Kapitel 1

Max cyklade så fort han kunde. Då och då kastade han en blick över axeln för att se att ingen följde efter. Han svängde av in på den gamla skogsvägen som var helt igenväxt så när som på en smal stig. Hans mountainbike klarade lätt den ojämna marken och alla smågropar. Stigen löpte i en halvcirkel runt en liten skogssjö som man bara kunde ana i det täta lövverket. Vid spången över en bäck som rann ut i sjön, svängde han till vänster rakt ut i skogen. Den lövtäckta marken under bokträden var jämn och lättcyklad. Han tog fart för att nå upp över ett krön. Han parkerade cykeln i ett tätt buskage och fortsatte till fots. Det fanns inte längre några stigar utan bara täta buskar och omväxlande gran och lövskog.
Tio minuter senare så stannade han till vid kanten av en mindre ravin. Buskarna växte precis vid kanten och det var lätt att falla ned och rutscha ut för branten. Från ett ställe längs kanten kunde man se den nästan hundra meter långa ravinen. Ungefär trettio meter från nedre ändan låg hans gömställe som han hade dolt med några nedfallna grenar.

Någon gång i våras hade snösmältningen varit så kraftig tillsammans med mycket regn att en del av ravinens ena sluttning rasat. Ett högt träd hade fallit och Max kunde lätt ta sig ned i ravinen på stammen. Därifrån var det bara några meter till gömstället. Bäcken och regnet hade spolat bort en bit av ravinens ena sluttning och blottlagt taket på gömstället. En ljusgrå välvd yta stack upp ur gruset. Jämn och blank som polerad marmor.
Han hade med hjälp av en spade försökt frilägga ytan, men tröttnat efter ett tag. Det visade sig vara betydligt mycket större än vad han först hade trott. Han hade i alla fall hittat något som såg ut som en lucka. Det fanns inget handtag eller nyckelhål i den. Han hade slagit på luckan med en tjock trädgren och till slut hade den öppnats med ett pysande ljud ungefär som någon som tar ett djupt andetag efter att ha hållit andan en stund. Det var mörkt och luktade konstigt. Han hade ingen ficklampa med sig så han hade fått vända hem igen.

Han hade byggt en stege av grenar som han bundit ihop med rep. Han lade handen på luckan och tryckte till. Den öppnades först långsamt och föll sedan mjukt inåt precis som om någon stått på insidan och hållit emot. Han tände ficklampan och klättrade ner för stegen. Innanför fanns en rak korridor. Det var tre meter högt från golv till tak, knappt en meter bred och löpte ungefär tjugo meter inåt backen till. Väggarna var täckta av skåp och lådor som saknade knoppar och handtag. De gick inte att öppna hur mycket han än hade försökt bända och lirka med en skruvmejsel. Längst in fanns ett litet triangelformat rum. Rummet var bredast vid öppningen till korridoren och smalnade av till en spets längst fram.
Max hade tagit med sig en ihopfällbar campingstol. Han tog fram ryggsäcken med mat, tidningar och några verktyg. Han lät blicken följa ficklampans ljuskägel och studerade väggarna och taket i rummet. De var helt släta från golvet och upp. Det fanns inte en endaste prick någonstans. Väggen kändes mjuk och len, men ändå hård och fast. Som sammet. Det hade varit rent och snyggt i gömstället. Den enda smutsen som fanns är den han själv släpat in. Löv, grus och sand och en och annan liten kvist. .

