dem.

 

Den här tjejen ska jag träffa kl. tre i em. Då hon är lite försiktig av sig (egentligen klokt nog), så ska vi träffas på en restaurang, trots att det skulle vara betydligt mera praktiskt att träffas hemma hos mig. Nu är det också så att hon redan har en pojkvän (kines). Egendomligt nog så har han stöttat henne i att träffa mig och t.o.m. hjälpt henne i vår skriftväxling via e-mail och mobilmeddelanden. Kinesens allmänna inställning till västerlänningar är att de enbart vill få vänner i Kina, då det annars kan bli lite ensamt. Dessutom har de en härlig inställning till det där med att lära och förkovra sig, speciellt då engelska, som ju är länken till världen utanför Kina. Sådant här skulle knappast kunna ske i väst. Det finns mycket i kinesens livsinställning som jag gillar skarpt. Jag känner mig på många sätt befryndad med dem. Det blir under alla omständigheter till att stoppa undan ulven i fårakläderna tills ev. tillfälle yppar sig att plocka fram den (:-)). Det vore ju inte precis den första relationen jag har kommit emellan. På tal om det, så var jag en gång under studenttiden för en kort tid tillsammans med en snygg tjej vars förlovning med en annan kille jag bröt upp. Hon flyttade in på den korridoren där jag bodde. Den första kommenataren jag hade till någon kollega på korridoren var att den förlovningen skulle jag nog se till att bryta. Jag sade det på halvt skämt och på halvt allvar. Och så blev det så småningom. Nu blev det hela kortvarigt av olika anledningar (det var många flickrelationersom var kortvariga på den tiden), och hon gick tillbaka till sin gamle pojkvän igen. Han och jag hade efteråt ett samtal om det hela, utan några större åthävor. Det verkade faktiskt vara en trevlig och sympatisk kille. Jag har många gånger undrat över hur det gick för dem till slut (man var kanske på tapeten emellanåt då de grälade :-)).

 

Under alla omständigheter ska det bli mycket intressant att träffa henne (utan pojkvän :-)). Jag minns knappt hur hon ser ut ens; dock att hennes utseende tilltalade mig den första gången jag träffade henne. Jenny, min bäste kvinnobekant och vän i Kina tolkade lite för oss via telefonsamtal. När Jenny hade pratat med henne, så var det första hon sa till mig att hon först hade lite dåliga nyheter att komma med, nämligen att hon hade en kinesisk pojkvän, som hon bor ihop med. Jenny känner ju mig utan och innan avseende vissa saker (vi har tidigare haft en sexrelation), så hon småskrattade lite, då hon berättade det. Men, nu är det språkkunskaperna det i första hand handlar om trots allt. Sedan får det där andra ligga och lurpassa tills vidare.

 

Jenny har en härlig och sund livvsinställning. Hon var ju tillsammans med sin nuvarande man, då vi fick ihop det. Hon var då i valet och kvalet huruvida hon skulle gifta sig eller inte med honom (som jag har träffat några gånger och gillar). Men efter det att hon hade bestämt sig, så upphörde vår sexrelation utifrån hennes respekt och ansvar för sitt äktenskap (hon ska förresten föda vilken dag som helst). Vi hade sex sista gången en dag innan sitt giftermål. Men sedan var det tvärstopp. Jag brukar dock få vara väldigt nära henne rent fysiskt. Hon har bl.a. superhärliga bröst, som emellanåt är svåra att ta blicken ifrån och låta bli att vilja vidröra :-). Kinesiskor överhuvudtaget tycks lustigt nog vara betydligt känsligare på brösten än sina västerländska medsystrar. De tycks inte heller reagera negativt på att man tar dem i häcken eller på brösten (dvs. om man har en nära relation). Tvärtom så tycks de uppskatta det (inga könsfördommar där inte). Hon gav sig in i vår relation av mer eller mindre nyfikenhet på den västeerländske mannen, och då även sexuellt. Jag och hennes man är de enda hon har haft sex med i sitt liv. Det var lite av förbjuden frukt för henne, och som hon helt enkelt ville smaka på, innan hon gick vidare i livet (de pratar inte ens med väninnor emellan om sex). Numera ser hon det som en intressant och givande erfarenhet. Jag vet att hon uppskattade vårt sex, och att hennes jämförelse med sin kinesiske man ur den aspekten är starkt till min fördel. Jag frågde henne ibland om hur hon jämförde oss. Inte för att hon gärna ville prata om det, men hon sa vid ett tillfälle att jag skulle känna mig alltför stolt, om hon berättade vad hon tyckte. Men hon har klokt nog lagt det åt sidan som trots allt mindre viktigt i ett äktenskap. Men, det ligger samtidigt där och lurar i vassen. Emellanåt har hon sina bråk med sin man, och en dag rämnar kanske även hennes äktenskap. Det finns redan vissa tecken på sprickor i fasaden. Och då öppnas dörren upp på vid gavel igen. Jag uppskattar under alla omständigheter mycket vänsakapen med henne (och våra öppna samtal).

 

Rosemary (IT-tjejen) och Jenny är mina två främsta vänner i Kina, och som jag har regelbunden kontakt med. Det finns en uppskattande ömsesidig äkta vänskap med dem båda. Men samtidigt finns den underliggande sexspänningen där. Jag har ju personligen alltid haft svårt för det här med att enbart vara vän med en kvinna. Om man ex. skulle hamna på en öde med en kvinna, så skulle man förr eller senare ha sex ihop. Och därmed finns det ingen könlös vänskap. Det finns vänskap med kvinnor med eller utan sex. Men att helt och hållet förtränga den sexuella spänningen med kvinnan är någonting som jag aldrig kan göra.

 

Rosemary är liksom Jenny en mycket intelligent kvinna och ser inte helt fel ut heller (klart över det kinesiska medelsnittet). Det har varit diverse trevande försök från min sida att komma närmare henne rent fysiskt (en gång var det sängnära, men hennes konflikter blev då alltför stora). Kinesiska kvinnor bedrar inte så lätt sina män, som västerländska kvinnor gör. Ja, på tal om det, så läste jag en artikel i Aftonbladet som handlade om faderskap. Det visade sig vid en analys av undersökta faderskapsmål att så många som en av fem fäder inte var den riktige fadern till barnet. Detta kan man ju idag via DNA-analys med 99,9 % säkerhet avgöra. Nu hör det dock till saken, att siffrorna inte kan tas till intäkt för att detta gäller normalfallet, då man i undersökningen endast pratar om de fall som har anmälts och tagits upp till prövning, vilket ju innebär att de etablerade starka ingångstvivlen redan föreligger. För normalfallet gjorde man dock en kvalificerad gissning av att så många som ca 10 % förmodligen inte är den rätte fadern till barnet, utan att varken fadern eller barnet vet om det.

 

Jag släpper Rosemary tills vidare, ty nu har jag träffat den här kvinnan Sandy, som hon heter på engelska, och undrar just nu hur jag har kunnat undvika att se hur vacker hon var och varför jag inte har försökt träffa henne tidigare. Till råga på eländet så gifte hon sig för en vecka sedan. Jag gillade verkligen både hennes utseende och hennes hjärna. Nu kommer jag att gå och undra många gånger hur jag kunde missa detta tillfälle. Hon var utseendemässigt nästan i klass med Tao. Underbart ansikte, med vackra ögon, fin näsa, vackra tänder, fina läppar, glimten i ögat, fin kropp, ja you name it! Fan också tänker jag. Vi träffades kl. tre i e.m. och jag tror att hon gillade mig på direkten, ty hon följde med mig hem utan att blinka (det var oväntat och förvånade mig faktiskt). Jag försökte aldrig komma alltför nära henne rent fysiskt, men där var många nära situationer, utan att hon direkt ryggade tillbaka. Ja, jisses! Vi gick till slut till en restaurang och åt. Hennes man ringde (han var naturligtvis nervös och orolig, fullt förståeligt med en så vacker kvinna ute på vift) och ville att hon skulle komma hem. Hon tycktes dock ta lätt på det hela. Hon pratade mycket mer engelska än vad jag hade trott. Så vi pratade mer engelska än kinesiska. Vi ska träffas nästa helg igen (om nu hennes man accepterar det :-)). Ja, vad har man u gett sig in i (igen)? Men, vad fan! Risker måste ständigt tas här i livet.

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080906

 

Jag var på den tiden rätt så oreserverat positivt inställd till kineser och missade därmed antagligen p.g.a. mitt lite naiva självbekräftelsebehov att kanske de flesta kineser säkert var intresserade av utlänningar för att det skulle kunna gagna deras egna själviska syften såsom ex. jobb och därmed ytterst överlevnad.

 

Fastän nu relationen med Rosemary utvecklades på ett positivt sätt, fortsatte jag med hennes goda minne att träffa andra tjejer. Vi hade med andra ord inget etablerat förhållande och som innebar varken skyldigheter eller krav visavi varandra. Den här tjejen Sandy var en positiv överraskning, som jag borde ha försökt komma till skott med tidigare. Men om man släpper siktet på attraktiva damer, så finns det genast nya bössor, som siktar in sig och till sist tar sig in i sparbössan och slantar in. Nu lekte förvisso ulven i sina fårakläder, men jag ställde egentligen inga större förhoppningar till att det hela skulle leda till någonting utöver språkstudier. Jag släppte emellertid Rosemary t.v.

 

Det blev tydligen ett avbrott i brevskrivandet, om nu någon skulle bli lite förvirrad, eftersom jag först skrev att jag skulle träffa den här nya tjejen och sedan avslutade med att jag hade träffat henne.

 

Det var något konfliktfyllt att nämna sexrelationen med Jenny i min bok p.ga. av hennes mans ovetskap om den. Men, nu hade jag deklarerat inför mig själv, att jag inte skulle avvika från sanningen och inte ville frisera den till osanning, utan fortsätta att vara min ärlighet trogen.

 

Rosemary och Jenny var mina två närmaste vänner i Kina och som jag hade regelbunden kontakt med.Men det blev blev allt glesare mellan gångerna under årens lopp. Båda är universitetsutbildade och med huvudet på skaft, samt mycket västorienterade i sitt tänkande. Även om sex upphörde med Jenny i.o.m. att hennes ingångna äktenskap satte stopp, så fanns ändå hela tiden den sexuella spänningen i bakgrunden,. Det är svårt nog med en kvinna som jag redan har haft sex med, men även utan det, så har det alltid varit svårt för mig att sopa undan den biten helt och hållet med en kvinna. Med Jenny hade jag alltid öpna samtal om allting, dvs. också om tabubelagda ämnen som sex. Rosemary däremot tyckte aldrig om att prata om sex, fastän jag nu obett gled in på det ämnet emellanåt. Då kom alltid hennes småsuckande igenkännande leende, ungefär som att här kommer det nu igen. Hennes starka fördommar var alltför grundmurade för att jag nämnvärt skulle kunna rucka på den inställningen. Den kinesiska kvinnan är naturligtvis en bra bit efter den västerländska, när det gäller sexuell frigörelse och bejakande av sina egna sexuella behov. Men, även den utveckingen har börjat ta fart och det är väl bara en fråga om hur många år det kommer att ta, innan man är ikapp. Ännu är man således traditionellt enligt uppfostran mer trogna i äktenskapet. Men det har alltid har funnits dem som har varit före sin generation. Och att sanningen döljs bättre och mer i Kina kan säkert också bättra på den icke existerande och enbart spekulerade statistiken.

 

VECKOBREV 312 ~ 030323

 

Marcel/Patric!

 

Jag ska träffa Sandy i morgon söndag och skriver därför lite i dag lördag. Hon bad att få ta en väninna med sig, vilket jag tyckte var ok. Jag vet inte riktigt varför ännu, men nyfiken är man ju alltid på det täcka könet. Jag undrar samtidigt vad de har i kiken. Ty en sak ska man ha klart för sig, och det är att många kinesiskor är ganska så sluga. Man får således hela tiden vara på sin vakt för att inte bli eller känna sig utnyttjad mer än man själv vill. De har en säreget stark överlevnadsdrift. Det är således inte så konstigt att man har överlevt i 5000 år. Det är en av de stora orsakerna till att jag tror så starkt på en ny storhetstid för Kina. När jag ser på TV, så blir jag ibland så förvånad över att man är minst lika långt framme i vetenskaper och kunnande som i väst. Man klarar ex. av att dela en lever för att transplantera den andra halvan (jag såg en sådan operation på TV för någon dag sedan). Jag tror faktiskt också att man var först i världen med att sy fast kapade fingrar. Man har således helt fantastiska kirurger i Kina. Kontrasten mellan den fattiga bonden och dessa högt stående specialister är enorm. Jag undrar bara, om alla dessa fantastiska läkare har lika dåligt betalt. Det är faktiskt inte riktigt klokt, men en sekreterare i ett västerländskt företag kan tjäna 3-5 gånger mer än en läkare. En läkare i Kina tjänar i genomsnitt inte mer än ca 1000 kr i månaden (jag vet dock inte hur mycket framstående specialister tjänar). Men det är typiskt ett utvecklingsland, där ingenjörer, som ju bygger upp landet, har en mycket högre status än vårdande yrken. Det är först då ett land har nått tillräcklig uppbyggnad och inkomststandard, som statusen och inkomsten svänger över från ingenjör till läkare.

 

Den gångna veckan har varit tung. Bortsett från att jag har varit förkyld, så har jag haft en pärs kring vad jag egentligen sysslar med, och om det är värt det hela. Aktiehandel är en tuff verksamhet. En dag hade jag en riktig kris. Men, det har jag ju alltid undrat över, dvs. vad jag sysslar med, oberoende av vad jag har sysslat med. Jag minns ex. långa promenader med Gunilla i Hbg (på Aschebergsgatan), då jag ifrågasatte och undrade över vad jag egentligen ville syssla med. Jag bär på ett ständigt inneboende ifrågasättande av mig själv och min omgivning. Förmodligen har väl alla det mer eller mindre, men jag tycks ha det i en ovanligt hög grad. Det är väl förmodligen ytterst symptom på min inre otrygghet, som jag aldrig lär bli kvitt. Det är ett ständigt sökande efter mening med livet och frid och harmoni. Jag kommer väl alltid att jaga min stackars själ omkring, ända tills den sjunker ihop av pur utmattning. Det fick mig faktiskt att tänka på min far, som alltid körde med uttrycket: ”ack manna, stanna, vänta, vila”. Varför vet jag egentligen inte? Han tyckte också liksom jag om att rimma på ord, men nu skulle jag vilja parodiera på mitt eget själsflackande, som aldrig tycks få något slut. Jag vilar ibland i en dröm om att hitta en liten lagom undanskymd naturvacker plats med bra klimat året runt, med ett eget litet hus invid skog och vatten, samt en gungstol på verandan, i vilken jag kan se mig själv på ålderns höst med ett whiskyglas i handen och fjärran blick och tankar på det flydda livet, som aldrig blev riktigt som jag hade tänkt mig. Under tiden försöker jag hålla åldern ifrån mig med näbbar och klor. När ska jag således acceptera den?

 

Ja livet är fan i mig inte enkelt med den läggningen jag har. Jag klev ur min kärnfamilj likt en skadeskjuten fågel, som försökte lära sig att flyga på egen hand. Ingen fanns där för att lära och stötta mig. Visst lär man sig själv så småningom, då det inte finns något annat val, och vingarna växer sig starka av all motvind. Men själen förblir lika ömtålig för det för framtida törnar, som den var den gången man vältrade sig själv över fågelbokanten. Inte ens fanns det hjälp med det. Dem själsskador man får med sig från förälderhemmet tror jag att man aldrig själv kan bota helt och hållet, hur gärna man än vill, önskar och försöker. Man kan skjuta upp och förskjuta och stänga sig inne innanför sina uppbyggda skyddande brandväggar, men det krävs till syvende och sist en återkoppling till boet, som i mitt fall inte fanns efter ett tag. Det är bl.a. denna insikt, som har fått mig att ändra mig så mycket i mitt tänkande kring relationen med er. Men det är en svår resa för alla inblandade parter.

 

Marcel, till dig som nu har tagit det svåra beslutet att vältra dig utanför fågelbokanten, så har vi förhoppningsvis inlett vägen till återförankring och helande av din själ. Ut och flyg! Pröva dina vingar! Du har ett bo, som du alltid kan komma tillbaka till.

 

Om vi tar ovanstående som inledning till mina reaktioner på ditt beslut Marcel att ge dig utanför kärnboet, så var det tufft att på nytt skåda in i mina egna tillkortakommanden som fader och människa. Visst har jag anat och förstått det enorma berg av skuldkänslor som jag byggde upp hos dig. Men det stod inte i sin fulla belysning förrän jag fick beskedet om dina planer.

 

Jag grät över vad du utan min vetskap förmodligen har gått igenom.

Jag grät över din krokiga livsväg, om än anad, så dock inte till den art och omfattning som nu speglades för mitt inre.

Jag grät över min egen otillräcklighet som förälder och pappa.

Jag grät över att jag ingenting har vetat och förstått förrän nu.

Jag grät över missade möjligheter att inte få vara med att stödja dig i din djupt svåra situation.

Jag grät över min egen tafatta vilsenhet inför nuvarande situation.

Jag har fortsatt att gråta och hjärtats tårfloder vrider sig förtvivlat i sökande av sitt lopp för att förstå dig Marcel och dina inre våndor och försök att reda ut din situation på ett för dig bästa möjliga sätt.

 

Ur all gråt kommer då en önskan om att i första hand rikta ljuset på vägen framöver. Låt mig sedan få vidgad förståelse efterhand.

Låt oss nu inrikta ljuset på hur jag kan stötta och hjälpa dig Marcel framöver. Men som du klokt skriver, så är det en utdragen process, där vi får låta tiden ha sin gilla gång.

 

Marcel, jag är mycket stolt över ditt sätt att ta dig ur dina dimtöcken och att försöka hitta din egen unika väg här i livet. Det absolut viktigaste för mig är att du är en hel och harmonisk människa. Visst vill jag att du ska studera, men det är helt och hållet oviktigt i jämförelse med din själsliga harmoni och hälsa i övrigt. Ingen kan leva ditt liv Marcel. Det kan enbart du själv. Jag kan enbart som pappa och medmänniska stötta dig i dina strävanden/målsättningar och vad du än kommer att ta dig för i ditt liv.

 

Samtidigt får jag, både nu och tidigare, samvetskval för att du Patric, alltför lätt glöms bort, då du inte gör så mycket väsen av dig. Du behåller dina ev. problem för dig själv och kämpar tappert vidare i dina starka ambitioner, både inom skola och idrott, och som jag har lika stor förståelse för som jag har för Marcels krokiga livsstig och ambitioner på sina egna säregna villkor. Jag upplever starka likheter med er båda, fast på olika sätt. Ni två är så enormt vitt skilda i vissa avseenden, men jag inbillar mig att jag förstår er båda lika mycket, fast då ur olika synvinklar. Föräldrar älskar i regel sina barn lika mycket, fast på olika sätt. Och det kan inte vara mer sant än det är i mitt fall. Ni är två helt underbara ungar, som jag är enormt stolt över på olika sätt, men med så vitt skilda livsstigar att vandra. Det är dock min stora förhoppning, att ni en dag ska låta mig få vara med på era vandringar som stöd och hjälp då det behövs, vilket det förr eller senare normalt sett gör här i livet. Man behöver få komma tillbaka till familjeboet emellanåt för att lindra själens törnar. Dock måste det kännas tryggt att komma tillbaka till det. Låt oss hoppas, att ni en dag kommer att känna trygghet även med mig (jag vet att ni gudskelov gör det med er mor). Jag kommer under alla omständigheter alltid att finnas där, om och när jag skulle behövas.

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080906-07

 

Sandy påminde mig om att man aldrig vet riktigt vad dessa unga kinesiskor med intresse av äldre västerländska män har i överlevnadskikarens ständiga sikte på bidrag till den ständigt kokande överlevnadsgrytan. Kinesers säreget starka överlevnadsdrift kan ha varit ute på drift många gånger under alla sina fem årtusenden, men någonstans har uthålligheten börjat och därefter kunnat fortsätta. Bara genom att vara så många till antalet, som det dock har tagit några år att bli, konstituerar ett överlevnadsvärde i sig för rasen och nationen. Men frågan är, om det åtminstone delvis kan sökas i den starka, traditionella familjesamhörigheten. Om man tyr sig till och ställer upp för varandra i alla lägen inom familjen eller gruppen, så måste det helt enkelt vara en bra överlevnadsgrund, eftersom man inte så lätt riskerar att bli ställd utanför gemenskap och kärlek, och därmed bli bekräftad. Detta har dessutom ett viktigt praktiskt värde, då man ekonomiskt eller på annat sätt bidrar till varandras försörjning och därmed överlevnad rent fysiskt eller biologiskt. Men även på det emotionella planet bidrar det till hälsan genom kärlekens allomfattande betydelse för människan och dess överlevnad, dvs. med ändamålsenliga välproducerande kemifabriker i kroppen, inklusive alla naturliga läkemedelsprodukter. Nu förefaller dock kineser för mig ha mer emotionell än rationell logik och skulle därmed kunna riskera att få känsloöverslag, både positiva och negativa, och i sin tur därmed ge obalans i den vägledande inre styrcentralen. Men trots att starka känslor riskerar att hämma de egna exekutiva förmågorna, så får man vägledning från familjen med sina gennedlagda och traditionella livsprinciper. Överridande känslor kan således hämmas och hållas i schack genom dessa principer och därmed åstadkomma balans mellan tankar och känslor. Kineser i allmänhet liknar svenskar på så sätt att man inte öppet visar känslor, vilket säkert har grundlagts genom traditionella livsprinciper och ger därmed indirekt en viss balans mellan tankar och känslor, samtidigt som alltför mycket tillbakahållande av känslor kan skapa nya starkare känslor med behov av utlopp förr eller senare. Och med ökad individualisering av kinesen, vilket jag tycker mig kunna se i takt med globaliseringen, så kan man riskera att få vissa samhällseruptioner av oönskat slag. Jag tror emellertid inte att det någonsin skulle komma till större uttryck än att det går att kontrollera och ta hand om inom samhällets styr- och maktmedel.

 

Något som har börjat tära på överlevnadskraften i det moderna Kina är den ökade dödligheten i hjärtsjukdomar. I gamla Kina var inte kransartärssjukdomar en stor dödlig faktor, medan den under de senaste årtiondena har gått upp till första platsen, dvs. samma som i väst. Det är främst högt blodtryck och rökning (nummer två), som är de bakomliggande huvudfaktorerna. Framförallt ändrad snabbare och hektiskare livsstil med ändrade matvanor (exemplifierade av bl.a. de bekväma och billiga Mc Donald-ställena, som sprids som en farsot runtom i landet), tycks ligga bakom försämringen. Och det enorma rökandet fortsätter att bidra, då den gemene kinesen ännu inte har förstått farorna med denna, varken för sig själva eller för omgivningen, som man hänsynslöst utsätter för sina själviska, hänsynslösa behov. Den passiva rökningen är alltså stor i Kina. I den alltmer globaliserade världen blir vi således alltmer lika i livsstil (bortsett från ex. rökning), och snabbmatsvanor, vilket också följdriktigt leder till likartade sjukdomsbilder.

 

Om rökandet i Kina var ett ständigt irriterande gissel för icke rökare, som jag, så fortsatte det glädjande nog att minska i Sverige. Enligt den senaste informationen, som jag hörde på Sveriges Radios internationella sändningar, var det endast 11 % av män och 14 % av kvinnor, som röker i Sverige. I Kina finns det 350 miljoner rökare, dvs. nästan 40 gånger fler än hela Sveriges befolkning. Av män är det hela 60 % som röker. Drygt 1 miljon, dvs. kring 11 % av Sveriges befolkning, dör varje år i Kina p.g.a. rökningsrelaterade sjukdomar. Prognosen för år 2020 är 2 miljoner dödsfall. När ska således kineser fatta vansinnigheten i denna idiotiska vana?

 

Tillbaka till Sandy, som jag såg fram mot att träffa efter föregående veckas möte och positiva upplevelser av henne, samt utifrån att den gångna veckan hade varit mentalt tung. Men med den här väninnan, som hon hade bett att få ta med sig och som inte var så värst intressant, så blev träffen något avslagen. Jag hann dock onödigt visa lite närgångna tendenser mot Sandy och som hennes väninna naturligtvis inte kunde undvika att lägga märke till. Och i efterhand så undrade jag i mitt stilla sinne, om hon eventuellt var med som någon form av observatör av mig och mina yttersta syften och intressen, eller om det enbart var ett sätt för Sandy att slå två flugor i en smäll, dvs. att både träffa mig och att vara artig mot sin väninna, som hon även hade träffat dagen innan. Det stannade dock vid en känsla av att hennes väninna kanske sådde lite misstankar hos henne om mitt yttersta syfte. Vad som bl.a. gav mig den känslan var att då Sandy ville ta med sig till låns mitt elektroniska lexikon, som jag hade köpt en gång i Hong Kong, så visade jag en tveksam min till det, varvid hennes väninna ruskade bestämt på huvudet och menade på att det skulle hon inte göra. Min tolkning av det var att det kanske rentav var sista gången som vi träffades, och att hon således inte skulle få ett enkelt tillfälle till att återlämna det. Mina farhågor skulle komma att visa sig riktiga, men de exakta skälen till det fick förbli fria spekulationer utan verifikationsvärde.

 

Efter det första året av mitt avhopp från arbetsmarknaden hade jag börjat inse, att jag egentligen hade hoppat från en galen tunna in i en annan genom att ge mig på det minst sagt lika frustrerande och stressande dagliga aktiehandlarlivet. Jag hade alltid med jämna mellanrum undrat över vad jag sysslade med och som säkerligen var utslag på min inre otrygghet p.g.a. otillräcklig bekräftelse. Jag hade således i barndomen fått etablerat alltför dåliga förutsättningar för en god balans mellan tankar och känslor för att snabbt kunna ta mig förbi alla blindskär som jag jämt stötte på. Jag fastnade därmed liksom Marcel på dem för ett tag, innan de livräddande tankarna hade hunnit ifatt de undflyende känslorna. Om jag nu har den trovärdiga förklaringen av otillräcklig kärlek som barn på varför jag själv tappar fästet och orienteringen emellanåt, så har jag inte samma förklaringsgrund då det gäller Marcels likhet med mig i detta avseende. Jag har tidigare spekulerat i gennedbäddat arv, eftersom han i varje fall har fått kärlek och uppmärksamhet av sin mor och som gör att den faktorn i varje fall delvis faller bort ur totalekvationen. Men att enbart förklara det med arvsfaktorn vore kanske lite väl enkelt, bortsett från att vissa kemiska nedärvda fabrikationer i kroppen säkert påverkar en i olika avseenden. Det är också möjligt att jag uppförstorar min egen personliga skuld i det, även om nu föräldrar alltid har skuld i uppbyggda skuldberg hos sina barn. Och via ett barns känslighet på olika sätt och områden, så kan själva kombinationsbilden få stor, för att inte i speciella enskilda fall säja avgörande betydelse.

 

Oberoende av den egna skuldbidragsfrågan, så lider man alltid som förälder med sina barns problem, stora som små, dvs. både barn och problem. Jag kunde under alla omständigheter förstå Marcels problem utifrån mina egna. Min ex-hustru har tidigare nämnt för mig, att Marcel har sagt att det hjälper honom ibland att veta att jag förstår honom, och att det är bara jag som gör det. Det hjälper ju alltid en att veta att man inte är totalt ensam med sina problem, eftersom man därmed inte känner sig helt utanför den gemenskap som man innerst inne vill tillhöra. Nu har gudskelov Marcel en underbar kommunikation med sin mor, men som samtidigt smärtsamt påminner mig om mina egna uteblivna försök att hjälpa och stötta honom genom att åtminstone rent fysiskt finnas i närheten av honom. Och under senare år så tycktes tyvärr banden med Marcel ha tänjts ut ytterligare, medan de däremot hade blivit avsevärt bättre med Patric.

 

Under alla omständigheter förstod jag nu Marcels behov av att kasta sig utanför fågelbokanten för att pröva sina egna vingar. Han hade beslutat att hoppa av gymnasiet för att åka till Grekland och utbilda sig till bartender. Det var kanske enbart en flykt från det nuvarande orediga boet, men även flykten som sådan kan ibland behövas i ledet av livets olika prövningar av att flyga för egna vingar. Jag köpte således vingar för pengar åt honom. Men flyga fick han göra helt för egen maskin. Man kan som bekant leda hästen till vattenhon, men man kan inte tvinga den att dricka ur den.

 

Jag upplevde Marcels situation mycket känslostarkt. Med hans beslut att ge sig utanför familjeboet, blev det en sinnespärs för mig att åter skåda in i mina egna tillkortakommanden som människa och fader. Mitt både direkta och indirekta kravställande och min känslokopplade otålighet stod i full strålkastarbelysning. Åter fick jag konstatera de negativa konsekvenser som överridande känslor kan ha på sinnesbalansen, och därmed på ens reaktioner och beteenden. Jag grät i min ensamhet, långt bort på andra sidan jordklotet, dit jag slutligen med avklippta familjeband hade låtit mina skadeskjutna vingar bära mig för att jag själv till slut skulle försöka hela dem. Men samtidigt svek jag grundligen mitt fadersansvar gentemot Marcel och Patric. Det enda försvaret, som jag någonsin kunde ha, var att jag först måste läka mina egna vingar, innan jag skulle kunna läka andras. Jag var helt enkelt tyvärr inte mogen nog som människa med tillräcklig sinnesbalans för att sätta mina söner före mina egna själviska behov och problem.

 

Med gråt kommer också en viss känsloförlösning, eftersom gråt symboliskt kan ses som förkalkade känslor i upplösning. Det öppnar därmed också dörren till framtiden på glänt, då historia genom sin egendefinition endast kan nyttjas för att förändra framtiden, dvs. om man nu definierar allting som framtid relativt dåtid, dvs. inklusive nuet, men som är förverkat i samma stund som det är upplevt. Man lever således hela tiden två kontinuerligt förflyttade och omdefinierade liv, dvs. ett dåtida man lär ifrån och ett framtida man lever utifrån det lärda. Om man vill, kan man benämna nuet som ett tredje liv, som både kan vara med båda benen i sitt alldeles eget liv och med ett ben i både det första och andra livet och antingen vara egetisolerat eller vara en bro mellan de båda.

 

Jag var stolt över Marcels förmåga att kunna inse och ta sig ur de dimridåer han emellanåt kom in i, självskapade eller inte. Det pekade trots allt på en inre optimism och vilja att leva på ett mer fulländat sätt eller i varje fall att försöka lindra sin egen livssmärta så långtgående som möjligt. Så länge man kommer tillbaka till positiva försök att ta sig ur sina svarta hål, finns det trots allt hopp om en ljusare framtid utifrån en förmåga att hålla sina drömmar vid liv. At reagera starkt på sina negativa sinnestillstånd och vilja göra något åt det, är således ett gott tecken på den livskraft som ständigt hämtar sin överlevnadsnäring från drömmarnas förlovade paradisland.

 

Jag fick emellanåt samvetskval för att Patric glömdes bort genom det uppmärksamhetsutrymme som Marcels problem tog upp. Patric hade naturligtvis också sina problem, liksom vi alla har, men han hade genom sin mer uttalat positiva livsinställning, som var lik hans mors, trots allt lättare för att självgående ta sig ur sina svarta hål. Han tycks med andra ord ha en betydligt bättre balans i exekutivkammaren än både jag och Marcel. Jag skulle således önska att både jag själv och Marcel vore mer lika Patric och deras mor därvidlag. Stoltheten för båda mina söner finns emellertid hela tiden där, fast på olika sätt och utifrån olika förutsättningar. Det finns ingen gradering därvidlag, utan stoltheten över och kärleken till sina barn kan vara lika stor, eftersom den ytterst är ograderbar och snarare absolut, relativt sett. Man jämför inte sina barn med varandra, när det gäller kärlek, ty den lever sina egna respektive ojämförbara liv. Man mäter således inte med ytliga förtecken eller dito definitioner, utan med kärlekens egen absoluta relativa måttstock, då gennedlagd kärlek inte mäter, utan den endast existerar i sig självt utan några jämförelsetal eller -normer. Däremot kan föräldrar naturligtvis i olika vardagslägen känna olika starkt för sina barn, beroende på omfattning och grad av dels sina likheter och dels sina olikheter. Men dessa tillfälliga ytlighetskänslor ska man inte förväxla med de innersta kravlösa och skuldbefriade kärlekskänslorna, som är förankrade i gendepån och dess självgående överlevnadskraft, som är lika med urcellens och universums livskraft. Och den som har en fullständigt mogen självkänsla, tror jag alltid kan skilja på lösa ytliga respektive djupförankrade innersta känslor.

 

VECKOBREV 313 ~ 030330

 

Marcel/Patric!

 

Ett tema som jag har gått och ältat inom mig hela veckan är bekräftelse, dvs. bekräftelse av sig själv. Visst behöver vi alla bekräftelse, men jag har mer och mer förstått eller kanske accepterat att mitt bekräftelsebehov är oerhört stort.

 

Bekräftad blir man nog sällan av de människor som är alltför lika en själv. Det är ju egentligen synd i och för sig, att man inte kan ödmjuka sig mer i den förståelse man egentligen har för den som är lik en själv. Men det sitter antagligen alltför djupt rotat i ens sargade själ. I stället blir man ofta irriterad p.g.a. att man inte kan acceptera sina egna fel och brister och därmed än mindre acceptera dem hos andra, ty då vore man ju tvingad att acceptera dem hos sig själv. Det är moment 22 i sin egen självuppfyllda rundgångsprydno. Nu får man förstås skilja lite på vilken typ av relation det gäller. Ex. en fader-son relation är ju annorlunda än en kärleksrelation mellan man och kvinna. Vidare kommer ju ålder och mognad in. Jag är således endast allmänt hållen här.

 

I det här starka bekräftelsebehovet ligger nog roten till många av mina problem. Det är kanske därför som sex är så viktigt för mig, ty då blir man ju som man bekräftad av kvinnan. Samtidigt får man fysisk beröringsömhet. Jag har ju alltid inbillat mig att kvinnor tycker om att ha sex med mig. Om detta sedan är sant eller inte spelar mindre roll, då det ju är viktigare vad man själv tror. Men jag har aldrig sett några tecken på motsatsen. Jag har faktiskt fått höra från både svenska och kinesiska kvinnor att de har tyckt att jag är sexig. T.o.m. på senare år från några kinesiskor (de gillar bl.a. mina armmuskler, som för dem är ett tecken på att man är en stark och livskraftig man). Att sedan kvinnor ibland kan fejka orgasm för att få ett snabbare avslut, det är väl mer regel än undantag, och som man inte kan ta alltför allvarligt på. Normalt sett så har kvinnan svårt att få orgasm (i varje fall betydligt svårare än mannen). Men den här kinesiskan som jag var tillsammans med för ett tag sedan, hon hade tvärtom problemet, dvs. det gick alldeles för snabbt för henne. Fördelen man har när man blir äldre är att ens känslighet avtar något, vilket gör att man kan hålla på längre, innan det går. Och har man dessutom druckit lite sprit, så kan det ibland sitta bra långt inne, innan man får utlösning.

 

I Kina blir jag mer bekräftad än i väst. Det gäller både jobb, kunnande och erfarenhet. Dessutom är det i regel lite extra över att vara tillsammans med en kinesisk kvinna i jämförelse med västerländska kvinnor (ur bekräftelsesynpunkt), då den upplyste och utbildade kvinnan här är fullt medveten om att den västerländske mannens penis är större än den kinesiske mannens (påverkar hennes njutning både fysiskt och mentalt), samt att kinesiska män har mer kaninkaraktär över sina sexuella övningar än den västerländske mannen. Västerländska män bekräftar således normalt sett kinesiska kvinnor mer än kinesiska män gör. Det blir alltså många gånger en vinn-vinn situation över det hela.

 

Jag kände mig förmodligen väldigt bekräftad, när jag var högaktiv med skrivandet på Aktieguiden och låg etta på listan över populära skribenter. Man uppskattades således mina kreativa skrivalster. Dessutom betraktades jag som humoristisk, klok och livserfaren. Men det höll på att knäcka mig i min iver att få denna bekräftelse. Det slutade ju som bekant med högångestladdade ögonproblem. Numera skriver jag där ytterst sällan, och då enbart när andan faller på. Men visst tog det emot lite grand att trappa ned och se sig sakteliga åka kana utför listan och till sist helt utanför. Men det har jag numera accepterat. Och samtidigt lättade prestationstrycket.

 

Jag fick ingen bekräftelse av mina föräldrar eller syskon att det var okay och uppskattat att jag var den jag var. Tvärtom så var det mycket kritik och irritationer under min uppväxt. Jag var alltid betraktad som besvärlig p.g.a. mina höga och detaljerade krav på mig själv och min omgivning. Ex. ibland när jag stod och kammade mig, och det inte blev som jag ville, så kunde jag ibland bli så arg och irriterad att jag slet i håret och bankade mig själv i huvudet. Jag uppfattades nog väldigt ofta som vrång och sur av mina syskon. Ingen förstod egentligen mig och min syn på världen. Jag var i många stycken lite rebellisk mot min omgivning, dock mindre högljutt än man är nu för tiden. Jag var ute och snodde syltburkar i källare. Jag slaktade någon enstaka gång cyklar på lite smådelar, som jag behövde själv. Jag snodde lite godis här och där i affärerna. Ibland tiggde jag en papperspåse i en annan affär för att stoppa godiset i. En gång åkte jag fast av en uppmärksam affärsinnehavare och fick skamset lämna tillbaka pastillaskarna som jag hade stoppat på mig. Men det blev inte mer av det. En gång snodde jag en leksakspistol i en affär. Men då min mor kom på mig med den, så tvingades jag att erkänna, och så fick jag skamset lomma tillbaka till affären för att lämna tillbaka den. När vi samlade in pengar för rädda barnen i skolan, så stoppade jag en del i bössan och en liten del i min egen ficka. Det har dock ibland gett mig lite samvetskval. Så inte har jag varit Guds bästa barn inte. När jag blev äldre så var jag både raggare och knutte (hade motorcykel, som jag själv tjänade ihop pengar till och betalade punktligt per avbetalning varje månad). Vi hade också ett ungdomsgäng, som vi kallade Vita Djävlarna med dödsskalle och VD målat på ryggen av våra skinnjackor. Vi ställde egentligen inte till med någonting, men vi hölls under sträng uppsikt av barnavårdsnämnden.

 

Jag kan här se lite likheter med dig Marcel. Jag hade dock slutmålet hela tiden klart för mig (vilket kanske du också har, trots osäkerhet över vägen att vandra till det), nämligen att jag skulle bli någonting, dvs. studera och tjäna pengar, så att jag bland annat skulle kunna få snyggare kvinnor. Bekräftelsebehovet levde således starkt i mig. Men jag ville inte ha bekräftelse utan att den verkligen var befogad. I annat fall så upplevde jag väl den inte som uppriktig eller äkta. Hela tiden fanns mitt ständiga ifrågasättande. Det ena varför efter det andra radades upp på löpande band, men aldrig fick jag nöjaktiga svar av någon. Jag hade svårt för att acceptera allt jag inte kunde förstå ur rationella synvinklar. Jag litade ju inte på mina känslor, så det måste gå via den vänstra hjärnhalvan. Så nog var jag besvärlig alltid för min närmaste omgivning och för mig själv. Och inte blev det bättre eller enklare av min ärlighet. Människan har ju ofta svårt att tåla den. Då lever man hellre i sin egen lilla småförljugna värld. Ingenting blev ju heller lättare av att jag hela tiden mycket väl förstod hur det hela förhöll sig, vilket skapade åtskilliga inre konflikter. Det är som om att jag alltid har haft ett mycket starkt överjag, som hela tiden bevakar, iakttar och påminner mig om de verkliga förhållandena. Min hjärna skannar oerhört väl och detaljerat allting här i livet. Det är inte mycket som undgår mitt detaljsinne och dito öga. Därmed är det ju inte heller lätt att njuta av livet i dess alla aspekter.

