Kapitel 2

Nästa dag skulle alla åka till stan för att storhandla. Både Gunnar och Karin var lediga och Max och Ludde fick givetvis åka med. Mamma körde ofta bilen när dom åkte ut tillsammans.
Eftersom Karin är mycket kortare än Gunnar, eller som hon brukar säga att hon är normal och Gunnar är väldigt lång, så måste hon justera fram förarsätet varje gång för att nå fram till pedalerna. Hon körde bättre än pappa. Morfar hade varit pilot i svenska flygvapnet och flugit jetflygplan. Tunnan, Lansen och Draken. Mamma har det i generna brukade pappa säga.
Mamma är riktigt duktig på att köra bil, tänkte Max. Inte för att hon kör fort utan för att hon tar det lugnt. Hon kan köra riktigt fort om hon vill. Det hade hon gjort den gången som grannen hade råkat hugga sig med en yxa i handen. Karin hade kört honom in till sjukhuset i staden. Det hade gått så fort den gången, att grannen var mer chockad över bilfärden än hugget i handen.

Framåt fyratiden på eftermiddagen var familjen Mendelsson hemma igen. Max ville åka ut till skogen. - Nej du kan väl vänta tills i morgon, sade Gunnar. - Kan jag inte få ligga över där i natt, frågade han. - Absolut inte! Gunnar tittade förvånat på Max. - Jamen.. - Nej Max, det går inte. Du är bara tolv år och förresten läcker taket i kojan. Tänk om det skulle börja regna. - Vad då? Jag klarar mig bättre i skogen än någon annan och mörkrädd är jag inte. - Max, det är slutdiskuterat, avbröt Gunnar. - Åhh, fan vad ni är orättvisa. - Inga svordomar om jag får be, sade Gunnar. - Om jag har en kompis med mig, får jag det då, frågade Max. - Vem då, frågade Gunnar. - Ja eller nej, krävde Max? – Ja, kanske, men inte i natt, sade Gunnar. – Kanske i morgon. Vi får prata om det då. - Ok, då tar jag en kompis med mig, sade Max. - Vem då, frågade Gunnar? - Frisse, sade Max. - Frisse är ju din gamla nalle, utbrast Gunnar. - Ja, sa Max och log. - Du kan väl för helsike.., Gunnar kom på sig själv med att nästan svära. - Nej, det går inte. - Men du sa att jag kunde om jag hade en kompis med mig, sade Max. Ja, men inte en nalle, sade Gunnar. Karin kom in i vardagsrummet. - Vad står på? - Max vill sova över i kojan med Frisse som kompis, Gunnar nästan skrattade. - Ja, och pappa sa att jag kunde om jag tog en kompis med mig. Frisse är min kompis. - Och vad gör du om det dyker upp otrevliga typer? frågade Karin. Ber du Frisse om hjälp då? - Otrevliga typer vågar sig inte ut i skogen om natten, svarade Max. Åtminstone inte vid kojan. - Nä det är nog sant, svarade Karin och log. - Få jag låna din mobiltelefon, frågade Max. - Nej Max, det är bättre om du sover här hemma i natt, svarade Karin. - Varför kan jag aldrig få göra något roligt. - Därför att du är för liten, sade Gunnar och försökte avsluta samtalet..
- Vad då för liten. Max gjorde stora ögon och slog ut med armarna.- När jag springer orientering flera mil ute i skogen så är ni inte oroliga. Max tjatade och tjatade men mamma och pappa var orubbliga. Han fick vänta tills i morgon.
Max låg mest och läste hela kvällen. Han hade satt fast den fina amuletten i ett lädersnöre och bar den nu runt halsen. Han tittade på den och tyckte att den såg ganska fräck ut. Den var slät och fin och hade inga skarpa kanter. När han höll den i handen så kändes den kall, nästan att den var frusen. Det kändes lite kallt och obehaglig när den låg mot bröstet, men vad gjorde det. Den var ju fräck och fin. Ludde lekte med en lyftkran på golvet i vardagsrummet. Pappa tittade lite förstrött på teve medan mamma försökte läsa en ny bok.