Ficklampans sken blev allt svagare och Max letade förgäves i ryggsäcken efter ett par extra batterier. Han var säker på att han hade stoppat ner dem. Han kunde se jackan hängande på stegen i ljuset från den öppna luckan. Nej, det fanns inga batterier där heller. Katten också.
Han började gå tillbaka till rummet, men tvärstannade halvvägs. Det var inte längre kolmörkt i korridoren. Han kunde tydligt urskilja väggarna med lådorna. Han såg ficklampans sken på väggen i rummet. Det kunde inte vara den som svagt lyste upp korridoren. Det måste vara ögonen som vant sig vid ljuset tänkte han och gick tillbaka till rummet och satte sig i campingstolen. Något fångade hans uppmärksamhet på golvet. Det glimmade till. Han böjde sig ner och plockade upp något som såg ut som en rombformad amulett. Svart blankpolerad med en guldkant. Den såg ut som två vridna trianglar som satt ihop med den kortaste sidan mot varandra. Max stoppade den i fickan och tänkte inte mer på det.

Han cyklade den långa vägen hem besviken över att han glömt extra batterier. Hans pappa stod och tvättade bilen på garageinfarten. - Hej Max. Gunnar riktade vattenstrålen mot marken. - Hej, svarade Max lite trumpet. Gunnar såg att Max var lite nedstämd. - Vad är det, du ser inte vidare glad ut. Max ställde cykel och hängde av sig ryggsäcken. - Glömde ta med extra batterier svarade han kort. - Du Max, var ligger den där kojan någonstans? - I skogen, svarade han. - Får jag titta på den? Gunnar stängde av vattnet på kranen vid husväggen och började rulla ihop vattenslangen. Max skakade på huvudet. - Jamen, vi måste veta var kojan ligger... - Nä det måste ni inte, avbröt Max. - Tänk om det händer något, fortsatte Gunnar. - Hur ska vi kunna hitta dig? - Det händer inget. - Du får inte åk dit något mer om du inte visar oss vad den ligger, sade Gunnar och ställde sig framför Max och torkade av de blöta händerna på overallen. - Jag åker dit ändå. - Nej Max, jag tar din cykel i så fall. - Då går jag dit. - Max, tänk efter. Gunnar lade sina händer på Max axlar. - Om du skulle bryta benet eller något annat, så kan ingen hjälpa dig. Du kan ju för katten dö däruppe.
Max ryckte på axlarna. - Jag vill inte att någon ska få veta var gömstället finns. - Då är det ju inget gömställe längre. - Jo jag förstår dig, men mamma och pappa måste veta det. - Vi talar inte om det för någon, jag lovar. - Kan jag inte låna mammas mobiltelefon då, frågade Max. - Nej, det går inte, den måste hon ju ha i jobbet. Max stod tyst en stund. - Ok, men då måste ni lova att inte tala om det för någon, inte ens Ludde eller mormor och morfar. - Bra Max, du får visa mig i morgon. Gunnar lade armen om Max . - Nu går vi in och dricker kaffe. Jag tror mamma har köpt något till oss. - Köpenhamnare, frågade Max och sken upp. Familjen drack kaffe och Max åt sin köpenhamnare med andakt. Wienerbrödet med vallmofrö och gott klet inuti var det bästa han visste. - Hur ser kojan ut, frågade Karin. - Som en koja, svarade Max undvikande. - Hur ligger den, frågade Gunnar. - Kanske i ett träd, sade Karin. - Max nickade, - Ja, ja den finns i ett träd. - Hur högt då, frågade Karin. - Ett par meter, sade Max. - Är den säker, frågade Gunnar. - Det är klart att den är, svarade Max. - Jag tycker att du och pappa åker dit i morgon, sade Karin, så vi får se hur det ser ut. - Nej, det behövs inte, sade Max. - Jo Max, vi måste se så att kojan inte är farlig eller kan rasa ned, sade Gunnar. Jag kan hjälpa dig med att bättra på den om det skulle behövas.