 

Vad jag har kommit fram till så här långt är att om jag kan minska ned (kvitt blir man nog aldrig helt och hållet) mitt uppenbart starka bekräftelsebehov, så behöver jag nog inte heller så mycket sex som jag har inbillat mig tidigare. Helt utan kan man ju naturligtvis inte heller vara.

 

Jag kommer ihåg att jag många gånger (speciellt under de senare åren) upplevde mig som icke bekräftad av er mor, dvs. att hon inte accepterade mig till fullo som den jag var. Allt blir förstås en ond nedåtriktad spiral, när det väl har börjat gå utför i ett äktenskap. Men någonstans börjar det hela, dvs. inget slut utan en början. Och förmodligen började det med mitt starka behov av bekräftelse av den som stod mig närmast, dvs. er mor. Mycket annat blir ju snett och snedtolkat i en nära relation, då de grundläggande starka behoven får båten att kantra och till slut att kapsejsa p.g.a. allt inforsande vatten, men som dock aldrig hade kommit in i båten, om den inte hade kantrat från början. Ingenting kan dock göras ogjort. Datorns raderingsknapp finns tyvärr inte i verkliga livet, hur många gånger man än har önskat det. Utan där är det live-sändningar utan repetition för hela slanten som gäller.

 

I dag lördag har det varit oerhört skönt väder, nästan sommaraktigt med mycket ljumma vindar. Våren har varit här ett bra tag nu, så det är dags för sommaren att göra sin entré på allvar. Det ska bli skönt att lägga vinterkläderna och åter kunna gå i T-shirt. Dock har det på senare tid varit småkallt på kvällar och nätter. Och då centralvärmen är avstängd sedan en tid tillbaka (man går ju tokigt nog efter datum och inte verklig utetemperatur), så har jag faktisk fått använda långkalsonger inomhus, samt extra täcke i sängen.

 

Nej, nu blir det paus med skrivandet för i dag. Jag ska laga lite mat och sedan se någon nyinköpt DVD-film.

 

Nu är det söndag, och jag sitter, som vanligt, framför datorn och har så gjort hela dagen. Jag smuttar på en whisky, som jag ställde undan i kylskåpet i går kväll, då jag glömde av att dricka, när jag tittade på ett par filmer. Det var inga kända filmer, men då de handlade om orättvisor och lite relationer barn och vuxna, så räckte det för att jag skulle bli så rörd att jag grät några skvättar. Det händer mig ofta nu för tiden, när jag ser på film i min lilla ensamhet.

 

I dag blev det tyvärr ingen engelska/kinesiska med Sandy, då hon inte hade tid p.g.a. jobb. Men å andra sidan så har jag fått gjort en hel del annat i dag. Vädret har varit lite tråkigare i dag, så jag kände inte precis för att gå ut.

 

Marcel, du ser väl förstås fram emot ditt kommande äventyr. Planering av definierade mål är alltid stimulerande. Påfallande ofta är vägen till målet viktigare än själva målet. Man driver ju bl.a. upp massor av förhoppningar och som många gånger inte uppfylls och som därmed rinner ut i besvikelse och några erfarenheter rikare. När man står inför äventyr, så tar man ju inte hänsyn till den verklighet som man senare kommer att stångas med. Men å andra sidan sett så utvecklas man genom detta eviga stångande med verkligheten.

 

Äventyrslust har jag väl alltid haft, liksom kanske även mina bröder Alf och Bosse. Vi var alla tre, som uttryck för detta, till sjöss vid olika tidpunkter. Jag stack till sjöss efter realexamen (som var kvalifikationsförstadiet till gymnasiet, dvs. på den tiden kom inte alla in på gymnasiet och det var olika svårt på olika linjer). Jag var ute i tre månader, innan jag började på gymnasiet.

 

Vi gick med pappersmassa och props (stöttor för gruvor) mellan huvudsakligen Finland(Kotka), England (Liverpool) och Kanada (New Foundland). Det var ibland läskigt höga vågor mitt ute på Atlanten. Och då jag gick vakt från midnatt till fyra på morgonen (kallas för hundvakten), så var det utmanande att helt ensam uppe på däck ta sig mellan aktern och fören.

 

Vi hade en kvinnlig dansk telegrafist, som jag kom ihop med kvällen innan jag mönstrade av. Hon var ca 30 år och jag var endast 18. Det var således spännande värre för mig. (när man är yngre vill man ha äldre kvinnor och när man blir äldre vill man ha yngre kvinnor). Det var hon som tog initiativet till det hela genom att köra en frimärksvariant med besök i hennes hytt. Väl där så ledde väldigt snabbt det ena till det andra. Jag har ju alltid svårt för att låta bli så fort som tillfälle infinner sig. Hon hade, liksom alla andra, dubbelkoj i sin hytt, dvs. två sängar ovanpå varandra (vad man nu kallar det), och vi höll till i den övre. Under avklädningsscenen hände det som inte fick hända. Då jag tog av mig mina byxor stående upp i sängen, så ramlade jag baklänges ned på golvet (ganska så hög höjd). Konstigt nog så slog jag mig inte något nämnvärt (jag är förvånad än i dag), utan jag pallrade mig glatt upp igen och fortsatte som om ingenting hade hänt. Jag berättade senare för min kompis (också från Eslöv) om mitt lilla äventyr med telegrafissan. Och då han i sin tur berättade det för sin äldre brorsa, som var styrman (på väg att bli kapten), så skrattade han gott åt att lägsta (jag) och högsta (kaptenen) skeppsnummer hade haft ihop det med samma kvinna. Hon betraktades tydligen på den tiden av hävd vara kaptenens egendom (ve den som blandade sig in där). Tänk i dag (om hon nu lever) är hon över 70 år. Prata om att tiden rinner i strid ström mellan ens fingrar. Samtidigt så är det en intressant tanke att varenda en av alla dessa gamla människor, som man hela tiden ser runtomkring sig, har sin egen lilla historia av olika skeenden och upplevelser, som man knappast sammanknippar med deras ålder precis. Och alla vårdar väl ömt sina positiva minnen.

 

Nu är klockan snart åtta på kvällen, så jag får väl laga lite mat i sedvanlig ordning, samt därefter blir det avkoppling med en film. Jag ringer senare!

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080908

 

Det var inte så att det här med ungdomshyssen var av någon större omfattning eller ens av regelbunden art. Det inträffade emellertid vid några tillfällen och kanske då antingen som spontana tillfälligheter vid enstaka tillfällen eller under en viss mindre period. Och visst drabbade det någon gång tredje person, men inte i någon allvarlig omfattning. Det är ändå lustigt, att det fortfarande dyker upp lite skamkänslor när jag läser det. Men på den tiden var det säkert uttryck för mitt behov av att söka bekräftelse bland kompisar och som kanaliserades genom min rebellanda och Robin Hood-mentalitet, som därvid testade sina gränser.

 

Jag hade förvisso alltid insett mitt bekräftelsebehov och dess allehanda manifestationer på olika sätt och områden, men det var först vid tiden kring veckobrevsskrivandet, som jag insåg hur stort det var, eftersom jag nog hade lyckats dölja en del av det för mig själv. Att acceptera mitt eget behov var kanske ett framsteg i sig och dessutom en förutsättning för att acceptera andras. Men det var trots allt endast symptom på den bakomliggande vingelfärden hos den känsloberusade livsGuden, vilket jag inte då hade helt klart för mig, utan först nyligen vid efterkommenterandet har förstått på ett djupare sätt, dvs. först mer än fem år senare. Visst hade jag förstått att det var känslorna som ställde till det för tankarna, men det här med den verkställande maktens funktion, det var inte lika tydlig för mig tidigare, även om jag nu alltid hade uppfattat en överherre inom mig. Och det är inte förrän man ser hela ”sjukdomsbilden”, som man kan börja åtgärda ”sjukdomen” till fullo.

 

Jag har så här långt hoppat upp och ned i mina svarta hål utan att veta hur jag ska fylla igen dem för att slippa strömhoppa i dem igen. Då känslan genom sina till antalet fler kommunikationskanaler, p.g.a. dess betydelse för överlevnaden en gång i tiden, i regel har övertaget över tanken, så är det ett enormt svårt och mödosamt jobb att kunna påverka känslan med tanken. För att kunna skapa bästa möjliga förutsättningar för detta, krävs antagligen en spartansk levnadsstil typ tibetanmunkarnas, som genom att eliminera de flesta yttre på sinnet känslopåverkande faktorerna får det lugn och den ro som ger tanken maximal påverkansförmåga. Ställ exempelvis en naken kvinna framför en munk, så får vi se om/hur det påverkar de tankar/känslor som till sist får överhanden.

 

Tanken är i regel ett långsiktigt verkande instrument, medan känslan vid omedelbar fara för livet måste kunna reagera blixtsnabbt och kalla in kroppens försvarande trupper för att antingen slåss för glatta livet eller att förskrämt ge sig av därifrån hals över huvud. Tanken kan endast hanteras lågmält, långsamt och långsiktigt försiktigt, ty annars slår den demonstrativt dövörat till utan pardon. Här fungerar inte kraft eller högljuddhet i anklagande eller nedvärderande ton, ty då pumpar genast försvarsmekanismerna in sina droger och de negativa känslorna tar över, ty larm och oväsen kan betyda fara för livet. Ex. ett hotat djur tassar inte lugnt fram och viskar en i örat precis och ödmjukt ber om ursäkt för att det för sin egen överlevnads skull avser att döda först och fråga sedan. Inte heller lyssnar en berusad livsGud till förnuftet, utan vinglar på i sin oberäkneliga fyllefärd på jakt efter sensationella upplevelser. LivsGuden behöver således en avstressad, kontemplativ, fridfull atmosfär för att kunna höra och ta till sig alla positiva tankar och dirigera kroppens symfoniorkester på bästa möjliga känslosamma och hälsosamma sätt. Och då kan den inte stå och flåsa av mental trötthet eller lyssna på negativa budskap, utan måste vila avslappnat i sin egen lugna syresättande djupandning, som f.ö. de facto har mät- och registrerbara fysiologiska effekter. Kroppen består av vibrerande, (o)ordnade energier och ju mer den är upptagen med att hålla ordning på sig själv och sina olika energipositioner, desto mindre finns det över till de subtilare processerna och det allmänna välbefinnandet.

 

Att andningskvaliteten är högst väsentlig för kroppen och välbefinnandet kan man förstå av det synnerligen enkla och logiska skälet att syre är nödvändigt för kroppens alla processer. Det är helt enkelt en förutsättning för liv på jorden överhuvudtaget. Förutom syre finns det också något man kallar för livskraft (”prana” på sanskrit och ”qi” på kinesiska) eller energi. Vid korrekt andning, speciellt då vid djupandning, dvs. medveten viljeförhöjd andning, ökar syresättning och livskraft och flödar friare i kroppen, varvid fysiska, mentala och själsliga blockeringar påverkas. Andningen möjliggör således, att vi kan komma i kontakt med de djupaste skikten av oss själva. Människan har ett inre liv och en inre verklighet, som består av minnen, upplevelser, tankar, känslor och behov. Vi har (1) ett psyke, dvs. tankar och känslor, (2) en övergripande enhet eller livsGud, som jag kallar den, medan andra kallar det för själ, och vi har enligt av vissa övertygade och troende (3) en ande, som är kanalen till Gud eller alltet bakom allting. Genom djupandning kan vi alltså få kontakt med vårt inre och normalt sett fördolda och därmed med allting annat i livet, då vår individuella energi ju är en del av livsalltets energi. Det möjliggör med andra ord att kunna överskrida medvetandets gränser och göra oss till transcendentala varelser och därmed kunna kommunicera med det som är större än oss själva, och som vi alla är del av.

 

Teorin är, som vanligt, enkel, medan praktiken också, som vanligt, är desto svårare och ibland trilskande omöjlig. Det finns dock levande bevis i form av ex. studier på tibetanska munkar gjorda av en grupp amerikanska forskare. Med magnetkamera har man kunnat konstatera att genom deras meditativa förmåga, har det aktiverat vissa specifika områden av hjärnan. Genom ren tankekraft har man lyckats aktivera just det område som har att göra med förmågan att känna empati och att kunna hämma negativa känslor. En annan intressant studie av den japanske forskaren Masaru Emoto har fått fram bilder på vattenkristaller, som har utsatts för tankar och ord. Orent, smutsigt vatten har då blivit renare genom enbart riktad tankeenergi i form av ord och böner. Det är då intressant i sammanhanget, att våra kroppar består av 70-80 % vatten. Flera världsauktoriteter inom kvantfysiken menar på att materians och universums innersta väsen tycks vara rent ”medvetande”. De är också inne på att vi skapar vår egen verklighet med våra egna tankar. Platon och hans skuggfigurer på grottväggen var således kanske inte helt fel ute en gång i tiden. I varje fall tycks vi skörda i verklighetsrabatten, det vi sår i tankerabatten. Därmed kan man komma in på den intressanta filosofiska frågan om individens individuella ansvar, både gentemot sig själv och gentemot andra, eftersom vad vi än gör och/eller tänker alltid påverkar någon annan människa och hela livet som sådant. Vi är således inte små egoistiska, isolerade öar, som vi kan hantera som vi behagar utan konsekvenser för andra, fastän nu en del människor tycks uppfatta det så och tänka/verka därefter. Sedan är det en annan sak, att vi kan, som de bristfälliga varelser vi nu är och då vår egen överlevnad i regel går före andras för att på så sätt tillförsäkra andra människor överlevnad, enbart göra så gott vi kan utifrån våra individuella förutsättningar i den högst svårhanterade praktiken. Men målet måste alltid sättas högre än vad vi med lätthet kan uppnå, då strävan mot högre mål alltid i sig tvingar oss att gräva djupare och hoppa högre.

 

Om man nu accepterar och tror på att tankarna har så stor betydelse, så kan man undra vilka tankar som ger bästa möjliga resultat. Den ovan nämnde forskaren Emotos visade att kristallstrukturerna i vattnet alltid gav mycket vackra bilder genom ordet eller känslan av kärlek. Men ordet tacksamhet visade faktiskt ännu vackrare resultat. Förklaringen här menade man på vara att kanske det konkreta ordet tacksamhet gav bättre utslag än det abstrakta ordet kärlek. Alltså skulle det kunna föreligga en skillnad mellan det konkreta och det abstrakta. Det skulle ju kunna vara så enkelt som att det mer lättfångade och lättdefinierade konkreta är mer påtagligt greppbart för hjärnan och dess processer än det mer svårfångade och svårdefinierade abstrakta. Att varje dag tänka igenom vad vi har att vara tacksamma för (ex. hälsa, jobb, goda vänner, etc.) ger oss alltså bättre hälsa och större lyckokänsla. Att överhuvudtaget tänka positiva tankar, konkreta eller abstrakta, är det bästa sättet vi kan förvalta vårt liv på och därmed ta ansvar för både oss själva och andra i ett och samma andetag.

 

Förutom generell positivt tänkande, kan man bedriva allmän kontemplation eller meditation och träna djupandning. Djupandning går till så att man andas rytmiskt och kraftfullt genom näsa eller mun i ca 45 minuter. Andetagen ska vara ”kopplade” till varandra, så att det inte blir något uppehåll mellan in- och utandning. Man ska medvetet och avslappnat fylla båda lungorna med luft och andas så att buken, bröstkorgen och nyckelbenen höjer sig vid inandningen och sjunker tillbaka vid utandningen, likt havsvågornas energi rör sig in mot och ut från stranden. I början måste man medvetet följa med andningssekvenserna, speciellt då in, medan ut är mer passiv. Efter ca 10 minuters viljemässig kraftfull andning brukar kroppen börja andas av sig själv för att sedan plana ut och återgå till normalt andningsmönster (enligt de som är kunniga på området, vilket inte jag är). Det är framförallt tre metodmoment som man ska hålla i minnet, nämligen (1) avslappning med kopplade andetag, (2) uppmärksamheten riktad inåt sig själv och (3) öppet sinnelag och villighet att ta emot det som händer i ens kropp och tankar. Genom att således koncentrera sig på andningen, skingrar man hjärnans upptagenhet med annat processarbete och når avspänning, avslappning och avkoppling i tre nedstigande fördjupande led. Det kan låta enkelt, men försök att ex. andas och upprepat räkna till tio för varje andetag, utan att tappa fokus och börja tänka på annat. Det kan för de flesta vara betydligt svårare än det låter. Det kan t.o.m. för en del människor ta ett par månader, innan det går att uppnå en varaktig koncentrationsförmåga.

 

Andningen styrs av det autonoma nervsystemet, vilket vi normalt sett inte har någon kontroll över. Den normala människan tänker inte ens på att andningen kan vara ett problem eller ens en mindre effektiv process, ty man har andats i hela sitt liv utan att behöva bry sig på det. Man tar med andra ord det för givet, liksom att det alltid finns luft att andas in för att syresätta kroppscellerna. Men enligt Yogans synsätt kan man ta kontroll över andningen och i förlängningen kontroll även över det autonoma nervsystemet. Inom Yoga och många andra andliga traditioner har man i tusentals år redogjort för andningen som en teknik för personlig utveckling. Inom Yoga ser man andningen som en barometer, som visar energinivån i ens liv. Den är grunden för ens medvetenhet.

 

Yoga är f.ö. samlingsnamnet för traditionella fysiska och mentala discipliner med ursprung i Indien. Ordet kommer från Sanskrit, som är ett av de klassiska språken i Indien. Det har många betydelser såsom: kontrollera, spänna för, förena, sammanföra, etc.

 

Andning är således en hel vetenskap kallad Pranayama och som den yogiska traditionen har utvecklat och förfinat under flera tusen år. Prana är enligt Yogan den grundläggande och vitalaste energienheten i hela universum. Det är den oförstörbara och allt genomsyrande livskraften, som finns överallt. Genom andningen kontrollerar man flödet av Prana. Då man kontrollerar detta flöde, kontrollerar man också både fysiskt och mentalt flödet av energi i universum, samtidigt som man kontrollerar sin kropp och sitt sinne. Att enligt skriften kontrollera flödet av energi i universum får man enligt min mening dock inte förledas till att tro att man verkligen kan kontrollera den i betydelsen att styra den. Däremot kan jag köpa att man kan påverka den, om än inte intill en sådan omfattning eller grad att man kan styra den. Om verkligen en enstaka individ hade kunnat syra den, så hade med all säkerhet någon klåfingrig andningskonstnär testat detta för länge sedan och därefter utropat sig själv till jordens härskare och Gud.

 

Den medicinska yogans röda tråd är djupandningen. Genom denna får man en avslappning i kroppens muskulatur och därmed sänkande effekter på stresshormonet kortisol och på blodtrycket. Kortisol finns f.ö. naturligt i kroppen och bildas av binjurarna, medan kortison, som liknar kortisol, framställts på konstgjord väg. Kortison dämpar inflammationer, vilket många idrottare ges för att undertrycka och öka på sin prestationsförmåga, eftersom detta hormon ökar energitillförseln till muskler och hjärna vid fysiska påfrestningar och psykisk stress.

 

Normal andningsfrekvens i vila är ca 12-14 andetag per minut – något lägre för män och något högre för kvinnor. Vid djupandning kan frekvensen sänkas till anmärkningsvärt låga 1-3 tag per minut. Man går då in i ett stadium av djupvila, som ger kroppen en återhämtningsmöjlighet att kunna fixa sig själv. Dessutom ger avslappningsläget djupare tillgång till sitt medvetande, varvid pålagda ”lock” kan lyftas av och tillagning kan ske i försoningsgrytan. Det är således en fråga om fysisk, mental och emotionell balans. Genom den sänkta andningsfrekvensens infinner sig kroppens egen andningsrytm, varvid kroppssystemet slappnar av och inre lugn och balans uppstår. Med mindre insatsbehov för brandkårsutryckningar i kroppens produktionsapparat och mindre störningar av energifälten, blir det helt logiskt tid och möjligheter till att reparera och underhålla celler och dess funktioner. Vid djupandning kan varje andetag ge upp till 10 gånger mer syre i blodet än ett grunt normaltag. Efter några minuters djupandning sker en hormonell förändring och både den stora och den lilla muskulaturen slappnar av. Blodkärlen består delvis av muskelfibrer, och genom avslappning av dessa ökar genomblödningen, vilket sänker blodtrycket. En av många enkla yogaövningar för att påverka hjärtats funktion är att utföra vrid- och skruvrörelser med händerna placerade på sina axlar i form av ett T (med huvudet som pricken över T:et eller ett litet upp- och nervänt T). Genom att i denna ställning vrida överkroppen åt vänster respektive höger sida, blir det mjuka stretch- och vridmoment, som rent mekaniskt masserar hjärtat genom expanderande lungor och diafragma vid inandningen och som trycker ihop hjärtat och ger det expansionsutrymme vid utandningen, då både mage och lungor sjunker ihop.

 

Andningen har två huvudaspekter, nämligen (1) inandning av luft, som består av syre (ca 20 %), kväve (ca 80 %) och koldioxid (ca 0,04 %) och (2) tillförande av prana, dvs. livsenergi, till kroppen och sinnet. Kvantitet, kvalitet och cirkulation av luft och prana utgör grunden för energi, vitalitet och balans i ens liv. Med andra ord är vår andningsteknik av yttersta vikt för att maximera tillförsel av luft och prana eller livsenergi. Man kan ju ex. då man är ute och springer eller går medvetandegöra andningen och ta in maximalt med luft vid varje andningstag genom kraftfull bukandning. Efter min löprunda på ca en halv timme går jag en viss sträcka och därefter utför kroppsgymnastik, allt under stark koncentration på rörelser och andning. Men visst vandrar tankarna iväg emellanåt. Det viktiga är då att acceptera detta och omedelbart gå tillbaka till fokus igen på rörelser och andning. Jag kan inte nog understryka detta, ty de flestas beskrivningar av allehanda välgörande metoder missar just den biten och som kan göra många människor missmodiga, efter det att de första berusningskänslorna har lagt sig, över att inte lyckas med det som andra beskrivligen lyckas med. Och vem vill egentligen först ”förhärliga” en metod, för att i nästa andetag ta tillbaka hälften genom att påstå att man i regel misslyckas att fullfölja den? Det handlar således om långsiktig uthållighet för att nå en varaktig förändring. Och för att förstå svårigheterna med att få till det till fullo, tar jag upp en detaljerad fördjupning i det komplexa ämnet andning.

 

Grunderna i den yogiska andningen har jag hämtat från Kundaliniyogan och kan indelas i:

 

(1) Långa djupa andetag

(2) Eldandning

(3) Växelvis andning

 

(1) Långa djupa andetag i sin tur består av tre delar:

 

(a) Magandning, även kallad Bukandning, Diafragmaandning eller Mellangärdsandning

(b) Revbensandning eller Bröstkorgsandning

(c) Nyckelbensandning

 

(a)  Magandning

1)      Lägg händerna på magen så att långfingrarna möts vid naveln.

2)      Andas in genom näsan, samtidigt som du spänner ut eller blåser upp magen eller snarare buken, medan bröstkorg och skuldror hålls stilla.

3)      Håll andan en stund.

4)      Andas ut genom näsan, samtidigt som du låter buken sjunka tillbaka igen. Du kan, om du finner att det underlättar, hjälpa till med händerna att trycka tillbaka buken.

 

(b) Revbensandning eller Bröstkorgsandning

1)    Placera händerna så att lillfingrarna ligger vid de nedersta revbenen. Slappna av skuldrorna.

2)    Andas in genom näsan, samtidigt som du utvidgar revbenen åt sidorna som ett dragspel.

3)    Håll andan en stund.

4)    Andas ut genom näsan, samtidigt som du pressar ihop revbenen med hjälp av händerna.

 

(c)  Nyckelbensandning

1)    Lägg en hand på bröstkorgen så att tumme och pekfinger rör vid nyckelbenen.

2)    Andas in genom näsan, samtidigt som du lyfter nyckelbenen i en rät linje så att hela bröstkorgen höjs utan att axlarna lyfter.

3)    Håll andan en stund.

4)    Andas ut genom näsan, samtidigt som du sänker nyckelbenen med bröstkorgen. Genom att pressa lätt med fingrarna mot nyckelbenen får man känslan av att tömma den övre delen av lungorna ordentligt.

 

Det kompletta yogiska långa djupa andetaget får man genom att koppla samman ovanstående tre delmoment. Alltså, man andas in genom näsan i de tre stegen: 1) spänna ut buken, 2) vidga revbenen åt sidorna och 3) lyfta upp nyckelbenen med bröstkorgen. Sedan håller man andan en stund, innan man andas ut (också genom näsan) genom de tre reversibla stegen: 1) sänka nyckelbenen, 2) sänka revbenen och 3) sänka buken. Det enklaste sättet att träna denna andningsteknik är kanske att ligga på ryggen med en hand på magen och den andra på bröstkorgen uppe vid nyckelbenen och repetera de tre reversibla in- och utandningsmomenten.

 

 (2) Eldandning är en av de mest förekommande teknikerna inom Kundaliniyogan. Varför man kallar den för eldandning måste vara enbart för dess ”snabbhet” eller kanske snarare intensitet, ty ”rytmisk” och ”kontinuerlig”, som man också karakteriserar den, är kanske mer tvivelaktiga som karakteristiska för elden.

 

Endast ca två tredjedelar av varje viloinandningsluft deltar i den kemiska utbytesprocessen mellan syre och koldioxid, dvs. en tredjedel obrukad luft går ut igen. Forskare hävdar att p.g.a. detta ”Döda Utrymme” (”Dead Space”), så är djupa långsamma andetag (ex. 10 st. 500 ml per minut) mer effektivt än att ta grundare andetag snabbt (ex. 20 st. 250 ml per minut). Fastän mängden av gas per minut är den samma (5 l per minut), är en stor del av de grunda andetagen dött utrymme och som inte tillåter att syre kommer in i blodet. Genom den snabba in- och utandningen omsätter man i alla händelser mer luft. Den totala gasutväxlingen ökar därmed, ty i annat fall kan ovanstående påståenden verka något motsägelsefulla i sig, dvs. om jag nu har förstått det hela rätt, då ”Döda Utrymme”-fenomenet tycks vara en hel vetenskap i sig.

 

Bortsett från att Eldandningen ska vara snabb, rytmisk och kontinuerlig, så ska in- och utandning vara lika lång. Vid inandning ska magen eller buken spännas upp, medan den vid utandning ska sjunka ihop igen. All andning sker normalt sett genom näsan och med 1-3 andetag per sekund. Bröstkorgen ska förbli avspänd hela tiden. Ögonen ska hållas slutna med fokus i ”tredje ögat”, som enligt Yogan är centrum för ett inre ljus benämnt chakra. Det är placerat mitt i pannan över mellanrummet mellan ögonbrynen. En del indier har detta tredje öga konkret markerat på pannan.

 

Det finns fyra saker som är viktiga att hålla i minnet, när man börjar träna Eldandning och som annars lätt kan bli fel, nämligen:

 

1.      Undvik s.k. paradoxal-andning, dvs. att du drar in naveln vid inandningen (ska vara utspänd mage). Håll en hand på magen i början och följ magens rörelser, hellre lite långsammare och rätt, än snabbt och fel.

2.      Det behöver inte vara speciellt kraftfulla eller stora rörelser med magen, utan små, snabba rörelser. Det kan lätt bli alltför mycket rörelser i början.

3.      In- och utandning ska vara lika lång. Alltför mycket inandning gör en överstimulerad och yr. Alltför mycket utandning gör en trött och nedstämd. Börja långsamt och hitta den kontinuerliga rytmen.

4.      Ingen eldandning rekommenderas vid menstruation eller vid graviditet.

 

Till en början kan 1-3 minuter vara en lagom träningsdos. Man kan känna sig lite yr i början trots att man gör allt korrekt, vilket jag själv upplevde och som först gjorde mig något oroad. Kroppen kan således behöva lite tid på sig för att vänja sig vid detta nya sätt att andas och dess stimulans av nervsystemet. Så länge man gör rätt, är det dock ingen fara för hyperventilation, som inom psykiatrin är en störning som ofta visar sig som bröstsmärta och en stickande eller brännande sensation i fingertopparna och kring munnen, samt en tung andning.

 

(3) Växelvis andning innebär att man andas växelvis med vänster och höger näsborre. Man stimulerar därigenom ”Ida” respektive ”Pingala”, som näst efter den stora ryggkanalen är de två viktigaste energibanorna i kroppen.

 

Vänster näsborre är kopplad till ”Ida” och som stimulerar månenergin. Det innebär att känslighet, kreativitet och syntes påverkas så att man blir lugn, avslappnad och somnar lättare på kvällen.

Höger näsborre är kopplad till “Pingala” och som stimulerar solenergin. Det innebär att grundning, koncentration, analys och rationellt tänkande påverkas så att man får energi och ökad vitalitet.

 

Båda näsborrarna har kopplingar till det autonoma nervsystemet. Höger är kopplad till det sympatiska nervsystemet, som ökar kroppens aktivitet genom att höja puls, blodtryck, andning, etc. Vänster är kopplad till det parasympatiska nervsystemet, som har, som ordet säjer, motsatt effekt. Vidare är intressant nog vänster näsborre kopplad till höger hjärnhalva och höger näsborre till vänster hjärnhalva, vilket tydligen är en vanlig anordning av kroppens olika delar, dvs. en slags allmänt korsad koppling. Dock förbryllar det mig något att den ”kalla” näsborren är kopplad till känslohjärnhalvan, samt att den ”varma” är kopplad till den rationella delen av hjärnan. Jag trodde faktiskt att det skulle vara tvärtom med tanke på känslors förmåga att höja ”temperaturen” och det rationellas förmåga att lugna ned. Men kanske det behövs lite ”mothåll” och därvid motkoppling, dvs. det krävs kyla för att kyla ned varma känslor. Det skulle ju också kunna tänkas att de lugnande, rogivande och kärleksfulla känslorna vyssar till ro i stället för att lyssna till oro. Mina kunskaper är emellertid inte tillräckliga för att reda ut detta komplexa hjärnspel.

 

Ovanstående hade jag inte fullt klart för mig för drygt fem år sedan, även om jag alltid hade känt till och tidvis själv omfattat denna typ av tankegångar. Men alla mina försök dittills att omsätta dem i praktiken hade misslyckats. Därmed hade jag också så småningom tappat tron på dess giltighet, eller i varje fall ansett att det var få förunnat att kunna praktisera det med framgång. Den glättade amerikanska budskapstron på att ”allt du vill, kan du (upp)nå” hade jag således slutat att köpa i sina allehanda marknadsförda gyllenförpackningar. Men nu hade mitt liv kommit till en slutgiltig återvändsgränd och hade enbart vägen tillbaka ut för ett sista försök, eftersom jag inte ville sluta mitt liv som en bitter gammal gubbe i ett hörn med en dumstrut på huvudet utan återvändo. Det var ännu alltför tidigt för att bedöma om jag skulle komma att lyckas, men vissa små tecken så långt har pekat på att det i varje fall inte är helt omöjligt och som således är en möjlighet i sig. Jag var alltså tillbaka i trossitsen att så länge som det inte var omöjligt, var det möjligt. Mediterat hade jag med mina ”sängpauser” under de senaste månadernas skrivande delvis gjort och kanske alltid gjort genom min kontemplativa och filosoferande läggning. Men nu hade jag åter börjat göra det på ett medvetet sätt genom andningstekniken. Bl.a. var jag nu spänd på att se, om min återfödda inställning bl.a. skulle kunna ”bota” de underliga känningar som jag hade haft i ca tre månaders tid i mellangärdet strax under revbenen och med dragning till magen på vänster kroppssida.

 

Mycket av mitt bekräftelsebehov tillfredsställdes säkert, åtminstone tillfälligt, via sex. Men det skapade samtidigt ett behov av att öka på mängden, eftersom det vid upprepat ”missbruk” hela tiden sker en tillvänjningsgrad och därmed ökat behov av att uppleva samma tillfredsställelse av bekräftelse. Kroppen känslodrogar således sig själv för att tillfredsställa sina behov. Men missbruk är aldrig någon lösning eller bot på sikt, utan utgör ett förvärrande av behovet och därmed ett försvårande av den bestående boten. Om man skulle kalla den här perioden av mitt liv som ett sexmissbruk beror nog dock mer på vilken definition man använder än att så ovedersägligen skulle vara fallet. Under alla omständigheter upplevde jag att jag kände mig mer bekräftad i Kina än i väst avseende jobb och privat på spinnsidan. Skrivandet och dess uppskattande på AG bidrog också till denna högbekräftande period av mitt liv.

 

Min otillräckliga eller avsaknade bindning mellan barn och moder hade säkert ökat min motivation att skaffa mig en hög utbildning och att komma någonstans i livet. Men samtidigt skulle säkert en kärleksfylld uppfostran ha gjort mig ännu mer socialt anpassad och därmed bättre rustad för en professionell karriär. Nu hade jag iofs ett gott socialt kapital genom kompensatoriska begåvningar och förmågor, men det var mest på mina egna själviska villkor och som säkert i kombination med en ovanlig raktfram öppenhet och ärlighet i sin förlängning har gjort min väg betydligt krokigare, ensammare och svårare. Med ex. fler upparbetade och vårdade kontakter inom mitt yrkesområde, hade jag säkert också haft arbete idag. I synnerhet när man har kommit in i tredje åldersperioden, tror jag att det sociala jobbnätverket är av avgörande betydelse, eftersom man annars riskerar att ”rensas” undan av fördomsfulla arbetsgivare, som anser att kunnande och erfarenhet är av mindre vikt än kalendersiffran på födelseintyget.

 

Att klara mig med mindre pengar än mina kompisar i min ungdom var inte alltid så roligt och ökade väl på min motivation att utbilda mig för att få det bättre ställt när jag blev äldre. De knappa omständigheterna gjorde väl också att jag ibland var inne och tafsade på småbrottsliga gränser, fastän nu tämligen lindriga i sig, men som jag aldrig annars skulle ha behövt göra. Det var ingen ursäkt, enbart en trolig förklaring, och är ingenting jag är stolt över, utan snarare då fortfarande kan skämmas lite för. Att det också var ett sökande efter bekräftelse hos kompisarna är väl också troligt, eftersom man ju gör vissa saker i en viss ålder just för det samma. Det var säkert så med de slagsmål jag var inblandad i. Men allting var betydligt oskyldigare och justare på den tiden. Om man ex. slogs, så var det med knytnävarna och inte med vapen och olika tillhyggen som idag. Jag och många med mig hade förvisso stilleter på den tiden, men aldrig att vi använde dem i slagsmål, utan de hade endast symbolvärden.

 

Under alla omständigheter fick jag aldrig någon bekräftelse med mig hemifrån, varken från föräldrar eller från syskon. Och jag fick den egentligen aldrig heller från min ex-hustru. Visst älskade hon mig en gång i tiden och som ju var en bekräftelse i sig, men hon missade förmodligen då lite av de sidor som hon senare hängde upp sig på, och då bl.a. min själviskhet och oförmåga att ge kärlek. Kvinnor tror oftast att de kan hjälpa den stackars mannen i sina kärlekstillkortakommanden och känner sig av födseln kallade att hjälpa och stötta, dvs. ta hand om andra, liksom hon tar hand om sin avkomma. Men förr eller senare inser hon sin maktlöshet och tar då oftast sin mats ur kärleksskolan. Med andra ord accepterade och bekräftade hon slutligen aldrig den jag var p.g.a. av mina tillkortakommanden, vilka i den triviala dagsdansen blev viktigare än den jag var innerst inne och således skulle kunna ha varit.

 

Jag kunde se lite obekräftade likheter eller snarare disponibilitetsläggning med Marcel. Men där vi definitivt skilde oss var i ambitionerna att studera och tjäna pengar. Om detta sedan enklast skulle kunna förklaras med att jag hade det knapert under min uppväxt, medan han kunde ta en levnadsstandard bra över genomsnittet för given, är ju en logisk möjlighet, men behöver inte heller täcka hela sanningen. Orsaken till olika händelseutfall är ju oftast en kombination av faktorer och inte en fråga om en enda förklaringsgrund. Jag kan emellertid inte sätta hela förklaringsfingret på Marcels vägval, utan det får bli hans egen färd att navigera sig fram på. Det enda jag emellanåt fick dåligt samvete för, det var att jag inte var i närheten av honom och kunde stötta honom mer, dvs. om han nu skulle ha varit mottaglig för det.

 

Sandy, som var arbetslös då vi träffades, fick plötsligt inte tid att träffa mig p.g.a. nytt jobb. Men å andra sidan så fick jag gjort en hel del annat vid veckoslutet. Men det skulle också komma att visa sig att det var sista gången vi träffades efter att ha ringt henne och hon skyllde på jobb. Jag lade med andra ord henne på hyllan för gott, eftersom jag inte kände för att jaga en nygift kvinna.

 

Marcel var i färd med att planera sitt äventyr till Grekland och som fick mig att tänka på min egen äventyrslust i unga år och som utmynnade i tre månader till sjöss. Det var ju ett sätt att både se en del av världen och samtidigt tjäna pengar. Och så skulle ju hela mitt framtida liv komma att gestalta sig.

 

VECKOBREV 314 ~ 030406

 

Marcel/Patric!

 

En sak som jag har tänkt en hel del på under veckan, förutom min planerade Sverige vistelse, är den upplevda kravbördan jag har burit på från barndomen. Det har varit och är väl i viss mån fortfarande en Golgata-vandring med det tunga korset på axlarna på väg till den slutliga befrielsen i döden, genom korsfästelsen på korset. Jag minns så väl, som om det vore i går, då jag vandrade på den lilla stigen (jag minns exakt på metern när, var jag befann mig på stigen) utanför mitt föräldrahem (jag har skrivit om detta tidigare) och kände all världens tryck på mina späda axlar. Jag blev då oerhört nertryckt av tanken på att om detta skulle vara så för resten av livet och såg framför mig det enormt höga berget att bestiga på egna små trötta ben. Jag blev faktiskt påmind idag av den kravbörda som läggs på späda barnaxlar. Jag såg ett TV-program om en kinesisk simhopperskas träning och vedermödor. Det var en väldigt ung tjej som grät emellanåt, då hon kände inre press på sig från sin tränare, samt icke desto mindre sina egna inre förhoppningar. Jag har f.ö. också sett program om barn som tränas till akrobater på cirkus. Snacka om träning och åtskilliga tårar. Och jag förstår dessa barn så oändligt väl. Jag grät faktiskt lite idag, då jag levde mig in i den här tjejens konfliktkänslor och återvändsgrändssituation, dvs. ingen väg ut ur det, utan bara att fortsätta att ta både den fysiskt unga biten och den inre kravbördan från både tränare och sig själv.

 

Jag hade ibland då jag var yngre dödstankar och lust att t a livet av mig. Nu tror jag emellertid inte att jag någonsin på fullt allvar fruktade att jag verkligen skulle göra det. Det var väl snarast ett desperat uttryck för bekräftelsebehovet och rop på hjälp. Jag kan ofta tolkas på ytan vara en negativ människa, men innerst inne anser jag mig vara en högst positiv människa. Det är dock en ständig kamp mellan det negativa och det positiva. Och under en längre tid nu har jag vandrat längs den mörka skuggkanten på gränsen mellan dessa så diametralt olika världar och är fortfarande lite vilsen över vart jag ska ta vägen härnäst här i livet. Och lika ofta som jag tvivlar på att jag någonsin ska hitta ut ur alla mina labyrinter, tänds hoppets låga över de djupt liggande inre drömmarna om harmoni och livstillfredsställelse.

