Kilpisjärvi Karesuando

Att paddla på gränsen
Det är inget problem att paddla långt om det inte var för en sak. Många har försökt att hitta på en lösning, eller i alla fall lindring på problemet, en av de mest extrema lösningarna jag hört om, är de som satt på varsin tjock stek.

Vi hade givit oss in i tävlingen helt införstådda med hur vi skulle komma att känna oss redan efter 10 kilometer, vi hade till och med genomfört tävlingen året innan. Vi hade paddlat 54 mil och kommit ned på en femteplats. Väl i mål så tog jag och E i hand på att aldrig mer göra om det vi nyss gjort, men efter 2 veckor då träsmaken i rumpan försvunnit hade vi börja planera för nästa års träning. Vi var överens om att vi behövde en smalare kanot, reglerna i den här tävlingen var sådana att det endast fanns en maxilängd angiven. Men även om vi kunde träna in oss i paddlandet i en smalare och rankare kanot, så måste den ändå vara kapabel  att kunna paddlas ned för forsar med svårighetsgrad 5, vilken är den högsta. Minnet av bakvärken klingade av och ersattes av en passion för att vinna nästa års tävling.

Arctic Canoe Race (ACR) anses vara världens längsta kanottävling. Man startar på sjön Kilpisjärvi precis vid Treriksröset och går i mål 54 mil och 6 etapper senare under järnvägsbron mellan Tornio och Haparanda. Man följer gränsälven mellan Finland och Sverige från dess källflöde på tundran där Sverige, Norge och Finland möts, Könkömä å ner till Karesuando. Fortsätter Muonio älv med till Muonio och Kolari, sedan ansluter Torne älv med massor av vatten från Torneträsk och fortsätter ner till Pello. Från Pello till Aavasaksa och sedan slutligen den sista etappen från Aavasaksa till målet i Haparanda/ Tornio.

Den allra största delen av sträckan består av stilla vatten, därför man behöver  en kanot som är extremt snabb. Från Kilpisjärvi ner till Haparanda Tornio faller det ca 450 meter, så där finns en och annan fors mellan sträckorna med stilla vatten. De svåraste forsarna möter man i första och sista etappen, där det finns forsar som når svårighetsgrad 5, åtminstone vid högt vattenstånd. Därför behöver man även en kanot kapabel till forspaddling. Följden blir att de flesta väljer en så smal kanot man överhuvudtaget tror sig kunna paddla ned för forsarna och chansar på att det skall gå bra. De som väljer en stadigare och mer forskompetent kanot har därigenom avstått chanser till seger.

Vi hade fått Emil som börjat tillverka kanoter att göra en kanot speciellt till mig och E. Den var smalare än den vi hade året innan och därför otäckt rank, den var däckad, hade låg vattenlinje och helt byggd i kevlar. Vi paddlade i cannadensare klassen och använde en teknik som kalls för ”power paddling”. I stället för att som brukligt paddla en cannadensare knästående, satt vi med benen framför oss som i en kajak. Vi hade också kortare paddlar än brukligt, dessutom var bladen vinklade framåt från skaftet. Vid traditionell paddelteknik i en cannadensare så paddlar man mest på en sida och styr kanoten med att avsluta varje paddeldrag med en styrning. Vi bytte sida, oftast vid vart 8:e paddeltag och tog inga styrtag (utom i forsarna) utan styrde genom att i stället luta kanoten. Den teknik vi använde oss av har visat sig vara mer energieffektiv över sträckor över cirka 30 kilometer.

En upplysning om hur viktiga även små detaljer är på långa sträckor är att vi första året hade paddlar med granstomme som vägde 500 gram styck, nu hade vi paddlar där granvirket var ersatt med abachi, som gjorde att vi fick ned vikten till 350 gram. På 54 mils paddling blir det 10 ton mindre att lyfta.

