Prolog

Kedjorna gungade och skakade av mullret i avgrunden nedanför honom. Händerna slant och han gled sakta utför, innan han åter fick tag om en av de grova länkarna. Han släppte greppet med ena handen och torkade bort svetten, innan han åter började klättra. Det var tre armslängder kvar till kanten, när en lätt stöt träffade hans ena skuldra.

-Ta tag, så drar jag upp dig!
Tyr tittade uppåt och såg Oden stå leende böjd över avgrunden med Gungner sträckt mot honom. Med ena handen tog han tag i spjutet och lät sig dras upp över den ojämna kanten. Flåsande lade han sig ner och lät de spända musklerna slappna av. Oden satte sig bredvid honom och klappade honom på ryggen.

-Är det klart nu?
Tyr nickade, oförmögen att få fram ett ljud mellan de tunga andetagen.
Efter en stund när hans kropp återhämtat sig, satte han sig upp och tittade sig runt i slottsalen. Allt det vackra som tidigare funnits där, var antingen sprängt i bitar eller låg omkullvält på golvet. Oden som rest sig sträckte ner en hand och drog upp honom på fötter.
De omfamnade varandra hårt och länge under tystnad. De kände båda en oerhörd lättnad. Äntligen var det över. Äntligen kunde de återgå till ett vanligt liv, som de aldrig tidigare upplevt. Äntligen kunde världen åter leva i fred.

-Striden pågår fortfarande där ute, sa Oden när han sakta drog sig iftån Tyr.

-Bara en sak återstår härinne, sa Tyr och vände sig mot avgrunden i golvet och tittade ner.
Längst därnere sitter han äntligen fast, tänkte han för sig själv. Fortfarande vid liv, men fastlåst utan att kunna göra något ont längre.
Tyr lossade Mjölner från bältesspännet och höll den ut över avgrunden.

-Nu ska vi försegla Hvergelme, så att ingen kan komma åt honom så länge eldarna brinner i jordens centrum.
Blixtar slog ut från hammaren och sköts rakt ner i avgrunden. Efter någon minut hörde de en dov explosion och ett ljus började stiga upp från botten av djupet av det mörka hålet.

-NEEEEEEJ, NEEE…
Skriket avbröts av att elden omslöt den hängande mörka kroppen längst nere i djupet.
Tjugo famnar från kanten avstannade eldmassan och lade sig som ett brinnande lock över avgrunden.

-Nu är det dags att stoppa striden, sa Tyr och vände sig mot en av dörrarna i rummet.
De klev båda ut på den breda avsatsen och såg ut över landskapet framför Hvergelme. Hundratusentals stridande dolde marken ända bort till horisonten, där mörka berg tornade upp sig efter sidorna.
Tor höjde åter Mjölner och lät sina blixtar fara ut över de stridande med ett väldigt dån. Men ens upphörde stridslarmet och alla blickar vändes mot avsatsen där de stod.
Tyr tittade på Oden som nickade lätt åt honom. Så höjde de båda sina händer i en segergest och Tyr lät små blixtar fara upp mot den mörka himlen och explodera som ett fyrverkeri.
Jublet från de stridande blandades med deras slag med spjut och svärd mot sköldar. Dånet och larmet förstärktes av bergen och studsade fram och tillbaka i den breda dalen.

-KRIGET ÄR SLUT! VI HAR VUNNIT! Ropade Tyr över larmet som genast tystnade.

-NIDHUGG ÄR BORTA, RAGNARÖK ÄR ÖVER!
Han lyfte åter Mjölner och jublet som bröt ut visste inga gränser. Det tvåtusenåriga kriget var äntligen över. De goda hade äntligen vunnit mot den Onde. Äntligen var världen fri från Skuggans grepp. Massan vrålade ut sin lättnad och glädje.
Tyr njöt av ögonblicket, det här var hans folk. Vanliga hederliga människor som lämnat sina hem för att ansluta sig till kampen mot den Onde. De njutningsfyllda rysningarna spred sig igenom hans kropp.
En hand lades på hans axel.

-Vi måste ge oss av. Hela slottet håller på att förändras.
Tyr tittade sig omkring. Hela slottets fasad rämnade framför honom. Det var ingen mänsklig hand som raserade byggnaden, det såg ut som hela slottet… krakelerade? Som en illusion som rämnar framför ens ögon.
De började springa mot utgången samtidigt som golvet gungade under deras fötter och ändrade karraktär. Från vacker mosaik till vanlig berggrund.
Allt är en illusion, precis som allting annat Nidhugg lovat sina anhängare, tänkte han, när de kastade sig ut genom bergöppningen, som var allt som var kvar av den tidigare vackra ingången.

-Hur länge kommer han vara fast i avgrunden? Frågade Oden när de vandrade därifrån med armarna om varandras axlar.