- Gunnar passade på att plocka fram en karta över skogsområdet öster om byn. Han visste att Max inte hade några problem att peka ut var kojan låg eftersom han sprungit orientering sedan han var åtta år och var van vid att läsa karta.
Gunnar lade kartan på bordet. – Nu ska vi se, sade han och pekade på kartan med fingret. – Här är vi, där borta är skolan och biblioteket.
– Där bor Sissela, sade Max och pekade på området som låg mellan skolan och Västkustvägen där som bodde.
– Där är skogssjön, sade Gunnar och pekade på en liten sjö som låg i en dalgång mellan två höjder.
– Vi cyklar så här sa Max, och förde med fingret över kartan. – Ut från Västkustvägen, österut på Södra vägen och över stora vägen. Gunnar avbröt honom. – Du måste alltid vara försiktig när du korsar den, sade han. Det är ibland mycket trafik där.
– Ja ja, sade Max, det vet jag väl. – Vi fortsätter på Bergmans väg upp till svängen och sedan in på skogsvägen och rundar sjön.
– Där ligger den, sade Max och pekade ut platsen där kojan låg.

Finntorp var bara ett litet samhälle. Det bodde knappt 500 människor där. Det fanns en skola, ett bibliotek, en affär, kiosk och en liten bilverkstad. Samhället låg på västra sidan om stora vägen som löpte från norr till söder. Det var mest villor i samhället, men fanns också ett par äldre hyreshus med två våningar som byggdes någon gång på 1950-talet när militären hade ett stort förråd i berget sydost om samhället. På den tiden bodde alla som jobbade i berget i samhället. I slutet av 1980-talet så hade man stängt förrådet i berget för att det inte längre behövdes. Själva ingången som låg uppe vid skogssjön hade gjutits igen med betong för att ingen skulle förirra sig i gångarna. Hur stort det var visste ingen. Men det skulle finnas en hemlig ingång till som ingen visste var den låg. Söder om byn låg ett litet flygfält. Det vara bara ett gräsfält på sjuhundra meter, så det kunde bara landa små propellerflygplan där. Förr i tiden när militären höll till i berget, så var flygfältet lite längre så att större flygplan kunde landa där.

Max låg på kvällen i sängen och hade svårt att sova. Han hade ljugit för mamma och pappa och inte pekat ut gömstället i ravinen utan en gammal koja vid sjön.
Nästa dag gjorde sig Gunnar och Max sig i ordning för att åka upp till kojan. Gunnar kände att hans kondition inte var den bästa. För mycket kontorsjobb på Hälsovårdsmyndigheten, sade han för sig själv. Cykelturen tog på hans krafter. Max var långt före honom. - Max, vänta, flämtade han och trampade tungt den sista uppförsbacken innan sjön. Max hittade lätt till kojan. Den satt inklämd, ungefär två meter upp, i ett träd med två stammar. En och annan bräda var lite murken och taket var lite trasigt vilket gjorde att det regnade in. - Fin koja Max,. sade Gunnar som tagit spjärn mellan trädstammarna en bit upp så att han åtminstone kunde se in i kojan. Han vågade inte klättra hela vägen upp. Brädorna skulle säkert inte hålla för hans tyngd. - Du får nog laga taket, sade han. Max och Gunnar gick och småpratade i skogen runt kojan. Gunnar hade tagit med sig kameran för att passa på att fotografera. Det blev mest blommor och konstnärliga vinklar av bark, stubbar och mossa.

De gick runt sjön och njöt av att vara ute i naturen. Både mamma och pappa tyckte om att gå i skogen. Det var så de träffades en gång. De var både fältbiologer när dom var unga. - Jag kan hjälpa dig med att laga taket, sade Gunnar. - Nej, det vill jag göra själv, ljög Max. Han hade ingen tanke på att lägga ner tid på kojan. Samtidigt funderade han på vad pappa hade sagt. Om det hände något borta vid gömstället, så skulle ingen kunna hjälpa honom. De skulle leta vid kojan. Polis med hundar och helikoptrar skulle leta genom hela skogen, men på fel ställe. Nu kunde Max inte ändra sig. Om han berättade om gömstället så skulle han avslöja att han ljugit. De skulle aldrig mer kunna lita på honom.