Nu satt vi då i vår kanot, vi hade klivit upp klockan 2 på natten för att göra oss i ordning inför starten som gick klockan tre på morgonen. Tidpunkten spelade egentligen inte spelar så stor roll egentligen eftersom vi befann oss långt ovanför polcirkeln och det var lika ljust dygnet runt. Klockar 3 sköts då startskottet med gevär. Eftersom man den första dagen har 13 mils paddling framför sig så blir inte starten så våldsamt intensiv. ACR är lite som Wasaloppet, där finns de som paddlar fort och vill komma först fram och de som deltar mer på motionsbas. Vi som hörde till de som hade mer brottom tryckte på i början för att söka positioner, när väl fältet grupperat sig så började en lugn metodisk period. 

Vi var 7 kanadensare som bildade en tätklunga, det var jag och E, det var våra svenska konkurrenter som vi lyckats besegra i samtliga lopp innan, Nils och Emil, det var två finska par, varav ett varit med året innan och gett oss stryk, där var två engelska par och ett tyskt. Det blev ganska snart tydligt att inget av de andra deltagande cannadensare paren aspirerade på en seger, utan det var tydligt att de hade prioritet på att överhuvudtaget lyckas ta sig ner.

När vi började närma oss utloppet av Kilpisjärvi så blev det lite oro i vår klunga, den allra första forssträckan är för grund för att kunna paddlas, därför får samtliga springa förbi den 800 meter över en blötmyr. Vi ryckte lite för att komma först till upptaget och ingen var intresserad av att svara. Vi kom först till upptaget, vi paddlade med full fart upp på myren så att jag kunde kliva av direkt på myren, jag gjorde ett snabbt ryck och E var uppe på myren han också. Vi kastade snabbt upp vår kanot på ryggen och sprang som älgar nedför myren. Vi var glada för att Emil kostat på vår kanot kevlar, den vägde endast 20 kilo. Vi var snabbt förbi myren och fortsatte paddla. Vårt ryck var egentligen alldeles för tidigt för att vara seriöst menat, de andra skulle komma att paddla ikapp oss, men det skulle kosta dem kraft.

Det hade varit högtryck veckorna innan, därför var vattnet i Könkömä å lågt. När vi nådde den första paddelbara forsen såg vi att vattnet var lägre än då vi rekat forsen tidigare på vägen upp. Där fanns en inledande svårighet där man kunde välja att gå mellan två stora stenar och sedan utför ett litet fall, eller så paddlade man bredvid i extremt grunt och stenigt vatten. Vi hade provpaddlat innan mellan de två stenarna och valde därför den vägen. Jag kom in fint mellan stenarna men när vi gick ned i det lilla fallet efter stenarna så slog vi emot botten med fören, rejält. Sedan var vi förbi. 

Vi fick paddla själva länge innan någon hann i fatt oss, vårt ryck innan första forsen hade varit lyckat. Innan dagens längsta fors Lammaskoski, som är över 4 kilometer lång, hade Nils och Emil lyckts paddla ifatt oss, medan de andra var lång efter. Mera för att de hade en sådan respekt inför dagens distans än att de var trötta. Nils och Emil taktikkörde lite och lät oss gå före ner i Lammaskoski, de ville väl se om vi gick på någonstans. Egentligen var inte Lammaskoski något problem, ändå lyckades vi slå runt vid ett relativt enkelt parti, vi hade varit för okoncentrerade, och så låg vi där i vattnet. Vi förlorade just ingen tid, på 3 minuter var vi tillbaka och paddlade i kanoten. Men vi förlorade en massa prestige, vi såg Nils och Emil glida förbi oss och se retsamt nöja ut. Till råga på allt stod det TV team som skulle följa oss och ett kajakpar under tävlingen och filmade precis där. Vår vurpa skulle komma att visas i TV, som inslaget närmast innan Kalla Anka på julafton. Alla får sina 15 minuter, jag fick mina som kanotklant.