Max vaknade tidigt nästa morgon. Han tillbringade hela förmiddagen med att packa sin ryggsäck. Han försökte packa ner allt han skulle kunna tänka sig behöva men knappt hälften rymdes i ryggsäcken. Han tömde ut allt igen och packade om. Fortfarande hälften kvar på golvet. Han packade om ännu en gång, men det rymdes inte mer. Så höll det på fram till lunch innan Gunnar hjälpte honom att sortera bort det som var onödigt. Max fick också låna mammas extra mobiltelefon för refill-kort som hon använde ganska sällan. Gunnar följde med Max upp till kojan och såg till att allt var som det skulle innan han återvände hem förvissad om att hans son trots allt skulle klara av natten ute i skogen. De skulle ringas vid några gånger på kvällen. Max väntade en halvtimme med att packa ner sakerna i ryggsäcken och sovsäcken i sitt fodral. Nu var säkert pappa hemma igen.

Försiktigt ledde han cykel genom skogen. Han höll ett vaksamt öga på omgivningen för att se så att inte pappa dröjde sig kvar. Han gick i en cirkel runt området närmast kojan. Det syntes inte till någon.
Snabbt cyklade han sista biten på vägen och svängde av på stigen. Ut i skogen, uppför krönet och gömde cykeln. Sista biten ner till ravinen och fram till gömstället. Han plockade bort några grenar som han använt för att dölja luckan. Han tryckte till luckan som öppnade sig mjukt och försiktigt. Han klättrade ner och blev stående på mellersta stegpinnen så att han kunde ta sovsäckspåsen som han lämnat ovanför. Han kastade ner den och klev ner i korridoren.
Dra på trissor. Han blev stående med stora ögon och gapande mun. Det var inte längre mörkt i korridoren. Hur kunde det vara ljust härnere. Det fanns inga lampor och ändå var väggarna, golvet och taket belyst på något sätt. Han lade handen på väggen. Ljuset kom från alla håll. Inga skuggor. Det var som om väggen lyste själv. Det var tillräckligt ljust för att kunna röra sig utan ficklampa men för mörkt för att läsa. Max kände en rysning. Otäckt men ändå spännande. Han gick framåt till rummet. Det var lika ljust där. Bra då kan jag spara på batterierna. Max tänkte inte mer på varifrån ljuset kom. Han gjorde i ordning sovsäcken. Klockan var tio på kvällen men fortfarande ljust utomhus. Han hade tagit med sig en radio och lite leksaker, verktyg och sin lilla kamera.
Han tände ficklampan och började leta efter en låda att bända upp. Det måste gå att öppna dem. Alla såg likadana ut bortsett storleken som varierade en smula. En del av fyrkantiga, andra rektangulära, stora och små. Lustigt nog var mellanrummet mellan alla lådorna lika. Det såg ut som ett pussel. Han valde en låda på måfå och satte skruvmejseln i mellanrummet mellan lådan och skåpet. Han tog den lilla hammaren och drämde till så hårt han vågade. Inget hände. Inte ens ett märke i plåten. Han upprepade den omilda behandlingen av lådorna och slog slutligen i ren frustration med hammaren rakt in i en låda så hårt han kunde. Inte ett enda märke. Han slog så hårt att det gjorde ont i handen. Fortfarande inget märke.

- Helvetes, svor han och sjönk ner sittandes i korridoren. Märkligt att det inte ens blir ett märke av hammaren. Han blev sittande en stund i halvmörkret. Det var tyst, nästan kusligt tyst. Så kände han en svag vibration. Det kändes både i golvet och väggen. Så en till. Han flög upp och rusade bort till luckan. Det kändes som om hela alltet rörde på sig. Han stod på stegen så att huvudet var ovanför luckkanten. Allt var

stilla sånär som på en och annan fågel som trotsade nattsömnen och vinden som grep tag i trädtopparna. Så en vibration till. Denna gången starkare än de förra. Max blev orolig. Han blev stående i luckan i bortåt en halvtimme och väntade på fler vibrationer. Men det kom inga. Kanske var det en jordbävning någonstans. Han hade läst om att ibland inträffar jordbävningar även i Sverige. Men de är så svaga att man normalt inte märker dem. Att han gjorde det berodde kanske på att han satt under jord och var helt stilla. Inget att bråka om tänkte han och återvände till rummet.
Han gäspade stort samtidigt som mobiltelefonen ringde. Det var pappa som ringde.