 

Tänk så annorlunda mitt barndomsliv var mot era! Pengar hade jag aldrig, och inte fanns många skärvor att få hemma. Åtskilliga revanschkänslor växte sig starka, när jag jämförde mig med de bättre bemedlade kompisarna (jag tycktes alltid vara fattigast av dem alla). Det var bara att jobba, om jag ville ha några pengar överhuvudtaget. Köttbullar och dylikt delades upp mellan syskonen, etc. Min motivation var således stor att tjäna pengar för att kunna leva det liv jag ville.

 

Jag jobbade således alltid under somrarna. Och under skoltiden jobbade jag som springschas i ett konditori. Det gick i arv hos oss syskon. Vi cyklade ut med tårtor och kaffebröd, samt handlade mjölk, grädde och annat för bakandet. Så tjänade man några kronor i veckan. Då jag gick i realskolan körde jag ut tidningar på morgnarna. Tänk er det! Jag var således uppe vid femtiden varje morgon, innan skolan började, sommar som vinter, i ur och skur. Det var så jag kunde köpa motorcykel. Sedan byggde jag själv garage till den. Jag sågade ved och grävde i trädgården (då farsan inte brydde sig, utan satt mest och pimplade öl i köket). Tidigare hade jag en lättviktare, som jag mekade med hos en kompis (vars farsa var chef på Vin o Spritcentralen, och som sedermera flyttade till Stockholm, där jag besökte honom genom att lifta mig fram både upp och ned, och där jag också jobbade i vinfabriken). Min cykel fick jag alltid laga själv, ty pengar fanns inte och ingen annan gjorde det. Jag var således ganska så händig då jag var ung. Dock tyckte jag egentligen aldrig riktigt om att smutsa ned mig. Det gjorde jag enbart för att det var den enda möjliga utvägen i brist på pengar.

 

På somrar jobbade jag oftast på Felix i Eslöv, men även i en Wellpappfabrik. Och jag minns att jag alltid tänkte, att jag aldrig skulle klara av i längden att jobba i en fabrik vid ett löpande band. Stackars människor! Nej, utbildning var den enda utvägen för att få det ekonomiskt bra, samt för att få ett trivsamt och intellektuellt utmanande arbete i framtiden. Målet var således kristallklart hela tiden.

 

I dag lördag har det åter varit oerhört skönt väder och ännu mer sommaraktigt med åter mycket ljumma vindar. Det var riktig sommarkänsla idag då jag vandrade till supermarket för lite sedvanliga veckoinköp. Det var T-shirt-väder upptäckte jag då jag väl kom ut, så det blev till att hänga vårjackan på axeln. Mina steg var lejonmjuka. Det är lustigt, men jag känner mig fortfarande som en tonåring i steget och i kroppen. Jag såg bl.a. en äldre västerländsk man med en ung kinesiska på supermarket och med alla tydliga kroppstecken på ålder över sextio. Men det skulle inte förvåna mig ett dugg, om vi var i samma ålder. Det var nästan så att jag tyckte synd om tjejen. Men vad vet jag egentligen om dem och deras liv tillsammans. Ålder i sig är en sak, men då kroppen protesterar mot de enklaste rörelser, då kan man börja prata om verklig ålderdom och dito hem. Jag kom faktiskt att tänka på Sune, som ju fortfarande har en härlig rörlighet i sin kropp, tillika med tanke på sin ålder. Nej, den dag man går omkring med stödkäpp, så kan man ju hoppas att man är alltför trött för att ens orka fundera på att ta livet av sig, dvs. av det som finns kvar vid den tidpunkten.

 

Jag har egentligen inga direkta förhoppningar om att ni ska förstå mig i dag. Jag accepterar således till fullo, att jag enbart fyller funktionen av att vara den som skickar pengar till er. Jag kräver inte ens ett tack för det. Det är ju det enda sättet jag kan bevisa den betydelser ni har för mig. Det kommer säkert en dag, då ni kommer att se något annorlunda på mig än ni kan göra i dag. Då kommer jag förmodligen att vara död. Men det är min förhoppning, att ni då ska plocka fram mina veckobrev och tolka mig utifrån nytillfört ljus.

 

Att ge er pengar i en omfattning som jag inte klarade av förr i tiden, är det enda sättet för mig utifrån mina förutsättningar att i bästa möjliga mån gottgöra för det jag åsamkat er på det känslomässiga planet. Jag vet att det egentligen inte har någon större betydelse och aldrig någonsin kan gottgöra de brutna känslorelationer som jag inte förstod vidden av och utifrån denna brist ej förmådde att bygga upp med er när ni var små.

 

Mitt själviska bekräftelsebehov överskuggade tyvärr allting annat. Jag har haft och har fortfarande så oändligt mycket att vara tacksam för här i livet. Men det är som om allting har ställts hopplöst på kant via mina egna tillkortakommanden och själviska behov.

 

En lika obönhörlig överskuggande verklighet är att man aldrig kan vrida tillbaka klockan. Tiden gör inga undantag (verklig demokrati där, liksom på toaletten och i bastun. :-)). Den slutar aldrig att envist ticka vidare. Det är lika obevekligt som att blommors uppväxande, frodande och förvissnande vittnar om livets gång och människans livsförlopp. Vi är alla lika hjälplösa i livets stora pussel, som vi alla brottas med och löser olika bra eller dåligt. Men ingen lyckas lägga färdigt det, innan det är dags att säga tack och farväl till jordelivet. En del kommer ofattbart långt på vägen, men väl nära ändpunkten så dras rullgardinen ned för evigt för alla och oss envar. Och den sista pusselbiten, som ingen kommer fram till, vet vi inte ens om den överhuvudtaget existerar mer än i drömvärldens allom förlåtande, skimrande värld, eftersom ingen de facto har återvänt och talat om för oss vad allting egentligen går ut på här i livet. Det fattas således den sista lilla pusselbiten i världens mest lagda pussel, Alla vet egentligen, att vi aldrig kommer att kunna lösa pusslet, men ändå fortsätter vi alla lika ihärdigt att pussla på tills vi varken ser, hör eller ens kroppen rör. Den sista pusselbiten fattas kanske helt enkelt. Den sista lilla biten, som skulle göra livet ack så mycket enklare och meningsfullare för att alla och envar. Om man åtminstone kunde ana konturerna av den. Lika envist som tanken håller förhoppningarna vid liv om en fortsättning efter detta, håller den dagliga tankekedjan liv i alla våra drömmar och förhoppningar och som lika effektivt gödslar blomsterträdgården i självuppoffrande hopp om att blommorna ska växa upp och vissna ned och dö för att lämna plats åt nya blommar att återupprepa samma livsmönster utan pardon och undantag. Så länge som drömmar och förhoppningar hålls vid liv ges perpetuum mobile-näring till någonting efter det många gånger eländiga jordelivet med dess otaliga exempel på lidande och nöd. Vi när hela tiden drömmar och förhoppningar om vad som komma ska, dvs. vad nästa hörn, som vi outtröttligt kikar efter, ska bära i sitt sköte. Ständigt målar vi in oss i dessa eviga hörn, som endast kan upplösas av nya drömdimmor, ty väl ditmålat finns ingen väg ut. Det är ett evigt tryckmärke av oefterhärmlig kvalitet, som följer oss genom hela livet.

 

Nu är det söndag och jag satt, som vanligt, framför datorn mestadels av dagen. På eftermiddagen blev det emellertid ett break, då jag tillsammans med Rosemary besökte Jenny, som nu har fått sin lilla flicka. Hon fick göra kejsarsnitt, då babyn hade vänt på sig. Tänk, dessa små tändsticksaktiga fingrar som ännu inte har fått riktig greppstyrka!

 

Senare följde Rosemary med mig hem och vi lagade mat, samt hade våra sedvanliga djupare diskussioner om livet. Hon har nu tagit det definitiva steget mot skilsmässa. Hon förstod inte riktigt vad jag menade tidigare med att hon borde skilja sig, men har mer och mer insett att jag hade rätt. Hon tycker att jag uttrycker det som hon tidigare har känt, men inte har kunnat uttrycka i ord. Hon undrade i kväll om jag inte skulle skriva en bok, ty hon tyckte att jag uttryckte det som så många känner och tycker, men saknar ord för. Tänk vad lika de basiska livsproblemen är över hela jorden, oberoende av land och ras. Hon tycks ha exakt samma problem som jag, dvs. otillräcklig kärlek och bekräftelse från förälderhemmet, samt därefter ett ständigt sökande efter den för evigt förlorade förälderkärleken och behov av bekräftelse, som man aldrig hittar hos en annan person, utan enbart på sin höjd kan sluta fred med inom sig själv.

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080909-10

 

Jag hade under veckan tänkt en hel del på den kravbörda som jag hade upplevt sedan barndomen och påmindes om den specifika tungsinta upplevelsen på den lilla stigen utanför mitt andra barndomshem. Med åren lär man sig att delvis hantera sin Golgatagata, mer eller mindre bra, men visst har prestationskraven gjort sig påminda hela livet igenom. Man betalar fortlöpande sina pris genom frustrationer, irritationer och annan negativ humörpåverkan. Genom att införliva dem i sin personliga karaktärsarsenal, mejslar man fram den person som man tror sig vara. Så småningom fastnar man likt räven i saxen i sin egen stereotypbild och tror till sist att den är omöjlig att ändra på. Samtidigt har jag på sikt aldrig helt släppt hoppet om förändring, då jag har vetat, att det alltid har funnits andra sidor hos mig, men som ständigt har gått bet på att få övertaget, eftersom kravbördans känslor hela tiden har överridit tankens försök till varaktig förändring. Nu försöker jag således på nytt och då med all sannolikhet för en sista gång, vilket gör det än viktigare att bevisa för mig själv, att det går att förändra sin egen inställning till sig själv. Det finns en massa dörrar och det finns en massa nycklar, men de blev aldrig uppsorterade i tid, så att rätt nyckel användes till rätt dörr.

 

Jag blev påmind om min kravbörda som barn genom ett par program jag såg på kinesisk TV. Jag förstod dem så väl och grät antagligen för att det påminde om mina egna upplevda kravbördor, både från andra och från mig själv. Det fanns hela tiden en förväntansbild att uppfylla och som var uppbyggd både av andra och av mig själv. Som barn är man ju extra utsatt i sin egen oidentifierade vilsenhet att uppfylla ställda förväntanskrav från vuxna, antingen de är verkliga, uppförstorade eller inbillade. Men trötta barnsben och trött barnshjärna orkar i regel inte att stå emot utan viker sig, både frivilligt och ofrivilligt, för den vuxna världens krav. När barn upplever misslyckanden kommer skammen och skuldkänslorna för icke uppfyllda kravförväntningar, uttryckta via negativ kritik och fortsatt kravslägga. Jag menar inte att vara dramatisk avseende mina egna upplevda förväntansbördor. Det är inte således inte så att jag själv har haft några traumatiska upplevelser p.g.a. icke uppfyllda förväntanskrav, utan det är förståelsen utifrån egna erfarenhetskänslor som gör att jag kan extrapolera mina egna känslor in i andras på ett generellt sätt. Skuldkänslor är således tunga att bära på och kräver förr eller senare sin förlösning för att man ska nå balans och harmoni i sitt liv. Skuldkänslor är med andra ord extremt betydelsefulla för ens livsattityd och livsuppfattning.

 

Jag hade vid aktuellt veckobrevsskrivande under en längre tid vandrat på randen mellan negativt och positivt synsätt på livet, vilket jag alltid har gjort med jämna ojämna mellanrum i mitt liv. Och ett fel var kanske att tro att det skulle gå att byta sida helt och hållet, dvs. att enbart befinna sig på den positiva solsidan, ungefär som då vi i Sverige gick över från vänster- till högertrafik på ett visst förbestämt klockslag, nämligen kl. 05.00 söndagen den 3 september 1967. Men därmed missar man också livets motsatsprinciper Yin och Yang, som inte är en fråga om antingen eller, utan om kompletterande både och. Det ena går således inte att ha utan det andra. Den stora skillnaden är emellertid att genom acceptans och tankeövertag kunna minimera de negativa påhälsningarna och snabbare komma över på solsidan igen. Vi ger emellertid både de negativa och positiva aspekterna, då främst ytterlighetszonerna, alltför stor betydelse och låter därmed bådas ytterligheter fånga oss i sina förrädiska strutnät och där vi långvarigt exponeras av ”kyla” respektive ”värme”, och som båda under en längre tids påverkan kan vara ohälsosamma för vår mentala hälsa. Vi mår betydligt bättre av att befinna oss i ett mellanläge, dvs. med en vettig balans mellan dem båda. Orsaken till att vi så lätt fastnar på endera sidan är antagligen att vi har så många blockeringar eller så mycken upplåst energi på båda sidorna och som attraherar likt den klibbiga flugfångaren, så fort som vi kommer i närheten av den. Det är som med svarta hål, som slukar all energi i dess närhet. Ordet svart beskriver då snarast ett sinnestillstånd med oemotståndlig attraktion och liksom fysikernas svarta hål egentligen inte är ett hål i bemärkelsen att det inte finns någonting i det. Uttrycket ”svart hål” kommer från att det uppträder som ett alldeles svart objekt i rymden. Gravitationen i det är så stark, att ingen materia kan lämna det. Inte ens ljuset kan lämna det p.g.a. hålets otroligt stora massa. Och då inget ljus kan komma ut ur hålet, så är och förblir det helt svart. Har man väl kommit in, kommer man inte ut. Gudskelov kan vi hela tiden kravla oss upp efter våra mänskliga ”svarta” hålbesök och som kanske snarast kan kallas för mörka gropar med förrädisk kvicksand. Och sett över ett helt liv, är det som ett datahålkort. Om vi återgår till att kalla dem för svarta hål p.g.a. av associationen till den oemotståndliga gravitationskraften, så hamnar vi gång på gång i dess innersta kärnpunkt längst ned i dem.

 

För varje generation med ökad levnadsstandard kan livet i varje fall på ytan tyckas så väsentligt annorlunda än föregående generations och som i sig försvårar värdegemenskapen mellan generationerna, eftersom det alltid är svårt att fullt ut omfamna det som inte är likt ens egna invanda värderingsmönster. Man var rigidare förr och har blivit flexiblare allt efterhand genom ökad globalisering, eftersom allt fler levnadsalternativ har kunnat tas del av via både egna resor och upplevelser och via TV och film, samt inte minst Internetexplosionen, som var en slags intellektuell ”big bang” händelse med ständigt fortsatt expansion ut från ursprungskärnan.

 

Som en händelse som såg ut som en föregången tanke, tog jag upp begreppen ”big bang” och ”svart hål” den 9 sep 2008, dvs. tanken. Dagen efter den 10 sep 2008 vid den gigantiska partikelacceleratorn LHC i Cern, världens största laboratorium för högenergifysik, utförde man sina lyckade experiment för att återskapa ”big bang”, dvs. händelsen. Nu avsåg man således att lösa gåtan med universums födelse med hjälp av den gigantiska partikelacceleratorn genom att skicka in protonstrålen i den 27 kilometer långa acceleratorringen i tunneln och som gick helt planenligt, dvs. utan att jorden gick under, som förvarnats av vissa kritiker. Motkritiken var att dessa kritiker inte förstod någonting om fysiken och dess naturlagar. Det finns massor av högenergikollisioner hela tiden med partiklar som kommer från rymden och kolliderar med vår atmosfär. Det är betydligt kraftigare krockar än dem man kan åstadkomma i Cern. Men världen har inte gått under för det.

 

Som vanligt fanns det naturligtvis domedagsprofeter, som genom att låta rädslokänslorna tala högre än förnuftstankarna trodde att man skulle åstadkomma ”svarta hål” och som skulle suga in jorden och hela vårt universum. Det fanns t.o.m. en grupp forskare, med professorn Otto Rössler i spetsen, som hade gått så långt att man hade anmält länderna bakom projektet till Europadomstolen med motiveringen att partikelacceleratorn kunde orsaka hela världens undergång. Även i USA hade Cern dragits inför domstol, med samma motivering. Tala om att låta rädslokänslorna bakbinda det logiska förnuftet.

 

Man kan enbart sucka åt oseriösa rykten, som uppstår genom att man låter rädslan ta överhanden och utan att först försöka ta reda på alla vetenskapliga fakta. Samtidigt får man ju uppmärksamhet för att man inbillar sig att man har förmågan att se och förstå sådant som inte alla andra ser och förstår. För mig är det således endast ett sätt att försöka hävda sig själv och få en släng av utebliven bekräftelse för sin egen ödmjukhetsbefriade förträfflighet. Konstigt nog är man då inte rädd för att få sig en smäll av den i stället. Så något stämmer inte avseende rädsloarsenalens vapenskrammel. Men att den i så fall skulle bli ytterst kortvarig, dvs. om spådomen skulle visa sig vara korrekt, det glömmer man nog i sin blinda, pompösa iver att vara mer förutseende än andra. Sedan struntar man naturligtvis också i att man i samma själviska andetag skrämmer upp en massa människor och då framförallt barn.

 

Efter flera decenniers arbete och åtskilliga miljarders kostnader, frågar sig givetvis många, om det är värt det hela för att försöka ta reda på vårt ursprung och förklara världens tillkomst. Men då glömmer man bl.a. bort att som ett resultat av att man fann det nödvändigt att acceleratorer runt om i världen kommunicerade med varandra för informationsutbyten, så skapades World Wide Web och Internet och som vi idag tar för givet ska finnas. Vidare tillkom i dess spår bl.a. medicinsk avbildningsteknologi och medicinska skanners och som från början utvecklades ur experiment som har skett i partikelacceleratorer. Det finns ju egentligen en oerhörd logik i att om man ska kunna se in i livets innersta väsen, så måste man också ha instrument som kan uppförstora i tillräckligt stor och detaljerad grad och skapa grafiska bilder på det, så att man med ögonen kan studera och analysera det. Vi ser ju även frukterna i det dagliga livet av ex. all rymdforskning. Alltså är grundläggande fysisk, kemisk, biologisk och teknisk forskning av yttersta vikt för utvecklingen på jorden och våra dagliga liv. Och den dag solen har slutfört sin för länge sedan påbörjade irreversibla utveckling, kommer inte jorden att finnas till längre, uppslukad och förintad av solens expanderade värmeutstrålning för att slutligen även den falla ihop och dö, liksom alla andra stjärnor i universum gör. Att detta inte går med en hastighet som vi märker av, beror på det enkla faktum att det vid fusionsreaktionen (omvandling av väte till helium), så är det proton-protonkedjan (en av många olika fusionsreaktioner) som dominerar i stjärnor av solens storlek och mindre. Och för att övervinna den elektrostatiska repulsionen mellan två vätekärnor krävs det en stor mängd energi. Och denna reaktion tar i genomsnitt 109 år för att slutföras vid temperaturen i solens kärna. Det är med andra ord denna långa reaktionstid, som människans liv inte ens är ett ögonblink av, som gör att solen fortfarande skiner i all sin oskyldiga avståndsglans. Vad jag ville komma till är att vi således så småningom måste kunna ta oss till något annat boställe i universum för att överleva. Och den dag solen inte existerar med sådana villkor att livet på jorden är uthärdligt, så tror jag inte det hjälper hur många böner vi än ber att allGuden ska hjälpa oss, utan vi måste allt vackert hjälpa oss själva med hjälp av allas målgemensamt strävande livsGudar. Och om den nu ändå skulle existera, så har den ju skapat universum med just de ofrånkomliga lagar och villkor som existerar. Det finns i så fall säkert också en allomfattande plan, som den säkert också vill se fullföljas utan några förändringar på vägen, då den får förutsättas ha vetat intill obestridlig förvissning (inte ens tro vore tillåtet därvidlag) vad den har skapat och att den har kunnat förutse alla dess händelser fram till slutmålet, vad det nu än vara månde.

 

Med ökat informationsflöde riskerar vi också att bli vilsnare i vår vägledning av den egna livsvägen. Vår selektiva hjärna måste således bli ännu selektivare. För detta krävs en ännu effektivare livsGud. Det blir allt svårare att uppfostra barn, eftersom det kräver allt större mognadsgrad och mognadsomfattning av de uppfostrande föräldrarna. Det krävs alltmer tålamod ju mer barnens vilja blir accepterat att komma till tals för att få sin egen vilja igenom. Det krävs med andra ord en fast varsam hand med empati och disciplinerad kärlek, ty det är det enda som letar sig in mellan barnens egna uttrycksbehov, och det blir allt viktigare för vare år som går.

 

Vad som framförallt skilde min uppväxt från mina barns var inte bara levnadsstandarden som sådan, utan också kraven på egna insatser via jobb för att kunna höja den till en eftersträvansvärd nivå. Jag var med andra ord tvingad till att arbeta under sommarloven för att kunna unna mig något av det som mina barn kunde ta för givet. Jag lärde mig därför också uppskatta pengars värde på ett annat sätt än dem, eftersom det svåråtkomliga alltid uppskattas mer än det lättåtkomliga. Det gällde då och det gäller nu och det gäller för all framtid, ty det är människans natur i ett nötskal, som jag har svårt för att tänka mig att han/hon någonsin kan komma ur. Jag hade tillika ärvt min mors envisa arbetsnit och energi, vilket gjorde att jag jobbade mer än som var normalt. Och hela tiden var min målsättning kristallklar avseende att högutbilda mig för att kunna företa någon form av klassisk klassresa i samhället med alla de begåvningar och förmågor jag tyckte mig besitta. Mitt goda självförtroende därvidlag överred och höll min dåliga självkänsla i schack. Dessutom bidrog säkert min envisa, idealiserade drömvärld att energisera och hålla de eftersträvansvärda målen vid liv.

 

Den enda tiden jag kom ut utanför lägenheten under den här tidsperioden var på veckosluten, då jag framförallt gick till en av de två närliggande stormarknaderna. Och trots att jag borde vara mindre fördomsfull avseende åldersskillnad mellan man och kvinna, så kunde jag reagera likadant som antagligen de flesta andra, dvs. att tänka negativa tankar, som jag inte borde, eller åtminstone borde acceptera att andra tänkte detsamma om mig, när jag var ute med en yngre kinesiska. I varje fall var jag glad att min kroppsliga rörlighet fortfarande var och är än idag av det ungdomligare slaget och ännu inte av gammalt trötthetsslag med kort avstånd till stödkäppsbehov eller rullator, som var det sista minnet jag hade av min far och vars dåvarande ålder jag nu inte var många år ifrån.

 

Ju mer jag skrev till mina söner med uteblivna responser, desto mer insåg jag, att de inte skulle förstå mig förrän kanske efter min död, och när de själva skulle ha blivit betydligt äldre och kanske t.o.m. först då de själva närmade sig den tredje åldersperioden. Denna insikt hade jag väl från början, men hoppet talade, som vanligt, med slingrande kluven tunga. Men det var väl därför som jag kallade mina brev för testamente till mina söner, dvs. för läsning efter min död. Och med ökad ålder tycktes tyvärr också kontakten med dem vidgas något. Jag kunde ju också klart se hur det hade utvecklats med deras morföräldrar. Jag accepterade således situationen och skrev glatt på med förhoppningen om åtminstone senare läsnings förståelse och förlåtelse. Samtidigt var det ju en slags egenterapeutisk uppgörelse att skriva av mig mina tankar och funderingar. Under tiden försökte jag gottgöra dem med pengar i en omfattning som jag inte hade klarat av tidigare under den gemensamma familjesamlevnaden, trots att jag även då hade råd till det. Det var väl på samma gång en slags avbetalning för uppbyggda skuldberg.

 

Lika väl som jag kunde inse och uppskatta mina personliga tillgångar i form av intelligens och utseende, så insåg jag mina fel och brister, men kände mig tyvärr oförmögen att kunna göra så mycket åt dem, mer än att hoppandes hoppa mellan bergtoppar och dalgångar. Bekräftelsebehoven knackade med trött hand hela tiden på den dörr som inte släppte in dem för slutlig ro och vila. De hade kärleksnyckel endast till dörren till utedasset med det ironiskt avbildade hjärtat, som lovade mer utanpå än inuti, där endast skiten kunde dumpas.

 

Genom mina många och djupa diskussioner med Rosemary bekräftades det än en gång för mig att de basiska levnadsproblemen tycks vara sig lika världen över, oberoende av ras och nation. Vi drivs således alla av samma grundläggande överlevnadsprinciper och får därmed också samma typ av problem, eftersom vi alla härstammar från samma ursprung, och alla människor, oberoende av ras eller nation, till åtminstone 95,5 % har samma sorts gener. Det största problemet för de flesta av oss på denna jord är den otillräckliga kärleksgrund vi får med oss från förälderhemmet. Och vi får alla lägga pussel med de pusselbitar vi har fått med oss i vår arvsränsel. Vi får alla tålmodigt hålla våra drömmar och förhoppningar vid liv för att inte tappa taget och ge upp inför våra tillkortakommanden.

 

VECKOBREV 315 ~ 030413

 

Marcel/Patric!

 

Såväl idag söndag som igår lördag har det åter varit ljuvligt sommarväder, efter att ha varit kyligt några dagar i veckan, med långkalsonger inomhus, samt extra filtar i sängen. Det har varit upp mot 20 grader och solsken de två senaste dagarna. Förutom promenader till supermarkets (det ena på lördagen och det andra idag söndag) för att veckohandla, så har jag gått en lång runda på ca tre kvart nu på eftermiddagen med frid i sinnet och ungdomligt frimodig spänst i steget. Ibland tycker jag att jag glider harmoniskt mjukt fram som ett lejon (kan nog tacka all judoträning för det). Därefter blev det en dusch. Och så sitter man här igen framför datorn och plitar. På lördagar och söndagar brukar jag vid veckobrevsskrivandet ta en aptitretande Pernod eller Ricard, som det blev nu sist när jag var på Carrefour (fransk affärskedja) och handlade. Det ligger ganska så nära det förra stället jag bodde på i Beijing. Det tar härifrån, där jag bor nu, ca 20 min med taxi, men som endast kostar ca 16 kr (det är otroligt billigt med taxi i Kina). Där inhandlar jag min sprit. En billig hyfsad whiskysort (75 cl) kostar endast ca 55 kr och ex J&B strax under hundralappen. Det är således överkomliga priser här. Det är snart dags att proviantera på nytt, då förrådet börjar sina.

 

Igår kväll såg jag en film om två bröder, varav den ena representerade den välartade och den andre den dito mindre. Den ene var således ordentlig och skötsam och polis till yrket. Den andre kom hem från Vietnamkriget. Naturligtvis anspelade man på krigsupplevelserna och resulterande anpassningssvårigheter i samhället. Men kanske är det lite av ägget och hönan syndromet, dvs. vilket kom först? Begav han sig till Vietnamkriget p.g.a. sina personliga svårigheter (dvs. ett försök till flykt från dem), eller kom han hem med förändrad personlighet p.g.a. krigsomständigheterna? Nu är väl förvisso i och för sig den resulterande personlighetsförändringen p.g.a. livsomständigheterna relaterad till den egna inneboende förändringspotentialen. Hur som haver fick problemen inom honom fritt behovsutlopp genom kriget, eller ledde krigets upplevelser enbart honom tillbaka till de fällor som gillrades redan under de tidiga barndomsåren? Nu kunde jag inte se filmen färdig p.g.a. en dålig piratkopia (händer emellanåt, men det får man ta till den ringa kostnaden). Men jag kunde ana slutet (destruktiv nedgångsspiral, som oftast leder rakt in i fördärvet för resten av livet och ibland till förtidig död). Man kommer nämligen hela tiden tillbaka till de avgörande grundläggande barndomskänslorna. Om inte dessa håller streck, håller inte heller resten av livet det. Nu pratar jag naturligtvis om gravt känslostörda individer, som den här killen representerade. Men tänk i alla fall vad olika två bröder kan vara. Det går naturligtvis tillbaka till både gener och föräldrars skuldbergsbyggen.

 

Vad jag annars egentligen tänkte skriva om var hur otillräckliga vi människor är, när det gäller att uppskatta det som finns för handen och runtomkring oss i vardagen. Det är därför jag brukar tjata om vardagens trivialiteter och dess avgörande betydelse i tvåsamrelationen, och som vi tycks ha en ohälsosam benägenhet att reagera på på (ska faktiskt vara upprepning här) ett högskruvat irritationsplan. Det finns nästan ingen som undkommer detta fenomen i sin vardag. Det finns därför inte heller nästan ingen som uppskattar den vardag man står, går och rör sig i, utan man tar allt det för givet och som i nästa "split second" obönhörligen kan ryckas undan och därmed få en helt annan tolkningsinnebörd och dimension. En så enkel sak som hälsan tar man för givet, så länge som inte motsatsen dyker upp och blixtsnabbt förmörkar hela himlen. I ett sådant ögonblick kan man vara snar till att börja köpslå med sig själv. Och då tittar man blixtsnabbt runt om det framtida hörnet, men väl där tappar man ganska snabbt åter igen perspektivet på sitt tidigare köpslående med sig själv. Det är tyvärr alltför lätt att hänge sig till det där framtida hörnet, i stället för att koncentrera sig på det centrala NUET. Vi bygger hela tiden luftbroar till framtidens lyckoland, som är lika ouppnåeligt som att ta sig till det ställe där regnbågen slutar. Vi svävar villigt och glatt iväg i våra hemmabyggda lustgasfyllda ballonger, som emellertid aldrig kommer fram, utan försvinner bort mot sin egen förintelse för att ge plats för nya, i en aldrig sinande ström.

 

Jag kom att tänka på Eric Clapton i det här sammanhanget och då han uttalade sig om sina problem i någon tidskrift. Han var gift med en vacker och intelligent kvinna och hade två vackra barn med henne. Men inte uppskattade han det, ty på hans egen Golgatavandring fanns det helt enkelt inte plats för mer än sig själv. Under denna dystra vandring och ingånget nytt äktenskap föll hans fem- eller fyraårige son ut från ett fönster i lägenheten i ett höghus och dog på fläcken. Det var hans barnskötare, som hade lämnat fönstret öppet. Han skrev förresten en välkänd låt som hyllning till sin döde son (”Tears in heaven”).

 

Den inre lyckan eller livstillfredsställelsen, som vi alla så hängivet och ivrigt söker hela livet igenom, är mycket få förunnat att hitta och behålla. Och oddsen är så förbannat olika för oss människor, då skuldberget för var och en är så enormt olika. Arvssynden skyfflas utan eftertanke liknöjt av föräldrar vidare till nästa generation. Synder har alltid straffat sig själva, men tycks alltid förföra omvärlden med sina envisa och idoga idisslanden över livets orättvisa ofullkomligheter.

 

När man läser om alla dessa berömda, vackra och rika filmstjärnors problem och skilsmässor, så inser man ganska lätt, att man inte är precis ensam om sina djupt rotade livsproblem på livets teaterestrad. Vi brottas således alla (med mycket få undantag, om ens några) med exakt samma problem (fastän på olika nivåer och jämförelseplan gentemot andra) avseende behov av kärlek och därmed den bekräftelse som vi inte fick från våra föräldrar och som löper som en våldsam prärieeld tvärs igenom resterande del av livet. Visst, vissa människor med stor begåvning kan kanalisera sina behov, även om ibland med en andlös, gäll överton. Men de flesta dödliga kan i regel varken formulera eller utforma hållbara alternativ för sig själv för att undgå att till sist fastna med en tom blick på den horisont som alltför snabbt enbart blir ett minne blott, då timglaset raskt töms på den sista sandsucken. Och hopplöst sent inser ibland en del, att man hela tiden har letat på fel ställe efter tillfredsställelse av det behov som aldrig kan fyllas av någon annan person, utan kan enbart botas genom den fredspakt man kan sluta inom sig självt. Den stora mänskliga gåtan att lösa för envar är således varför man inte kan uppskatta saker och ting utan att känna ett kraftfullt, specifikt situationsbehov.

 

Vi grottar hela tiden in oss i urberget med en ficklampas fladdrande skuggsken på de kala bergsväggarna p.g.a. snabbt tappad batterikraft, för att till sist slockna bort med en sista tyst suck och som därmed tappar den livsavgörande horisonten. Kinas Mao Zedong var en klok man med en klar horisontlinje för ögonen. Han sade bl.a. till en kvinna och vän, som hade ett relationsgap med sin far p.g.a. hennes fördömande av honom utifrån ett snävt perspektiv, att man inte kan se på en människa utifrån en enstaka händelse eller situation, utan man måste se på dennes hela sammantagna historia. Man kan med andra ord inte förstå en annan människa och dess handlande utan att ha klart för sig dess livshistoria. Och det är väl först då man kommer upp i åren, som historien av en annan människa börjar få lite skarpare konturer p.g.a. av att ens egen historia och dess sammanhållande röda trådar börjar klarna för en.

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080910

 

Ibland återfann jag den harmoni och nöjdhet som jag emellanåt kunde finna genom att jag trots allt levde ett privilegierat liv med kontroll över min egen situation. Och speciellt veckohelgen kunde då bli avslappnat skön utan att känna någon kravbörda varken från mig själv eller från någon annan ovanpå mina axlar. Då steg genast temperaturen i den trebenta proppfulla, hoppfulla grytan, och att det trots allt skulle kunna bli härlig buljong på vatten och ett rostigt gammalt spik. Det vore naturligtvis orealistiskt i den verkliga världen, men i det undermedvetnas ideala drömvärld är tron på sagor och fabler viktigare än verkligheten. Men då verkligheten med sina konkreta gränser hämtar sina målsättningar från drömlandets abstrakta gränser utan gränser, så är drömlandets målbilder en förutsättning för verklighetens uppnådda mål. Jag visste bara inte hur jag skulle lyckas hålla kvar dessa helsköna, avslappnade harmonistunder, då verkligheten naglade fast sig i sig självt.

 

Marcel och Patric är mycket olika till sin läggning och som är ett vanligt fenomen bland syskon i de flesta familjer. Barn har förstås vissa likheter p.g.a. av de vanor man har kopierat i unga år från sina föräldrar. Men i övrigt kan man vara vitt skilda i sina läggningar, eftersom ens genuppsättningar har valts ut ur ett enormt stort sortiment och förmodligen är, i varje fall till största delen, helt slumpartat. Därmed är det högst osannolikt att de ska ha alltför många likheter med varandra, då ju genkombinationsmöjligheterna är oändligt stora. Det finns ca 30 000 genpar i varje människocell, dvs. ca 60 000 gener i varje cell. Och det lär ändå inte vara hela sanningen. Men då varje genpar har 15 olika kombinationsmöjligheter, så överlåter jag åt en matematiker att räkna ut det totala antalet kombinationsmöjligheter. Men att det är ofattbart stort är ställt utom alla tvivel. Därmed är det också högst osannolikt att syskon ska vara så våldsamt lika varandra, bortsett från de vanemönster som har kopierats från föräldrarna.

 

Att det ibland kan bli s.k. motpolsbarn i samma familj, såsom ex. ett välartat och ett asocialt barn, är inte heller konstigt eller oförklarligt. Det kan, förutom skillnader i sig av genuppsättningar, som ett kombinationsfenomen naturligtvis bli så bl.a. p.g.a. en slags polarisering beroende på kampen om utrymmet av förälderkärleken och favorisering av det ena eller det andra barnet. Det senare sker säkert långtifrån medvetet, utan då snarare under- eller omedvetet. Och då kan det enda sättet för det förfördelade barnet vara att få uppmärksamhet genom att bete sig på ett asocialt, rebelliskt sätt. Det hela går naturligtvis tillbaka till både gener och föräldrars skuldbergsbyggen i det som de utgår ifrån endast är för barnens egna bästa och tappar fullständigt bort att de lättar ankar för egna ankdammstankar, då hamnen inte känns trygg nog att ligga förtöjd i. Nu är inte Marcel och Patric motpolsbarn med en himmelsvid skillnad och som inte heller har tagit sig några drastiska uttryck, men de skiljer sig helt åt avseende sin polariserade livssyn. Jag tror dock att det är manifesterat mest på ytan, och att de trots allt innerst inne är betydligt mer lika varandra än de själva inser. De har båda en inre optimistisk livssyn, oberoende vad ytan visar upp. De har båda starka rättsmedvetanden och är goda, snälla och välmenande människor, som ytterst vill andra väl. Patric klarar av att liksom sin mor hålla de negativa tankegångarna stången genom god inre egen vägledning, medan Marcel tycks vara rädd för både egna och andras besvikelser över att inte kunna leva upp till allt det som han upplever som förväntat av både sig själv och andra, dvs. i likhet med mig och samma typ av bristande inre vägledning för att överrida rädslokänslorna vid besvikelser. Patric är således vän med sin livsGud, medan Marcel ofta kommer på kant med sin, och då även medvetet upproriskt som en slag egenbestraffning p.g.a. ostyriga känsloritter. Man bestraffar således sig själv och sin dåliga relation med livsGuden, som ju är en del av en själv.

 

Det räcker att vi ser oss omkring i den närmaste bekantskapskretsen för att kunna konstatera att icke tillräcklig uppskattning är ett vardagligt och ständigt återkommande gissel, som drabbar oss alla och envar. Och det gäller även de mest berömda, vackraste och rikaste människorna i världen. Förutom att vi alla reagerar och agerar utifrån individuella relativa nivåer, så ligger det helt enkelt inte i människans natur att gå omkring och uppskatta allting, utan det är mest förbehållet sådant som håller på eller redan har glidit ifrån oss, och som vi därmed inte längre kan ta för givet. Visst kan vi ibland lyssna på vissa människor på ex. TV och film och som uttrycker sin tacksamhet över sin privilegierade situation och hur mycket de ex. älskar sitt jobb och sin privilegierade tillvaro. Men, det finns ändå ingen som älskar sin situation eller sitt jobb varje dag. Däremot har vissa människor i vissa situationer förkärlek för att endast beskriva den positiva sidan av sin totala livsekvation. Livet är således hela tiden en kamp för alla att hålla kvar status quo och uppnå nya utmaningsnivåer. Då ex. Eric Clapton var olycklig, dvs. icke uppskattande, trots en vacker hustru och vackra barn, så vet jag inte med vilka tysta inre ord och känslor han beskrev den otillåtet grymt tragiska upplevelsen av sin femårige sons död. Han fann dock ord och musikkanaliserad tankesymbolik i sin välkända och sorgsna hyllningslåt med tröst i himlen, eftersom vi alla försöker förstå det oförståeliga genom hänvisning till någonting större än och utanför oss själva, för att överhuvudtaget få ork till att kunna gå vidare i livet med sinnena något så när i fullt behåll.

 

Varje livsålder har sin förståelsehorisont av livet, utspritt både bakom och framför oss, inklusive nu-randen däremellan. Enstaka händelser i ens liv är endast nakna snabbilder av en långfilm med en sammanhängande historia och dess röda trådar. Man kan emellertid inte se eller njuta av skönheten av hela tavlan genom att närsint stirra sig blind på små detaljer i den. Man måste således betrakta ”live” på lagom avstånd från de ibland blinda, isolerade ögonblicken, som inte förklarar för att förstå, utan endast förklarar hur det kunde gå så med alla de tillkortakommanden som vi har med oss på livsfärden. Och eftersom de är oundgängliga livsföljeslagare, så får vi en gynnsammare färd, desto fortare vi blir vän med dem. Och då vi aldrig kommer ifrån dem helt och hållet, kan vi endast hålla dem på vänligt avstånd, när vi inte är överens med dem.

 

VECKOBREV 316 ~ 030420

 

Marcel/Patric!

