Varje dagsetapp innehåller ett obligatorisk lunch uppehåll på 20 minuter, första dagen så är uppehållet precis innan den svåraste forsen Pättikikoski, då har man paddlat 70 kilometer. Vi kom dit ca 2 minuter efter Nils och Emil. De var alltså före oss om än bara lite. Det par som kom närmast oss sedan var de engelska killarna som kom in 5 minuter efter oss. En ganska bra början på det hela taget.
Vi fick köttsoppa av arrangörerna, vilket vi åt med stor njutning, därutöver fyllde vi på kolhydratdepåerna med musli och yoghurt. Vi hade fått en skada på vår kanot, antagligen i fallet där vi slagit i botten. Vår kanot var indelad i skott vilket innebar att den blev framtung då det läckte in vatten genom skadan. Vi hann inte laga, utan fick prova med att lägga på silvertejp. 

Vi fick göra ett svårt val, eftersom vi redan hade en skadad kanot och vattenståndet var så lågt, valde vi att utnyttja möjligheten att springa förbi Pättikikoski fastän det då kostade oss 20 straffminuter. Det var ett svårt val men vi ville inte riskera att bli utan kanot och därmed tvungna att bryta.

Vi förstod att det skulle bli svårt att paddla in 22 minuter de 60 kilometrarna in till Karesuando, ändå skruvade vi upp tempot så mycket vi vågade, för att ta in så mycket som möjligt.  Men vi tog inte in något på Nils och Emil. Långa sträckor meandrade Könkömä å över myrar där vattendjupen ibland bara var ett par decimeter. Det grunda vattnet bromsade vår kanot en hel del, att komma in på så grunt vatten från djupare är som att paddla i sirap. Dessutom visade sig vår akutlagning av kanoten med silvertape inte hålla tätt, vår kanot blev mer och mer framtung vilket även bromsade oss.

De sista milen in till Karesuando var väldigt sega och tröttsamma. Vi kom inte en meter närmare Nils och Emil framför oss. Vi hade sett de stora masterna vid Karesuando i över en mil, men slutet gick på myrmark och ån slingrade sig i de mest omständiga bukter. Läckaget hade tvingat oss att tömma kanoten två gånger, vilket vi passat på att göra då vi passerat sandbankar så grunda att vi varit tvungna att gå ur kanoten och dra den förbi. I rumpan var värken tidvis extremt plågsam, därmellan så domnade känseln bort, för att sedan komma tillbaka så att det kändes som någon stack en med tusen nålar.

Till slut syntes kyrktornet i Karesuando, om kyrkan ligger på den svenska eller finska sidan har jag glömt, något som ändå inte verkar ha någon betydelse för de som bor där. Vi slog på en tempoökning den sista biten, mest för att vi inte ville visa de som såg oss i vilket uselt skick vi egentligen befann oss. En signal från en portabel mistlur angav att vi var i mål. Vi paddlade mot bryggan där vare sig jag eller E tog oss ur kanoten, vi fick rulla ur sidledes. Vårt service team tog hand om kanoten och lät oss ligga på bryggan en stund innan benen började fungera. Hade inte där funnits publik och hade inte TV teamet sin kamera riktad mot mig hade jag skrikigt rakt ut de förfärliga ord som just då verkade relevanta. 

Jag sa till E att: -Jag paddlar inte en meter till om jag inte får en öl, vilket E. tycket var fullständigt rimligt. Jag köpte några folköl i butiken och så gick vi in i bastun. Bastun var självklart en riktig bastu, vedeldad och med ett stort vattenmagasin En bastu som värms elektriskt anses i Tornedalen vara knapsu ("Kärringaktigt"). När vi kom in satt redan ett gäng finska kajakpaddlare på översta laven. Det är något med det finska sinnet som gör, om ett gäng finnar sitter i en bastu och hör att där finns någon annan som pratar svenska, så infinner sig genast ett tyst samförstånd dem emellan. En snabb blick och så börjar man "koka svensk", är det inte hett redan så blir det. Finnarna på den högsta laven dör sedan hellre än de går ur bastun innan en svensk gör det. Jag och E som kunde ritualen från året innan  lät dem hållas, vi drack våra öl, lät den goda värmen mjuka opp våra muskler och började så smått ställa in oss på att morgonen efter åter vara på startlinjen.