- Hur är det Max? frågade han. - Jo, det är bara bra, svarade Max. - Inte för kallt, va? - Nejdå, sovsäcken är varm och jag har ju en extra tröja. - Bra, sade Gunnar. - Om det är något, så ring. Jag lägger telefonen på nattduksbordet med hög ringsignal. - Ja, det är bra, svarade Max. - Tveka inte att ringa. - Nej det ska jag göra, sade Max lugnande. Nog lät pappa lite orolig. Han kunde höra mamma i bakgrunden. - Jag är tillräckligt stor för att fixa detta, sa han. - Det är bra min son svarade Gunnar. - Mamma hälsar och sov nu gott. - Ja, hejdå och godnatt, sa Max och tryckte av efter det att pappa lagt på sin telefon. Det kändes trots allt skönt att höra pappas röst.
Max kröp ned i sovsäcken, tände ficklampan och läste några serietidningar han tagit med sig. Han knaprade på några kex. Det dröjde inte länge förrän han kände tröttheten komma krypande. Han hade stängt luckan. Det kändes tryggare så. Han släckte ficklampan och lade sig på sidan för att sova. Nog hade det blivit lite ljusare. Nej, det var nog bara ögonen som vant sig vid mörkret tänkte han och somnade före nästa tanke. Amuletten runt halsen kändes nästan lite varm.
Max drömde konstiga drömmar den natten. En varelse, som han inte riktigt kunde se ordentligt, smög runt bland skuggorna i drömmen. Av någon anledning var han inte rädd utan snarare nyfiken. Varelsen började prata med honom. Det lät nästan som hans mamma när hon viskade till honom. Osammanhängande, enstaka ord och ibland hela meningar. Bakvända, framvända och ibland helt fel ord. Det blev till en lek i drömmen och Max kände ibland att han svävade som tyngdlös.

- Max Mendelsson.. sade rösten. - Ja vad vill du, svarade Max i drömmen. Vem är du? - Jag fast.. fast.. .. sade rösten. - Vad då fast, frågade Max. - Jag fast.. inte röra.. .. sade rösten. - Du sitter fast och kan inte röra dig? - Ja.. du hjälpa.... .. sade rösten. - Kan jag hjälpa dig, frågade Max. - Ja, bort över tunga materia. .. sade rösten.. - Va, vad då tung materia? - Bort.. ta bort. .. sade rösten.. - Aha, sitter du fast under något? - Ja, tung över mig.. .. sade rösten. - Ligger det något ovanpå dig? - Ja, du bort materia... .. sade rösten. - Ja, jag förstår, men hur ska jag ta bort det? Max fick inget svar i drömmen, men varelsen rörde sig fortfarande bland skuggorna. - Kom fram så jag ser dig. Han fick inget svar nu heller. Varelsen rörde sig fortfarande i skuggorna men inte lika tydligt längre.

Max vaknade av att någon skakade honom. Han trodde för ett ögonblick att han låg hemma i sin säng och att hans mamma eller pappa väckt honom med att ruska om honom. Han satte sig käpprak med sovsäcken tätt omsluten. En vibration. Hela rummet skakade för några sekunder. Sedan blev det stilla. Max drog ner dragkedjan och ålade sig ur sovsäcken. En skakning till. Han for på fötter och störtade fram till luckan och öppnade den. Solljuset stack honom i ögonen. En skakning till. Han kunde tydligt se hur småsten och grus hoppade på den släta ytan. Snabbt tittade han på klockan, den visade på tio minuter över sex på morgonen.

Fåglarna kvittrade och solen hade klättrat en bit på himlen. Det var lite svalt eftersom ravinen låg lite i skuggan utom just där luckan fanns. Max kände att det var dags att åka hem. Skakningarna och drömmen gjorde honom en smula rädd och osäker. Han klättrade ner genom luckan och började gå mot rummet. Korridoren hade blivit ännu ljusare sedan igår kväll.
En ny skakning. Han sprang sista biten in i rummet och samlade ihop alla sakerna. Sovsäcken rullade han ihop i all hast så att den knappt gick att få ner i påsen. Två skakningar. Han sprang mot luckan. Två nya ännu kraftigare skakningar och så for luckan igen med en dov smäll. - Hjälp, mamma, skrek han och klättrade upp på stegen och drog allt vad han orkade i luckan. Den gick inte att rubba. Sitter som berget. Max plockade fram hammaren och började slå på luckan. Två nya skakningar, ännu kraftigare än de föregående. Han slog och slog tills han fick ont i handen.

