Hur Man Räddar Ett Liv

”Jag dör, jag dör”, hörde jag djupt inom mig. Jag kunde fortfarande höra hennes skrik. Djupt inom mig. ”Jag dör”.
Innan den kvällen hade jag aldrig trott var jag skulle vara idag.
Innan den kvällen, då hon föll ner från mina armar, var allt underbart, jag behövde inte bry mig om något. Livet var en fest.
Men inte nu längre.
”Jag dör..”

Jag hörde knackningar på dörren. Jag orkade inte öppna. Erik kom in.
”Jag kom hit för att träffa Niklas, inte den här Emo killen”, sa han och satte sig på stolen, ”Kom igen nu, kom så drar vi”.
Jag klappade min hund som låg bredvid mig i sängen. Jag skakade på huvudet och svarade:
”Nej. Orkar inte. Vill inte.”
”Va fan... Ska du hålla på så här nu. Du måste komma ut. Du kan ju för fan inte sitta inne på ditt rum hela dagarna, och deppa. Som en jävla tjej...” sa han och gick mot dörren, han fnös till och fortsatte:
”..trodde aldrig att du skulle bli så här”.
Jag blundade och la mig på sidan.

Jag vaknade. Det var mörkt ute. Jag suckade och kollade på klockan, den var kvart över fyra. Jag gick upp ifrån sängen och tog på mig de slitna jeansen och den svarta tröjan. Jag gick ut. Jag tog på mig luvan och bara gick.
”Jag dör. Niklas, jag dör.. Jag dör”, hörde jag inom mig. Jag ruskade bort det och andades tungt. Sedan satte jag mig ner på marken bredvid en bänk och under en gatulampa. Jag la mitt huvud i mina händer och blundade.
”Hej”, sa en ljus röst. Jag tittade upp och såg en tjej stå där. Hon tittade på mig förundrat.
”Hej”, svarade jag och låtsades som om jag höll på med min mobil.
Efter ett tag kom hon och satte sig ner.
”Vad gör du?”, sa hon. Jag svarade inte. ”Jag heter Verika”
”Niklas.. äh.. heter jag”
”Hur kommer det sig att du är här mitt i natten, eller ja, det är väl morgon nu?”
”Nä, ingenting... jag menar ingen anledning.”
”Har du varit på någon fest, eller..?”
”Nä.. eller ja. Nej.”
Det blev tyst ett tag. Jag tittade på henne, hon tittade på något. Soluppgången.
”Det är vackert, jag tittar alltid på den, varje morgon. Jag brukar alltid sitta här... på den här bänken. Helt ensam. Men nu var du här”, sa hon.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Det blev ännu en gång tyst.
Tillslut så fick jag ut:
”Varför?”
”För att jag vill komma ifrån allt. Bara bort. Man kan inte precis säga att livet leker... Jag ska gå hem nu, innan min mamma vaknar”, sa hon och reste sig upp, ”hej då!”
”Hej då...”, svarade jag och gick hem.

Nästa kväll ställde jag klockan på fyra. Jag gick och la mig med min hund nära mig. Jag vaknade nästa morgon, sekunden efter ringde klockan. Jag stängde av den, tog på mig kläderna och gick ut till bänken. Där satt hon igen. Hon vinkade åt mig att komma. Jag sprang dit och satte mig, bredvid bänken. Hon log och sa: ”Hej på dig” ”Hej igen!”, svarade jag, med något mindre leende på läpparna. Efter ett tag frågade hon, med en tröstande ton:
”Hur mår du egentligen?”
Jag svarade inte, jag bara tittade bort. Solen hade börjat att gå upp igen.
”Finns det något du vill berätta?”, frågade hon. ”...för jag har gott om tid. Och är idel öra, jag lovar.”
Jag svarade inte nu heller. Det blev tyst ett tag. Till slut mumlade jag:
”Det hände något...” Hon tittade på mig frågande. ”...för ett år sedan”
Hon satte sig ner bredvid mig, på marken och lyssnade.
”Eh... Jag var 16 år och jag hade en flickvän, hon var helt underbar...”
Verika log.
”...Vi skulle ut på fest en helg, klockan var kanske nio på kvällen...”, jag började andas tyngre, ”...hon, eller vi, var därframme framför den här bänken. Hon kramade mig. Men sedan slutade hon och i den sekunden flög en kula rätt igenom hennes bröst”
Nu började tårarna rinna. Verika kramade mig, mjukt och tröstande. Sedan fortsatte jag:
”...hon föll i mina armar och jag fångade henne. Men sedan föll hon ur dem. Helt plötsligt var hon så tung. Jag höll hennes hand hela natten. Allt hon sa var ’Jag dör, Niklas, Jag dör’. Det fanns inget jag kunde göra. Jag sa inte ens att jag älskade henne...”
Nu började tårarna flöda och rinna ner för mina kinder, jag kunde inte hejda det. Jag fortsatte:
”...men jag vet nu, i efter hand, att jag aldrig har älskat henne så mycket som jag gjort efter att jag förlorat henne. Jag...”
Där stoppade det, jag kunde inte prata mer, det var för svårt och jag grät för mycket. Men jag sa det ändå till denna mystiska, förundransvärda flicka framför mig:
”Jag vill... dö”
Hon tittade på mig, hon såg ut som om hon skulle börja gråta också. Hon tog min hand och sa:
”Det är ok, jag finns här nu. Du ska bara veta det. Ok?”
Jag nickade och svarade:
”Jag bara orkar inte känna mig skyldig... längre”
Sedan sa hon, snabbt och bestämt:
”För vad? Du-”, jag avbröt henne och sa:
”..inte för det!”
Hon såg på mig, undrande.
Jag fortsatte:
”...för att jag går vidare. Jag kan inte. Hon förtjänar inte det, jag sa inte ens att jag älskade henne när hon dog”
”Du måste gå vidare, du måste släppa taget. Hon vill att du ska göra det. Att du håller henne kvar på jorden är jobbigt för henne. Om du släpper taget om henne så kan hon bli fri och flyga till himlen. Det är det hon vill”, svarade Verika i ett sista tappert försök att trösta mig.
Jag visste att hon ljög, men det måste ha funnits någon sanning i det hela.
Jag tittade på henne, sedan tittade jag på den lilla, lilla blodfläcken på marken en bit fram och hörde ännu en gång "Jag dör..” men det ändrades till ”..jag älskar dig”.. och sedan hörde jag inget mer, det var borta. Jag tittade tillbaka på Verika, och gav henne ett litet leende. Hon log tillbaka mot mig. Sedan kysste jag henne.
”Vad gör du?”
”Släpper taget!"

Det var slutet på min berättelse och den handlade om Verika, hon som lärde mig hur man räddar ett liv. Hon räddade mitt.

”Jag älskar dig..”