 

Så var det då påskhelg. I fredags var det börsstängt, liksom det är på måndag. Det är ibland skönt med ofrivilligt påtvingad ledighet från vardagens grå töcken, då man får en chans till att komma ifatt en del mindre akuta saker, som man lägger undan på växande hög. I fredags tillbringade jag hela dagen framför datorn. Jag gjorde lite modifieringar i ett av mina uppföljningsprogram i Excel. Det sysslade jag mycket med på lediga stunder under vår familjetid. Jag kunde/kan då sitta timme efter timme, utan att ge mig tid till att äta och t.o.m. hålla igen på toalettbesöken. Tiden bara försvinner helt enkelt. Då glömmer jag mig själv till avsevärd del. Och speciellt då jag skriver mina automatiseringssekvenser, dvs. makroprogrammering i VB. Det är ett evigt testande och felsökande, innan man får det att fungera felfritt. Det finns ett slags flyktelement i att vara djupt sysselsatt med någonting. Det är väl därför som jag alltid har varit en arbetsnarkoman och haft svårt för att koppla av och njuta av livet.

 

Dagligen försöker jag studera kinesiska språket. Det går sakta men säkert framåt. Men ännu kan jag inte hålla igång något samtal på kinesiska. Jag kan en hel del ord och har grepp om det svåraste i kinesiskan för en utlänning, nämligen de fyra tonarterna. Men det krävs mycket övning, speciellt som att det inte är så lätt att vara självlärande i ett språk. Dessutom lär jag mig det via engelskan, vilket kanske höjer svårigheten ett litet snäpp, än som då det hade gått via svenskan. Envis som jag är, så tragglar jag under alla omständigheter på.

 

I skrivande stund är det lördag förmiddag. Jag hade lite funderingar på att hitta på någonting och inte bara sitta här innanför lägenhetsväggarna. Igår fredag var dock vädret mindre bra och en vanlig vardag i Kina (här firas naturligtvis inte Påsk, som ju är en kristen högtid), så då kände jag inte precis för att gå ut. Dessutom hade jag planerat att förändra några av mina makrofunktioner i Excel. Jag pratade med Rosemary mot kvällen till, men hon kände sig inte riktigt bra (mensproblem med huvudvärk; stackars kvinnor!). Dessutom uttryckte hon en viss oro för SARS och ville undvika allmänna platser och folkträngsel p.g.a. smittorisken. Så det blir väl till att ta det lite lugna hela helgen. Hon kommer kanske i morgon söndag. Vi har fortfarande inte någon relation utöver djup vänskap, men det ligger hela tiden i bakgrunden och lurpassar. Det finns således en viss sexuell spänning i bakgrunden (även från hennes sida, såsom jag har uppfattat det). Jag gillar henne som människa under alla omständigheter, och hon är ett trevligt sällskap.

 

Idag lördag tycks vädret vara betydligt bättre. Det tycks nu påpassligt ha blivit bra till veckohelgen. Jag ska i varje fall ge mig ut senare för att veckohandla och spana in spinnflockens välartade representanter. Förra lördagen såg jag en vacker kvinna i ett av varuhusen jag går till för att veckohandla. Hon smålog så gott då våra ögon möttes på nära håll (de är inte så vana vid att män tittar intresserat på dem, vilket förmodligen gör att de känner sig smickrade, speciellt då man är västerlänning). Hon verkade dock vara tillsammans med en kille, så det var bara att vandra vidare. I annat fall hade jag hittat på någon ursäkt att tilltala henne. Jag brukar börja med att fråga om de kan prata engelska (vilket de oftast tyvärr inte kan). Sedan kan man ju alltid fråga, om de vet var man kan hitta någon vara man är ute efter (fastän jag vet var den är :-)). Det är som att fiska. För det mesta blir det ingen fångst alls. Men om man inte fiskar överhuvudtaget, så får man ingen fisk överhuvudtaget. Så enkelt är det med det. Det är lika uppenbart enkelt som att den som inga byxor har, får gå med rumpan bar. Allt hänger på om kvinnan i fråga är intresserad eller inte. Det är således ytterst kvinnan som avgör, om det ska bli någon fiskfångst eller inte. Och är hon intresserad av ett specifikt fiskevatten, så ser hon till att simma dit och med diskreta signaler meddela mannen att hon är tillgänglig för att fastna, om kroken läggs ut. Jag läste förresten i Aftonbladet att Nicole Kidman redan bestämde sig då hon var okänd hemma i Australien, att hon skulle åka till USA och gifta sig med Tom Cruise. Det kan kallas för långsiktig planering det. Hon såg helt enkelt till att simma i hans fiskevatten. Är man en attraktiv kvinna, så är det inte särdeles svårt att få en man intresserad. Det är bara att svassa lite lagom framför honom med små förstulna, diskreta blickar för att fånga hans fåfänga uppmärksamhet.

 

Livet tycks ju enligt min mening handla mer om drömmar än om verklighet. Förvisso kommer verkligheten alltid ifatt drömmarna förr eller senare. Men lika sant och avgörande för den framtida verkligheten är att drömmar föregår och formar den framtida verkligheten. Matar man hjärnan med meddelanden, så startar omedelbart hjärnarkivet sina efterforskningar om hur det ska kunna realiseras. Drömmar driver således verkligheten med sitt ständiga bränsletillskott till livets växthus.

 

Livets krassa verklighet har således sin yttersta upprinnelse i drömmar, hur overkliga och orealistiska de än kan tyckas i sina ursprungliga lindor. Var kommer således drömmarna ifrån? När börjar vi drömma i det specifika fallet? Innan vi föds, eller efter och i så fall när?

 

Drömmar är för mig hämtade ur ett djupare hav, innan de kommer simmandes upp till ytan och således blir till ett medvetet tänkande. Vi snarare formulerar eller verbaliserar drömmarna genom orden, och mer eller mindre samtidigt (inräknat de tysta inombordsorden, dvs. innan de har kommit över läpparnas förseglade värld). Tankesymbolerna måste således först iklädas en språkdräkt, innan v i kan se kejsarens osynliga kläder där under. Man snickrar således fram dem i ord, sammankopplade till ett fullvävt meningssammanhang.

 

Jag hade dessa funderingar kring drömmande, innan jag såg en film i fredags kväll och som var betitlad ”bossarnas boss”, som handlade om en av de kända maffialedarna i New York. Det är ju fullt möjligt att tankarna föregick handlingen (som de iofs sig alltid måste göra), då jag valde just den här filmen (det undermedvetna kan således ibland styra ens handlingar i verkligheten), eftersom jag senare kunde koppla den till drömmandet.

 

Oberoende av om det var en tillfällighet, eller det var ett medvetet undermedvetet val, så var denne bossarnas boss, eller Gudfader, ytterst en man med stora drömmar och visioner, med förmåga via både ord och handling att omsätta dem i praktiken. Det var en man med djupa känslor och hög intelligens, som utifrån sin uppväxthistoria både grov- och finsnickrade sig fram i livet och slutligen till yttersta maffiatoppen för att omsätta sina djupt förankrade drömmar om vad han ansåg berättigat, att han skulle skörda av det han omsorgsfullt sådde längs vägen, ytterst baserat på sina livsdrömmar.

 

Rent generellt tror jag att det i tidig ålder skapas en form av plattform eller avstampstrampolin för vad man är kapabel till, och hur långt man egentligen kan nå utifrån alla de förutsättningar man är född till, och som man uppfattar att dem delges en av ens omgivning inom de första fyra åren (dvs. förklädd i kärlek/uppmärksamhet, eller dess avsaknad, som ofta tyvärr eller inte även inbegriper utseende). Det finns således massor av identifierade bilder, både medvetna och undermedvetna, i ens hjärnskrymslen från första start och fram till ens livs ändalykt. Man har således tidiga drömmoln, som driver fritt omkring på sin inre världshimmel, och som man hela tiden strävar efter att fånga och upplösa på ena eller andra sättet. Det är således ett evigt jagande efter drömmoln.

 

Vad vi människor ytterst behöver är erkänsla (dvs. bekräftelse genom identifikation av och med våra drömbilder) för att vi är de vi är och att det är okay och t.o.m. bra att vara det, dvs. allomfattande kärlek. Det vi inte får oss till dels i tidig ålder av detta rotbehov, kommer vi med all säkerhet att söka efter under resten av våra liv och trots det kanske aldrig finna det, då det aldrig kan ersätta de ursprungliga tidiga rotbehoven. Det som en gång gick hopplöst förlorat, kan aldrig återvinnas till full läkekraft. Hur ska man då någonsin kunna bli fullt hel i det som aldrig kan återskapas till fullo? Detta kan aldrig ske, om vi verkligen menar 100 %. Visst, vi kan göra det bästa möjliga av det hela, men gjort kan aldrig göras ogjort. Den enda lösningen på det hela är att acceptera detta faktum och sluta fred inombords med det. Däri ligger förlösningen eller frälsningen, ty då kan man sluta att jaga sina ständigt undflyende drömmoln. Detta gäller främst den yttersta drömmen om fullständig föräldererkänsla.

 

För att gå tillbaka till den här Gudfadern, så lovade han utifrån sina allmändrömmar om sina livsmål, som var en plats i solen, sin dåtida flickvän och senare hustru guld och gröna skogar i framtiden. Han gjorde det utifrån sina drömmars rosaskimrande värld, som han bar med sig från barndomen och senare bekräftad via sina ungdomsupplevelser. De gifte sig således och fick barn. Så småningom rämnade äktenskapet (framgick aldrig riktigt varför i filmen). Så kom då en yngre kvinna in i bilden och som på något vis vädjade till hans barn- och ungdomsdrömmar. Så var de lyckliga för ett tag (så länge som han matade både sig själv och henne med sina drömvisioner). Men så småningom kom även här verkligheten ifatt drömmarna. Hon började se att han var inte enbart den prins på vit springare, som hon speglade fram i början i sina drömmoln. Han hade andra lojaliteter mot andra människor och som ibland konfliktkrockade med lojaliteten till henne. Hon såg naturligtvis sina drömmar som viktigare än hans. Och finns inte kompromissviljan mellan två personers drömvärldar, så rämnar relationen förr eller senare utan någon som helst pardon. Den enes drömvärld ställs således mot den andres. Så vad är egentligen kärlek mellan man och kvinna? Vems drömvärld är det som ständigt ska julpyntas och stå i förgrunden till bådas beskådan och tillbedjan? Huvudfrågan i parrelationens fortlevnad är om det finns plats för bådas drömvärldar, antingen samtidigt eller med växelvis ombyte med hälsosamma mellanrum.

 

Vad är således verklig kärlek? Ja, förmodligen allt annat än de lyxdrömsvarianter som vi fick med oss från begynnelsen utifrån outgrundliga skäl. Verklig kärlek är kanske således att acceptera att ens orealistiska urdrömmar inte är omsättningsbara i den krassa realitetens dagstriviala värld. Att de kanske enbart ska tjäna till inspiration och allmän vägledning, snarare än specifik livsvandring för merparten av livet och definitivt inte utmynna i frustrerade tvångstankar, som meningslöst ska jaga en för resten av ens liv. Alltså, drömmar driver oss, trots att de så ofattbart mycket sviker oss. Det är med drömmar som med kvinnor, dvs. vi kan inte leva utan dem, men inte heller med dem.

 

Att förankra sina drömmar i verklighetens våtfiltstöcken är väl ungefär som att fånga en slingrande hal ål med darrande händer, fulla av hjärtats förutfattade rädsla för vad ormliknande varelser symboliserar här i livet. Och när vi väl har fått grepp om den, så darrar fortfarande, med fullt inbyggd automatik, alla inälvor och kroppsdelar utifrån vad de är ämnade till att vara, nämligen att reagera utan hjärna med förankring i självbevarelsedriftens enkla livssång, dvs. må jag bli rädd, men okay så länge det håller mig vid liv.

 

Jag har nog alltid levt mer i drömmarnas värld än i den krassa verkligheten. Man kan ju fråga sig hur mycket av dessa som har fått omsättning i verkligheten? Samtidigt som jag tycker att jag (utifrån mitt starka jagmedvetande ovanför mig) har uppnått väldigt mycket utifrån mina inombordsförutsättningar, så har jag fått plocka ut åtskilliga käppar i hjulet, som har gett mig en knagglig och krokig livsstig att cykla på.

 

Så var det dags för påskdagen, dvs. söndag. Idag ska jag och Rosemary ut någonstans, förmodligen till någon park för att få lite frisk luft och solsken. Vädret är soligt, men lite småvind som sänker temperaturen ett par grader. Det är väl ca 16 grader.

 

Det är en väldigt kluven värld att genomlida, dvs. att både se och vara medveten om att det vore bäst många gånger att inte se alls. Det är en slags schizofren världskarikatyr av Guds nåd. Man kan sannerligen både gråta och skratta om vartannat, och det sistnämnda om man blandar in lite ödmjuk humor i det. På något sätt tycker jag att det är en slags dubbel livssmärta att både förstå hur det egentligen förhåller sig och samtidigt lika fullt och fast inse, att man inte kan göra någonting åt det, vare sig det gäller en själv eller alla andra människors klockrent samstämda idioti.

 

Att vara eller inte vara sade ju Shakespeare så vist en gång i tiden, så att det upprepas med den drucknes envishet än idag. Att förstå eller inte förstå, eller att se eller inte se, var kanske alltför direkt på sak för honom och hans samtid, men täcker till fullo samma sak och innebörd. Budskapet är således att det är så genomgående hopplöst svårt och fullblodskomplicerat att vara på båda sidorna om gärdsgården samtidigt, eller ens att lyckas hoppa fram och tillbaka med balanssinnet intakt utan att få punginfarkt, att det faller på sin egen inneboende orimlighet. Idag är det långt svårare än någonsin. Idag är det inte nog med intuition om vad framtiden bär i sitt sköte, utan så snart som det blir allmänt tankegods, så sätter det press på att t.o.m. vara före sin egen intuition. Att förutse vågen är svårt nog, men att förutse påföljande våg är ännu svårare, även om all vetenskaplig logik i världen kristallklart pekar på att den kommer lika säkert som amen i kyrkan. Så, de flesta av oss får ta inte enbart våra egna, utan även andras på förhand oberäkneliga (svall)vågor.

 

Jag tror att jag har skrivit detta tidigare, men ibland önskade jag i yngre ålder att jag var ful, oattraktiv eller handikappad på något annat sätt, så att jag konfliktfritt kunde koncentrera mig fullt ut mer på min egen lilla värld. Att ex. vara tvingad att koncentrera sig på de basiska överlevnadsproblemen är på sitt sätt enklare än att odla allsköns rosor i sitt mångdimensionella drömlandskap. Jag minns ex tiden i Algeriet, där jag fördes betydligt närmare överlevnadsplanet än det gavs tid till att fundera på allehanda lyxproblem.

 

Gunilla och jag gifte oss strax innan vi åkte till Algeriet, som var mitt första utlandsjobb. Jag minns förresten hur fantastiskt det kändes att sitta i ett flygplan och tillika ha betalt för det, första gången jag flög ned till Algeriet för att bekanta mig med jobbet (utan Gunilla).

 

Gunilla var purfärskt ung (23 år), och under det första året levde vi i en liten gruvby, Boukhadra (i wilayan Tébessa). Vi hade en Renault 14 halvkombi, som vi lastade full med åtskilliga saker som man inte hittade i det socialistiska och fattiga Algeriet. Det var första bilfärden tvärs genom Europa (sedermera blev det ju några stycken). Vi stannade emellertid en månad i Juan le Pin i södra Frankrike (närheten av Nice) för företagsbekostade språkstudier i franska, innan vi via Italien och Tunisien tog oss vidare till Tébessa, där vi övernattade första natten på ett sjabbigt hotell (jag kan än idag se det framför mig). Boukhadra låg ca 6 mil från Tébessa (om jag nu minns rätt), som i sin tur låg ca 25 mil från tunisiska gränsen. Det blev så småningom åtskilliga resor till Tunis för att köpa bl.a. ost. På den tiden fick man inte införa diverse västerländska tidskrifter (Algeriet var ett slutet socialistiskt samhälle). Den algeriska tullpersonalen sökte således febrilt efter dylikt (för att kunna konfiskera och själva kunna läsa dem). Vidare skrev man in i passet diverse begärligt gods såsom kamera, symaskin, radio, etc. Vid ett senare gränspassagetillfälle fick någon vakthavande kurre för sig (då jag påpekade att min kamera var noterad och att jag nu tog ut den igen, dvs. den borde därmed strykas i passet) att alla uppskrivna saker skulle strykas i passet. Så blev vi vips fria från kravet på utförsel av dessa varor då vi lämnade landet för gott och kunde därför dessförinnan sälja dem. Det var f.ö. ganska så bökigt med all vår packning första gången vi anlände till detta gudsförgätna land. Det var tydligen alltför komplicerat att kolla vår överlastade bil vid gränsen, så vi fick bege oss till polisen någonstans på vägen för närmare avsyn av det hela. De frågade vad vi hade i bagaget. Då jag svarade ärligt vad det var, så beslöt de att införa de intressanta varorna i passet. De nöjde sig till min stora lättnad med det utan att rota i bagaget.

 

Efter första nattens övernattning på det sjabbiga hotellet i Boukhadra, som jag minns klart än i dag, installerade vi oss dagen efter i den lilla gruvbyn Boukhadra, där en annan svensk arbetskollega redan hade installerat sig i en lägenhet i samma trappuppgång, Han hade således på förhand fixat lägenheten till oss. Det var en enkel lägenhet utan luftkonditionering (det var ganska så varmt och svettigt under sommartid) och utan rinnande vatten samt med arabtoalett, dvs. ett sitta-på-huk-hål i golvplan.

 

Då det inte fanns rinnande vatten i installerade vattenledningsrör, fick vi hämta vatten ca 3-4 mil därifrån i en naturkälla, vars vatten kom från ett berg. Jag brukade hämta upp till 4 st. 25-liters plastdunkar vid varje tur. Det gällde således att ekonomisera med vattenförbrukningen. Ex. diskvatten sparades till toalettnedspolning. Gunilla kokte vatten i en zinkbalja, som hon tvättade kläder i för hand. Vi fick så småningom en liten behändig vattenpump från Sverige, som möjliggjorde att pumpa vatten genom de befintliga vattenledningarna till duschen. Innan dess fick vi handtvätta kroppen i uppvärmt vatten (blandade kallt och kokt vatten till lagom temperatur). Jag minns så väl den första gången vi kunde ta en dusch. Vi blandade en 25-liters dunk med ca ¼ kokt vatten och ¾ kallt vatten (om jag nu minns rätt) för att det skulle bli en behaglig duschtemperatur. Gunilla och jag fick således dela på ca 25 liter vatten vid ett och samma duschtillfälle. Men den för första gången var som sagt ett minnesvärt, njutningsfullt tillfälle. Allt är med andra ord sannerligen högst relativt här i världen(fråga dem som har fått pröva på liknande situationer som vår).

 

I Algeriet fick vi alltså verkligen gå ned på den basiska överlevnadsnivån. Det var ganska så varmt på somrarna. Dessutom var det ett fuktigt klimat, som gjorde att man svettades ymnigt. Vi hade som sagt ingen luftkonditionering i lägenheten. Jag hade inte heller luftkonditionering i bilen, utan det fick bli halvöppna fönster (med speciellt vindskydd påmonterat) och genomsvettig rygg. Vi hade inte heller telefon i lägenheten. Men man vande sig vid det också. Jag undrar, om vi ens hade TV. Jag har dock ett svagt minne av att jag tog med mig en liten bärbar TV-typ. Men där sviker mig minnet. Jag har dock inget minne av något TV-tittande. Datorer fanns förstås inte på den tiden (1978-1980).

 

I Algeriet var det generellt sett förbjudet att dricka vin eller sprit (islamiska religionen förbjöd ju det). Men i vissa wilayor (en slags landskapsindelning) var det dock tillåtet. Jag fick köra ca 25 mil till den närmaste wilayan, som tillät vinförsäljning. Jag staplade således med sedvanlig ekorrvana några lådor i lägenheten. Det var ju inte var dag precis man körde till vinbutiken. Till sist började emellertid en del flaskor jäsa lite. Men i samband med den upptäckten, så blev en av arabgrannarna intresserade av att köpa vin av mig. Jag sålde alltså ut (till inköpspris, väl medveten om deras fattigdom) hela mitt jäsande lager till alltmer berusade araber (t.o.m. till polisen vill jag minnas).

 

Det fanns tydligen en viss mer eller mindre dold fientlighet gentemot utlänningar i den här gruvbyn. Småungarna kastade nämligen enligt Gunilla sten på henne och hennes franska väninna, då de var ute och promenerade. Den franska väninnan (som tursamt nog blev ett got sällskap för Gunilla) bodde på bottenvåningen och var gift med en libanesisk tandläkare.

 

Gunilla hade mycket magproblem under tiden i Algeriet, vilket jag tyvärr aldrig uppmärksammade eller förstod riktigt på den tiden. Hon har ju alltid varit duktig på att stoppa undan sina problem inför andras ögon (liksom du Patric). Jag hade ju också, som vanligt, enbart jobbet och mitt eget ömkliga och själviska bekräftelsebehov i den medvetna hjärndelen. Detta straffade sig då vi åkte hem till Sverige den första sommaren. Gunilla var då gravid och skulle stanna hemma i Sverige för att föda vårt förstfödda barn, medan jag skulle återvända ensam till Algeriet. Vi hade tidigare hyrt en liten billig lägenhet för att lagra vårt bohag i. Där var det meningen att Gunilla skulle bo mitt bland allt flyttbråte, som fyllde den lilla lägenheten från golv till tak.

 

Jag förstår än idag inte vad jag tänkte på, då jag lämnade den stackars krassliga Gunilla där alldeles ensam i denna ogästvänligt fullproppade lägenhet. Jag minns emellertid såväl, då vi skildes åt utanför det lilla hyreshuset någonstans i utkanten av Hbg och kan än idag se den situationen kristallklart framför mig. Jag var klädd i T-shirt, jeans och en rödaktig tunn skinnjacka. Däcksskydden släpade nästan i marken på den fullastade bilen, då jag gav mig iväg på min ensamma färd ned till mörka Afrika och utan den person som egentligen var det allra viktigaste för mig (vilket jag naturligtvis inte var medveten om varken då eller senare).

 

Hur som haver så körde jag en bit ned i Tyskland och tog där in på ett hotell för att övernatta. Jag ringde till Gunilla, då jag anade (dock mer i mitt undermedvetna) att något inte stod rätt till. Mycket riktigt så visade det sig att hon strax efter min avfärd hade fått åka till lasarettet och fått genomlida ett missfall. Jag åkte då tillbaka till Sverige och Gunilla, som befann sig i Hässlunda. Den situationen står också kristallklart i mitt minne. Gunilla behövde mig med all rätt i denna sorgsamma stund. Ca en vecka senare åkte vi tillsammans tillbaka till Algeriet. Resten är en lång och krokig historia.

 

Min historia består av massor av upplevda tillkortakommanden inför det viktigaste perspektivet i livet, nämligen kärleken. Skilsmässan hänger således till avgörande del ihop med mina personliga fel och brister. Det var således inget fel på er mor. Jag älskade henne utifrån mina förutsättningar och tidigare historia, men som dock tyvärr inte visade sig hålla streck i det långa loppet. Gunilla var för mig en intelligent och otroligt vacker kvinna, dvs. hon hade allt en man kan önska sig, men som tyvärr var mer en bekräftelse för mina egobehov, än jag såg till hennes bekräftelsebehov.

 

Kärlek är således förmodligen mer en fråga om att se till den andres bekräftelsebehov än sina egna, eller åtminstone att finna en hopplöst komplicerad balansgång mellan dem båda. Jag har egentligen alltid förbannat denna själviskhet hos mig själv, dvs. att utifrån min egen förståelse av mig själv aldrig ha kunnat omsätta detta i praktiken gentemot andra. Häri ligger således den dubbla livssmärtan, dvs. att förstå i djupet av sin själ, utan att kunna göra någonting hållbart åt det.

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080911-14

 

Vi behöver alla våra flyktturer bort ifrån den dagliga verkligheten och bort från inre fokus på problem och bekymmer. Jag har kopplat av som bäst från tid och rum när jag har sysslat med datorprogrammering. Men även det har jag på senare tid emellanåt tröttnat på, eller snarare ser det som att det tar upp alltför mycket tid till men för bl.a. bokskrivandet. Jag vill få min bok avslutad innan jag dör och kan inte längre ta för givet att den tiden kan skjutas framför mig hur länge som helst. Levnadstiden är utmätt för oss alla, nedlagd i våra gendepåer sedan kollisionen mellan kvinnans ägg och mannens spermie. Det befruktade ägget innehåller all oåterkallelig livsinformation. Vi kan sedan endast sköta den egna rabatten (och ge fan i andras) så väl som möjligt för att alla växter inte ska vissna ned och dö i förtid p.g.a. kvävande ogräs och ev. tillika snubbla på det och råka ut för en livsavkortande olycka.

 

Studiet av det kinesiska språket ramlade så småningom åter ned på oprioriterad plats. Men det dagliga livet och samtal med min nuvarande hemstumpa Yan införlivar och återupplivar det bristande ordförrådet, som ju egentligen är det enda som fattas att bli tillräckligt stort och ihågkommet för att föra över mig till de flytandetalandes skara.

 

SARS härjade i Kina, men jag var personligen inte speciellt oroad för att den skulle drabba mig. Man kan dock aldrig säja aldrig, ty det vore ju förmätet gentemot naturens ibland outgrundliga vägar att korsa ens egna futtiga små myrstigar. Rosemary, liksom kinesen i gemen, var däremot orolig. Vår relation fortsatte att bygga sexuell spänning oss emellan, samtidigt som den intellektuella gemenskapen frodades. Jag spanade dock, som vanligt, vidare på varuhusen, när jag gick och handlade. Och det var alltid trevligt att se ”fiskarna simma omkring” och ibland få nära kontakt med metkroken, som var ständigt utslängd i de välkända fiskevattnen. Alla fiskar vi mer eller mindre, eftersom människans drömmar alltid söker napp. Om ex. verkligen Nicole Kidman såg till att hon hamnade i Tom Cruise ”guldfiskdamm” har jag inget bevis för, men det vore inte helt otroligt, då kvinnan söker det hon vill finna och låter sedan ”fiskaren” tro att det var hans förtjänst att det blev napp efter ett elegant spökast och inhåvad fångst.

 

Rundgången drömmar-verklighet har alltid fascinerat mig, eftersom jag alltid har haft drömmar och har strävat efter att få dem uppfyllda. En del har jag lyckats med, medan andra har fortsatt att undfly mig. Det senare kan ju också delvis vara en följd av efterhand framflyttade målgångar. Att medvetet kunna påverka mitt liv har alltid hägrat för mig, då det finns en del som jag skulle vilja vore annorlunda, men jag har ännu inte lyckats med att uppnå den avslappnade balans mellan tankar och känslor, som skulle kunna tillåta livsGuden att få verka med den arbetsro som den så väl behöver för att kunna verkställa sina instruktioner på bästa möjliga och effektivaste sätt. Nu får vi skilja på drömmar i betydelsen målsättningar och drömmar som vi har då vi sover. En del kallar de förra för dagdrömmar, trots att man nu kan sova också på dagen och därmed drömma som under nattsömnen. Men då man kan få en negativ association till benämningen dagdrömmar, vilket ju kan uppfattas som orealistiska drömmar, så är det kanske mer ändamålsenligt att kalla de för måldrömmar. Jag avser således ovan måldrömmar, och inte sömndrömmar.

 

Sömndrömmar är en kommunikation mellan det medvetna och det undermedvetna/omedvetna. Alla människor drömmer. En del minns sina drömmar, medan andra inte gör det. I mitt eget fall går det i perioder. De flesta av oss känner till Freud och Jung, när det gäller drömmar och dess betydelser. Montague Ullman, en välkänd psykiater och en av världens främsta drömforskare, är övertygad om att drömmarna har något betydelsefullt att säja oss. Han anser dock, att vi ännu inte har tillräcklig kunskap för att förstå drömmarnas betydelse, oaktat att det nu finns många som ger sig ut för att kunna tolka dem. Enligt Ullman kommer drömmarna från de känslor som uppstår vid problem som är viktiga för oss. Och känslor är för hjärnan lika verkliga, vare sig om problemen är verkliga eller inbillade. De talar till oss genom bilder utan att ljuga, men tolkningen av dem är oftast utom räckhåll p.g.a. otillräcklig kunskap.

 

Drömmar har alltid fascinerat människan i alla tider. Lång tid tillbaka såg man dem som budskap från gudarna för att varna, råda och uppmuntra. Man indelade dem i goda och onda drömmar, där de senare var demonernas verk. Med först Sigmund Freud och senare Carl Jung övergavs vidskepligheten som förklaringsgrund och man anlade ett vetenskapligt synsätt på drömmars uppkomst och dess betydelser.

 

Sigmund Freud (1856-1939) var en österrikisk läkare och som betraktas som psykoanalysens grundare. Han var den förste som vetenskapligt började ägna sig åt det undermedvetna och omedvetna och åt drömmar, som han såg som "kungsvägen” till det omedvetna.

 

Många skiljer inte på det undermedvetna och det omedvetna, utan ser det som samma sak, fast benämnt med två olika ord. Inte ens i ex. Norstedts Stora Engelska Ordbok skiljer man på det, utan intressant nog översätter engelskans ”subconscious” med “undermedveten, omedveten, halvt medveten, halvvaken”. Förvisso är inte Freuds definitioner av dessa termer helt klara och är delvis omtvistade, men jag har svårt för att se logiken i det rent språkmässigt, då det klart associerar till olika saker. Det undermedvetna säjer bokstavligen talat ingenting om det är medvetet eller inte medvetet, utan endast att det är under det medvetna. Det omedvetna skulle förvisso kunna vara undermedvetet, men det står för mig mer som motsats till det medvetna, dvs. en slags polarisering (antingen det ena eller det andra). Och för mig vore det konstigt, om det inte finns en rakt nedstigande graderingsskala, där gränsområdena är lite av gråzoner mellan de båda respektive indelningssektionerna och som går från fullt medvetande via vagt medvetande, dvs. både medvetande och undermedvetande, till helt icke-medvetande, dvs. både undermedvetande och omedvetande. Personligen föredrar jag således att hålla fast vid den indelning av sinnet eller intellektet som många med mig anser att Freud avsåg. Denna metaforiska sektionering av sinnet och för mig logiska indelning är således (1) medvetna, (2) undermedvetna och (3) omedvetna och som många psykiatriker och psykologer använder sig av idag. Det finns med andra ord sådant som vi kan tänka/känna (1) medvetet, (2) kan nå med medvetandet och som vi (3) inte medvetet kan nå, utan det sistnämnda förblir för det medvetna dolt i den omedvetna sfären . Däremot tror jag, att man mycket väl kan få ”vandringar” upp och ned mellan dessa sinsemellan gränser. Det är således åtminstone delvis inget status quo förhållande och kan förmodligen variera såväl på individuell basis som i tid för en och samma individ.

 

Att omväxlande använda termerna det undermedvetna och det omedvetna, eller att blanda ihop dem, som många gör, är inte i linje med Freuds definitioner. Först och främst betyder omedveten inte ”slagen medvetslös” (vore i så fall bättre att använda begreppet ”icke medvetande”) och inte heller ”bedövad”, som används i den medicinska terminologin. Ändå har dessa begrepp samband med Freuds begrepp för det omedvetna.

 

Med enkel terminologi är det undermedvetna den kollektiva information som av olika anledningar har blivit undertryckt, och som man inte med lätthet kan bringa till det medvetna sinnet. Det är i regel endast nåbart genom psykoanalys och kan därför driva och kontrollera medvetandet på osynliga eller dolda nivåer. Freuds ”det” och ”överjag” arbetar i det omedvetnas bakgrund och skapar sjukdomar, mentala problem, neuroser och en mängd andra problem.

 

I motsats till det för det medvetna bortom räckhåll liggande omedvetna, ligger det undermedvetna strax under det medvetna och kan nås, om man ger det tillräcklig uppmärksamhet och fokusering. Min personliga uppfattning är, att man kan gradera nåbarheten utifrån djupet det ligger på, såvida man nu inte vill definiera det undermedvetna som enbart det man vid uppmärksamhet kan nå. Men i så fall kan inte en sådan definition vara allmängiltig, utan är högst individuell utifrån individens förmåga att gräva fram det tillfälligt dolda.

 

En av skillnaderna mellan Freuds undermedvetna och omedvetna är att det omedvetna arbetar som en skyddande kraft på sinnet, oberoende om detta skydd är korrekt eller felaktigt väglett. LivsGudens instruktioner värderas således inte, utan utförs enbart exakt som instruerat. För att gräva så djupt i sinnet krävs betydelsefull terapi.

 

Carl Jung (1875 -1961), den schweiziske psykiatrikern och inflytelserike tänkaren och grundaren av analytisk psykologi, ansåg att det omedvetna sinnet var förvaringsutrymmet av alla icke integrerade aspekterna av personligheten, i likhet med skuggan och själen/anden. För att kunna bli en fullt integrerad individ, måste dessa bringas till medvetande och integreras med personligheten, så att de tjänar personen snarare än gäckar honom/henne. Under det undermedvetna, definierade Jung dessutom det kollektiva undermedvetna, en grupp med delade bilder och begrepp, som var närvarande i alla människor oberoende av kulturell bakgrund.

 

Det finns emellertid psykiatriker och psykologer som avfärdar det omedvetna som rappakalja, då man menar på att det inte går att verifiera det system som Freud beskrev och andra utvecklade. Ex. beteendepsykologer av den gamla skolan tenderade till att kritisera Freuds syn på sinnets ”nivåer”. De kognitiva beteendepsykologerna har omvänt försökt att döpa om begreppen av undertryckande i det undermedvetna. I stället för att prata om det omedvetna och det undermedvetna, hjälper beteendepsykologerna klienterna att nå sina system av kärnövertygelser och som verkligen driver personen. På ett sätt skiljer sig detta från Freuds ursprungliga begrepp, eftersom det betonar att fastän dessa kärnövertygelser må vara undertryckta, behöver det inte nödvändigtvis framkalla omedelbara förändringar genom att bringa dem till ljuset. Genom att identifiera dessa övertygelser börjar i stället en kognitiv process av förändring. Dessutom, dessa kärnövertygelser är inte bundna vid termer som “Oidipuskomplex” och ”Det”. Själv skulle jag sätta en peng på processidén, eftersom ingenting tycks ske i ett enda ögonblick, utan allting för mig verkar vara en långsamt verkande process och som kan avbrytas och skapa återgång, om den inte vidmakthålls och då kanske också till stor del genom ett aktivt medvetande. Det går med andra inte att agera passiv och bekväm åskådare, utan det vill till obekvämt aktivt deltagande på planen för att kunna åstadkomma några mål.

 

Freud gav år 1900 ut sin bok drömtydning, i vilken han redogör för sin syn på drömmar, och hur han arbetar med dem. Freuds huvudtes är att drömmar består av bortträngningar av sexuella önskningar från barndomen, då de ansågs som helt oacceptabla på den tiden. Eftersom den inre censuren, enligt Freud, hindrar oss från att fritt drömma sexuella drömmar, så ”förkläs” dessa så att de accepteras av medvetandet. Enligt Freud är drömmens syfte att hindra den drömmande från att vakna. För att bearbeta drömmarna använde sig Freud av något han kallade för fria associationer. Drömmaren ligger ned och associerar fritt till alla detaljer i drömmen, vilket möjliggör en tolkning i enlighet med de fasta symbolerna av sexuell karaktär. Ex. alla långa och spetsiga föremål, t.ex. knivar och torn, symboliserar det manliga könsorganet och alla ihåliga föremål såsom väskor, hål och grottor, symboliserar det kvinnliga. Personligen tror jag att Freud tillskrev sexualiteten alldeles för stor betydelse såsom drömsymbolstjänare. Men den hade säkert större betydelse i sig för över hundra år sedan, än den har i dagens betydligt frigjordare och mer sexbejakande värld.

 

Jung trodde att drömmarna var budskap från det undermedvetna, och att de mycket väl kunde pågå även då vi inte sov, dvs. dygnet runt. Men på dagen för vårt medvetande så mycket väsen, att vi inte märker det. Jung ansåg att drömmarna kommunicerade direkt och konkret och inte på ett vilseledande förtäckt sätt, som Freud hävdade. Han menade på att de hade en föregripande och framåtblickande funktion för att hjälpa drömmaren att forma framtiden. Då Jung bearbetade drömmarna förde han en dialog med patienten. Han använde sig av något han kallade för amplifikation (utvidgning, förstoring), vilket innebär att man försöker vidga och berika drömmen genom att finna likheter med de enskilda beståndsdelarna. Därmed blir drömmaren medveten om drömmens omedvetna bildvärld och dess betydelse.

 

För att förstå drömmandet måste man förstå sovandet, eftersom det är då man drömmer. Trots att det inte finns några fysiologiska bevis, så förmodar man att vi behöver sömnen för att kroppen ska kunna återhämta sig. Dock råder det inga tvivel om att vi behöver sova. Det har gjorts massor av försök med berövad sömn och som visar att i varje fall den psykiska förmågan påverkas i form av vissa beteendestörningar. Man tappar koncentrationsförmåga, tal kan bli osammanhängande, man blir lättirriterad, feltolkningar av synintryck ökar, etc. Vissa forskare tror att hjärnan ansamlar ämnen vid vaket tillstånd och som till sist framkallar sömn. Vilka dessa ämnen är, finns det dock ännu inga bevis för. Andra ser det som en anpassning till jordelivet. Att passa på att sova under nattens mörker har ju dels fördelen att man inte syns så lätt, och dels att man inte själv heller ser så bra. Det är således överlevnaden som styr det. Genom att viljemässigt koppla av fysiska rörelser och sinnesorgan, så fjärmar vi oss från yttervärlden och lämnar plats för sömnmekanismerna att ta över arenan. Man hindras därvid också från risken att utsätta både sig själv och andra för skada genom att hålla oss kvar på sovplatsen utan alltför våldsamma kroppsrörelser.

 

Sömnstudier visar att det finns fyra olika EEG-stadier (ElectroEncephaloGram). Genom elektroder fästa i ett rutmönster, som täcker skalpen, registrerar man hjärnbarkens elektriska aktiviteter och dess olika stadier. Stadium ”1” är lättaste sovstadiet och är ett slags mellanting mellan sömn och vakenhet. Det liknar därmed mest vakenhet. Stadium ”2” är det första riktiga sovstadiet och ”3” och ”4” är de djupaste sömnstadierna. Tidigare antog man att det var en gradvis sömnutveckling från stadium ”1” till ”4”, med reversibel gradvis återgång från ”4” till ”1”, med uppvaknande efter stadium ”1”. Men senare upptäckte man, att det under en normal sömnperiod på 7-8 timmar, fanns det fyra eller fem perioder med direkt övergång från de djupare sömnperioderna till stadium ”1”, dvs. man hoppade över ”2”. Den drömperioden inträffar efter ca 1,5 timme efter insomnandet och varar enbart några minuter, innan man åter faller ned i djupare sömn för att börja om drömcykeln. Man passerar stadium ”1” först snabbt, men sedan blir det allt efterhand allt längre perioder i detta stadium. Varje cykel varar i ungefär 90 minuter.

 

Genom att studera ögonrörelser under sömn upptäckte professor Nathaniel, en världsberömd sömnexpert, och en av hans studenter, Eugene Aserinsky, att det dels fanns långsamma, benämnda NREM (Non Rapid Eye Movements) och dels fanns snabba, ryckiga rörelser, dvs. REM. Då man vid försök väckte de sovande under REM-perioder visade det sig att hela 80 % kunde detaljerat redogöra för sina drömmar, medan det under NREM endast var 7 %. Detta var en högst signifikant skillnad, eftersom man tidigare inte visste när och hur länge en person drömde.