- Fan, helvete, mamma, pappa, hjälp, Max skrek och slog. Han sjönk ner i korridoren under luckan. - Ingen panik, sade han för sig själv. Så mindes han mobiltelefonen. Han tog fram den och skulle just slå numret hem, så dog telefonen. Han stirrade på den. Den var ju fulladdad igår. Batteriet ska räcka i minst en vecka. Han hade bara pratat några minuter med pappa igår kväll.
Max insåg att han måste försöka öppna luckan. Den hade glidit upp lätt som en fjäder tidigare. Nu stängdes den med en smäll. Den kunde inte stängas av sig själv. En stor tung lucka på nästan en meter som öppnas neråt, hur ska den kunna flyga upp och stänga sig själv? Max kände en kall rysning utefter ryggraden. Någon fanns utanför och hade stängt luckan. Vem? Någon som följt efter honom eller hittat hans cykel.
Kan det vara någon av hans klasskamrater? Kanske Jörgen som brukar mobba honom? Alla i klassen mobbade honom, men Jörgen var den som var ledare. Kanske Erik, Tomas och Jörgen, alla tre hängde ihop och var riktigt elaka mot alla. Alla mobbade Max. Inte för att de ville utan därför att alla ville vara kompis med Jörgen. Den som inte mobbade Max var automatiskt ovän med Jörgen. Han var allt som Max inte var. Han var lång, kraftig, snygg och en riktigt trevlig kille om han ville ställa in sig för någon ny tjej eller lärare. Det värsta av allt, han var ganska duktig i skolan också. Jörgens föräldrar hade gott om pengar och bodde i det finaste huset i Finntorp. Alla ville vara kompisar med Jörgen för att han bjöd alltid på godis eller så fick de få utvalda följa med hem till honom och bada i hans pool. Erik var egentligen inte elak, han ville bara vara kompis med Jörgen. Max var kort och klent byggd med sluttande axlar som en gammal trägalge. Han hade en liten kort tjock näsa och spretigt blont hår. Pappa brukade trösta honom med att det är bra att vara smal när man springer orientering. Du är starkare och har bättre kondition än alla andra pojkar i hela skolan, brukar han säga. Men vad hjälper det när tjejerna inte ens tittar på honom och pojkarna bara retas. Den enda flickan som var hygglig mot honom och som gärna pratade med honom var Sissela. Hon var ett år yngre än Max men huvudet längre. Men Sissela var inte heller omtyckt av någon. Ingen ville vara tillsammans med henne och varje gång som kamraterna såg att Max var tillsammans med henne så retade de honom för det. Därför vad det säkrast att inte vara tillsammans med henne i alla fall på skolan. Max och Sissela träffades ibland. Mest på biblioteket, nere vid möllan eller någon enstaka gång hemma hos Max.

Han studerade luckan. Han grep tag i handtaget på insidan och drog. Luckan öppnade sig mjukt och försiktigt och föll neråt som den gjort tidigare. Försiktigt stack han upp huvudet och såg sig om. Det syntes inte till någon människa i närheten. Max tittade ner på sin sovsäck och ryggsäck. Han vågade inte klättra ner igen för att hämta upp dem om luckan skulle slå igen ännu en gång. Han klev upp och gick bort till det omkullfallna trädet. Han knäckte av en lång gren och plockade bort alla smågrenar så när som en som han bröt av en bit från själva stammen på grenen så att det blev som en krok. Han gick tillbaka och stack ner grenen genom hålet och fiskade upp ryggsäcken och sedan sovsäckspåsen. Han böjde sig ner och stängde luckan. Han letade rätt på cykeln och trampade hemåt så fort han kunde.

