Månen var den enda som såg... Del 1

Månen... hon är alltid där, varje natt, och hon ser allt. Hon vet allt. Ack, om hon ändå kunde tala, och berätta vad som egentligen pågick varthän Kevin satte sina spår.
Kevin var till synes av de allra normalaste killarna i hans 17-åriga ålder. Han föredrog att spela dataspel och ägde en kanin, som han tog väl hand om. Kanske lite för väl, ibland, då han tog med henne till skolan, i sin husdjursanpassade väska.
Om han fick välja vem han ville bo hos, av sina skilda föräldrar, så var det hos sin far. Även om hans mamma var av den bästa sorten ett barn kunde få.
Hans föräldrar skilde sig när han var 9 år, och ända sedan den dagen då hans pappa inte bodde hos dem längre, och upp till att han var 15 år, hade han frågat sin mor samma fråga:
”Varför älskar du inte pappa?”
Mamman, utan tanke på vad hon egentligen gjorde, svarade lättsamt:
”Åh, Kevin, han var ju bara en hög med saker”
Så, efter att han hade hört samma visa om hur lite hans far betydde, flyttade han, som en 15-åring, till sin pappa.
Hos sin pappa blev han lämnad ifred, bokstavligen. Han umgicks aldrig med sin pappa, men ibland fick han cigaretter av honom. Annars var det ungefär som om han hyrde ett rum hos en anonym hyresvärd.