 

Det finns många definitioner av ordet dröm, men de tycks alla utlösas av en eller flera aktuella händelser, dock inte nödvändigtvis från dagen innan drömmen. En enkel definition är, att en dröm är en serie bildsekvenser, främst visuella, och normalt med en eller flera scener. Det är som en film med sig själv både som deltagare och åskådare. Även om händelserna är en sinnesvilla, dvs. inträffar inte i verkigheten, utan endast i sinnet, så upplever den drömmande det som verkligt. En annan definition är: ” varje beståndsdel i ett speciellt själsligt innehåll". En jämförelse mellan dessa två definitioner gav vid försök 7 % och 54 % i respektive fall av NREM-perioder, dvs. ju vidare definition, desto mer dröminnehåll, vilket ju är helt logikkonsekvent. I definitionsfallet "allt som passerar genom sinnet" vid uppvaknandet, fick man följaktligen hela 74 % dröminnehåll under NREM-perioder.

 

Vid analys av REM och NREM-drömmar, har man upptäckt att drömmarna under REM var mer känslobetonade och hade mer kroppslig aktivitet än under NREM. Och det är ju logiskt utifrån åtminstone ögonrörelseaktiviteten. De var tillika mer detaljerade, mer dramatiska och innehöll fler scener. De reflekterade också till mindre del nyligen inträffade händelser och var mer förvrängda än NREM. Detta har lett till bl.a. att kalla NREM-drömmarna för mer tankar än drömmar och REM-drömmarna för riktiga drömmar. REM-sömnen kallas även för paradoxal sömn, eller parasömn, eftersom hjärnaktivitet, adrenalinnivå, pulsnivå och syreförbrukning då mest liknar de tillstånd vi har i vaket tillstånd. Dock sänks, logiskt nog, eftersom vi är begränsade till sängutrymmet, muskelaktiviteten allmänt i hela kroppen, förutom i de ökade ögonrörelserna. Man har bevisat, att den minskade muskelaktiviteten beror på att kroppen producerar inhibitorer, som hämmar och förhindrar kemiska reaktioner och därmed förhindrar de fysiska rörelsemönster som drömmarna representerar. Detta skulle kunna förklara, att vi delvis blir rörelseförlamade i drömmarna. För mig är det i så fall en förnuftig överlevnadsstrategi, eftersom man ju vid fritt utlopp skulle kunna skada både sig själv och personer som finns i ens närhet. Och man kan ju inte heller precis ex. springa i sin säng. Men en något minskad inhibitionsreaktion kan kanske förklara bl.a. sömngångaraktiviteter, där man är uppe och går i sömnen. Tur är kanske också, att man ex. förhindras att skrika som drömmen påkallar och kan kanske därför t.o.m. vakna upp ur sin dröm, eftersom skrikbehovet inte helt kan stoppas av lämpliga inhibitorer.

 

Drömmar kan klassificeras i olika kategorier, såsom (1) Lucida-drömmar eller Klar-drömmar, (2) Återkommande drömmar och (3) Sann-drömmar. (1) Lucida-drömmar är drömmar, där man i drömmen är medveten om att man drömmer. (2) Återkommande drömmar handlar om återkommande problem i drömmarens liv och som ännu inte har funnit någon lösning. (2) Sann-drömmar innebär att man drömmer något som senare händer i verkligheten, en tillfällighet eller välgrundad föraning, dvs. drömmen har under- eller omedvetandet förespeglat det som inte medvetandet har förmått se eller förstå. Man får således i det senare fallet snarare spekulera i en slags förprogrammering av sinnet än i något som är förutbestämt av ödet.

 

Det inträffar mer ofta än sällan, att mina medvetna tankar föregår senare händelser avseende de filmer jag ser. Jag funderar således på något och så råkar jag strax därefter antingen se en film via mina DVD eller via TV. Men kanske en enkel förklaring är att jag under- eller omedvetet söker mig till de filmer som speglar mina föregående tankar, som ju blir till ett nytt slags förprogrammering av sinnet och som därmed får behov av verkställande på ett eller annat sätt. Dock skulle man kunna undra över om endast en filmtitel, skådespelartyper och bild på filmfodralet undermedvetet skulle kunna ge fullständig insiktsinformation. Mina medvetna tankar lägger sig således i det undermedvetna, redo att meddela livsGuden, som sedan försöker dirigera den låt som är den aktuella temamelodin. Tanketrådarna finner således ofta sina vägar för att påverka livsGuden att tillsammans med känslotrådarna väva den matta som den finner bäst för tillfället.

 

Det påstås att den vänstra tankehjärnhalvan tar emot ca 7 000 intryck/sek (ljud, ljus, doft, etc.) och den högra känslohjärnhalvan ca 10 000, med lagring till största delen i det undermedvetna. Man kan konstatera att mängden intryck är betydligt större på högra sidan, men som dels kan förklaras med dess betydelse för överlevnaden, och dels att den har fler sinnen att plocka information från. Tag som exempel en lukt, som har fler nyanser i högerhalvan än tankar kan beskriva i vänstersidan. Det finns under alla omständigheter mycket att gå vilse i för livsGuden, men det inte minst stegrar min stora respekt för den och dess arbetsförmåga. F.ö., med tanke på känsloövertaget, så undrar jag, om inte livsGuden trots allt är en kvinna, eftersom den så tålmodigt accepterar att båda sidor får sin talan, trots känslosidans övertag, så länge som inte känslor överrider tankar. Den vet i varje fall vad som stör och berör oss och försöker efter bästa förmåga och givna eller tillåtna förutsättningar att längs olika vägar lösa och förlösa, för att uppnå det tillstånd som den trivs och fungerar bäst i, nämligen det harmoniska och balanserade demokratiska, öppna tillståndet mellan tankar och känslor, men där tyvärr eller inte känslorna har det klara övertaget, sanktionerat av det överridande överlevnadsbehovet, som ju är en förutsättning i sin tur för rättfärdigandet av och meningsfullheten i vår existens överhuvudtaget.

 

Redan i livmodern mottar och registrerar vi alla sinnesintryck i vår närhet, dvs. vårt liv börjar redan innan vi är födda. Och det vore då konstigt och ologiskt, om inte också det undermedvetna, som jag förutsätter finns då, redan har samlat på sig och sorterat alla intryck som han/hon sedan fortlöpande fortsätter med, väl ute ur livmoderns skyddande himmelshägn. Känslorna dominerar hos barnet, innan det har lärt sig att tala och uttrycka sig med ord. Men icke desto mindre formas och sorteras symbolerna i sinnet och bildar massor av drömmoln, innan de kan få fastare uttrycksformer. För mig börjar således ”dagdrömmandet” långt innan det kan förverkligas.

 

Jag var vid tiden för det aktuella veckobrevsskrivandet mer pessimistisk över möjligheterna att verkligen kunna förändra eller fylla det tomrum som aldrig fylldes vid bindningstillfället mellan barnet och modern. Acceptansen var dock den planka som skulle rädda situationen. Jag tror fortfarande inte att man helt och hållet kan ändra på allt det som gick fel en gång i tiden, men däremot tror jag nu i slutredigerande stund (mitten av mars 2009) att man genom att odla positiva tanke- och känslotrådar kan väva nya mattor och ersätta gamla i tillräcklig omfattning för att ens liv ska bli betydligt bättre och lyckligare, eller i varje fall mindre miserabelt, eftersom ju allting är relativt. Jag tror därmed också att acceptansen blir fullständigare och helare, vilket ytterligare förbättrar totalekvationen. Och ju äldre man blir, desto viktigare brukar ens hälsotillstånd bli för ens vällevnadskänslor. Och att genom livsGudens instruktioner kunna få bättre styrning och kontroll av kroppens kemifabriker, och då bl.a. dess produktion av mediciner innebär därför en mäktig faktor i sig. Kan man sedan också lösa upp alla energiblockeringar i kroppen genom ex. djupandningsövningar och allmän meditation, har man förbättrat sina lycko-odds ytterligare.

 

Visst är ens dagdrömmar avgörande för vad man kan uppnå i verkligheten, men att ha orealistiska sådana kan faktiskt öka avståndet till förverkligande. Ex. kärlek i en parrelation är inte ett utdrag av filmvärldens polerade och glättade orealistiska lyxvarianter. En parrelation kan inte fungera fullödigt på sikt, om inte bådas kärleks- och bekräftelsebehov uppfylls i tillräcklig grad och omfattning. Att vara två om utrymmet, både rumsligt och hjärtligt, samt även hjärnligt, innebär obönhörligen kompromisser och givanden och taganden för att bilda en hållbar gemensam historia. Det är således en fråga om tolerans, acceptans och förlåtande. En kärlek kan inte vara ett villkorslöst accepterande, utan måste vara ett disciplinerat kompromissat villkorande, dvs. en slags vinn-vinn situation. Båda måste känna sig tillräckligt nöjda över att inte vara missnöjda. Sedan kan vi alla njuta av att se en film som speglar idealtillstånd, ty det är trots allt de målbilder som vi många gånger måste sikta mot, men utan att gå under om vi inte når ända fram. Och framförallt ska vi inte gå omkring och jämföra oss med alla inbillade idealtillstånd, varken på film eller på gatan, ty dels ser vi inte verkligheten bakom ridåerna, eftersom folk för det mesta enbart skyltar med grannlåt och bästa kläderna på, och dels är vår egen historia och våra egna förutsättningar det allra viktigaste och avgörande för vår egen lycka. Andras lycka kan vara vacker att begråta, men utan en egen, man enbart sin olycka kan förlåta.

 

Att förgylla dåtid och framtid, är betydligt lättare och enklare än att göra det med nutid. Dåtiden tappar lätt bort sina tråkiga och gråtrista delar, medan minnet gärna bevarar de lyckliga stunderna blott. Framtid kan vi ju måla i de färger vi vill, ty de kräver ingen verifiering förrän framtiden anländer. Alltså kan man bortse från verkligt facit fram till dess. Nutiden är betydligt svårare att måla, ty den får omedelbar verifiering och jämförelse med verklighetens grå färgskala. Uttråkighet och negativa saker får oss lätt ned på trötta knän, när vi kryper omkring i dagsfärsk köttfärs eller kör ansiktet i dagskörd slarvsylta. Vi målar med andra ord med olika färgpaletter och olika penslar beroende på tidstempus. Det gör att vi alltför lätt längtar oss bort från nutiden och till både dåtid och framtid i stället för att försöka omfamna och förvalta nutiden, så att både den dåtida framtiden och den framtida dåtiden får bättre överensstämmelse med nutiden. Och det gör vi bäst genom att stå med båda benen i nutiden och inte med ett i vardera då- och framtid, eller med båda i endera av dem.

 

Mitt klara medvetande om mina fel och brister, däribland främst min själviskhet, kopplad till bekräftelsebehovet, och att inte kunna göra någonting åt det, trots mina eminenta teoretiska insikter, har alltid stört mig. Lika besviken och irriterad som jag kan bli på mina medmänniskor p.g.a. förställdheter och illa dolda själviskheter, lika besviken och irriterad kan jag emellanåt bli på mig själv. Jag har med andra ord ännu inte lyckats med att acceptera mig själv fullt ut, hur mycket jag än har försökt emellanåt och har velat tro att det skulle/ska gå. Nu, drygt fem år senare, var jag i färd med att försöka ännu en gång. Skillnaden mot tidigare var att jag hade samlat på mig mer rationella skäl till att det skulle vara möjligt, men fortfarande var det framförallt delvis en fråga om tro, eftersom jag inte helt kunde lita på andra människors försäkran att det var möjligt och bevisat av dem själva. Eja vore jag där! Men hittills ser jag fortfarande hoppets ljus via min dagliga repeterade livspositiva mantran. Dels har jag tagit mina meditationspauser med sängläge och delvis djupandning, och dels har jag passat på när jag har varit ute och sprungit (fem dagar i veckan) och då hela tiden har rabblat mina positiva mantran. Det senare tar faktiskt också bort tankar på det ibland tråkiga med att springa, dvs. hjärnan är upptagen med rabblande av ord och ger därmed inget utrymme att tänka på något annat än just det. Man tankehalkar förvisso emellanåt lite, men för att genast återföra sig på rätt spår igen. Jag har också utvecklat en slags omväxling genom att rabbla två olika mantraserier. Jag springer en sträcka som fram och tillbaka, som totalt tar ca en halvtimme. På denna vägsträcka finns det med visa mellanrum väggupp (för att sakta ned hastigheten) och stålportaler tvärs över väggen för att lastbilar inte ska kunna använda sig av vägen. Det finns fem sådan och som således delar in sträckan i sex partier (olika långa). Jag rabblar de två serierna om vartannat, vilket genom det jämna antalet innebär att vartdera partiet får samma serie rabblad en gång, dvs. olika vid dit- och tillbakasträckan. Dessa serier återkommer jag till längre fram, eftersom redigerandet börjar komma ifatt verkligheten och avslutandet av boken. Dock vill jag redan nu nämna, att man hela tiden med en slags inbyggd automatik hela tiden utvecklar sina iscensatta livsprocesser. Det är därför det är så oändligt viktigt att ta sina ingångsinitiativ och börja på någonting överhuvudtaget och inte tro eller förvänta sig att man först ska ha hela det teoretiska mönsterpaketet klappat och klart, innan man påbörjar praktikens utskick, ty då kan man hålla på i det oändliga och inte riktigt veta när man är klar, eftersom man egentligen aldrig blir helt klar, eftersom hela livet är en löpande kontinuerlig utvecklingsprocess och inte en massa konkreta pärlor, som inte kan träs på ett halsband förrän man har dem alla i sin hand.

 

Att tillönska sig något negativt, som nämnt ovan i veckobrevet, för att tro sig kunna uppnå något positivt kan ibland tyckas lockande nog i sig, men då man gör det, så köpslår man med orealistiska insatser eller sådana man inte ser konsekvenserna av fullt ut, förrän man väl är där. Det är egentligen en meningslös spekulation, ty för det första skulle den aldrig kunna omsättas i praktiken, såvida man inte vore så morbid att man såg till att skapa en sådan situation, och för det andra vore det ingen lösning på ens bakomliggande problem. Det mest avgörande steget mot harmoni och livsvällevnad är full acceptans av sig själv varpå sedan följer acceptans av andra. Och först då kan man maximalt inrikta sig på färden framåt. I annat fall sysslar man mest med att lägga energi och tid på allt det som inte kan göras ogjort och/eller sådant som man inte förmår att förändra p.g.a. sitt tunga livsbagage. Sinnet och själen måste ha ett lätt steg för att kroppen ska kunna glida fram på ett maximalt sätt. Dock går det inte att komma ifrån, att det ibland kan kännas enklare att leva när man måste koncentrera sig på de basiska överlevnadsbehoven, i stället för att lyxlira med behoven ovanför. Men samtidigt får man inte förvilla det korta seendet med det långsiktiga. Sitt liv kan man inte värdera utifrån enstaka isolerade situationer eller begränsade perioder, utan den fulla rättvisan återspeglas inte förrän man har hela historian i backspegeln. Och ibland kan det i stunden till synes negativa ses som nödvändigt för det långsiktigt positiva. Det ska inte tas som en paradox, utan ska ses som motsatsparets gemensamma strävan mot samma livsmål, dvs. att genom motsatsvals finna livsbalans.

 

Hur relativt det här med uppskattning är, kan jag tydligt se när jag tänker på hur jag upplevde det, när jag i mitt första utlandsjobb, år 1978, flög till Algeriet på företagets bekostnad. För mig och min dåvarande begreppsvärld var det en fantastisk känsla att sitta uppe i luften och tänka på att det var företaget som betalade för mina tillfredsställande känslor. Det var faktiskt f.ö. endast andra gången i hela mitt liv, som jag flög. Första gången var i början av min studietid i Lund, när jag åkte till Mallorca på semester tillsammans med min kompis Anders Sonesson. Jag var således då över tjugo år. I dag tar i varje fall de flesta i Sverige för givet att man kan flyga till främmande land. Och jag vande mig naturligtvis och tog det också för givet så småningom. Det gäller med andra ord att njuta mens tid är och inte vänta på att tillvänjningsdemonen har dränkt en i den ständigt flödande uppskattningskällan.

 

Det stod definitivt inte klart för mig när jag ”endast” var 35 år, dvs. för 30 år sedan, att mitt liv skulle bli så krokigt som det sedan blev. Men egentligen hade det aldrig varit raka gatan för mig. Så på så sätt var det inte så konstigt att det tog den utveckling som det gjorde. Man undrar alltid hur mycket som är styrt, dvs. verkligen styrt av fullt medvetna tankar och lagom inblandning av känslor, och/eller hur mycket som är ostyrt styrt, dvs. inte har gett livsGuden några andra val än att följa inprogrammerade hjärnspår. Det finns naturligtvis inte något absolut svar, utan det blir mest en overifierad spekulation. Den behöver förvisso inte vara helt fel i sig, men den lär knappast heller frottera sig med hela sanningen och endast sanningen.

 

Jag har hela livet genom brottats med problemet att kunna låta den exekutiva makten i frontalloberna, dvs. vad jag numera kallar för livsGuden, få tillräckligt med sinnesro för att rätt kunna instruera de bägge hjärnhalvorna till samordnad samlevnadsexistens, i stället för att jämnt slås ned i kängorna av de överridande känslorna med sina rent fysiologiska kommunikationsbärande övertag p.g.a. människans primitiva överlevnadsbehov, dvs. att reagera inför fara för livet, och när det inte finns tid för tankarna att blanda sig i resonemanget.

 

Min kärlek till min ex-hustru var tyvärr självisk, dvs. det var mina egna behov och villkor som mestadels styrde mitt tänkande och beteende. Dit jag ställde kosan p.g.a. jobben, följde hon glatt och optimistiskt med av kärlek, både i Sverige och utomlands fram tills jag jobbade i Saudi Arabien, 1994-1997, då jag under tre års tid levde det ensamvargsliv som sedan skulle bli min fortsatta livsväg, med undantag för sambolivet med kinesiskan Tao under ett års tid. Jag var och är dock glad för att jag kunde hjälpa Gunilla till först gymnasiestudier och sedan till sjuksköterskeexamen. Dels var det en fundamental rättvisefråga, och dels insåg jag ju hennes beroende av mig och min inkomst. Därmed inte sagt att hon inte hade den egna viljan och drivkraften, och som väl förr eller senare i alla fall skulle ha hittat sina egna fåror. Jag förmodar emellertid, att jag drev eller åtminstone påskyndade henne på allehanda sätt till en självständighet som väl så småningom delvis slog tillbaka mot mig själv. Men å andra sidan sett, så hade kanske vårt äktenskap tagit slut tidigare, om hon inte hade fått ha sina frihetsgrader. Min själviskhet var således aldrig elak, mer än möjligtvis indirekt, eller uträknande, ty det skulle ha stridit mot mina rättvisekänslor och ideal över alla människors lika värde. Jag hade ingenting mot motstånd, kamp och problem, men det skulle alltid ske med ”blanka vapen” och aldrig i lönndom eller med svekfull feghet. Den stolthet jag många gånger kunde känna över mig själv för att kunna stå upp med rak rygg, även då det stormade runtomkring mig, ville jag också att alla andra skulle ha en chans att känna över sig själva för vilka personliga orsaker de än månde vara.

 

Gunillas missfall var naturligtvis en sorgesam upplevelse, men livet går alltid vidare och nya händelser bäddar in och lindrar förr eller senare smärtan av det förgångna, vilket man också kan se som ett förnuftigt överlevnadsbeteende. Ansvaret över sig själv och andra finns ju fortfarande kvar, hur mycket sorg som än drabbar en i livet. Att jag lämnade Gunilla ensam hemma med graviditetsproblem i en trång, tråkig lägenhet är ju naturligtvis lätt och naturligt att få samvetskval för i efterhand, men samtidigt kan man inte heller glömma bort all aktuell verklighet och det ansvar jag hade för mitt jobb. Dock är jag glad att jag vände tillbaka på vägen ned en bit in i Tyskland, ty annars hade det kunnat ha orsakat mycket mer själslig skada på båda hållen. Att Gunilla sedan följde med ned tillbaka igen till Algeriet och det isolerade livet i den lilla gruvbyn Boukhadra, trots hennes tidigare hälsoproblem där, var något jag emellertid inte förstod till fullo att uppskatta just då. Men när jag tänker på det i efterhand, så var det en bekräftande kärleksbetygelse av stora mått och som kan vibrera i mig än idag vid återupplivade medvetna tankar på det. Jag har gjort en del misstag i mitt liv, men det kanske största och viktigaste var att aldrig uppskatta den kärlek som min ex-hustru hade för mig en gång i tiden, och som jag inte har förstått vidden av förrän på senare tid, eller ens förstått att kärlek är det viktigaste i livet för människans vällevnad. Och den allra största kärleken, som följer med en hela livet ut, är kärleken till sina barn. Jag är med andra ord enormt tacksam för att Gunillas kärleksförmåga så innerligt starkt omsluter dem båda, då jag alltid har brustit och fortsätter att brista i det som borde vara varje människas största ansvar, nämligen att till fullo omfamna och acceptera sina barn som de är och ge dem den största gåvan på jorden, nämligen förmågan till empati och villkorslös, disciplinerad kärlek till både sig själv och andra.

 

Jag skickade Gunilla ovanstående, då jag ville att hon skulle veta och förstå. Samtidigt undrade jag hur det hade gått med hennes nyliga hjärtbesvär. Jag fick ett positivt svar samma dag. Hon tyckte att det jag skrev var vackert, men hennes sanning avseende hennes sjuksköterskestudier, tyckte hon inte stämde överens med min. Hon trodde att jag på den tiden insåg, att hon skulle åka hem till Sverige och läsa, oberoende om jag följde med eller inte. Jag tror dock att man alltför lätt missförstår varandra. Som hon skrev, så har hennes intuition och egen vilja alltid varit stark. Och visst är det så, att om den egna motivationen finns, så spelar andras åsikter och vilja ingen roll. Jag menade emellertid endast att jag hjälpte henne både rent ekonomiskt (som min äktenskapliga skyldighet förvisso), och att jag mycket väl förstod hennes målsättningar och motivationer och ställde mig därmed aldrig i vägen för dessa, ty jag visste vilken kraft det egna inneboende jaget har när det plöjer fram i sin egen livsfåra. Hennes livsGud hade alltid varit stark, så den visste säkert var och hur den plöjde, sådde och skördade. Ytterst menade jag väl endast att jag var glad att hon följde sin livsGud, och att jag inte stod i vägen för henne, på varken det ena eller det andra sättet.

 

Efterkommentarer 090304

 

Med tanke på att Nicole Kidman en gång hade bestämt sig för att gifta sig med Tom Cruise, så måste det vara många flickor i unga år som har tänkt eller sagt samma sak. Jag smålog således, då jag i dagens Aftonblad läste om att hans nuvarande hustru Katie Holmes tydligen hade samma tanke enligt följande uttalande: När Top Gun kom, sade mina systrar "Åh, herregud, Top Gun! Tom Cruise!" Och jag sade väldigt självsäkert att "jag ska gifta mig med honom en dag”. Av alla dessa självsierskor, måste det naturligtvis vara någon som får rätt till slut.

 

VECKOBREV 317 ~ 030427

 

Marcel/Patric!

 

Både igår och idag söndag har det varit sommarvarmt med temperaturer upp mot 28 grader. Det har med andra ord varit ljuvligt. Men snart nog blir det alldeles för varmt. Det kan ju vara upp mot 40 grader, då det är som varmast.

 

I fredags satt jag bl.a. och snurrade lite i mina tankegångar kring känslor versus det rationella tänkandet. Jag måste nog hitta rim och reson i allting. För mig måste det rationella och logiska hela tiden vara med känslorna på deras otaliga irrfärder i tankerymden. Det gäller ju dock inte alltid när man har druckit sprit, ty då släpper logikhaken och känslorna tar lätt överhand i hjärnlabyrinterna.

 

Känslor kan uppenbara det ljuvaste i ens hjärta, men de kan också leda till den djupaste smärta. Känslor slår lika obarmhärtigt hårt på båda hållen. Man kan inte uppleva det ena utan att ta det andra. Priset att betala finns där hela tiden med sin tvärsäkra, otåliga handflata. Take it or leave it!

 

Man kan således undra ibland om de få stunderna av lycka och ljuva känslor är värda priset av all den smärta som finns däremellan. Lycka är små korta ögonklick i livet och ibland endast under några mikrosekunder. Resten är transportsträckor med åtskilliga ok i på axlarna.

 

Mitt liv tycks hela tiden ha gått ut på att försöka komma underfund med mig själv och min plats i det större sammanhanget. Jag kan så otroligt lätt se alla vinklingar av livet, från de djupaste djupa till de ytligaste ytliga. Det kan inte bli mer komplicerat än så här i livet. Om det sedan är själviskt självsökt eller det är meningsfullt hemsökt, det vet jag tyvärr inte. Jag vet ännu inte efter snart sextio års funderande vad livet egentligen går ut på. Jag vet inte hur det slutar en dag. Det enda jag vet är att jag strävar hela tiden, men dock inte alltid vart. Jag strävar emot att bara stå och se på, trots att det egentligen oftast är vad jag gör på mitt sätt. Dock vore det helt meningslöst för mig att vara enbart åskådare utan tankeinnehåll.

 

Jag är faktiskt rätt stolt över min tankeförmåga, trots att den samtidigt orsakar mig så oerhört mycket smärta. Jag är lika väl medveten om mina starka sidor som mina svaga. Jag har enbart enormt svårt för att sluta varaktig fred med de sistnämnda p.g.a. mina egendomligt detaljstarka krav på olika saker och ting, även om det finns vissa små undantag. Låt oss ta det enkla exemplet med kvinnor. Jag ser dock med all tydlighet hur jag successivt har minskat på mina krav avseende utseende. Den otroliga kräsenhet, som jag hade tidigare, finns det inte så värst mycket kvar av idag. Ju äldre jag har blivit, desto mer har jag tvingats till att inse mina egna begränsningar och egentligen oberättigade kravnivå. Jag har således tvingats av tidens tand till att ge avkall på de yttre förutsättningarna, till förmån för de inre kvaliteterna. Dock finns det väl alltid en viss koppling mellan utseende och intelligens, dvs. det ena kompenserar till viss grad det andra. Vidare kommer naturligtvis bekräftelsebiten in i det hela, dvs. ju mer bekräftad man känner sig, desto mindre dimension får utseendebiten.

 

Rosemary var här igår kväll. Det blev ganska så sent. Tiden bara rinner iväg då vi pratar (mest jag förstås) och det blir lite whisky mellan raderna. Hon har svårt med att dricka vin eller sprit och får tydligen ganska så omgående huvudvärk. Men hon är nyfiken på vad det innebär och kämpar tappert med att försöka lära sig att dricka. Det verkade igår som hon gillade whisky, med sprite i, bättre än vin.

 

Hennes besök börjar bli en stadig vana numera. Hon var egentligen alltför trött igår för att vilja komma, men då hon bryr sig en del på det här med SARS, så ville hon ge mig C och E-vitaminer, som man tydligen tar i förebyggande syfte. Hon gav mig också en ansiktsmask, som ju många numera bär på allmänna platser. Jag tar dock än så länge inte så allvarligt på det hela. Däremot tycks kineser i allmänhet göra det. Det var igår påtagligt litet folk ute och rörde på sig. Dödligheten är endast 5 %, vilket t.o.m. är mindre än för andra typer av kända influensa.

 

Hon är under alla omständigheter väldigt omtänksam. Hon är en seriös och plikttrogen människa. Jag trivs väldigt bra i hennes sällskap. Hon är en intelligent och känslig kvinna. Det mentala hos henne känns viktigare än hennes utseende. Vi har många likheter, så jag förstår henne oerhört väl. Igår grät hon en hel del utan att veta riktigt varför. Förmodligen triggar jag en del barndomsbördor hos henne. Den sexuella spänningen mellan oss finns också hela tiden med i bilden. Hon tyngs emellertid av den väl inpräntade bilden av att enbart ha sex med den hon är gift med. Och att ha sex igen tarvar en ny kärlek. Hon har emellertid högst mixade känslor gentemot mig och är väl medveten om att vår relation egentligen går utöver en normal vänskapsrelation. Det är i och för sig en spännande situation, som väl ingen av oss vet idag hur den kommer att utvecklas framöver.

 

Denna klassiska kvinnosvåråtkomlighet är naturligtvis intressant på sitt sätt. Om man får kämpa lite för att få som man vill, så uppskattar man i regel det mer. Ingenting här i livet bör således vara alltför enkelt. Men det har förstås en begränsad varaktighet, då man ganska snabbt vänjer sig vid varandra och börjar ta saker och ting för givet på ömse håll. Spänningsmomentet klingar således av med exponentiell kraft i takt med att de absurda vardagstrivialiteterna gör sitt intåg och på något orättfärdigt sätt tar över kommandot över det som aldrig var ämnat att bli slentrian, nämligen det supervibrerande samspelet mellan man och kvinna, och vars överlevnad hela livet baserar sig på.

 

Jag är lite trött idag efter de sena timmarna igår och efter att ha suttit nästan hela dagen framför datorn och dribblat med lite makrofunktioner. Klockan är strax åtta på kvällen, och det är dags för lite matlagning.

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080914

 

Att hantera sina känslor på rätt sätt, vilket i regel innebär på ett balanserat sätt, är ett mänskligt fantomproblem. De är ibland vålnader svåra att veta om de ska slås eller tigas ihjäl. Men känslor kan också vara något som man inte kan eller vill vara förutan i dess mest positiva betydelser. Det är, som vanligt, en bedömningsfråga utifrån sina speciella fall eller situationer. Och då man bedömer träder förnuftet in på arenan och dömer i matchen mellan tankar och känslor. Det finns inga enhetliga regler mer än att extrempunkter förmodligen oftare är av negativt slag än tvärtom. Jag har frågat mig många gånger, om prisen man kan få betala är värda de positiva känslor man kan få uppleva. Det finns emellertid inga entydiga svar, utan det är snarare ett problem om att acceptera, eftersom de, liksom tankarna, är en oundgänglig del av livsGudens båda huvudredskap för att övergripande och samordnat kunna dirigera alla sinnena, som annars skulle vara som vilsna får i en hjord utan herde.

 

Jag har väl aldrig varit stolt över mina känslor, i varje fall inte odelat, men däremot har jag många gånger varit stolt över min tankeförmåga och dess relativt ocensurerade associationsförmåga. Problemet är bara att jag vill få allting rationellt och logiskt bekräftat, innan jag vågar släppa in känslorna på spelplanen, eftersom jag inte litar på dem fullt ut. De är ibland som små trilskande och rebelliska barn, som måste hanteras med varsam empatisk och kärleksfull hand för att valla in dem bland de mera strikta förnuftsvarelserna. Men då man får dem att leka ihop, kan man få underbara resultat, eftersom de först tillsammans kan täcka alla livets nyanserade, rika aspekter. Jag har väl inte blivit så värst mycket klokare nu fem år senare, men genom nybekantskapen med livsGuden, hyser jag åter hopp om ljuset i slutet av tunneln. Ljuset finns ju alltid, men det är bara det, att det inte alltid syns då tunneln är krokig.

 

Den otroliga kräsenhet, berättigad eller inte, som jag hade som ung och vars tyngd jag har förstått att också Marcel känner av, lär nog aldrig försvinna helt och hållet. Jag har emellertid med ålderns påtvingade (o)rätt ”tvingats” till att inse devalveringen av mina yttre tillgångar. För en period uppskattade jag i varje fall Rosemarys mentala tillgångar mer än de yttre, fastän hon nu har ett utseende över genomsnittet. Hon har faktiskt en mycket vacker ansiktsprofil. Men det, liksom så mycket annat i livet, varierade med mina känslor och tankar för stunden. Den ömsesidigt kompenserande kopplingen mellan intelligens och utseende kan spela en lite spratt emellanåt, då den paradoxalt nog biter tillbaka så fort som bekräftelsebehovet är mättat i tillräckligt stor grad.

 

För övrigt är det min 65:e födelsedag idag, vilket är lika ofattbart som då jag för fem år sedan passerade in i den tredje åldersperioden. Det enda man kan göra är att fira sin mentala och fysiska hälsa, men absolut inte kalenderåldern som sådan, såvida den inte leder till ökad och etablerad livsharmoni. Det var emellertid ännu inte fallet, eftersom jag lika litet idag, som någonsin tidigare i mitt liv, vet vad allting går ut på mer än att försöka göra det bästa av det arv man har förlänats med, trots att man aldrig bad om det, utan man endast blev ett helt och hållet förälderbetingat faktum, med deras liv och individuella historier som insatser.

 

Mina söner glömde det här året att gratulera mig på min födelsedag (endast min ex-hustru kom ihåg; i sitt e-mailsvar till mig), men jag accepterade det utan några funderingar. Det var tydligen så som de och kanske de flesta ungdomar var, och det hade ingenting att göra med deras kärlek för mig, som jag visste fanns, och som jag var tacksam för, oberoende av om de gratulerade mig eller inte. Jag såg det som en framgång för min egen utveckling att jag inte i onödan lade ned någon tankeenergi på det hela.

 

På kvällen såg jag en film om terroristattacken på USA med de fyra kapade flygplanen den 11 september, 2001, dvs. för 7 år sedan. Stackars alla dessa oskyldigt drabbade människor och alla drabbade familjer och anhöriga, som inte fick fortsätta att väva färdigt sina livsmattor som tänkt och planerat. En del efterlevande har dock säkert gått stärkta ur det, medan andra i mer eller mindre vilsen omfattning har gått in i och förlorat sig själva och sina resterande liv, dvs. hamnat i ett svart hål som de tyvärr kanske aldrig kommer att kunna ta sig ur, hur mycket man än ber för dem och hoppas att det ska finnas någon form av slutlig rättvisa i livet, men som vi alla vet inte finns. Jag tror inte på stora allommäktiga gudsplaner och en högre mening med allting som händer, utan man kan endast antingen gå under eller växa utifrån den livssituation som man av olika okontrollerbara omständigheter råkar hamnar i. Någon mening, och framförallt inte en god Guds mening, har jag aldrig kunnat se i folks lidanden och förtida död i ex. en sådan omskakande händelse som denna, utan det är helt utan egen förskyllan och rent slumphändelseutfall. Man råkar helt enkelt tyvärr befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Det finns ingen upphöjd vishet i detta, utan det är endast livets nakna villkor för alla och envar, liksom livet är för alla djur som obarmhärtigt och skoningslöst dödar och äter upp varandra för att överleva, dvs. avseende livets kringomständigheter som sådana utanför egen kontroll och som man råkar befinna sig i. Detta har inte heller något att göra med om man är djurvän eller inte, men jag finner det ändå intressant att dra en parallell avseende livets råa, nakna villkor, gällande för både djur och människor, och som man råkar bli utsatt för utan att behöva hänföra det till någon Guds högre mening, för att på så sätt försöka lindra sin personliga, tragiska smärta. Många djurvänner vill ju gärna projicera mänskliga känslor hos djur och (be)dömer, i konsekvens med det, deras lidande i olika sammanhang, ungefär så som en människa skulle lida i samma situation. Låt dessa människor få behålla den villfarelsen, men låt oss i stället utnyttja den och logikvända på resonemanget och konsekvenserna och se på allt det som sker i den ack så oändligt grymma djurvärlden (sett utifrån mänskliga känslor). Om man kan vända på det ena, så kan man väl vända på det andra, och därmed undra varför människan skulle vara ett undantag från alla de naturlagar som råder i djurvärlden, trots vår förmåga till medvetet resonerande och slutsatsdragande och att kunna tänka oss in i framtiden och planera och handla därefter? Om man accepterar och ser människan som en evolutionsdel i naturen och inte som undantag från den, så är det inte heller svårt att se att allting som händer oss inte har med någon Gud där ovan att göra, ty om det vore så, så skulle jag inte köpa det ihåliga resonemanget om att vi har fått en fri vilja i utbyte mot att vi får ta smällarna på egen risk för att Gud inte ska lägga sig i våra dagliga göranden och låtanden. Det är inte så en älskande fader behandlar sina barn, som ju är ett annat populärt uttryck för att relatera oss till en Gud. I annat fall är det ett ohyggligt pris att betala för att få välja själv och med en Gud som sitter däruppe och tittar på för att se hur vi hanterar vår frihet att välja, vilket förefaller mig väldigt cyniskt och känslokallt för att vara en Gud jag skulle vilja stå till svars för en gång i framtiden. Och ännu cyniskare och meningslöst blir det om man utsätts för händelser helt utan egen förskyllan och/eller kontroll, som i fallet med ”September 11”. Under alla omständigheter borde framförallt djurvänner, gudfruktiga eller inte, inte ha några svårigheter med att jämställa oss med djuren med ömsesidiga omvändbara förhållanden och därför också acceptera att vi utan gudsinblandning utsätts för samma okontrollerbara omvärldsfaktorer som djuren. Att ett djur dör för att det råkar komma i vägen för ett annat djur som söker föda, är alltså inte konstigare än att en människa råkar komma i vägen för något som orsakar dess död. Religionen må f.ö. en gång i tiden ha haft ett legitimt och positivt överlevnadsvärde, men jag kan inte se att den längre har det. Så antingen får religionen hänga med i utvecklingen och delvis byta skepnad, eller så kommer den att tappa verkligt troende anhängare år efter år, bortsett nu från den hycklande och ögontjänande del i USA som endast använder religionen för att polera sitt ego med, ty de kommer att polera sin yta med vad som än kan hänföras till högre makter som förlänar dem en särställning genom att bekänna sig till den. Men jag fråntar därmed inte folks rätt att ha och bedriva sin religion i fred, så länge som man inte försöker pracka den på andra. Dessutom är omhuldandet av kärleksbudet i alla religioner något högst positivt, oberoende av om man klistrar religiösa etiketter på det eller inte. Budskapen i en religion kan således vara rätta och positiva, utan att det behöver vara synonymt med religionen som sådan.

 

Oberoende av om man är religiös eller inte, har olyckor och missöden ingenting att göra med ens livsansvar för både sig själv och andra, både innan och efter tragiska händelser, iscensatta av dårarnas dårar, som övertygat tror att de är Guds utsända änglar (möjligen utsända av Satans djävlar i så fall) och ska komma att belönas i himlen för sina meningslösa dåd, samt dessutom att även de rättroende dödade gör dem sällskap till himlen och paradiset. Så sanslöst sjukt kan man således försvara att mörda oskyldiga människor. Sjukare i huvudet än så kan man inte bli, men som samtidigt visar hur skrämmande stor den egna livsGuden är inom varje individ och att den därmed måste hanteras varsamt med empati och kärlek, eftersom alla snedvridna överridande känsloorkaner kan ha död och förintelse i sitt släptåg. Det är ju också typiskt unga människor, dvs. människor med omognare känsloliv än vad normalt sett äldre människor har. De drivs av ett blint, sjukt, destruktivt behov. Att bara tro att världens alla normala människor skulle sitta och tiga still, medan dessa fanatiska idioter bedriver sina självmordståg, visar på deras orealistiska och omogna tankefunktioner, helt besatta och överridna av känslokammarnas överfyllda krutdurkar, som kan explodera för den minsta lilla gnista. Några större livs- och kärlekshädare än dessa självmordsfanatiker kan jag inte finna. Förvisso vet jag, att den typen av känslocancer inte har med intelligens att göra, men som jag ändå inte kan låta bli att göra en koppling till, om inte till intelligensen i sig, så i varje fall till en kortslutning av den. Mina aversionskänslor drog väl iväg med mig från det jag började stycket med. För att således återgå till det, så har vi alla alltid, oberoende av livsomständigheter, ett personligt livsansvar, både för oss själva och för andra, dvs. inför hela livet som sådant, att förvalta och odla med bästa möjliga vett och vilja, utan att man ska behöva se det som ett evigt testande av Gud, utan helt enkelt se det som en inbäddad, ofrånkomlig villkorad livskod för att överhuvudtaget vara med i den eviga livscirkeln, utan att vi ens behöver veta om den är gudsdikterad eller inte. Och den som endast bekänner sig till inga Gudar jämte sig själv, dvs. till själviskheten, fjärmar sig paradoxalt nog desto mer från lycka och välbefinnande, vilket ju är själviskhetens mål, ju mer man fjärmar sig från livets kärleksbudskap, eftersom livsharmoni och lycka endast kan uppnås genom energi i balans, vilket endast kärlek kan åstadkomma. Ännu mer paradoxalt är att de flesta människor har samma livsmål, dvs. att finna lycka och uppleva välbefinnande, medan man däremot är högst oense om medlen för eller vägen till det.

