9 december, 1967

Som vanligt har solen redan gått ner när jag är på väg hem från skolan.
Ute är det minusgrader och på gatorna går folk omkring med tjocka jackor, stora halsdukar och enorma skor i alla olika färger. Mestadels något färgstarkt.

Varje dag när jag går hem från skolan förbipasserar jag en man i sextioårsåldern som står och säljer brända mandlar. Han har stått där så länge jag kan minnas. När jag tittade i ett gammalt fotoalbum hittade jag ett foto från -51, när jag sitter i barnvagnen och i bakgrunden skymtas han. Han såg ledsen ut redan då. Jag vet inte om han någonsin har fått några av sina brända mandlar sålda. Mest står han bara där och försöker vara trevlig. Men ingen bryr sig om honom. Ingen pratar med honom eller ens kollar på honom. Jag försöker le mot honom ibland men jag vet inte om han någonsin sett mig.

Mitt namn är Peaches och jag är sjutton år.Jag vet vad ni tänker; Peaches, kan man verkligen heta det? Svaret är ja. Tydligen. När jag var yngre blev jag ofta retad för det. Nu bryr jag mig inte så mycket om det längre. Jag tycker till och med att det är ganska fint.

När jag var två år flyttade jag från Stockholm till London. Min pappa var svensk. Mamma flyttade till honom i Stockholm, sedan fick de mig, och efter två år kallade mammas jobb på henne, och kär som far min var, tog han både sin packning och mig och följde med. Min mamma kunde ingen svenska när de träffades men bestämde sig för att gå en kurs, och nu pratar hon nästan flytande. Enda sedan jag var liten har mamma och pappa försökt lära mig svenska, och de har lyckats.

Jag är tvåspråkig alltså, svenska och engelska är mina modersmål. Dock ser jag fram emot att inom en snar framtid lära mig franska. Ett sådant himla blottande och vackert språk. Sedan ska jag bosätta mig i Frankrike och springa runt på trånga gator och dansa omkring på klubbar. Fast det är efter jag träffat och gift mig med Bob Dylan. Förståss.

Jag pluggar journalistik förresten, andra året nu. När jag inte är i plugget sitter jag mest på mitt rum och lyssnar på Dylan. Jag gillar inte att umgås med folk speciellt mycket. Jag har några jag hänger med i skolan så helt isolerad är jag ju inte. Sedan hjälper ju vintern till lite med, då har jag ingen lust att gå ut i all kyla, då sitter jag mest inne på mitt rum och lyssnar på hög musik, dricker kaffe och skriver. Ibland skriver jag om Beatles, ibland om gubben som står och säljer brända mandlar hela dagarna och ibland något helt annat. Det är ett bra sätt att öva sig att bli en bra journalist. Det är åtminstone vad min lärare säger.

Man lär sig av sina misstag, sägs det ju. Fast egentligen vet jag inte om jag ska tro på det. Det enda jag egentligen vill är att växa upp och jobba för den mest kända musiktidningen i stan. Jag ska få åka iväg på festivaler och turnéer och få komma backstage och intervjua banden. Min dröm är att intervjua Bob Dylan. Oväntat, huh? Nä, saken är den att jag nog tyvärr är halvt besatt av mannen. Men det finns ju ingen annan som är så personlig och ärlig och vacker som han. Jag kan inte rå för det.