1939

1939. Det var då allt började. Det var då kriget började. ’Krig’ det var så de ville kalla det. Det var så Hitler ville kalla det. Det var egentligen inget krig, men det lät så mycket snällare om det kallades så. Det fanns inget gott i vad som hände. Inget snällt. Men egentligen fanns det inget ont heller. Det var varken godhet eller ondska den här gången. Det var istället något bortom både ondskan och godheten, det har aldrig funnits något speciellt ord för det. Enda anledningen till det är att det aldrig hänt innan. Krigets ondska var så kraftfull att den väckte en sådan stark godhet att folket i himlen nästan vände, och gick tillbaka till jorden, bara för att bevittna det. När ondskan och godheten möts på det viset, som i kriget, kallas det Lyf.

Karl visste att han kom in i denna värld gråtandes.
Det var det enda han hade att tänka på just då.
”Alla judar måste lämna in alla sina smycken, utom vigselringen, till staten.
Judar förlorar rätten till besittningsskydd. De kan nu vräkas från sina hem utan varken varsel eller ersättning..
Judars testamenten är inte längre giltiga..
Judar får utegångsförbud efter klockan 21.00 sommartid och 20.00 vintertid”, läste modern högt ifrån tidningen. Hon suckade och tittade ut mot resterna av det som en gång var en familj. Nu satt där istället slitna varelser som nästan kunde kamouflera sig i de gamla möblerna från början av 1800-talet.
”Fasansfullt”, sade fadern och vände ryggen mot de andra. Ingen gav honom något svar. Fadern satte sin hand mot den torftiga tapeten.
”Tycker ni inte?”, forsatte han.
”Svara eran far”, tillade modern.
”Jo, visst är det, men vi har nog blivit en aning vana nu, far. Håller du inte med om det?”, svarade Karl Düren.
”Jo, visst är man, men jag kan försäkra er alla att de kommer att bli bättre så fort vi-”, sade fadern, men avbröts av ett skott. Ett skott som ekade och
förföljdes av skrik. De alla började springa mot fönstret för att se vad som pågick. Men de hann inte ens två decimeter förrän fadern, som stod närmast fönstret, föll ner mot marken träffad av ett andra skott. Han blev träffad rätt i hjärtat och snart upptäckte de att kulan hade gått rätt igenom honom och in i systern som befunnit sig i köket, men som nu befann sig i himlen. Hos änglarna. Hennes kropp befann sig på golvet.
Fadern levde fortfarande, men han befann sig i en enorm smärta. Men den tog slut, den också. Det var då han sade att änglarna höll om honom. Att allt skulle bli bra. Han slöt sina ögon och avled mitt framför moderns tårfyllda ögon.
Karl kände inte så mycket. Efter allt han sett, efter allt han varit med om, så fungerade inte tårmaskinen i honom. Han fungerade inte.
Hans två andra systrar hade blivit mördade av tyska nazister några veckor tidigare.
Nazisterna hade gått in och ut i judarnas lägenheter för att, av rent nöje, tortera dem. Det värsta han hade sett, förutom att en stor del av hans familj mördats, var när de tog en ung kvinna som var helt välbehållen och frisk. De hade lyft upp henne i varsin enda och gungat henne som ett hopprep. När de hade fått upp tillräckligt med fart, så kasta de henne mot den murade väggen. Hon hade skrikit och man hade hört hennes skalles slag mot väggen. Sedan lyfte de upp henne och gjorde det igen. De fortsatte tills hon var helt död.
Det var ändå inte det värsta med nazisterna, att det plågade andra levande på ett så brutalt sätt, utan det värsta var att de skrattade medan de gjorde det...
Och lyckan sken i deras ögon.