 

VECKOBREV 318 ~ 030504

 

Marcel/Patric!

 

Vädret fortsätter att vara ljuvligt sommarvarmt med temperaturer strax under 30 grader. Temperaturen på börsen har också varit uppåt nu ett tag och förväntas vara det kanske åtminstone 1-2 månader till. April var den sämsta månaden hittills för min egen del. Jag var således lite orolig ett tag, då mitt depåvärde uppsökte bottenläge. Sedan dess har det ökat med ca 10 %, vilket ju känns betydligt bättre och skapar förhoppningar om ytterligare förbättringar. Det är dock lustigt hur man vänjer sig vid alla situationer som man ger sig in i och ger tillräcklig tillvänjningstid. Numera har jag ett betydligt större vidperspektiv över penganivåer, efter att ha åsett åtskilliga tiotusentals kr fara som en jojo upp och ned, och då inte bara en gång, utan massor av gånger. Det har således nog hjälpt mig att få ytterligare perspektiv på det där med pengar och dess ack så lättförgängliga värde.

 

Jag satt Valborgsmässoafton och skrev ned lite funderingar efter avslutad aktiehandel. I Kina firar man inte valborgsmäss, men däremot 1 maj, som ju alla socialistbaserade stater gör. Normalt sett har man ca en veckas ledighet därefter. Men i år har man i och med SARS (inte p.g.a. av LARS :-)) dragit in på denna traditionella ledighet. Man arbetar således helt enkelt i stället. Och ingen knotar för det. Kineser har många gånger en härlig kollektiv ansvarskänsla. De ställer upp på ett unisont sätt som är otänkbart i väst. Det är väl den ödmjuka, strävsamma överlevnadskraften som ligger bakom. Genom fattigdom och dess umbäranden, och därmed vidhäftad livssmärta, så lär man sig via en ödmjuk livsinställning att tålmodigt vandra den svåra och prövande vägen. Det är väl lite så jag har upplevt mig själv och min ”fattiga” barndom. Jag känner således en otroligt nära släktskap med det kinesiska kynnet. Och jag tror att de förstår mig lika väl som jag förstår dem. Om jag ex säger att jag tar en buss i stället för en taxi (vilket jag nu dock inte gör, men det tjänar som ett enkelt exempel), så lovprisas man för sitt ekonomiska betraktelsesätt och beslut. Om man ex. inte kastar överbliven mat, utan sparar den till nästa dag, så lovprisas man för sin rationella klokhet. I väst är det mer av att rynka på näsan åt en härledd småsnålhet.

 

Ni borde alltså kanske i grund och botten förstå varför jag trivs bättre i Kina, än jag förmodar att jag skulle göra i Sverige. Här blir jag accepterad och bekräftad för den jag ytterst är. Häri ligger väl trots allt roten till varför det till sist inte funkade mellan mig och er mor (trots alla tappra försök från båda håll). Hon accepterade egentligen aldrig dessa fundamentala sidor hos mig (dock inget jag klandrar henne för, utan kan t.o.m. ha förståelse för). Jag försökte länge ändra på mig utifrån hennes värderingar, som jag egentligen tyckte bättre om, än mina egna. Jag accepterade således inte mig själv p.g.a. all den kritik som jag har bemöts med allt sedan unga år. Det fanns således många som kastade sten på mitt skuldberg.

 

Sedan har vi naturligtvis alla dessa kinesiska kvinnor, som är helt underbara i sin inställning till diverse saker och ting, och som då speciellt gynnar min personlighetstyp. Lika naturligt som det är för den kinesiska kvinnan att inte dricka sprit (eller att inte röka för den delen), lika naturligt är det för henne att mannen dricker sprit. Här får jag orda och berätta, med eller utan sprit, utan att det höjs på några kvinnoögonbryn och med efterkommentarer dagen efter. Och man lyssnar med uppskattning på erfarenhet och visdom, med eller utan ruspåverkan. Det finns en djup filosofisk ådra i den kinesiska kulturen, och man har massor med talesätt om livets olika situationer.

 

Sedan har man naturligtvis alltid alla sina problem med sig i arvssynds- och skuldryggsäcken, oberoende av var man än bor och lever. Ingenting blir tyvärr någonsin annorlunda därvidlag. Sina inre problem följer obönhörligen med en, vart man än ställer kosan på denna jord. Dem kan man aldrig fly ifrån, hur ihärdigt man än försöker. Så, ska man ändå vara (o)lycklig, så kan man ju lika bra vara det var som helst i världen och då låta sig styras av var man skonar sin livssmärta mest och bäst. Och jag tror faktiskt att jag gör det bäst eller minst illa här i Kina.

 

Man har i Kina också en väldigt naturlig och sund inställning till hälsa. Det finns bl.a. åtskilliga ställen i Beijing (och förstås över hela Kina), där äldre människor tidigt på morgnarna går ut och exercerar, dvs. utövar fysiska aktiviteter. Det finns diverse uppsatta motionsredskap utomhus. Och så har man sin fängslande ”shadow boxing”, dvs. en typ av skuggboxning, då man utför diverse mjuka och harmoniska kroppsrörelser, vilket ju har stark anknytning till mitt judoutövande. Även här ser jag en stark koppling till min livsfilosofi, som alltid har varit mer österländskt inriktad än västerländskt.

 

Jag minns tiden på ASEA/ABB när jag vid mitt första utlandsjobb för dem jobbade i Venezuela, dvs. ett spansktalande land. Jag hade redan då, dvs. innan det jobbet, idéer om att det skulle vara Spanien(det var därför jag läste in studentexamen i spanska (med högsta betyg)) först och Asien sedan. Nu blev det inte så via ABB, men mina underliggande drömmar styrde mig ju faktiskt så småningom först till Spanien och sedan till Asien, dvs. Hong Kong och Kina. Man kan således verkligen fråga sig vad som ligger förborgat i ens medfödda eller förprogrammerade livspaket.

 

Så här sitter man nu med diverse funderingar på vad resten av ens livsöde ska fortsätta att bära i sitt sköra sköte. Man hoppas ju hela tiden på att det ska utmynna i något påtagligt meningsfullt. Men allting pekar nog så här långt tyvärr på att det enda meningsfulla är att försöka leva fullt ut utifrån sina egna förutsättningar, hur kroktokiga eller tokkrokiga de än kan synas, både för en själv och för andra i ens närmaste omgivning. Allt detta innebär sedan i sin tur en massa rundgångar och hemmasnickrade gatlopp i labyrinter, där man hela tiden lika febrilt letar efter den utväg som man på något sätt har fått för sig ska finnas med i ens livsbagage.

 

Jag har egentligen (inbillar jag mig åtminstone) otroligt mycket instängda känslor. Jag har dock aldrig riktigt vetat vad jag ska göra med dem. Den förmodligen bästa förmågan jag har därvidlag är den verbala uttrycksförmågan. Det var någon på Aktieguiden, som inte ville ge sig in i polemik med mig då han ansåg mig vara en ordkonstnär. Det var egentligen ett fint uttryck för min förmåga att uttrycka mina känslor eller skapandebehov i ord. När jag skriver så skapar jag. Jag vet inte alltid hur meningen ska sluta, då jag påbörjar den, utan jag kastar mig ibland handlöst utför, och det rinner då många gånger till ord som jag inte på förhand hade en suck om att de skulle poppa upp i hjärnan på mig. Det bara rinner ur mig ibland, så att jag t.o.m. ibland undrar, om det verkligen är jag som håller i pennan. Jag kan sedan många gånger sitta och njuta av det jag har skrivit, som man sitter och njuter av konst, dvs. en tavla eller en skulptur som man lägger sista handen vid, innan dess skapare anser det vara färdigt. Jag t.o.m. sitta och bli tårögt rörd över det jag har skrivit, utan att för den sakens skull förfalla till något narcissiskt navelskåderi. Känslor väcker ord och ord väcker känslor.

 

Jag hade egentligen mycket hellre önskat att jag hade haft en musikalisk talang för att kunna omsätta hela mitt känsloregister, som tyvärr i det praktiska livet alltid har stupat på det kritiskt skarpa detaljögats enögda nagelfarande av dagstrivialiteter. Men nu tycks jag endast ha den verbala akrobatikens ekvilibristiska balansstycken att hänge mig åt som den enda utvägen för att få utlopp för det kreativa känsloberg som jag alltid har haft inom mina cellväggar, dvs. ett instängt offer utan återvändo, med enbart kalla återvändsgränder att behovsbesöka utan andra krav än att få bekräftat de ihåliga eko-ljud som ihärdigt har jagat en på flykten från vidare undersökande av det som skulle kunna innebära en fullklangsföreställning i stället för dess urholkade motsats.

 

Min starka kombination av rationellt tänkande och känslotänkande har väl särskiljt hjärnaktivitetssfärerna lika mycket som de har förenat dem. Det är bryggan däremellan, som jag alltid har sökt efter och har velat ta mig över på med lättjefulla mjuka, harmoniska lejonsteg. Livet vore ju betydligt enklare, om man mer fokuserat hade levt på den ena eller den andra sidan av hjärnspången. För mig har det för det mesta varit som två separata öar med enstaka, ensamma roddbåtsturer till andra sidan av vattnet. Och lika mycket grönare som gräset är på andra sidan av staketet (man ser ju inte ogräset från andra sidan), lika mycket grönare är vattnet på motsatt strandkant.

 

Spriten blir ibland en tillflyktsspång, men tyvärr ibland med förvridna perspektiv och som en luftballongsfärd, som enbart kan sluta med en krasch mot landbacken, när lustgasen tar slut där uppe i det blå. Yin och Yang, dvs. det goda och det onda, eller det ljusa och det mörka, speglar tudelningen av det som man strävar efter att göra till ett helt. Och lika ihärdigt försöker man jämka ihop sina tillkortakommanden med en fullblodskompletterande kvinnopartner. Men tyvärr löser inte detta ens egna inre problem. Ingen utomstående kan någonsin lösa eller frigöra dem från sina livsfjättra(n)de bojor. Det är enbart man själv som i bästa fall kan reda ut sina tilltrasslade livsnystan. Människans inneboende själviskhet är tyvärr alltför stor för att det överhuvudtaget ska vara görligt att få hjälp utifrån. Jag klargjorde tvärsäkert tidigt till er mor, att hon inte kunde leva via mig, utan hon fick helt enkelt bygga på sina egna meriter. Tänk så insiktsfull jag egentligen alltid har varit (ända sedan tidig ålder), men haft ack så liten vägledning eller förståelse hemifrån för att kunna applicera det på mig själv och mitt eget livsöde.

 

Vi är tillbaka till det här med dubbel livssmärta, dvs. att förstå till fullo, men att inte kunna göra någonting åt det, mer än att på sin höjd ta hjälp av spritens tillfälligt bedövande effekter för att besöka känslornas hemförlovade lyckoland utan gränser. Det enda problemet med sprit (bortsett från ohälsosamt mängdintag och hur ens omgivning ev. reagerar på spritförtäring överhuvudtaget) är att den mördar hjärnceller varje gång och att det är hälsomotstridande i övrigt. Men för min egen del är detta en balansfråga (som allting annat här i livet), där sprit aldrig får gå före det allmänna fysiska hälsotillståndet. Regelbunden fysisk aktivitet är med andra ord en mothållande kraft därvidlag, samtidigt som det också finns känslor typ stolthet över sin kropp utifrån rent fåfänga synvinklar och sexuell attraktionskraft på kvinnan. Det finns inte en kvinna på denna jord, som inte uppskattar en vältränad manskropp. Dessutom har det ytterst med hennes primitiva trygghetskänslor att göra, dvs. att mannen kan beskydda henne och skaffa henne föda för sin överlevnad. Kinesiska kvinnor är klart artikulerade på denna punkt och uppskattar nog dessa aspekter mer än sina västerländska medsystrar. Jag har ex. fått många komplimanger av kinesiska kvinnor för mina armmuskler. De är tecken på en stark och levnadskraftig man. Sist Rosemary var här så sa hon att gillade mina armmuskler. Och när en kvinna börjar se och iaktta dylikt, så vet man att det finns mer än vänskap i luften.

 

Allmänt sett känner jag stolthet över min vältränade kropp, särskilt då i förhållande till min ålder. Och den dag jag inte kan hålla den fysiska nivån uppe på en hyfsad nivå, ja då kommer jag att känna mig gammal. Om jag inte skulle känna denna stolthet, skulle det nog vara som om livskraften gick ur mig. I ett sådant fall tror jag, att man sakteliga förtärs inifrån och får lägga näsan i vädret innan man hinner blinka. Man måste således helt enkelt vara stolt över det man går och står i dagligen. Därmed inte sagt att man ska leva i villfarelsen att man är perfekt på något sätt. Det finns saker som jag skulle vilja vore annorlunda, men som man dock måste acceptera som de är. Om jag hade fått välja så skulle jag ha velat vara lite längre (kring 1,80-1,85 cm), haft rakare ben, mer bredaxlad och mindre näsa. Annars är jag nöjd med resten (lite mer hår hade förstås varit en avgjord fördel nu på äldre dagar).

 

Mina starka bekräftelser här i Kina är att kvinnorna ser och uppskattar både min kropp (i relation till min ålder) och mitt tänkande. Tänk att jag umgås med kvinnor som har fäder i samma och t.o.m. yngre, ålder än jag. Det enda problemet, som de ibland har, är vad andra ev. ska tycka och tänka, men absolut inte vad de själva tycker. Det sociala trycket är således stort i alla länder och kulturer.

 

Ja det är lustigt det här med Kina och var jag egentligen hör hemma. Det för mig ibland till tankar på var jag ska begravas en gång i tiden. Gravar och gravstenar är egentligen på sitt sätt helt meningslösa minnesmonument över det en gång för alla flydda livet. De kan väl i ”bästa” fall enbart tjänstgöra som skuldpåminnelser för dem som ev. sörjer och som emellanåt känner tvång att besöka gravplatsen. Så egentligen vill jag nog inte begravas någonstans. Kroppen består ju av sex st. (om jag nu inte missminner mig) oförstörbara atomer och som därmed återgår till naturens eviga kretslopp den dag själen lämnar kroppen, oberoende av om det sker via ens fysiska gravplats eller man sprids som aska för vindens nyckfulla dans.

 

Jag vill således inte att ni ska uppleva ett tryck att gå till en gravplats med vissa jämna mellanrum, utan jag vill att ni själva bestämmer hur ni vill ha det. Mig spelar det ju ingen som helst roll för då jag är död. Utan det är ni två och era känslor, som det enbart gäller. Så, bestäm ni utifrån vad ni finner bäst för er egen del. Nåja, förhoppningsvis har vi några år till fram till dess att ni tvingas att inse att rötter klipps av lika obevekligt som att man föds utan att ha blivit frågad till lovs av en enda levande själ.

 

Det enda jag med förvissning vet, det är att om jag hade förstått rötternas djupa betydelse då jag var yngre, så skulle det finnas mycket som jag skulle ha hanterat helt annorlunda i mitt liv, än som blev det verkliga utfallet. Men lika mycket som jag känslomässigt kan fundera över dessa saker, lika enkelt kan jag rent rationellt inse att historien aldrig kan ändras, hur gärna man än skulle vilja det. Därför blir den typen av tillbakablickande känslorationaliseringar också helt meningslös i sig. Man kan egentligen enbart vandra vidare i livet med dyrköpta lärdomar i bagaget och som i bästa fall kan spilla över till andra positiva livsfåror.

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080916

 

Vid den här tidpunkten trivdes jag oförskämt bra i Kina, bortsett nu från vissa småfall ned i de svarta egohålen. Men det såg jag just då mer som att höra livet till och berodde mer på vad jag sysslade med än var jag befann mig, dvs. det berodde på om jag var nöjd med mina egna förväntade prestationer eller inte. Jag tyckte att utifrån mina tankegångar, borde mina söner förhoppningsvis i grund och botten förstå varför jag trivdes bättre i Kina, än jag förmodade att jag skulle ha gjort i Sverige. I Kina upplevde jag att jag blev accepterad och bekräftad för den jag ytterst var, till skillnad från de känslor min ex-hustru gav mig. Jag klandrade dock aldrig henne för det, utan såg det som ett slags logiskt slut, ytterst p.g.a. att mitt inre jag aldrig fick den bekräftelse som det så väl behövde p.g.a. mina egna tillkortakomna grunder. Dessutom kom Tao så småningom in i bilden och vars situation på mitt initiativ slutligen utlöste skilsmässan. Att Gunilla älskade mig under en lång tid av vårt samliv, var inte motsägelsefullt, utan snarare endast skymde den påverkan mitt själviska bekräftelsebehov fick på hennes alltmer växande livsGud och egobehov, som vi ju alla måste brottas med i våra liv. Men om jag å andra sidan sett hade varit mindre självisk i min kärlek och bejakat/bekräftat hennes kärleksbehov, så hade med all säkerhet hennes egna starka frihetsbehov fått andra frihetsgrader att röra sig kring, och de skulle därmed inte ha behövt innebära skilsmässa för att även hon skulle få plats i det gemensamma utrymmet.

 

Den kinesiska kvinnan är enligt min uppfattning, utifrån traditionerna av ett hierarkiskt samhällssystem, mer van vid att mannens själviska behov kommer före hennes egna. Visst är en förändring på gång sedan åtskilliga år tillbaka p.g.a. den ekonomiska utvecklingen och ökad levnadsstandard, vilket således ger fler kvinnor möjligheter att klara sin egen försörjning rent ekonomisk och som ju är en förutsättning för att klara sig utan en försörjande man och som i framtiden kommer att öka antalet sörjande män. Men ännu finns det mycket att komma ikapp sina västerländska medsystrar med. Därmed gror fortfarande gamla tankesätt, naturligtvis mer hos äldre än hos yngre generationer. Det var med andra ord inte så konstigt, att jag med mina själviska kärleksbehov kände mig mer bekräftad och accepterad av den kinesiska kvinnan. Men senare började jag efterhand också lägga märke till mer individuella skillnader och som delvis speglade ett slags manipulerande kontrollbehov av kvinnan och indirekt utnyttjande av sina sexuella tillgångar. Det är således på många sätt ett universellt fenomen. Kvinnans tänkesätt och beteenden är således mer lika världen över än jag inbillade mig till en början med, innan jag hade kommit djupare innanför skinnet och inte bara begränsat till de erotiska kroppsdelarna. Dock verkar man ha en betydligt friare inställning till ex. mannens rökande och spritdrickande än kvinnan har i väst.

 

Då Kinas kultur och livstraditioner har mer än 5 000 år på sina axlar, eller i sitt sköte, så har också levnadsvisdomen grott och utvecklats mer än i väst. Men bortsett från tidsaspekten, har det österländska filosofiska betraktelsesättet av livet, förankrat i bl.a. Buddism, alltid tilltalat mig. Den är med sitt vetenskapliga förhållningssätt mer logisk och naturinrättad än det västerländska synsättet. Nu tror jag dock inte på reinkarnationstanken, mer än i bred symbolisk betydelse, eftersom människan är uppbyggd av vissa oförstörbara atomer och som således lever vidare i oändlighet och ingår i livskedjan efter ens eget liv, men utan någon personlig koppling till vare sig djur eller människor. Den stämmer i varje fall bättre in på min livsGud, dvs. den exekutiva makten och hjärnans uppdelning i vänster och höger hjärnhalva med säten för det rationella respektive det känslomässiga och dessas logiska vetenskapsförankringar.

 

Den naturliga och sunda inställningen till hälsa i Kina är förankrad i kulturen via de mjuka gymnastik- eller rörelseformerna i ex. TaiQi och QiGong för att balansera kroppens energier, stilla sinnet och hålla leder och muskler mjuka. De är emellertid mer inåtvända och själsligt inriktade än fysiskt kraftfullt såsom vi i väst inriktar vår kroppsliga träning på. Man ser med andra ord sällan folk som är ute och springer. Däremot finns det många Gym (inomhusanläggning för fysisk träning med allehanda redskap) som fortlöpande etablerar sig och främst i de större städerna. Och man kopplar inte heller medvetet dieten till den kroppsliga hälsan, vilket bl.a. innebär att man inte förstår riktigt det här med att äta färska grönsaker i stället för att traditionellt kulinariskt koka bort det mesta av dess vitaminer. För kineser känns det då mer ändamålsinriktat att kokdöda bakterier och andra kryp än att tänka på att vidmakthålla vitaminliven och dessas nytta för hälsan. Nu är det dock inte så att kinesen i allmänhet förstår vikten av att motionera, trots den kulturellt inbyggda positiva inställningen till utövande av ex. TaiQi och QiGong. Men med ökad levnadsstandard kommer säkert det också så småningom.

 

Min alltid starka dragning till österländsk livsfilosofi låg i linje med att jag en gång i tiden började träna Judo, samt upplevde ett intresse av Asien. Förutom att jag tränade Judo ett halvår i Japan, så hade jag, när jag började jobba, siktet inställt på att så småningom arbeta i asiatiska länder efter att först ha jobbat i spansktalande länder för att tillfredsställa mitt språkintresse. Antagligen styrde dessa drömbilder i mitt inre att det också blev så, samtidigt som man alltid alternativt kan hänföra det till slumpen. Dock tror jag att det under- och/eller omedvetna spelar en stor roll när man väljer väg med riktning mot de där ovan svävande målen. Ingenting är alltså helt och hållet slump, bortsett från att vägarna till målen ibland kanske kan vara något slumpartade. Då målen ytterst styr ens vägval, direkt eller indirekt, så finns det kanske en slags korrigerande vägväljarmekanism av de slumpalternativ som i ögonblicket ligger i ens förprogrammerat innehållsstyrda livspaket.

 

Att vägen mot de inrutade målen många gånger kan vara otydlig, beror kanske mest på alla de krokben i form av okontrollerbara omvärldsfaktorer som hakar upp en på den krokiga stig som man befinner sig på, med både skymd tanke och sikt. Grumligheten gör inte att målen försvinner, utan enbart att oklarheten och vilsenheten ökar. När man väl har rensat undan i den snårskog man befinner sig i, kommer de tillbaka i medvetandet igen, medan de hela tiden finns kvar i under- och omedvetandet. De senares uppgift är att hålla medvetandet ajour, och de minns allting.

 

Tankar och känslor för många gånger en ojämn kamp med varandra för att få livsGudens uppmärksamhet. Att känslorna oftast drar det längsta strået, har vi alla fått erfara. Men även tankarna kan ibland brotta ned känslorna, eller åtminstone så så mycket tvivel att de skördar fjättrade känslor. Ibland binder de således ris åt livsGudens rygg genom att beslå känslorna med fotbojor. Samtidigt som skuldbeläggande tankar inte släpper känslofångarna loss, kan de lossa tillräckligt på banden för att starka känslor ska kunna bryta sig loss för egen hand. Och sedan kan konfliktkampen vara igång för ett tag, både innan och efter händelseförloppen. Med väluppfostrade och kärleksfyllda tankar och känslor får livsGuden ett betydligt lugnare och lättare jobb att välja rätt bland alla informationshyllor på båda sidor av den många gånger upprättade brandväggen mellan de bägge hjärnvalven, som ju inte alltid tillåter fri passage mellan dem båda. Om det sedan går att lära en gammal livsGud att sitta, det återstår att se, men så här långt ser jag anledning till att vara optimistisk, vilket emellanåt fyller mig med inre tacksamhetskänslor. Känslor väcker tankar och ord, och som man ibland måste vara försiktig med, eftersom de i sin tur kan väcka starka känslor ur sin slummer, både sina egna och andras, liksom den sovande björnen i ide kan vakna upp och ge sig ut på en bärsäkatur eller i bästa fall en bärsökatur, innan den återtar sin tappade tupplur.

 

Förvisso kan säkert en musikalisk talang vara ett förlösningsinstrument för känslor, men det skulle nog ändå inte göra livsGudens jobb så värst mycket lättare. Det är tyvärr alltför lätt att önska sig bort till en annan grön gräsmatta i tron att man ska få tillräckligt med luft under vingarna för att lyfta och flyga. Men bortsett från att alla andra gräsmattor i regel inte är grönare än den man just lämnade, så måste den i alla fall skötas med de redskap som trädgårdsmästaren alltid bär med sig, vart han än ställer färden. Det är således trädgårdsmästaren och hans redskap man måste ta hand om och vårda, och inte hoppa från en gräsmatta till en annan i tron att han ska trivas bättre där.

 

Sprit drack jag i måttliga mängder, så länge som jag inte trodde att det påverkade min hälsa, som var viktigast av allt. Visserligen hade jag min oregelbundna hjärtverksamhet, men som egentligen aldrig påverkade mitt dagliga liv, eftersom jag aldrig hade några snabba rusningar. Den höll sig hela tiden på en kontrollerbar nivå, trots en något högre och oregelbunden pulsfrekvens än innan jag fick dessa problem. I mer än ett år hade jag i redigerande stund varit vin- och spritfri, bortsett från ett glas vin ibland på någon helg för att jag trodde att det var bra för blodet och hälsan. Undantag var också då Patric och Filippa besökte mig, men som dock höll sig på en låg nivå. Det var inget jag saknade, eftersom jag tyckte att jag egentligen inte längre fick ut någonting av det. Numera är det bara i sociala sällskapssammanhang som jag gör undantag, dvs. så länge som det inte sker alltför ofta. Men med mitt ensamvargsliv och mina numera knappa sociala umgängestillfällen, så lär det inte vara någon fara för överdrift.

 

Min kroppsfasad förde naturligtvis en kontinuerlig, ojämn kamp med den obevekliga tidstanden, som gnagde sig allt djupare in för varje år som gick. Muskler blev något mindre och slappare. Jag hade väl kunnat träna mer muskler, men springandet var trots allt det viktigaste för hjärtat (den viktigaste muskeln i kroppen) och blodförsörjningen. Jag tyckte mig emellertid hålla försprånget mot de flesta andra i min egen ålder. Trots allt var emellertid en jämförelse oväsentlig. Kvinnor kommer med all säkerhet aldrig att bli oviktiga för mig, men även det verkade tonas ned för varje år som lades på åldershögen. Och att ”leva” lite på att ha en vältränad kropp hade sin absoluta begränsning numera och skulle väl bli ännu tydligare framöver. Annars är det intressant att konstatera att kvinnor är sig tämligen lika världen över, oberoende av ras eller nation. De flesta gillar vältränade, proportionerliga män med lite lagom muskler. Det finns ju, förutom det rent överlevnadskrassa, ett allmänt estetiskt värde i det, liksom hos en välformad kvinna.

 

Med mitt dåvarande och förmodat fortsatta liv i Kina fick jag funderingar på var jag egentligen hörde hemma och var jag skulle begravas en gång i den resterande framtiden, som ju inte är helt avlägsen längre. Jag är inte mycket för gravar och gravstenar, utan lutar mest åt att min aska ska spridas för vindens nyckfulla dans till sin slutliga nedslagsplats för att åter ingå i livets eviga kretsgångskedja. Bekvämt nog lämnar jag det åt mina söner att bestämma. Fram tills dess får jag med dyrt inköpta lärdomar spilla vidare i den förspillda livsådran och dras med mig själv så gott det nu går utifrån det tvivlande triviala vardagsskvalpet, som dock numera livsGuden försökte dränera och moppa upp.

 

VECKOBREV 319 ~ 030511

 

Marcel/Patric!

 

Det är nu 30:e veckan, som jag skriver mitt veckobrev. Ju längre jag håller på, desto större är naturligtvis risken att jag upprepar mig, och då inte bara en gång utan flera gånger. Vissa teman går naturligtvis igen åtskilliga gånger. Allt detta hoppas jag att jag har er förståelse för, och att ni således inte ser det som onödigt omtjat. Vissa saker tror jag faktiskt är bra att upprepa, både ur läs- och skrivandesynpunkt, då man ibland både rensar och renar lite bland sina åsikter vid sådana pågående processupprepningar, och då kanske i bästa fall lyckas bättre nästa gång att hitta rätt färgnyans då man ordmålar sina tankegångar.

 

Kriget i Irak har jag inte berört med er. Det beror väl på att jag har förhållit mig ganska så neutral till det hela. Ingen gillar väl krig och vad som sker med alla oskyldiga människor, som alltid får sitta emellan. Men att döma över vad som är rätt och fel just i det här fallet, är för mig en omöjlighet. Hur jämför man överhuvudtaget döda och skadade människor i kriget med dem som Saddam Hussein har torterat och tagit livet av. Inom parentes sagt (för att få ett vettigt perspektiv på eländes elände) så dör dagligen 3 000 barn i malaria i Afrika (tror jag åtminstone att det var). Och hur många Saddam-offer till skulle det ha blivit, om han hade fortsatt att vara kvar vid makten? Endast den som kan svara på det kan döma och ingen annan. Det är för mig alltför lättköpt och populistiskt att ha en bekväm salongsåsikt på avstånd, som enbart låter bra utan djupare substansförankring utifrån alla aspekter av det hela. Det är under alla omständigheter skönt att det är över och att man nu förhoppningsvis kan upprätta mänskliga levnadsförhållanden för det irakiska folket. Priset man har fått betala var förvisso högt, men förhoppningsvis har det inte varit förgäves.

 

Det där med kärlek och kvinnor är oftast ett förgängligt kapitel och som oftast för mig till sist utmynnar i den jämt återkommande konflikten att både vilja ha kakan och äta upp den på samma gång. De eviga prisen att betala för sina själviska vanor och behov är att man emellanåt känner sig ensam och inte får den bekräftelse man så innerligt behöver med jämna mellanrum. Det är ganska så stillastående på kvinnofronten just nu. Jag är en evigt sökande och nomadiserande ensamvarg och som tyvärr är social på endast mina egna villkor. Jag har inga problem med att vara social. Jag kan t.o.m. vara charmigt social, när det behovet pockar på, men jag kryper för det mesta tillbaka in i mitt eget lilla livshörn igen och beskådar livsskeendena utanför min uppkrupna betraktelsevrå, likt uven på sin uppflugna gren och vars ögonsnurrande och huvudvridande symptomatiska rörelsemönster oupphörligen skannar av sin omgivning. Utanförlivet dammsugs i minsta detalj in i hjärnsfären, för att där oändligt vridas och vändas på i både makro- och mikroperspektiv.

 

Jag hörde föresten en intressant radiointervju med Tommy Söderberg (jag tror att den här hockeymålvakten hette så). Hans livsinställning tycks stämma rätt så bra med min egen. Han beskrev sig bl.a. som en sökande ensamvarg. Han sökte efter harmoni i livet. Och det är väl bl.a. det man gör stup i kvarten. Han sysslar också bl.a. med aktier efter sin proffskarriär. En annan intressant sak han berättade var om hans hjärtproblem och som tycks stämma med mig. Han hade nämligen en extra signalkanal, som spökade med snabba hjärtrusningar, speciellt då bl.a. efter spritförtäring. Han lät således bränna av denna extra signalslinga. Det var just vad den kinesiska läkaren sade till mig, nämligen att jag förmodligen hade en dylik extraslinga och att den borde skäras av (via en kateteruppgång i venen och in i hjärtat). Det gav mig lite att fundera över. Jag känner dock inte så värst mycket av det nuförtiden. Jag kan emellertid ibland inte hitta någon puls alls, utan får då lägga mig på vänstra sidan och lägga handen på hjärtat för att känna slagen överhuvudtaget. Och många gånger blir jag då inte riktigt klok på om det är oregelbunden frekvens eller inte. Det är för det mesta inte särskilt snabbt, men jag kan många gånger få för mig att det finns två parallella hjärtslag, vilket ju styrker mig i tesen om en extra signalbana.

 

LARS och SARS härjar under alla omständigheter vidare i Kina, men det sistnämnda tycks nu ha halverat antal fall i Beijing. Det går således på rätt håll trots allt. Mig har det inte påverkat ett dyft, då dylikt undantagslöst får en panikstämpel över sig p.g.a. mer rykten än fakta. En del kineser har kanske lite panikpådrag med inombords nervdaller. Ansiktsmasker har ökat och antalet folk på gatan och allmänna platser har minskat avsevärt, vilket ju är skönt för oss som härjar omkring som om ingenting har hänt värt att fundera något djupare på. Visst finns det anledning att ta det på allvar och sköta sin hygien. Bl.a. tvättar jag händerna lite extra noga efter det att jag har varit ute. Det här corona-viruset tycks bara angripa vissa typer av människor, och då dem som har vissa inombords kroppsliga förutsättningar och som jag har för mig har med ens inre kroppstemperatur att göra; detta naturligtvis förutom ens allmänna hälsotillstånd och immunförsvarskapacitet. Och det senare vet vi ju är bättre rustat om man tränar och har en bra diet. Konstigare än så är det egentligen inte. Man måste således sköta den preventiva sidan i tid, innan det är alltför sent att göra någonting åt skedd skada. Förvisso är många kineser hälsomedvetna, men det här med att man kan förebygga sjukdomar med träning och ett hälsosamt leverne i övrigt är nog något som först med denna kris har gått in allmänhetens medvetande. Och en del tycks nu ha börjat ta upp en del hälsosamma utomhusvanor. Annars finns det sedan tidigare f.ö. en hel del utomhusställen med uppsatta motionsredskap, som många äldre människor tidigt på morgnarna nyttjar. Och så har man naturligtvis sin ”shadow boxning”, ett harmoniskt rörelsemönster som är hämtat från den gamla kinesiska traditionen (”martial arts”).

 

Kort summerat så bryr jag mig inte så värst mycket på det hela, även om det tjatas dagligen i TV och med massvis med olika program ur allehanda vinklingar och fångvis med expertuttalanden. Dock tror jag att något gott kan komma ut ur det hela. Det har ju ex definitivt pekat på bristerna i sjukvårdssystemet och hantering av kriser av denna art. Den nya regeringen tycks vara av modernt medvetandeslag och har så småningom prioriterat kampen mot SARS framför den ekonomiska utvecklingen. Dock utesluter inte det ena det andra, utan det finns en symbiotisk spång däremellan, som förutsätter brofästen på båda sidor. Den nya regeringen har sannerligen fått sitt elddop med bl.a. Irakkriget (balansgång mellan Europa och USA), Nordkoreas provokationsbeteende gentemot USA och så detta SARS-elände ovanpå alltihop. Men jag tycker att man har klarat allt detta på ett elegant sätt. Bl.a. tror jag att det har gått upp för dem, att de faktiskt är till för folket och ska tjäna detsamma, i stället för att inrikta sig på det tidigare traditionella byråkratiska chefshierarkitänkandet och dito agerande, som väl i traditionell svansföring var orsaken till den tidiga mörkade SARS-statistiken. Men man har nog lärt sin läxa i denna intensiva allmäntillgängliga informationsvärld, som vi alla lever i nu för tiden. Jag tror att man är inne på rätt spår, och att man rider ut detta på ett förtjänstfullt sätt och drar nyttiga lärdomar för framtiden och försöker rätta till dagens uppenbara brister i hälsohumansystemet. Tidigare var man enbart inriktade på ekonomisk utveckling och framgång, men det har nog börjat gå upp för dem, att ett utvecklat samhälle inte enbart handlar om ekonomi, utan att det framförallt måste gå symbiotiskt hand i hand med välfärdskvalitet ur olika samhällsaspekter.

 

Jag har ännu inte bestämt mig definitivt om min sedvanliga sommarresa till Sverige p.g.a. SARS-hysterin. Det handlar således inte om vad jag tycker, utan om vad den omgivning som jag kommer att vara nära tycker. Mitt beslut kommer således att baseras på, om det föreligger oro eller ej hos de närmaste. Annars är min biljett spikad till 31 maj. Och då det är en returresa av en poängsamlad biljett, som alltså i princip inte går att ändra på, så är det risk för att jag missar biljetten. Men det får jag i så fall ta med fattning och som något oviktigt i sammanhanget.

 

Jag tradar vidare med mina aktier och handlar numera nästan uteslutande med lille Eric, som far hit och dit med hög volatilitet. I torsdags gick den ned ca 5 % för att efter sin rekyldykning gå upp med ca 5 % i fredags. Det kan alltså ibland slå på ca 10 % under loppet av två dagar. Det är således en svårhandlad jäkel. Och jag har därmed börjat vänja mig vid att depåvärdet skiftar upp och ned med ibland höga belopp från månad till månad. Så visst har man fått lite perspektiv på det där med pengar. Jag ger mig emellertid inte, utan ska helt enkelt ha tillbaka mina pengar förr eller senare. Men samtidigt tar jag fortfarande en dag i sänder t.v. Först och främst ska jag i varje fall besöka Sverige (om nu inte SARS-oron ställer till det), och sedan får jag se hur landet ligger till då jag är tillbaka hit igen. Jag avvaktar med definitivt beslut tills längre fram. Jag funderar under alla omständigheter på att köpa en stationär dator (som jag egentligen aldrig har ägt, då jag alltid har jobbat med laptop) för min aktiehandel. Jag kan köpa en Dell dator via Rosemary, som numera är IT-chef i Kina för Metso, dvs. med företagsrabatt för ca 20 000 kr (numera är åter RMB och SEK ungefär 1:1). Den har följande konfiguration: (1) Processor 2.66 GHz, (2) RAM 512 MB och HD 120 GB, samt inte minst viktigt med flat 17 tums monitor. Det är således betydligt billigare än i Sverige. Det är ju inte mycket jag egentligen kostar på mig, så varför inte! Mina personliga månadskostnader ligger f.ö. på under 10 000 kr (varav hyra på ca 5 500 kr).

 

Igår lördag satt jag och lurade till ett tag i soffan. Jag pratade först med Rosemary per telefon. Sedan satt jag och skrev några rader till er. Strax efter kl. 1 på natten lutade jag mig tillbaka. Sedan minns jag inget förrän kl. 5 på morgonen. Jag hade inte ens druckit ur min whisky (såg jag i middags). Jag satt således och sov i drygt fyra timmar! Jag undrar om jag någonsin har suttit rakt upp och ned och sovit så länge. Det var i sanning en lustig upplevelse. Dessförinnan tog jag några turer i tankerabatten med anledning av din resa Marcel, och som jag härmed återger nedan.

 

Det spelar egentligen ingen roll hur mycket man än tittar på eller jämför sig med andra. Det finns enbart ett liv man kan leva och det är sitt eget. Visst kan man spegla sig i det oändliga i andra och hämta näring från den speglade idealbilden, eller den projicerade bild som känns viktig för en just i stunden. Men det kan aldrig ändra på ens egna självprojicerade bilder av en själv. Varför måste då livet vara så outgrundligt och outtröttligt svårt för den typ av människa som jag är? Kanske är det för att man alltid kommer tillbaka till ens egna oupplösliga livsknutar, som för evigt är knutna i sitt eget födelseögonblick. Det finns kanske helt enkelt ingen slutlig (upp)lösning (förrän i dödsögonblicket) på de barndomsknutar som aldrig blev upplösta i tid, innan de hade fått en ogenomtränglig förhårdnad över sig?

