Stövlarna

Leirabakken ligger på en höjd ovanför Levanger, längs vägen som går till Okkenhaug och vidare till Tomtvattet och Svenskefjella. Från Leirabakken ser man Trondheimsfjorden och man ser även båtarna som seglar in till och från den lilla staden.

Leirabakken var Arnts hem, han var gift för andra gången, den första hustrun hade dött och lämnat honom med en dotter. Han var far till ytterligare 3 döttrar i andra giftet. Den här söndagen var han ensam hemma med sina yngsta döttrar. Hustrun hade tjänst som distriktssköterska och arbetade ofta helger, i synnerhet sedan kriget brutit ut. Själv var Arnt skomakare, en av de två i staden, den andre hette Johannes Rinnan och hade periodvis haft det svårt ekonomiskt, Henry Rinnan som var Johannes Rinnans äldste son, hade hunnit bli ökänd för sitt arbete för ockupationsmakten med att spåra upp och ange motståndsmän. Trots detta hade Arnt och Johannes kontakt med varandra som kollegor och tidigare grannar. Arnt som var ansedd som den bättre yrkesmannen av de två, brukade lämna över en del jobb till sin kollega.

Arnt var inte heller speciellt välbeställd, men han hade ändå kunnat lägga undan pengar till att köpa en bil innan kriget. Bilen var en begagnad Packard 1927 vars förste ägare varit den tidigare tyske kejsaren som köpt den för att ha vid laxfiske. Nu stod bilen gömd i en tillbyggnad till stallet, dels fanns där ändå ingen bensin, dels ville han inte få bilen rekvirerad. Hästen hade blivit rekvirerad redan första året under ockupationen, men de som kom för att hämta hästen hade som tur var inte sett efter i skjulet bredvid stallet.

De var två som kom för att hämta honom på en motorcykel med sidvagn, de hade Wehrmachts uniformer på sig, det fanns en stor trupp förlagda på Rinnleiret i Verdal. De hade artigt bett honom följa med dem, men det stod ändå helt klart att något val hade Arnt inte. De tre döttrarna hade blivit dödsförskräckta, vad ville de deras far? Vad hade han gjort? Skulle de se honom något mer?

Det berättades bland människor om Henry Rinnan som gått i Gestapos tjänst och angav landsmän som på något sätt var aktiva inom motståndsrörelsen, helt eller delvis hade judiska rötter, eller bara var sådana som Henry Rinnan skaffat sig ett ont öga till. Henry Rinnans far var ju Arnts kollega, hade Henry retat sig på Arnt av något skäl? De hade träffats vid ett några tillfällen. Hade Arnt något att göra med motståndsrörelsen? Det enda de visste var att han hade en radio gömd i stallet och att det fanns 3 smågrisar i stället för 2, som de rapporterat in till myndigheten. Det med radion var ju egentligen illa nog, Torvald Moe en präst från Skogn hade blivit tagen när han att lyssnat på BBC, de hade hållit honom i fyra dygn på Misjonshotellet i Trondheim där han blivit rejält misshandlad. Men stallet hade inte blivit genomsökt.

Nere i Falstad fanns ett läger med krigsfångar mest ryssar och jugoslaver. De hölls som tvångsarbetare för olika projekt, bland annat till olika marina installationer i Trondheimsfjorden, bunkers för ubåtar och krigsfartyg bland annat den gigantiska Tirpitz. Trots att flyktförsök straffades med döden gjordes flera rymningar, några lyckades. De gömde sig i skogarna runt om i bygden, det förekom att det stals mat, kläder och andra förnödenheter från isolerade gårdar, mycket sällan rapporterades detta till myndigheten. En del hade tur och fick hjälp att ta sig över gränsen till Sverige. Andra kom inte långt alls.

De hade hämtat Arnt vid tiotiden. Döttrarna hade först bara suttit i köket och sett på varandra, ingen hade sagt något, de hade inte orkat ge grisarna mat, därför stod de nu i stallet och skrek. Senare hade grannen Bringbaekk kommit in, han hade sett Arnt åka i väg sittande motorcykelns sidovagn.

- De kom från Wehrmacht, sade Bringbaekk,

- Rinnan brukar sända civilklädda.

Flera timmar senare hade döttrarna hade inte kommit sig för att laga någon mat, men grisarna hade de matat, så nu var de nöjda och bara något enstaka grymt hördes dem. De satt fortfarande runt köksbordet då modern kom hem.

- De har tagit pappa, sade mellandottern.

- De kom från Wehrmacht och tog honom.

- Vad skall vi göra nu?

- Vi måste vänta till i morgon, vi får höra med Rinnlägret var de tagit honom, vi får hoppas vid Gud att han är där och inte hos Rinnanbandet.