Max ställde cykeln vid garaget och sprang hela vägen till ytterdörren. Han fiskade upp nyckeln ur fickan och låste upp. Mamma och pappa var redan uppe och höll på i köket med frukosten. Pappa var klädd i mammas morgonrock som såg för kort ut eftersom han var betydligt längre. Mamma hade sina vanliga hemmakläder på sig. Mjukisbyxor och t-shirt. Hon hade sitt blonda hår uppsatt i en tofs i nacken. Hennes hår räckte knappt till axlarna så den korta tofsen stod rakt ut. Hon såg rolig ut.
- Nej men hej Max, sade de nästan i munnen på varandra när har ljudligt släppte ner ryggsäcken och sovpåsen i golvet. - Är du redan hemma? Max var hungrig och törstig. Han gick fram till kylskåpet. - Ja, jag vaknade tidigt och ville hem, sa han med en sur min - Hur var det att sova i kojan i natt frågade Gunnar och rättade till sina glasögon. Jodå, det var okej, svarade Max ointresserat. Max såg lite trött och uppskrämd ut tyckte Karin - Har det hänt något? Max skakade på huvudet och drack ett glas juice. - Nej ingenting, ljög han. - Skönt att vara hemma igen va, sade Gunnar och log.
Max nickade. - Vill du ha flingor eller en macka? - Flingor, sade Max och satte sig vid bordet. - Har du min mobiltelefon, frågade Karin. - Japp. Max gick ut och öppnade ryggsäcken och tog fram den och gav den till henne. Karin tittade förvånat på den. - Batteriet är ju helt slut. Hon tittade på Max. Han ryckte på axlarna. - Den var ju fulladdad när du fick den, sa hon.
- Jag vet inte, svarade Max. - När jag skulle ringa i morse så dog den bara. - Karin satte telefonen i laddstället. De åt frukost och pratade lite om kojan, bilen som skulle till verkstaden för service. – Ska du följa med, frågade Gunnar. Han visste att Max tyckte om att följa med till bilverkstaden som låg i andra änden på Finntorp. Staffan Olsson, som bilmekanikern hette hade också hand om byns frivilliga brandkår, eller räddningstjänst som det numera heter. I ett garage vid sidan av verkstaden stod brandbilen och Max brukade gå in där och titta på den. En gång hade han fått följa med när Staffan körde den till en liten marknadsdag som byn hade nere vid möllan. Staffan hade visat honom var blåljusknappen och sirenerna satt och Max hade fått sätta på dem.

- Ska Ludde med också frågade han. Gunnar skakade på huvudet. – Nä han har hostat hela natten, så han får vara hemma. - Är Ludde sjuk, frågade han. - Ja det verkar som att han är lite förkyld, sade Karin. - Förresten, Sissela ringde igår efter det att du och pappa cyklat till kojan.

- Sissela, sa Max och suckade. - Ja, hon är väl en trevlig flicka sa Karin. Max tyckte i och för sig om henne, hon var söt och så, men lite underlig. Hennes kläder var konstiga. Hennes mamma sydde de mesta av kläderna, mest klänningar och kjolar. Hon såg fånig ut i dem. Alla andra tjejer gick i byxor, men Sissela kom i långa fladdrande klänningar. Hon hade spikrakt halvlångt hår som hon aldrig kammade och satt alltid och läste böcker på rasterna. Verkligen underlig. Erik och hans kompisar retade Max för att han ibland pratade med Sissela. Max tyckte lite synd om henne därför att hon bodde bara tillsammans med sin mamma och hade ingen pappa. De hade lite svårt ekonomiskt och ibland räckte pengarna inte. Sisselas mamma Fabbi hade flyttat hit från Argentina, ett land i Sydamerika på andra sidan jordklotet och jobbade som sjuksköterska på ett sjukhus i staden. - Kanske Sissela vill titta på kojan, frågade Karin. Max rycktes upp ur sina tankar. - Äh, vad skulle hon där att göra, sade han. Hon gillar bara att sitta och läsa, sade han. - Sissela är faktiskt duktig i skolan och snäll, sade Karin. Jo, det kunde Max hålla med om. Sissela retade aldrig honom. Hon hade till och med tröstat honom några gånger när hela gänget retat honom. Som den gången när de hade spolat vatten på honom på toaletten. Han var genomblöt och hade slagit i knät så att det blödde. Alla hade stått utanför toaletten när han kom ut. De hade skrattat åt honom. Bara Sissela kom fram och lade armen om honom och hjälpte honom. Hon är faktiskt tuff och stark tänkte han. Jo, Sissela skulle vara den enda som han kunde tänka sig att visa gömstället för. Inte kojan, utan det riktiga gömstället. Hon skulle bergsäkert inte skvallra för någon.