 

Idag har du Marcel gett dig ut på en livsresa som du inte vet hur den kommer att sluta. Det finns spänning och (o)uttalade förhoppningar med i tankebagaget. Så vad ska komma att infrias av detta? Ja, det kan enbart tiden utvisa. Man har så mycket osäkerhet, när man är ung. Men denna osäkerhet upphör aldrig helt och hållet avseende den livsgrundande basen, nämligen kärleken. I kärlek ryms allting som vi eftersträvar på denna jord. Genom kärlek får vi det vi egentligen ytterst förväntar oss av livet. Kärlek betyder i sin vidare betydelse erkännande av den man är just i stunden och en tanke på ett framtida erkännande av den man utvecklas till. Jag vet att jag tjatar outtröttligt om detta att bli bekräftad via fullstämd kärleksomslutning. Men det är och förblir livets outgrundligt enkla kärnpunkt.

 

Pratar man om kärlek och dess utbyte, så pratar man alltid om relationer om minst två stycken personer. Man kan således nu en gång för alla inte enbart leva i och för sig själv, hur självisk man än tycks vara. Själviskhet ser jag föresten som en brandväggskonsekvens av tidig otillräcklig kärlek. Det är således ett skyddsutfall för att lindra avsaknaden av det som man den smärtsamma vägen har lärt sig att inte släppa igenom in till sitt allra innersta och ömtåligaste väsen. Visst kan man undvika mycket livssmärta genom brandväggsbyggandet, men det går inte att leva på ett fullkornsvettigt och fruktbärande sätt utan att få någon form av bekräftelse på att man är okay, och att man egentligen därmed är behövd. Genom att känna sig behövd, får man direkt eller indirekt bekräftelse av meningsfullheten i sin tillvaro. Man måste således behövas, för att på ett upplevelseriktigt sätt känna att man finns till på ett meningsfullt sätt. Jag tror således, att det finns ett likhetstecken mellan att behövas och meningsfullt finnas till, vilket ju i sig är en bekräftelse. Man måste helt enkelt förstå och veta att man är behövd av någon.

 

Jag känner generellt sett ett mycket stort behov på åtminstone det inre teoretiska planet av att hjälpa mina medmänniskor. Det enda problemet är att jag inväntar alltid först ropet på hjälp. Och det kommer ju inte alltid, men när det väl kommer, kan det vara alltför sent. Jag tar således ytterst sällan ett eget initiativ till att hjälpa till eller sträcka ut en hjälpande hand. Men om ropet kommer eller krisen infinner sig, så grenslar jag genast full scoutberedskap. Jag vet inte riktigt varför det förhåller sig på detta sätt, dvs. varför jag sätter uppfattningsgränsen så långt ifrån den känsliga lyhördhet jag annars kan känna inför praktiskt taget det mesta i livet. Varför kan jag således inte känselsprötssjälvmant agera utifrån det behov jag trots allt kan se och tolka? Jag kan endast hoppas, att ni båda kommer att ha långt bättre svar på denna typ av livsfrågeställningar när ni har kommit till min ålder, än vad jag själv har just nu. Faktiskt så beskrev Jenny mig för någon, dvs. som en person som tycker om att hjälpa till. Så det finns dem som ser och uppfattar mina bättre underliggande sidor, vilket ju är en bekräftelse i sig.

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Skänk nära och kära en vacker blomsterbukettsmyckad tanke varje dag, ty de är enbart till låns så länge som människan spår och Gud rår!

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080917-18

 

Det fanns naturligtvis en stor risk att jag upprepade mig i mina veckobrev. Dels vore det omöjligt att komma ihåg allt jag redan hade skrivit om, dels vore det alltför tidsödande att läsa igenom allt tidigare skrivet varje gång jag skrev. De är således sannolikare än osannolika. Läsaren får tyvärr också stå ut med dessa eventuella dubbelskrivningar eller upprepningar. I varje fall fanns det också saker som jag ansåg värda att upprepa, med eller utan samma ord.

 

Det var sällan, utan någon annan egentlig anledning än att vi aldrig hade vanan att diskutera politik under familjetiden, som jag tog upp politiska frågor i mina veckobrev, trots att jag dagligen följde världspolitiken. Kriget i Irak var dock något som berörde de flesta människor. Ingen, eller i varje fall ytterst få, vill ha krig. Men nu var kriget tyvärr ett faktum. För mig var den stora frågan hur man överhuvudtaget skulle kunna jämföra och därmed gradera dem som dödades under och efter Saddams tid. I dag käbblar demokrater och republikaner i USA om vem som kan avsluta kriget på kortaste tid och på bästa sätt. Det är ett krig som fram till mars 2008, dvs. 5 år efter invasionen, har kostat ca 800 000 USD eller ca 5 miljarder SEK (beroende på vilken valutakurs man använder). Nobelpristagaren Joseph Stiglitz och Linda Bilmes vid Harvard University publicerade en bok, där man hävdade att kriget och ockupationen på lång sikt kan komma att kosta USA ofattbara 3 000 miljarder dollar, eller drygt ca 20 000 miljarder SEK (mars 2008 med kurs knappt 7 SEK/USD). Organisationen ”Just Foreign Policy” hävdade att fler än en miljon irakier hade dödats på grund av invasionen och ockupationen. Enligt en kartläggning gjord av det brittiska opinionsinstitutet ORB, kunde antalet dödade vara fler än 1,2 miljoner. Ca 4 000 amerikanska soldater hade enligt USA:s försvarsdepartement dödats. Vi pratar således om ofattbart skrämmande höga siffror, både avseende antalet dödade, för att nu inte glömma alla skadade, och totala kostnader.

 

För mig är det emellertid högst naivt att tro, att det bara är att stoppa kriget på tvären och skicka hem alla trupper, vilket de orealistiska idealisterna förfäktar att man ska göra. Det finns alltid dem som är mot krig till alla pris, även ibland t.o.m. till de pris som är högre än att avsluta det på ett långsiktigt rationellt sätt. Oberoende av om orsakerna till att starta kriget överhuvudtaget var rättfärdigande eller inte, så har man för mig nu de facto ett påtaget ansvar, och som man inte så enkelt kan springa ifrån utan negativa konsekvenser i framtiden.

 

Demokrater är mot kriget för att man anser att det inte behövdes eller behövs, medan republikaner är för kriget så länge som man anser att det behövs. Av politiska skäl, för att blidka ett så stort antal väljare som möjligt, har det blivit en liten svängning från respektive ytterlighetskant in mot mitten från båda håll, vilket innebär att demokraterna vill avveckla enligt en i förväg bestämd tidplan, medan republikanerna vill avveckla i den takt som verkligheten och dess aktuella bedömningar tillåter. Och på senare tid har t.o.m. republikanerna definierat ett antal på ca 9 000 soldater, som ska tas hem i februari år 2009, eftersom man anser att läget i landet har förbättrats, dvs. antalet upprorsattacker hade minskat efter insatta truppförstärkningar. Detta slår naturligtvis två flugor i en smäll, dvs. först att truppförstärkningar har gjort nytta, och således var rätt beslut en gång, sedan att det visar att republikanerna också tänker avveckla, dock fortfarande med icke specificerad tidplan. Republikanernas huvudargument mot att ha en fix officiell tidplan är att om terroristgrupperna är medvetna om en sådan tidplan, så kan man lugnt avvakta bortdragandet, innan man åter slår till. Demokraterna huvudresonerar som så, att man måste dra en linje i sanden för att irakierna själva ska inse och axla sitt eget ansvar för att försvara sina lagar och sitt territorium. Nu pratar man i varje fall endast om avvecklingstakten, som skiljer sig åt mellan de två partierna. Så olika kan man alltså mötas i det gemensamma målet att få slut på kriget, fast på olika vägar och med olika tidshorisont. Det är med andra ord nu bara en fråga om när och hur.

 

Då de flesta människor helt naturligt vill se ett krigsslut i Irak, kan det ändå förvåna något att partisympatierna

är så jämnt fördelade som de är, dvs. f.n. ca hälften vardera. Det är förresten egentligen inte så konstigt att det i USA finns hälften av vardera av demokrater och republikaner, med tanke på ursprungliga skäl till immigrationerna. Frihet för individen var väl centralt för alla som en gång i tiden emigrerade till USA, då man dels flydde undan bl.a. religionsförföljelser i det egna hemlandet och dels flydde undan fattigdom och annat elände för att söka den individuella lyckan i USA. En del blev antagligen mer liberala och andra mer konservativa på kuppen. Båda grupperna sökte frihetsbeskydd för individen, fast utifrån olika aspekter eller utgångspunkter. Men ett spöke, som kanske de flesta på den tiden skydde som pesten, var det kommunistiska eller det socialistiska, som beskar just individens frihet på allehanda sätt och ville ta hand om honom/henne inom kollektivismens beskyddande ramar. Demokraternas problem är således att fjärma sig tillräckligt från det rent socialistiska och de konservativa riskerar att framstå som alltför negativa till den sorts liberalism som samtidigt är individens kännetecken, eftersom man måste kunna acceptera andras åsikter och principer för att få acceptans för sina egna.

 

Så här definierar Wikipedia, den fria encyklopedin, det Demokratiska respektive det Republikanska partiet:

 

Demokratiska partiet (engelska: Democratic Party) är ett politiskt parti i USA, formellt grundat efter valet 1828.

 

Historia och idéutveckling

 

Partiets rötter finns hos antifederalisterna, som vid tiden för de amerikanska koloniernas frigörelser ville begränsa den federala makten och värna delstaternas självstyre. I och med det amerikanska inbördeskriget kom demokraterna att förknippas med sydstaterna och slaveriet (partiet var dock splittrat i slavfrågan), vilket bidrog till att republikanerna kom att vara det starkare partiet fram till och med den stora depressionen. Demokraterna tenderade även att vara mer frihandelsvänliga än republikanerna. Presidenten för Amerikas konfedererade stater, Jefferson Davis, var demokrat, och under inbördeskriget fanns det i nordstaterna även så kallade Copperheads, demokrater som ville sluta en omedelbar fred med konfederationen.

 

Demokraterna kom efterhand att representera en mer populistisk och socialreformistisk linje. Detta märks delvis hos William Jennings Bryan, som kombinerade en viss socialreformism med konservatism i kulturfrågor. Ännu mer förstärktes den socialreformistiska profilen i och med Franklin D Roosevelts "New Deal" på 1930-talet. I och med Roosevelt började demokraterna återta rollen som det starkare partiet i USA. Under 1900-talets präglades partiet delvis av motsättningar mellan en socialliberal falang, som dominerade i nordstaterna, och en mer konservativ sydstatsfalang. Efterhand växte den socialliberala falangen sig starkare, parallellt med att den försvagades inom republikanerna, vilket ledde till en renodling av de båda partiernas politiska profiler. Som ett resultat började sydstaterna i högre grad rösta republikanskt, och de tidigare liberalt republikanska delstaterna i nordöst valde allt som oftast demokraterna.

 

Då de amerikanska partierna inom sig har en mycket stor åsiktsspridning är det svårt att dra generella slutsatser kring var de står politiskt. Men oftast brukar demokraterna beskrivas liggandes till vänster om det republikanska partiet, men till höger om de europeiska socialdemokratiska partierna. På grund av denna åsiktsspridning inom de amerikanska partierna, i jämförelse med inom exempelvis de svenska, är det svårt att direkt jämföra demokraterna med något svenskt parti. Dessutom har ordet "liberal" en delvis annan betydelse i USA än i Europa, vilket ytterligare försvårar en jämförelse. Officiellt är folkpartiet demokraternas samarbetsparti i Sverige, men inom demokraterna i USA ryms såväl människor som i Sverige skulle tillhöra bortre vänsterkanten och sådana som skulle trivas bättre hos moderaterna.

 

Republikanska partiet (engelska: Republican Party), Republikanerna, är ett politiskt parti i USA, formellt bildat 1854. Även kallat GOP, vilket står för Grand Old Party.

 

Historia

 

Abraham Lincoln var den förste republikanske presidenten 1861. Den centrala politiska frågan i partiets tidiga historia var avskaffandet av slaveriet. Efter inbördeskriget kom republikanerna att bli det starkare partiet i USA fram till och med demokraten Franklin D Roosevelt och the New Deal. Det starkaste stödet fanns till en början i nordstaterna. Partiet kom efterhand att förknippas med industri- och finansintressena, trots att mer socialreformistiska riktningar tidvis gjorde sig gällande. Protektionismen var även mer utbredd bland republikanerna än demokraterna. Under 1900-talet har partiet utvecklats till det mer konservativa av USA:s två dominerande partier. I takt med detta har partiets väljarbas delvis förändrats. Det tidigare starka stödet i nordstaterna har minskat, samtidigt som stödet i sydstaterna ökat, då konservativa demokrater i ökad utsträckning börjat rösta republikanskt som ett svar på att det demokratiska partiet blivit mer socialliberalt på nationell nivå. Vissa stater i mellanvästern har länge varit starka republikanska fästen.

 

Politik

 

Inom amerikansk politik har republikanerna generellt kommit att bli det mer konservativa eller högerinriktade av de båda större partierna. Partiet förespråkar generellt låga skatter och är mer skeptiskt än demokraterna till omfattande offentliga välfärdssystem. Vidare är partiet för ett starkt militärt försvar och för kriget mot terrorismen. Partiet är generellt sett konservativt i värdefrågor, främst baserat på ett traditionellt kristet perspektiv. Bland annat är partiernas representanter ofta restriktiva i synen på äktenskap för homosexuella och aborter. Dock finns det även grupper inom partiet som har en mer liberal syn i dessa frågor.

 

Generellt kan dock sägas, att det republikanska partiet står avsevärt mycket längre till höger än partierna på högerkanten i Europa. Detta gäller i synnerhet vid en jämförelse med Sverige. Moderaterna och kristdemokraterna är annars de partier just nu i Sveriges riksdag som ligger närmast det republikanska partiet. Trots detta, så påminner båda dessa partiers politiska agenda mer om den liberalism som demokraterna i USA står för.

 

Det är intressant med partifärgerna, dvs. blått för demokrater och rött för republikaner, som är tvärsemot vad som är brukligt på andra håll i världen, där rött finns hos socialistiska och demokratiska partier och blått finns på högerkanten. Det är ju skämtsamt möjligt att republikanerna ser rött, när man tänker blått, dvs. plånbok och pengar. En förklaring jag har sett är att i 1980 års val var det tvärtom, dvs. lika som världen i övrigt. Men demokraterna klagade på att bli förväxlade eller associerade med socialism och kommunism. NBC:s ankare yttrade vid ett tillfälle att ”The board is turning into Lake Reagan” (Tavlan håller på att ändras till Sjö Reagan). Färgerna ändrades då efter vad jag har förstått efter demokraternas klagomål, men det tycks vara något oklart. Båda partierna använder f.ö. alla tre färgerna blått, rött och vitt för att visa sin patriotism. Att använda enbart rött respektive blått tycks ha sina rötter i de grafiska framställningarna på TV, utan någon annan djupare innebörd än så, dvs. enbart som symboler utan symbolvärde.

 

En intressant person och tillika kvinna blev i år helt oväntat utsedd till det republikanska partiets vice presidentkandidat, nämligen Alaskas guvernör Sarah Palin. Det är verkligen ett kvinnligt praktexemplar. Hon är stark, smart och sexig med fötterna i alldagliga kvinnors vardag. Hon relaterar således till både män och kvinnor. Men det var på sitt sätt inte konstigt att fler män än kvinnor i en nylig opinionsundersökning skulle rösta på Palin, nu bortsett från att säkert många män röstade med sex i blicken. Risken är nämligen stor att hon är alltför konservativ för många liberala kvinnor, förutom att hon utgör ett ”hot” för de kvinnor som leker på samma gård. Och mycket riktigt kom det just idag ett negativt ställningstagande från det nationella kvinnoförbundet NOW i USA, som naturligtvis gläds åt att en kvinna nomineras, men som finner det oacceptabelt att en kvinna motsätter sig abort till och med i fall av våldtäkt och incest, vilket man anser vara helt i otakt med USA:s kvinnor. Detta ovanliga ställningstagande berör ca en halv miljon kvinnomedlemmar. Jag skulle dock tro att det finns betydligt fler än så som tilltalas av den kanske stereotypa, konservativa bild som nu målas upp i amerikanska massmedia. Starka människor möter emellertid alltid en viss form av motstånd. Och förmodligen var Palin alltför sexig, kavat och ”hotfull” för att hon skulle kunna accepteras av många kvinnor.

 

Om republikaner skulle komma att vinna valet, vilket man inte kunde utesluta utifrån opinionsundersökningarna vid tiden för mina slutkommentarer, så gick det inte att komma ifrån att Palin skulle kunna bli USA:s första kvinnliga president, vilket i så fall skulle ha varit något ironiskt med tanke på Hillary Clinton, som fick anses som betydligt mer kvalificerad än Palin, och som jag tidigare hoppades skulle väljas som presidentkandidat för det demokratiska partiet. Men sedan kan faktiskt den personliga attityden vara väl så viktig som erfarenheten.

 

Jag kunde inte låta bli att konstatera att Palin var född i vattumannens tecken liksom min ex-hustru (skiljer en dag dem emellan). Och jag ser helt klart de allmänna likheterna dem emellan (båda starka och självständiga), dock med i varje fall skillnaden att min ex-hustru har en liberal syn avseende ex. abortfrågan. F.ö. vet jag alltför litet om Palin för att kunna jämföra.

 

Ensamvargeri och sökande efter harmoni är något som kännetecknar mångas liv. Den radiointervjuade f.d. ishockeymålvakten Tommy Söderberg tycktes vara lite av samma andas natur som jag och vi hade eventuellt också samma slags hjärtproblem, dvs. en extra elektrisk signalledning. Jag har dock aldrig gjort en omfattande undersökning för att etablera det exakta felet. Då jag inte märkte något direkt av det, mer än att jag kunde konstatera oregelbundna slag och en något förhöjd pulsnivå, har jag nu åter gjort ett uppehåll sedan en vecka tillbaka med att ta piller (betablockerare och aspirin). Åter märker jag märkligt nog ingen skillnad, vare sig jag tar piller eller inte. Mitt hjärtproblem tycks således leva sitt eget egendomliga liv och kanske rentav enbart rättar sig efter livsGudens budskap och som inga piller hjälper mot.

 

Den här typen av hjärtproblem tycks drabba många, såväl unga som gamla och såväl tränade som otränade personer. Jag har ex. läst om många aktiva idrottsmän som har haft problem med hjärtat, och en del har även segnat ned under tävling och avlidit utan uppenbar förklaring. Det egendomliga är att dessa plötsliga lite oförklarliga dödsfall tycks ha ökat i antal under de senaste åren, såvida det nu inte endast är ett utslag på större uppmärksamhet än tidigare på dessa slags fall. Personligen kan jag inte låta bli att tänka på det ökade datoranvändandet och dess elektromagnetiska fälts eventuella påverkan på kroppens dito. I början av 2004 läste jag f.ö. om ännu en ishockeyspelare i Sverige, som hade samma hjärtproblem. Han sade bl.a. att det konstigt nog endast inträffade när han spelade match och inte under träning. För mig var det inte alls konstigt, eftersom adrenalinutsöndringen intill förvissad säkerhet är mycket större under nervokontrollerad match än under nervkontrollerad träning. Det var först efteråt, som han förstod att det var det extra adrenalinet, som utlöste problemet. Hans lösning blev en operation, där läkarna brände bort de celler som bildade den extra signallinjen. Och enligt honom var det en mycket plågsam operation, som han inte skulle vilja vara med om en gång till. Och det uppmuntrade ju inte heller precis mig till att eventuellt genomlida detsamma en vacker dag, som ju kan bli ful nog, om det vill sig illa. Man gick in med ett litet instrument i kroppspulsådern i ljumsken och sedan förde man katetern genom hela kroppen och fram till hjärtat. Där försökte man utlösa den här hjärtklappningen och det var därför som han var tvungen att vara vaken. Men när man började bränna celler gjorde det fruktansvärt ont i hela bröstet. Till slut bad han dem att söva ned honom, då det hela blev alltför mycket att stå ut med i ett vaket tillstånd.

 

Jag brydde mig inte speciellt på härjande SARS i Kina, utan levde mitt liv som vanligt. Det innebar i alla fall en viss lärdomsläxa för Kinas nya regering, om bristerna i sjukvårdssystemet och hanteringen av en landsomfattande kris av denna art. Så, något gott kom säkert ut av denna något onödigt panikartade situation. Det ökade förhoppningsvis insikten att ekonomisk utveckling måste gå hand i hand med välfärdskvalitet ur olika samhällsaspekter. Och det blev kanske triggern till att man så småningom deklarerade sin politiska målinriktning av ett harmoniskt samhällsbygge med gott välstånd för alla medborgare.

 

Aktiehandeln med Ericsson var, som vanligt, volatil och fortsatte så under nästa fem år. Ii redigerande stund var det med katastrofalt resultat för min egen del. En avgörande okontrollerbar faktor i denna dystra utgång var den finansiella krisen i USA med global smitta och som uppstod i svallvågorna av den tidigare överspekulerade husmarknaden och dess olika uppfunna finansieringsinstrument. Då girigheten och vinster styr investerares livsGud, så blir den förr eller senare vilseförd och råkar i panik med sina rädslokänslor över att kunna förlora hela härligheten i en blink av en sekund. Och om tillräckligt många och stora gör det på samma gång, så är kedjereaktionen i full gång och korthusen rasar ett efter ett. Federal Reserve hade så långt räddat en del, men inte allt. Den senaste i raden för akuthjälp var försäkringsjätten AIG, som vid en kollaps skulle ha fått negativa följdverkningar över hela världen. Det lugnade emellertid inte marknaden utan fortsatta allmänna börsras på bred front följde. Man misstänker naturligtvis en hel del bankkonkurser framöver. Problemet för AIG var att hävstångseffekten åkte lika mycket rutschkana utför, då ekonomin i landet brakade utför, som det var expresshiss upp till den lukrativa utsikten. När den egna uppblåsta utandningsluften inte längre kunde hålla fläktens utblåsning stången, kom skiten tillbaka rakt i ansiktet. Man byggde således korthus i uppgång och som rasade vid nedgång, då riskmanagement fallerade att bromsa in i tid. Det är samma fenomen som inträffar vid belåning av aktier, dvs. uppåt är det utmärkt, men vid nedgång kan det vara som att öppna dammluckorna för utforsande vatten och som därmed kan dränka alla i dess väg. Man kan bara hålla andan ett tag medan vattnet forsar över och förbi en och hoppas på det bästa, såvida man inte i tid räddar sig upp på torrt land.

 

Det finns enbart ett liv man kan leva och det är sitt eget och aldrig andras. Och att leva det egna livet är svårt nog utan att behöva göra det ännu svårare genom att försöka leva andras liv i stället för sitt eget. Ens eget liv har, som tidigare nämnts, två liv, nämligen ett man lär sig från och ett man lever, utifrån det man har lärt sig från. Marcel gav sig iväg på sin resa till Grekland med hopp om förändring av sitt liv, eller åtminstone för att få perspektiv på det. Han kom tillbaka med förhoppningsvis nya insikter, ty om han inte gjorde det, var det en mycket dyr semesterresa han var ute på. Vissa erfarenheter i livet är värda sina pengar, medan andra enbart är onödiga kostnader. Och det är endast den som upplever och erfar det som kan döma i det enskilda fallet. Förlorad kärlek då man är ett litet barn kan inte värderas i pengar, ty den kan aldrig köpas tillbaka. Kärlek man får som litet barn kan inte heller värderas i pengar, ty den kan inte heller köpas för pengar någonstans.

 

Att känna sig behövd av någon skänker meningsfullhet och bekräftelse, dvs. man finns till för mer än sina egna själviska behov, och man speglar sig i den behövandes tacksamhet över att bli hjälpt. Man tänker och känner således den behövandes tacksamhet och upplever den därmed själv. Och det här med tacksamhet tycks livsGuden lyssna speciellt mycket på. Det är kanske hans bekräftelse av att ha gjort ett bra jobb, eller kanske rentav endast för att ha gjort sitt självklara jobb. Då man fyller en behövandes behov, släpper man fokus på sig själv och den ev. meningslöshet man upplever. Det sysselsätter ens förmågor och gör att man känner sig nyttig och presterande. Ju mer vi ökar i betydelse för andra, desto mer ökar vi i betydelse för oss själva. Kärleken får då en fri kanal att kommunicera i. Vi känner oss därmed inte ensamma, utan som en del av någonting större än oss själva. Och då kärleken och empati tycks vara en grundläggande universal förutsättning för vår överlevnad, så finns det nedlagt i våra gendepåers ringsignaler till våra bodar med vällevnadskänslor och som genast producerar och levererar beställda vällevnadskänslor till våra kroppar och som sedan tankar och känslor njuter av att uppleva. Vi finns till, alltså är vi.

 

Vi kan kanske därmed alla känna ett behov av att hjälpa våra medmänniskor, och som även jag alltid har gjort innerst inne, dvs. bortsett från då jag har skymts av mina egna problem. Det enda problemet jag har haft är det ibland stora avståndet mellan teoretisk tanke och praktisk handling. Och då det därför för det mesta hinner komma någon före med en hjälpande hand, blir ens egen hjälp obehövlig, och man blir kanske därför orättvist ställd i skam- och skuldvrån. Det enda jag kan hoppas på nu för min egen del är att jag ska hinna rensa upp en del hinder på vägen mot slutet och att mina söner ska ha fått eller har uppnått bättre förutsättningar därvidlag än jag. Patric har ju en naturlig positiv livsinställning, som skulle möjliggöra detta, medan Marcel säkert får kämpa, liksom jag, för att få loss de positiva känslor som finns där i botten av livsskålen. Han vet själv vad han behöver, men han vet ännu inte riktigt hur han ska komma åt det.

 

VECKOBREV 320 ~ 030518

 

Marcel/Patric!

 

SARS-insjuknade i Beijing har nu ytterligare halverats. Det har således på en vecka gått från drygt hundra till strax över 25 st. insjuknade per dygn. Det senaste dygnet hade en person avlidit, vilket skulle ge en dödlighetsrat på ca 3,6 %, som nu är betydligt mindre än övriga delar av Kina. Det totala dödlighetstalet för hela Kina ligger just nu på ca 5,3 %, vilket ska jämföras med ex. Hong Kongs och Kanadas tidigare toppsiffror kring 15 %. Men det tycks ha kommit under kontroll nu även i HK, där business nu tycks vara som vanligt. Även här i Beijing märkte jag en stor skillnad igår, då jag var ute och handlade. Förra lördagen var det fler ute än lördagen innan. Igår var det som vanligt igen, dvs. tillbaka till det normala.

 

Angående min ev. resa till Sverige, så är det nu två veckor kvar till inbokat resedatum (31 maj). Jag har varit i kontakt med SAS i Beijing avseende att kunna ändra på biljetten, men där var beskedet att det inte går. Om jag inte åker, så förlorar jag således min returbiljett. Jag har också kontaktat Lena (flygvärdinnan på SAS), men hon kan inget göra, då biljettdelen tycks leva sitt eget liv, som hon uttryckte det. Inte för att det skulle vara avgörande för mitt slutbeslut, men riktigt roligt känns det ju inte heller precis. Jag väntar dock tills nästa veckoslut att fatta beslut. Om utvecklingen fortsätter som hittills, så finns det ju ett visst hopp, men det beror mycket på hur pass oroad du Patric kommer att vara.

 

Patric, jag förstår din oro. Det är bara frågan vad den är baserad på. Och förmodligen är det mer rykten än fakta. Hoten och fantasin skrämmer alltid mer än verkligheten. Det är normalt och allmänmänskligt. Fantasin målar nästan alltid fan på väggen i dess svartaste möjliga färger, då den målar hejvilt och styrsellöst utan upplysande fakta att betrakta och beakta. Detta är nu inte sagt som någon som helst kritik mot upplevd oro, utan enbart ett sätt att försöka lägga ett vidare perspektiv på det. Men oberoende av det, så är jag gammal nog idag att acceptera att andras känslor kan vara viktigare än mina egna, speciellt då det handlar om min egen son. Men låt oss som sagt ge det en vecka till.

 

Jag kom förresten att tänka på fjolårets midsommar hos Anita och Bertil, då du Marcel hade med hunden (SARS skulle kanske oroa i motsvarande grad?). Tydligen hade det varit en hel del interkommunikation mellan syskonen (initierat av Anita, som ju hade informationen från början). Anita hade ett klart behov att öppet be om ursäkt inför samtliga att den ”farliga” hunden (fantasiuppbyggt, utan vetskap om verklighet) var med. Hon hade ju, som hon öppet uttryckte det, försökt avstyra det. Det var ju en liten snedbild av den uppfattning hon delgav mig, då jag pratade med henne per tfn, innan vi åkte dit. Hon var enbart ute efter att rädda sitt ansikte och således bekräfta inför alla och envar att det som hade sagts syskon emellan, hade sin bäring, dvs. att hon stod för den åsikt hon hade delgivit dem och därmed indirekt inte stod för den åsikt hon hade delgivit mig. Det är sådant, som gör mig så trött på människan. De flesta är ju tyvärr på det viset, dvs. det rakryggade får nästan alltid kröka rygg för det krokryggade. Det är tyvärr få här i världen som står lika starkt i stark blåst som vid stiltje. Anita var således inte rakryggad nog att ta konsekvenserna av sitt samtal med mig. Jag sade bl.a. till henne, att om inte Marcel skulle åka, vilket han ju inte skulle, om inte hunden kunde följa med, så skulle jag inte heller åka. Hon kom därmed in på det allmänmänskliga dilemmat av att både ha kakan och äta upp den på samma gång, vilket vi ju alla vet faller på sin egen inneboende orimlighet. Jag tycker ändå om Anita och hon är inte mer än människa. Men människor är tyvärr i regel definitivt inte helt uppriktiga och sanningsenliga. Det ljugs och trixas åt helvete alltför mycket här i världen, för att jag någonsin ska kunna finna mig helt tillrätta och omhulda det på alla plan (nu har jag gått från det specifika fallet till det generella). Det är ju just detta, som ger mig en dubbel livssmärta, dvs. att jag ser och förstår, men kan lika förbaskat inte göra någonting åt det. Och antagligen är mina livsideal alldeles för starka och tydliga, för att jag ska kunna kompromissa stup i kvarten. Om jag skulle göra det, så skulle jag antagligen tappa bort mig själv och det jag står för till näst intill hundra procent.

 

Tillbaka till din oro Patric. Det som betyder allra mest för mig i det här sammanhanget är din oro. Jag vill bara att du samtidigt förstår att jag aldrig i livet skulle riskera andra människors liv och hälsa, och allra minst din, p.g.a. meningslöst kortköpta själviska motiv, dvs. att träffa dig och mina syskon på bekostnad av smittoriskpriset och dess eventuella negativa konsekvenser.

 

Jag såg en film förra lördagen med Denzel Washington. Han är förresten en otroligt bra skådespelare och är väl värd den Oscars-statyett han fick greppa om för första gången i sitt liv. Han var den förste (åtminstone manlige) svarte skådespelaren efter Sidney Poitier, som fick denna utmärkelse. Och det var åtskilliga år sedan, som den sistnämnde fick sitt pris.

 

Filmen hade som tema det här med ljugande och bedragande, samt dess slutkonsekvenser, dvs. sensmoralen i filmen var att det betalar sig i det långa loppet att vara hederlig och sanningsenlig. På filmer visas ju för det mesta upp den överdramatiserade kontrasten mellan vad den skröpliga människan de facto är, och vad den så djupt innerst inne vill vara.

 

Det är egentligen underligt hur rädda människor oftast är för sanningen. Det är därmed inte heller konstigt, att så många människor har varit rädda för mig och mitt behov av sanningssägande och därmed höga risk att avslöja folks lögner. Sedan är det ju en annan sak att man ju kan göra detta inom det vida spannet av burdushet och empati (medkänsla) och där jag väl tyvärr oftast har tangerat mer det förstnämnda än det sistnämnda. Det är med andra ord mer en fråga om hur man uttrycker sanningen än vad den exakt består i.

 

Varför är det nu alltid så viktigt för människan att dölja den del av sanningen som missgynnar dem själva? Jag har personligen så otroligt svårt för att förstå denna för mig ack så väsentliga del av livet, men som dock tyvärr inte är så väsentlig för flertalet människor på denna jord. Nu ska man dock inte förledas till att tro, att det är en enkel och smärtfri livsinställning, som jag i min arvssyndsryggsäck har tvingats att streta uppför med på mitt skuldberg. Jag har således alltid fått betala mina dryga pris för detta, och som har fått smärtsamhetskontot att ständigt växa till. Hur som haver så kommer ju alltid verkligheten förr eller senare ifatt, dvs. sanningen hinner ikapp och går om lögnen. Och då blir smärtsamheten ännu större att greppa om och bearbeta. De många bäckar små av lögner i de korta stunderna blir till en strid ström att tampas med i det långa loppet. Och då kan det ibland vara alltför svårt att ändra kraftriktningen, som dundrar vidare alldeles på egen hand och med ohejdad kraft. Att leka med lögnen är som att leka med elden, dvs. förr eller senare bränner man sig, och då ibland med ärr eller oläkbara sår för livet. Det finns för mig en slags exponentiellt stigande proportionalitet i det här med fördröjd sprängkraft i lögndrevet, som går av egen inbyggd kraft, dvs. ju senare sanningen kommer i dagen, desto smärtsammare kan den upplevas. Och ju smärtsammare den upplevs som, desto djupare in i ens väsen går den. Och när den p.g.a. av en ny lögnuppehållande spärr envisas vidare, så tappar man till slut kontakten med och förståelsen för vart det hela kan ta vägen, för att poppa upp senare i livet på det mest oväntade sätt och med oförutspådda konsekvenser.

 

Jag är och förblir vid min läst, dvs. en oerhört rak och ärlig människa utan onödiga krumbukter. Lika vägkort som det raka strecket är mellan två punkter, är sanningen den kortaste vägen mellan två synpunkter, medan lögnen på sikt enbart förvillar och förbryllar vägen där emellan. Livet för mig handlar i sin yttersta enkelhet enbart om överlevnad. Därmed kommer sexualdriften, efter hungersdriften, helt och hållet i förgrunden i allt vad människan företar sig. Men detta är alldeles för enkelt för de flesta människor för att kunna aspirera på en sanningshalt av någon större vördnadsfull dignitet. Lögner är inte enbart till för att lura och bedraga, utan de är också till för att korttänkt förgylla tillvaron likt kejsarens nya kläder, som i verkligheten inte existerar.

 

Om människan åtminstone kunde erkänna de yttersta drivkrafterna här i livet och leva med dem på ett fruktsamt sätt och därmed ge avkall på lögnen till förmån för sanningen, så kunde vi snabbare få fred och frid på jorden. En byggnad står aldrig stadigare än dess grund. Det är således endast därifrån man kan bygga något livsbeständigt. Men de flesta vill inte omfamnande erkänna detta till fullo. Nej, sanningen orkar inte många med att syna i vitögat, utan man projicerar långt mycket hellre, via sina fantasikonstverk, orealistiska drömbilder på snövita lakan.

 

Så länge som mänskligheten inte tar av sig sina lögnsolidariska, självfärgade solglasögon (sanningen sticker, som den starka solen, i ögonen), så kommer jag alltid att vara på min kant med tillvaron. Och då kan jag ju enbart lida med den i stället för att klädsamt glädsamt deltaga i den ystra dansen av människans självförverkligande av de inneboende potentiella möjligheterna.

 

Varför tar alltid dårskapens regressivt omvända visdom alltid rygg på den progressiva utvecklingsvisdomen? När ska människan lära sig vad verklig visdom innebär, både då, nu och i sin förlängda framtid. De flesta människor tycks jämt sola sig i backspegelsfilosofins kranka blekhet och därmed stränga av de spända strängar som hellre lyss till strängar som brast, än att aldrig spänna bågen? Frågor, frågor och varför, varför? Det tar aldrig slut, dvs. det som jag redan i tidiga år undrade över, utan att få fulltäckande och därmed acceptabla svar.

 

Marcel och Patric, ni måste förhoppningsfullt förstå att mina livskonflikter har haft de bästa syften och ingenting annat. Jag har alltid drivits av ett outgrundligt sanningsbegär och ett liv utan påkostade skyltfönster, som enbart är till för att skylta med det som inte hör vardagen och dess allmängiltiga trivialiteter till. Drömmar kläs på sterila skyltfönsterdockor. Men därinnanför lever dagstrivialiteterna sina egna grottekvarnsliv, som maler på med den drucknes slitna och sluddriga envishet och som ständigt konkurrerar med drömmarnas paradis. Det är kanske inte så konstigt, att jag alltid har varit mer intresserad av livet bakom scenen än på densamma.

 

Jag minns med all önskvärd tydlighet att jag alltid hade svårt för att koncentrera mig fullt ut på det lärarna i skolan eller vad föreläsarna på LTH sade. I stället satt jag alltid och undrade över vad som rörde sig i deras hjärnor. Jag var alltid mer nyfiken på vad slags människor de var än på vad de pratade om. Alltså, hur fel är jag inte på det med min utbildning och mitt yrkesutövande. Jag har förmodligen, trots mitt makalösa sanningsbehov och dito tänkande, gjort just motsatsen, dvs. gått på schablonbilderna och definitivt inte hållit mig till det livsspår som borde ha varit självklart för vem som helst med en vettig intelligensnivå. Det största bedrägeriet har jag alltså begått mot mig själv och mitt inre väsen och har kanske därmed fått betala det livslånga priset av att aldrig ha varit tillfreds med mig själv och mina instängda inre behov. Jag har alltid sökt den till synes enkla livsvägen, men tycks ha fått betala det paradoxala priset av ett oändligt komplicerat liv i tankevärlden.

 

Lika envist irrande som nomadvargen ständigt strövar i vildmarkens utkanter, lika tålmodigt förvirrande har jag sökt de byten som åtminstone för tillfället har stillat det dagliga hungerbehovet. Lika väl som man måste komma vidare i sitt evinnerliga sökande efter livssvar, oberoende av allehanda snedspår, måste villebråden nedläggas för att säkerställa den fortsatta jakten, dvs. för att tillgodose den före allt annat prioriterade hungersdriften. Den bäste jägaren förstår sitt villebråd och har därmed närt förutsättningarna för kontinuerlig fångst. Jag har ju alltid förstått väldigt väl och tydligt när folk ljuger och bedrar. Jag tror således att jag alltid har varit och är en god jägare, dvs. med en stark överlevnadsdrift. Det finns ju teorier som säger, att man alltid undermedvetet projicerar sig själv i andra, eller enkelt uttryckt: ”som man känner sig själv, känner man andra”. Alltså ljuger man själv, så tror man med vindens förföriska lätthet att andra också ljuger. Men jag tror faktiskt och vet i mitt personliga fall att motsatsen gäller lika mycket, dvs. är man känslig för sanningshalt, så är det fullt logiskt att man med lyhördhetens nyanserade och tysta uppfattningsförmåga mycket lätt uppsnappar motsatsens avlyssnade vindriktningar. Man har således p.g.a. sina hyperkänsliga tentakler en ytterst god uppfattningsförmåga om allt som stör den viktiga horisonten för en. Här finns således en dubbelteori, som säkert som amen i kyrkan kan ha lika mycket berättigande, fast där man måste ta in andra dimensioner i sitt betraktelsesätt för att kunna verifiera det ena eller det andra.

 

Jag har vissa livsfasta principer. Och då man har det, så utmanar man alltid förr eller senare de starka individerna, som ju har sina vässade motvapen. Och det finns alltid tillräckligt många för att skott ska avlossas och dito moteld anläggas. Det är således inte konstigt, att man har skjutit in sig på och skjutit på mig i alla tider, lika väl och ivrigt och ihärdigt som jag har skjutit tillbaka i rent självförsvarssyfte.

 

Det har under den senaste veckan varit hetsig och trist atmosfär på Aktieguiden (jag har dock hållit mig på avstånd), med diverse tråkiga konfliktutbyten mellan vissa framstående herrar (således med starka principer) och med tråkiga konsekvenser. Jag skrev därför nedanstående inlägg på AG i morse.

 

Bäste Webbmaster!

 

Jag har varit fullt medveten om, att jag har varit skyldig dig ett svar sedan den 9 maj på din inbjudan att skriva något i AG:s analysbrev. Jag funderade på ett möjligt ämne och kom då fram till det här med den fortskridande tråkiga och negativa utvecklingen av atmosfären på AG. Längre än så kom jag inte p.g.a. tidsbrist. Sedan dess har det exploderat i.o.m. fibs och dezees avhopp, som kanske därmed på sitt sätt gör det hela lite inaktuellt.

 

Jag kunde inte medvetet ana för drygt en vecka sedan vad som komma skulle. Möjligen anade mitt känsliga och lyhörda undermedvetna vad som var på gång. Nu känns det hela emellertid tyvärr genomvisset och högst omotiverat att skriva något alls. Jag beklagar detta i allra högsta grad, då jag vet att det inte är rätt mot dig och allt ditt beundransvärda jobb du har lagt ned under årens lopp, att den ene efter den andre sviktar och kastar in handduken, tillfälligt eller för alltid.

 

Jag vill så gärna skriva något i fibs sträng, till tröst och förståelse, men jag vet inte om tiden medger det just nu. Jag väntar nämligen på leverans av en ny dator idag och gladde mig enormt åt det, men nu känns tyvärr även det avslaget i den dystra skugga som har lagt sig som ett ogenomträngligt stumt töcken över AG.

 

Jantelagen fortsätter med en dåres envishet att skörda sina offer i Sverige och min livssmärta ökar i motsvarande takt. Att både förstå och samtidigt förstå att jag inte kan göra någonting åt det hela blir till dubbel livssmärta och ens litenhet känns ännu mer i all sin enkla livsödmjukhet.

 

Varför kan människan inte ha de stora livsperspektiven klart för sig i såväl med- som motgång?

Varför kan människan inte sluta med att dåraktigt envisas med att alltid framstå som felfri och alltid ha rätt?

Varför kan människan inte sluta med att känslo- och huvudlöst plottra i andras ömtåliga inre väsen?

Varför kan människan inte samsas i empatiskt aktsam lyhördhet inför varje medmänniskas unika väsen?

 

Varför kan människan inte njuta av stunden som är, då den aldrig kommer åter?

Varför kan människan inte sluta att jaga tiden, då den aldrig sig fångas låter?

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Skänk nära och kära en vacker blomsterbukettsmyckad tanke varje dag, ty de är enbart till låns så länge som människan spår och Gud rår!

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080918

 

Människor oroas av olika saker. Patric var orolig för SARS-smitta, trots att insjuknade i Beijing hade halverats och sjukdomen var på väg att komma under kontroll. Jag ville emellertid ändå ta hänsyn till hans oro, berättigad eller inte, avseende min planerade resa till Sverige. Anita oroade sig inte för det, men som på sitt sätt var för mig något motsägelsefullt mot fjorårets oro för Marcels ”farliga” hund (Rottweiler), eftersom det i båda fallen rörde sig om hänsyn till alla övriga berörda. Och jag kunde faktiskt bättre förstå oron för en dödlig sjukdom, som kunde vara okontrollerbar, än för en hund som är kontrollerbar, och i detta fall bunden vid ett träd hela tiden. Man ska emellertid inte göra mer av en sådan situation än det var, dvs. lite reaktioner på ytan och som försvann lika snabbt som de kom. Vad jag emellertid reagerade mest på var att hon ställde Marcel i skuldvrån inför allas ögon och öron, vilket var helt onödigt, och som visade att människans självrättfärdigandemotiv i regel går före empatin för andra, vilket ju även indirekt speglades av icke-oron för SARS, eftersom det ju skulle kunna finnas dem av de besökande, som skulle kunna vara oroliga för det. Det finns f.ö. inte heller ”farliga” hundar, utan endast ”farliga” hundägare, eftersom hundar agerar utifrån sin herres (o)uttalade signaler, dvs. sådan herre, sådan hund. Nu kan naturligtvis den uppmärksamme peka på att vissa hundraser bevisligen kan vara farligare än andra och vars uppfattning massmedia sensationslystet ser till att upprätthålla, eftersom man tjänar mammon före människor. Men svaret på det är att det då är desto viktigare hur herren är. Men visst, Anita och de som var rädda för en viss typ av hundar, kunde ju inte veta hurdan herre Marcel var. Man kan alltså även se den rädslosidan av saken. Men för att nu älta färdigt, och därmed riskera att göra saken större än den var, bör man under alla omständigheter så långt som möjligt undvika att anklaga människor inför öppen ridå, utan i stället klara ut det med endast berörda parter, speciellt när det skjuter över redan överspelade syften.

 

Våra rädslor för det okända och det osäkra styr mångt och mycket i våra liv. Det är ju inte så konstigt ur primitiv överlevnadssynvinkel, eftersom hjärnans förmåga att förutse faror kan vara avgörande för ens överlevnad och som ju ibland måste byggas på intuitioner, associationer, obekräftade slutsatser byggda på fragment av information och lösa antaganden etc. Livet och dess förutsättningar har emellertid drastiskt förändrats sedan urminnes tider. Men våra primitiva instinkter och beteenden lever kvar djupt inom oss. Och då vi ibland försöker berättiga våra rädslor med rationella argument, så slår många gånger tankarna knutar på sanningen, ty att inte erkänna att man har fel, är en annan försyndelse som många människor ägnar sig åt. Sanningen kräver en rak och orädd ryggrad. Då den tyngs av alltför många lögner, så kröks eller bryts den så småningom av sin egen tyngd.

 

Att ljuga är något som alltid har varit omöjligt för mig att ta till mig som en väg framåt i livet. Och att ljuga inför sig själv är det sämsta tänkbara vägvalet, ty dels innebär det naturligtvis att man ljuger för alla andra också, och dels kan det inte leda till någon beständig väg för egen utveckling och mognad. Alla parter lider således av det. Livsvägen är ju krokig nog ändå för att inte också komplicera den ytterligare med i längden ohållbara lögner.

 

Sanningen har alltid varit mitt raka rättesnöre och fasta livsprincip, även till priset av andras mothugg och förlorade sympatier. Det enda jag kan beklaga, det är att jag ibland tappar bort empatibiten i min iver att hålla mig till sanningen. Sanning är således nog så bra, men den kan faktiskt också skada eller förfela sitt syfte, om den är framförd alltför burdust. Jag har tidigare nämnt, att jag inte gav mina söner några eller i varje fall inte tillräckligt många livsprinciper i deras livsbagage. Men kanske jag kunde hoppas att mitt eget beteende kopierades av dem i åtminstone detta viktiga avseende. Och jag kan faktisk inte se, att så inte skulle vara fallet. Och det vore högst konstigt, om denna starka princip hos mig inte skulle ha påverkat dem.

 

Jag hade fjärmat mig för ett tag från fortsatt skrivande på AG, men kunde inte låta bli att kommentera ett inlägg, då jag tyckte att perspektiven var skymda, trångsinta och oempatiska, vilket jag försökte uttrycka med några poetiska slutrader. Och alla jagar tiden, som aldrig låter sig jagas eller infångas, eftersom den är sitt eget väsen och orörbar i sin egen dimension. När man kommer in i tredje livsperioden, försöker man kanske bromsa den från att fly iväg med ens sista år, men så fort man hamnar på vägen mot ett specifikt mål, så ligger det tyvärr nära till hands att man åter går på tidsödande tidjakt. Teorin söker således inte alltid verkliga omständigheter, utan endast de önskade.

 

VECKOBREV 321 ~ 030525

 

Marcel/Patric!

 

Rosemary är en extremt känslig kvinna när det gäller sex. Hon är den mest känsliga kinesiska kvinnan jag känner när det gäller detta allmänt tabubelagda ämne i Kina, och speciellt då för kvinnor. Den primitive delen av mannen skyddar således sina revir världen över, oberoende av ras och kultur. Hennes grundproblem ligger med all sannolikhet på ett så djupt plan, att hon själv inte når det med sitt medvetna tänkande.

 

Vi människor har tre medvetandeplan. Ja, egentligen är de på sin höjd bara två och i sämsta fall bara ett, vilket framgår av det fortsatta resonemanget nedan. De är (1) det fullt medvetna planet, där vi är medvetna om allt utifrån den aktuella varseblivning av sinnenas intrycksmottagande och det kopplade arkivminnet, som vi kan uppbringa i stunden, (2) det undermedvetna planet, där vi ibland får upp på ytan och medvetandegör det som finns under vattenytan, likt uppstigande syrebubblor och (3) det omedvetna planet, där vi inte alls vet vad som försiggår mer än högst sporadiskt och som då främst bl.a. kan poppa upp i drömmar på de mest osammanhängande och förvirrande sätt.

 

Nu finns det naturligtvis olika subnivåer inom vart och ett av dessa plan, och som man når eller inte når på olika sätt. Så alla människor förstår och når åtminstone tillräckligt många nivåer av sina medvetandeplan för att kunna fungera mer eller mindre bra i relation till det dagliga livet. Ytterligare en del förstår, utöver det fullt medvetna planet, en del som poppar upp i det undermedvetna planet, dvs. de kan fånga upp och medvetandegöra bubblorna som går genom vattenlinjen. Inte för att det alltid kan omsättas i klara och tydliga tankar och påföljande ord, utan många gånger mer som här- och slutledningstolkningar av det symbolspråk som söker transformera sig i tankars och ords mer lättfattliga klädesdräkter. Kedjetransporten nerifrån och upp går således i tre steg, dvs. (1) symboler, (2) tankar (eller tysta ord) och (3) ord (tankar som går över ens läppar). Till sist så finns det de människor som på ett meningsfullt sätt kan djuploda ned i det omedvetna planet, om än förmodligen väldigt få till antalet. Och framförallt är det ytterst få som kan formulera det i klartext i det fullt medvetna planet för att kunna föra det vidare utanför de förseglade läpparnas ljudbarriär. Det handlar således om subtila signaler, som kanske i bästa fall bildar ett tillräckligt sammanhängande igenkännligt mönster för att i ett klarare symbolspråk kunna ordtolkas i medvetandedelen av hjärnan och då ibland enbart på den känslomässiga hjärnplanshalvan utan en brygga över till den rationella hjärntolkningsdelen.

 

Jag tror att jag själv, via mitt starka känslotänkande, från tid till annan når ganska så djupt ned i åtminstone de två första nivåerna. Jag förstår tyvärr inte alltid varför vissa tankar rör sig som de gör och därmed inte heller varför jag handlar som jag gör, men jag inbillar mig, att jag tror att jag vet tillräckligt mycket för att åtminstone kunna diagnostisera mina egna problem. Att jag sedan inte alltid förmår leva upp till mina teoretiska insikter i verkliga livet är en annan sida av myntet, och som jag inte alltid har tålamod till att låta ta fullständigt kommando över diverse andra känslor och grundläggande behov såsom uppskattning och erkännande. Det ena tar således ibland över det andra för kortare eller längre tid.

 

Tillbaka till Rosemary, ty det var i samtalet med henne, som mina tankegångar sprätte runt kring nivåerna i medvetandehagen. Problemet för henne är att hon inte förmår lyfta av de blockerande spärrarna för att komma tillräckligt långt in i hagen för att kunna medvetandegöra vad som är rätt och bäst för henne själv. För henne blir det förmodligen en labyrint med höga kringgärdande häckrader, som hon inte hittar utgången till.

 

Rosemary har fortfarande kvar sina rosafärgade drömmar om drömprinsen, som ska storma in i hennes liv – som en klar blixt från en dystert mörk, molntyngd himmel – på den symboliskt kraftfulla vita springaren och tyngdlöst svinga upp henne på den gemensamma hästryggen för en fortsatt färd mot lycksalighetens isolerade paradis. All gammal livsgrund ska därmed mirakulöst upphöra att existera, som om det aldrig hade existerat och enbart den nya symboliska boplatsen ska tjänstgöra som evig grund för det som bliva ska av allt det som aldrig blev och som alltid skyms av dagstrivialiteternas tröst- och hjälplösa överlevnadskamp, där man i stället för stolta, blanka vapen slås med skamlösa, rostiga manipulationsverktyg, vars bumeranger ständigt håller människan sysselsatt med att försöka polera det som inte går att polera, då djuprosten har bitit sig fast för tid och evighet.

 

Att försöka få ur henne, eller ens att påverka det allra minsta, dessa romantiska lyckodrömmar synes vara ett hopplöst företag. Till sist har man upprepat sitt mantra så ofta att hon, likt barnet inför kompakt föräldertjat, ryggar med automatik inför den realism som inte förmår tränga förbi de brandväggsmonument som har rests över missriktad/-lyckad förälderomsorg/-kärlek.

 

Paradoxalt nog tycks det finnas en plausibel relation mellan de djupare underliggande problemen och möjligheterna till att förverkliga dessa dimridåbeslöjade drömmar, dvs. ju mer djupförankrade de är, desto omöjligare är det att uppfylla dem. Och alla idoga försök utmynnar alltid i upprapade bittra inre besvikelser och ytterligare bekräftelse på att de inre besvikelserna har fog för sig till sina yttersta gränser, dvs. ett evigt perpetumm mobile-scenario, som aldrig kan annat än att upprepa sig självt in absurdum, dvs. ett evighetstivoli i fängelsesal, som det saknas nycklar till för att komma ut ur.

 

Det biter inte hur mycket jag än försöker förklara för henne att verklig varaktig kärlek har ingenting med förälskelse att göra. Hon vill först av allt uppleva förälskelse (som hon hittills inte har upplevt i sitt liv) för att åtminstone ha upplevt det. Det är egentligen otroligt hur våra djupa drömmar och förutfattade uppfattningar fortsätter att pocka på som om de är verkliga, innan de har hunnit prövas mot verklighetens kalla stålegg. Man ryggar således inte för de besvikelser som man senare måste ta itu med och arbeta sig igenom för att komma tillbaka till den nivå man var på, innan man gav sig in i det aktuella förhållandet, dvs. tillbaka till ruta ett. Och visst behöver man vara igenom det hela åtminstone en gång för att förstå, men nog fasiken tycks otroligt många upprepa det alltför ofta för att riktigt kunna ta lärdom, utan i stället förfalla till livslång bitterhet. Och märk väl att i Rosemarys fall pratar vi om en högst intelligent kvinna med ett starkt rationellt tänkande och handlande. Det handlar således inte alls om intelligens, som ju relativt enkelt överrids av känslor, när det väl gäller djupare aspekter av livet.

 

Jag fick min nya dator förra söndagen. Återigen kunde jag konstatera vilket jäkla jobb det är att få in alla program och filer från den gamla datorn. Och för att inte prata om uppkoppling mellan datorerna och försök till att få dem båda att samtidigt samsas på Internet. Men det senare misslyckades åter en gång, trots försök av killen som var här för att installera ett andra nätverkskort i värddatorn. Det var således drygt de första dagarna, innan jag fick ordning på det hela. Men jag gillar den här Dell-datorn och dess 17” platta skärm. Det ska ju förhoppningsvis också anstränga ögonen lite mindre.

 

Igår var jag ute med Rosemary och hennes väninna (också en skild kvinna i de tidiga tretio åren). Det var ett trevligt ställe med lite uteserveringar i sydeuropeisk trottoarstil. Sedan åt vi på en trevlig restaurang. Det var således en av de få dagarna jag har tagit mig för avkoppling. Men det är härligt då man väl kommer ut, och då speciellt med behaglig sommartemperatur.

 

Idag har det var lite dagen efter, men jag har dock varit sysselsatt med att städa lite i min dator, samt dito i lägenheten, då jag torkade av golven, som hade samlat damm och skit länge nog.

 

Annars har det varit en tung vecka med åtskilliga konfliktfunderingar på mitt nuvarande liv, samt hur jag ska göra med resan till Sverige. Det var väl allt detta som gjorde mig lite trött på mig själv och föranledde mitt behov av att komma ut en sväng utanför lägenhetsväggarna.

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Skänk nära och kära en vacker blomsterbukettsmyckad tanke varje dag, ty de är enbart till låns så länge som människan spår och Gud rår!

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080919

 

Att dela in vardera av de tre ”medvetandeplanen” i ytterligare undernivåer är för mig endast en definitionsfråga och inte något som är vetenskapligt förankrat. Det kan ex. verka paradoxalt att prata om medvetandeplanet och att nå eller inte nå alla dess subnivåer, då egentligen medvetandeplanet är definierat som det som kan nås och medvetandegöras. Mitt försvar för det är, att jag tror att det varierar över tiden och ens mentala tillstånd. Dessutom varierar det högst avsevärt från individ till individ, dvs. det finns en slags matris här. Alltså vill jag prata om ett genomsnittligt djup som man kan nå. För mig är det en slags flytande skala och där det ena går in i det andra. Jag är emellertid inte tillräckligt kunnig på området för att vilja pådyvla någon mina egna personliga spekulationer utan några verifierande undersökningsbevis eller någon professionell kvalifikation på området. Men alla som har synpunkter som kan vidga mina vyer och kunskaper, är alltid välkomna att upplysa eller undervisa mig. Kunskap är aldrig tung att bära, utan endast inhämtande och förkovran av den kan vara förenat med slit och skit, dvs. arbete.

 

Rosemary hade hopplösa, orealistiska drömmar om sin drömprins på den vita springaren, som skulle storma in i hennes liv och förändra allting i hennes liv. Hon ramlade liksom jag ned i sina svarta hål emellanåt, p.g.a. förmodligen också otillräcklig kärlek i uppväxten och bördan av prestationskrav för att bli full accepterad och bekräftad. Hon var en högst intelligent kvinna, men hennes rationella tänkande bet inte på känslorna bakom hennes drömmar. Hon skulle säkert komma att kunna kompromissa med sina drömmar en dag och acceptera en betydligt mindre romantisk verklighet, men med all sannolikhet skulle hon aldrig någonsin kunna bli s.k. lycklig utan att komma åt och bearbeta känslorna bakom drömmarna. Att släppa tankarna på att någon annan ska lösa ens inre djupare liggande problem och börja leva med och genom sig själv, det är lika svårt för de flesta av oss på denna planet, och speciellt då för dem som inte fick en kärlekskostym som liten att ta på sig och växa i.

 

Det var orddefinition jag tänkte på, när jag hänförde till paradoxen att ju mer förankrade drömmarna är, desto svårare är det att uppfylla dem. Det är skillnad mellan djupförankrat i den bildliga betydelsen ordentligt förankrade, dvs. ju tydligare drömmar, desto möjligare att omsätta dem i verkligheten. Den bokstavliga tolkningen är, att de är så djupt förankrade att de blir oåtkomliga. Naturligtvis är orealistiska drömmar, som ligger eller sitter djupt i det omedvetna, svårare att omsätta i realistisk verklighet.

 

Jag hade haft en tung vecka med sedvanliga konflikter över dåvarande och framtida liv, vilket med jämna mellanrum skulle hemsöka mina tanke- och känslolabyrinter under de kommande fem åren, innan jag hade stiftat bekantskap med min livsGud (ej något religiöst förhållande) och de förhoppningar den gav mig över att åtminstone kunna gå runt mina svarta hål genom nya upprepade positiva instruktioner, om jag nu aldrig skulle lyckas att fylla dem helt och hållet. Och kanske jag rentav skulle kunna fylla dem tillräckligt högt upp för att det skulle bli betydligt lättare och snabbare att hoppa upp igen vid återgångna feltramp.

 

Ropet på ett större livsperspektiv kan aldrig upprepas tillräckligt ofta, eftersom vi alla jämt tyckts fångas lika lätt i de förrädiska småsnarorna, som genast inriktar hela uppmärksamheten på det lilla personliga egoperspektivet i stället för att försöka lyfta upp sin lilla vardag till det högre perspektivet och därmed lättare kunna hantera det lilla såsom oväsentligt i sin relation till det stora. För att leva ett fullgott harmoniskt liv, måste det stora perspektivet få styra våra tankar och känslor, ty annars kommer vi inte ur våra hopplösa små snubbelsnaror.

 

VECKOBREV 322 ~ 030601

 

Marcel/Patric!

 

Jag tycks ha hamnat i ett självgående löpande band av negativa livssynpunkter. Det är ju möjligt att det helt enkelt är något jag måste rensa ut ur mitt inre tillkrånglade livssystem. So, here we go again!

 

Livet är ett hopplöst tudelat spektakel likt det upprepade positivhalandet på tivoli utan ände, förutom att vi liksom växterna slår rot, växer upp, vissnar och dör, för att åter förorma sig in i livets eviga födsel-levnads-dödscirkel. Så länge som jorden kommer att existera, kommer detta villkorslösa och i sin yttersta ände kompromisslösa cirkusföreställning att fortgå utan pardon. Det finns ingen återvändo, när man väl har satt sitt första skrik på denna jord. Det finns ingen återvändo för någon av oss, så länge som man inte tar livet och därmed döden i egna händer.

 

Jordelivet kommer att sluta, om inte förr så åtminstone då solen slocknar. Och det kommer den att göra en dag enligt all vetenskaplig teori . Hur många miljoner år det är dit, och därmed varken är mitt eller era direkta personliga problem, det har jag ingen som helst aning om.

 

Anledningen till att solen kommer att slockna en dag är att den är en stjärna och att alla stjärnor har samma förlopp. De utvecklas hela tiden och blir större och större, ända tills de till sist uppslukas av sin egen energi och faller ihop och slocknar. Och utan sol kan ju ingenting existera längre på jorden, eftersom allt liv är baserat på solens energi (benämnt fotosyntesen). Därför måste människan förr eller senare söka sig ut i rymden för att hitta en ny boplats. Och efter några miljoner år till av teknisk utveckling, så lär man nog klara av detta så småningom.

 

Vi människor är så oändligt pyttesmå i hela detta helsnurra(n)de livsspektakel, som inte berör endast vårt universum, utan det finns åtskilliga universa som just i detta nu upplever exakt samma sak. Vi vet dock inte hur långt man har kommit i utvecklingen i dessa andra sam- och parallellexisterande universum. De kan således även ha kommit mycket längre än vi har. Ja, det finns “skrämmande” stora tankar i all vår litenhet, Vi är inte ens små, utan vi existerar knappast överhuvudtaget i alla dessa universas totalbild.

 

Betänk sedan alla de miljontals små djur som vi inte ser för blotta ögat på vår hud eller som lever i våra sängkläder, och lika drastiskt talande, alla de miljontals bakterier som vi så frikostigt delar med oss av då sexualdriften pockar på sitt uppdämda utlösningsbehov, som i sin tur handlar om att fortplanta sig för tid och evighet, som vi så vackert vill uttrycka det och som utifrån våra innersta drömmar egentligen inte har förankring i verklighetens ack så krassa, enkla och kompromisslösa överlevnadshav.

 

Så, med all denna krassa verklighetsbakgrund, är det trots allt inte så konstigt, att vi människor vägrar att acceptera ovedersägliga fakta och fortsätter att sätta på honan och alla hennes vackra kejsarkläder, som enbart sätts på för att man ska kunna njuta av att kunna ta av dem igen. Men tron står idag som spön i backen och vi metar alla fisk i det djupa havet med högst olika förväntningar över fångstresultatet.

 

Eftersom det inte finns några livssvängar att ta ut i makroperspektiv, då solen slocknar och dör ut, så är det kanske inte så konstigt, att det finns nedgrävt från begynnelsen i människans väsen att då det inte finns något evigt liv i en jordisk bemärkelse, måste vi helt enkelt måla upp motsatsen för att finna det meningsfullt att överhuvudtaget sträva vidare på denna gudsförgätna jord. Om det verkligen finns en Gud, eller dess yttersta väsen, så må den ju verka över mer än vårt universum. Det är således den enda och allena orsaken till att kalla jorden för en plats som Gud glömde bort i sitt oändliga rike. Och ska man gå på de moderna gudförståsigpåarnas linje, så förlåter Gud allt och alla då man dör. Något annat vore inhumant och på sitt sätt elitiskt tänkande, dvs. helvetet existerar inte. Alltså kan det ju tyckas spela ack så liten roll hur man beter sig i detta jordeliv, då chansen alltid kommer åter efter detta liv. Så det enda som återstår för människan är att njuta så mycket som möjligt av de frukter som serveras på denna jord, dvs. från att svälja miljontals bakterier i en kyss till att begapa världens underverk med alla de hjärncellsklanger som någonsin går att uppbringa i denna enfaldigt dubbelenkla värld. Dubbel är den, därför att allt det enkla i regel har minst två förklaringsgrunder eller två utvägar. Och enkel är den, därför att det dubbla ändå slutar enkelt, dvs. upphör att ha mening antingen för att den helt enkelt inte existerar, eller för att vi inte har förmågan att kunna se den.

 

De flesta av mina senaste veckobrev har ytterst, direkt eller indirekt, handlat om meningen med livet. Det finns enligt min mening enbart två meningar, nämligen dels den som är dödsenkel, dvs. att vi föds och dör utifrån strikta överlevnadskamper, och dels den mening som vi själva enbart kan ge det utifrån våra egna drömmar och önsketänkanden. Livet är lika enkelt som en steril skyltdocka i ett skyltfönster. Sedan är allt ytterst en fråga om vilka kläder man vill sätta på den. Och lika tappert och frekvent som man klär på den, klär man av den.

 

Ovanstående plitade jag ned föregående veckohelg. Igår lördag skrev jag några få rader enligt nedan.

 

Ibland blir jag så uppriktigt trött på mig själv, att jag bara vill skrika rakt ut. Det svåraste med känslor, och då starka sådana, är att ha kontroll på dem. Det är väl därför som jag inte litar på dem, dvs. för att jag inte alltid har kontroll på dem. Det var ju en av de sidor som jag verkligen beundrade hos er mor, dvs. att hon alltid tycktes ha kontroll på sina djupare känslor. Men återigen har jag kanske alltför starka livsideal för att överhuvudtaget ha en chans att klara av det konststycket. Det är så mycket jag önskar, men som inte blir. Det är så mycket som jag vill, men som inte blir. Ibland är jag som ett enda stort tomt eko av min egen inre hjälplösa röst, som envetet hamrar på alla de inre ömtåliga känslosträngarna.

 

Varför jag bl.a. just nu inte upplever min situation så värst uppmuntrande, det är att jag skulle ha suttit på planet till Sverige för att knyta an till våra ofrånkomliga djupa rötter. Men återigen skapar detta konflikter kring det sorts liv jag egentligen lever. De är tydligen mina livseviga konflikter, som jag aldrig blir fri ifrån. Varför ska livet alltid envisas med sina villkor och jag med mina?

 

Tankar, ställningstaganden och beslut! Dessa dagsdilemman tycks aldrig ta slut på ett sammanhängande meningsfullt sätt, som pekar på någon form av ändamålsenlig utgångsharmoni. Men det är inte för inte, som livet ständigt är en kamp på det ena eller det andra sättet!

 

Take Care!

Ni är det viktigaste jag har ... mitt hjärta värker ständigt för er och era fortsatta liv.

Skänk nära och kära en vacker blomsterbukettsmyckad tanke varje dag, ty de är enbart till låns så länge som människan spår och Gud rår!

Love You

Pappa

 

Efterkommentarer 080919-20

 

Det var ett mörkt och livstrött brev, liksom så många gånger förut. En anledning till att jag kände mig ännu mer nertryckt i humöret under veckan var att jag p.g.a. SARS inte kunde åka till Sverige för att fira Patrics studentexamen. Det aktualiserade naturligtvis konflikterna kring det slags isolerade och kärleksfattiga liv jag levde fjärran från mina söner. Livet envisades med sina villkor och jag med mina. Nu under en längre period hade de absolut inte varit överens med varandra.

 

Jag var således fortfarande i ett svart hål med livsexistentiella funderingar på meningen med livet. Samtidigt var det förhoppningsvis ett behov av att tömma den bittra kalken utan att dö på kuppen, dvs. med förhoppningar att kunna rensa undan en del existenssmörja och därefter kunna gå vidare med rentvättade insikter och finputsade skor. Skrivandet var ju delvis en slags egenterapi för att lura upp skygga, fjättrade känslofångar från sina skuggrottors ljusskygga värld. Jag släppte således aldrig helt de inre förhoppningarna om en rakare och bättre livsväg. Och då måste energiinlåsta knippen upplösas och släppas loss för att kunna flöda fritt tillsammans med övrig energi och forma de energimönster som är bäst för mig. Att det sedan skulle ta åtminstone fem år till, hindrade min otålighet och mina existensdimmor mig från att kunna förutse. Men min livsGud tycktes ha blivit beroende och missbrukare av mina inbyggda repeterade känslomönster och dess allehanda reaktioner för att tömma besvikelsernas bittra kalk, som oupphörligen rann till bägaren. Så, existensfantomen kastade sig åter upp på den vita frustande, frustrerade hingsten för en ny ritt in i de mörka trollskogarna, som en gång i framtiden kommer att upphöra att existera överhuvudtaget p.g.a. naturens gång. Det var bara min förhoppning, att jag skulle sluta livet med att rida i ljusa och öppna landskap för att bäst kunna förbereda mig på att släppa de krampaktiga tagen om det bortflyende livet, som en dag måste få sin slutliga frihet.

 

När jag hamnar i existentialismens snårskog försöker jag emellanåt sätta mina bekymmer och funderingar i ett större livsperspektiv. Det är då lustigt att tänka på hur liten och obetydlig människan är sett i universums makroperspektiv, inkluderande alla de universa som finns utanför vårt eget, fastän det på sitt sätt kan vara motstridigt begreppet universum, som definitionsmässigt just innesluter allt.

 

Wikipedia definierar Universum enligt nedan:

 

Universum (från latinet med betydelsen "det hela"; "allt skapat", "världen", "världsalltet", "världsbyggnaden") uppfattas vanligtvis som ett utrymme som per definition innehåller allting, det vill säga all materia, energi, rumtiden, naturlagarna och alla händelser.

 

Universum kan vara oändligt, men kan också vara ändligt men utan ände. Tankar om universums form och utsträckning kan förefalla paradoxala, men detta är inte så konstigt som det låter; en cirkels kurva eller ytan på en sfär är också ändlig men utan ändar.”

 

Rumtid är en sammanslagning av rummet och tiden till en enhet, där tiden bildar en fjärde dimension ihop med rummets tre vanliga dimensioner längd, bredd och höjd. En punkt i den fyrdimensionella rumtiden kallas en händelse.

 

Med cirkelresonemang kan man alltid komma runt och innehålla allt, t.o.m. paradoxer. På så sätt kan man se varje persons liv som en paradox och därmed kanske åter födas när man dör, i en evig cirkelgång.

 

Lika fascinerande som det är att vi lever i en makrovärld, som är ofattbart större än oss själva, är att vi samtidigt lever med en mikrovärld, som är lika ofattbart mindre än oss själva. Det är emellertid en faslig tur att våra sinnen är av så undermåliga karaktärer att vi inte kan se eller höra alla dessa kryp vi står, går och sover med, både på och innanför huden. Då vi ex. äter grönsaker, så lär vi sätta i oss över 120 olika organismers kroppar, eftersom det inte går att utrota dem, varken med tvättning eller med kokning, utan de förpassas för ögat dolt ned i magens sura massgrav. Det är således omöjligt att vara vegetarian till 100 %, eftersom vissa proteiner obönhörligen slinker med ned. Det påminner mig om min gamle judokompis i Helsingborg, Ronny Nilssons kommentar till sin tjej, när de var ute och sprang tillsammans. Hon svalde något litet flygfä, varpå Ronny menade på att det var fusk att hon åt extraproteiner.

 

Man kan med allra största fog fråga sig, om det är en ren och skör tillfällighet att universum överhuvudtaget existerar, eller om det finns en mening och ett svar bortom våra sinnens förmåga att förstå. De religiösa har naturligtvis sina givna svar i Gud, men alla vi andra, som inte har detta på sitt sätt enkla svar, får brottas på ett helt annat sätt med de existentiella frågorna, dvs. om man nu är en existensbrottare överhuvudtaget. Kanske man i bästa fall får konstatera att det inte finns några slutgiltiga svar i detta gigantiska livsmysterium. Möjligen skulle man kunna skylla på att människans hjärna ännu inte är så utvecklad att den ens är kvalificerad att varken ställa de rätta frågorna eller att söka de rätta svaren. Men att jorden var universums centrum, som man förr från kyrkligt håll hävdade, ter sig löjeväckande med dagens kunskaper, ty varför skulle en allsmäktig Gud ens fundera på ett litet ynka stoft i hela sitt enorma, allsmäktiga rike, såvida det inte var ett litet själviskt inkrökt experiment, ungefär som att locka ett enda ynka osynligt litet hårstrå på sitt huvud. Men det skulle falla på sin egen orimlighet, eftersom Gud säkert inte kan ta upp sin dyrbara tid med nonsens, eftersom den måste gå åt att se till att hela universum fungerar som planerat. En ännu hädiskare tanke mot den allena gudsprincipen vore om det existerar revirpinkade Gudar i vardera konkurrerande universum. Men det skulle väl vara att häda genom att göra en slags futtig människojämförelse med dithörande värderingar.

 

En del tror att det måste ha funnits en nedlagd övergreppande grundplan i uratomen, som är allt och allas ursprungliga födelsehåla. Men det löser inte frågorna varför uratomen kom och var eller vem den kom ifrån. Det måste finnas ett högst kvalificerat och meningsfullt svar på detta, då vi knappast kan tro att ex. någon någonstans vårdslöst slängde ut en valnötskärna i tomma intet och som sedan av ytterligare kombinerade sammanträffande tillfälligheter startade det hela utan något val. Under alla omständigheter så är bara det faktum att jorden finns, och att vi existerar på denna, ett fantastiskt sammanträffande av en mängd saker på en och samma gång, och som jag inte vet om det ens finns någon sannolikhetskalkyl för. Men om det är tillräckligt osannolikt, så vill säkert många hävda att det måste finnas en målmedveten plan från allra första början. Men det allra minsta den totala sammansättnings- eller inbördes relationsekvationen hade varierat det omätbaraste lilla minsta, hade varken jorden eller människan existerat. Det är alltså en total ekvation med ett oändligt antal variabler, där inte det minsta lilla kommateckenfel skulle tillåtas för lösbarhet överhuvudtaget. Allting går från det lilla enklaste enkla till det sammansatta komplexaste komplexa i en oändlig, organiserad sammansatt kedja, där således det ena steget förutsätter det andra. Det är inte så konstigt att vi måste räkna i miljardtals år för att de alltmer komplexa och sammansatta konstellationerna ska ha hunnit utvecklas och bli till. Detta oändliga sammansättande och tillväxande är vad vi sammanknippar med och kanske definierar som liv och som enbart tycks ha fått instruktionen att växa utan begränsningar i någondera riktningen, varken i rum eller i tid och kanske även i högre icke medvetna dimensioner.

 

En mycket egendomlig variabel och förutsättning för att det finns liv på jorden är något som sker i spiralarmarna av vår galax. Att vi är helt beroende av solen, dess nuvarande energimängd och avstånd till jorden, vet väl de flesta av oss, även om det finns en sanning med modifikationsknorr på detta, som jag kommer till längre ned. Men att solens existens i sin tur är beroende av vad som sker i armarna, vet säkert ett långt mindre antal människor. Astronomer har länge grubblat över hur sådana strukturer som dessa armar har kunnat förbli stabila under miljardtals år. Redan efter några varv i galaxernas rotationsrörelse borde de ha deformerats. Det har emellertid klarlagts, att spiralerna ”stöttas” upp av magnetiska kraftfält från galaxkärnan och som p.g.a. rotationen böjer av och kröks. Det intressanta då är att spiralarmarna är den plats där nya stjärnor bildas. Det har man förvisso vetat länge, men inte varför just där. Magnetfältet ger nämligen upphov till en stark koncentration av väte i armarna. Väte är byggnadsmaterialet för stjärnor, som ju solen är en av ofattbart många. Tätpackningen av väteatomer gör att stjärnan “tänder”, vilket innebär att den i sitt inre bildar flera grundämnen, som sedan möjliggör fabrikation av tyngre atomer. Man skapar därmed byggstenar för liv på planeter med lämpliga förutsättningar, såsom ex. jorden. Det finns med andra ord ett direkt samband mellan vår existens och Vintergatans spiralstruktur., dvs. utan det ena inte det andra. Man skulle ju kunna fråga sig varför en möjlig allsmäktig Gud skulle vara beroende av vad som sker ute i galaxernas spiralarmar. Och om det nu skulle finnas en allsmäktig Gud, som härskar över allting i universum och möjligen också över alla andra existerande universa, så kan man undra varför den skulle behöva gå omvägen via magnetfält i galaxen för att kunna skapa människan, såvida det inte var en slump att den kom på att det fanns ett tillfälle till att skapa honom/henne. För mig verkar det snarare vara en ren slump, utan någon Guds inblandning alls, att vi finns till överhuvudtaget och som är resultatet av ett gigantiskt komplext samspel av oändligt många variabler, och som jag inte kan tänka mig är en ekvation sammanställd av en allsmäktig Gud.

 

Låt oss ytterligare betänka att jorden endast är ett ynka litet stoftgrand i vårt universum och att vi inte ens är, relativt sett, av en mikrobs storlek, dvs. en organism som inte kan ses med blotta ögat. Låt tanken svindla inför fler ofattbara storleksrelativiteter. Vår galax med sina nio planeter, 32 satelliter och tusentals asteroider och kometer sträcker sig över ett område på minst tolv miljarder kilometer i diameter. Ljuset, med sin hastighet av 299 793 kilometer per sekund, behöver en halv dag för att korsa den. Det lär finnas ca 1011 galaxer, dvs. ca hundra miljarder, i universum och som i sin tur innehåller ca1011 stjärnor. Om inte annat, så borde det tala för att jorden inte är en unik planet och att därmed sannolikheten för liv på andra ställen är mer sannolik än osannolik, såvida man nu inte åter tyr sig till tron på en allsmäktig Gud som skapade den unika människan till sin egen unika spegelbild. Så kanske även Gud rentav var självisk och hela tiden ville spegla sig själv i andra, dvs. ett slags ömsesidigt beroende som ständigt föder sig självt. Dock måste det vara en högst schizofren spegelbild, om den speglar sig i varje individ på denna jord på en och samma gång. Och nog måste den tycka att en del blev lyckade medan andra blev misslyckade i Guds bageri, där endast degen sattes, medan sedan ugnsbakningen fick ta sin egen gräddade väg.

 

Om man vidare i relativitetsleken tänker sig solen som en jättelik grapefrukt, så skulle ex. Jupiter vara ett sandkorn tolv meter längre bort. Och Jupiter är elva gånger större än jorden. Alltså får vi dela sandkornet i elva delar för att få jordens relativa storlek. Vi pratar med andra ord om enorma, ofattbara avstånd och storlekar i relation till varandra inom astronomin. Om vi ex. ser solen som en apelsin med en diameter av 11 cm, så är den 800 miljarder gånger mindre i verkligheten. Vidare får vi följande intressanta och tankeväckande jämförelser med ”apelsinen”:

 

– Jordens diameter ä