Prolog

Redan innan kampen börjat visste han att han skulle förlora. Det enda Antonio ångrade var att han inte valt att skydda sin familj.
   Han flydde genom den smala gruvgången med det långa, ljusa håret fladdrande efter sig. Det var kallt och fuktigt på ett sätt som skar genom märg och ben, men det brann en glöd av ilska inom honom.
   Gången vände tvärt och förde honom ut i solljuset. Tunneln fortsatte in i berget igen, men han stannade till på avsatsen och kisade mot det skarpa ljuset. Bergssidan reste sig brant över honom och stupade tvärt nedanför avsatsen. Träd och byggnader klättrade uppför klipporna och trotsade tyngdlagen på ett sätt som tycktes omöjligt. En stad av gruvor livnärde sig på berget.
   Antonio hörde förföljarna alldeles bakom sig, tunga steg och grova röster. De var på väg ut på avsatsen. Han vände snabbt och stötte kniven i den förste förföljaren. Varmt blod täckte hans hand när han drog till sig kniven. Han steg vigt åt sidan för att inte dras med när den tunga kroppen föll över kanten. Förföljarna hejdade sig. Han såg ljuset av deras ögon i tunneln och kastade sig in i gruvgången på den motsatta sidan. Ett skott träffade klippan bakom honom med ett vinande ljud.
   Gången förde honom djupt in i berget. Facklornas sken fladdrade över bergväggarna. Gruvarbetarnas hamrande och maskinernas mullrande var taktfasta och rytmiska som hjärtslag. Då och då bröts ljudet av den skarpa knallen när en sprängladdning detonerade.
   Han konstaterade att han inte var rädd längre. Det skulle snart vara över. Men när han kom runt hörnet och såg hennes döda kropp stannade hjärtat i bröstet på honom. Trots de grå männen som skymtade i sidotunnlarna, och mannen som stod mitt i salen beredd att möta honom i strid, var hon det enda han brydde sig om. Kroppen låg slängd bland bråten av stenar, grus och avbrutna träbjälkar längst bort i den stora salen. Ansiktet var blekt och ögonen stirrade vidöppna upp mot taket. Antonio gav ifrån sig ett ursinnigt vrål som tömde lungorna helt. Flämtande blinkade han bort tårarna. Han hade hoppats att hon skulle klara sig, men nu var det för sent för sådana tankar.
   ”Hon fick en snabb och smärtfri död”, sa mannen som stod mitt i rummet och spärrade hans väg. ”Det borde glädja dig.”
   Fingrarna slöts hårt kring det blodiga, hala knivskaftet. Antonio höjde långsamt blicken. Det han såg fick modet att sjunka. Självklarheten med vilken mannen ägde rummet var skrämmande. Ryktet sa att den här mannen aldrig förlorade en strid. Ändå hade mannen bytt sida och slutit ett avtal med fienden, ett avtal som gett honom makten att stå mitt ibland dem, inte som besegrad, utan som någon som anförde dem i strid.
   ”Vi kunde ha varit på samma sida du och jag.” Mannen granskade honom på ett sätt som var så genomträngande och utforskande att det kändes obehagligt. 
   Antonio slet blicken från mannens kalla ögon och försökte få en överblick över rummet. Utgångarna vaktades av de grå männen, han kunde ana deras skuggor, men var fanns barnen? Han hoppades att de inte var här, men han var tvungen att få veta. Där var pojken, bredvid sin mor, så liten att han doldes av bråten. Han gav sin son en blick som sa ”stanna där” och fortsatte söka. Han hittade inte sin dotter.
   ”Mark Keyel”, hälsade han och såg forskande på mannen.
   ”Antonio Martinez”, svarade Keyel och gjorde samtidigt en beklagande gest. På kommandot steg en av de grå männen fram. Mannen hade ett grepp om en liten flickas underarm. Hon nådde honom knappt till midjan, men hon kämpade emot, sparkade, slet och klöste.
   ”Allt du behöver göra är att ge dig frivilligt”, sa Keyel. ”Då ger jag mitt ord på att din dotter kommer att tas väl omhand efter din död.”
   Antonio gjorde en snabb rörelse med handen. Kniven for som en glänsande linje genom salen och stannade dallrande med bladet halvvägs in i Keyels axel. Mannen ryckte loss kniven med en förolämpad fnysning. Det var blod på bladet, men skadan bekom honom inte.
   ”För att vara en legend är du en verklig besvikelse.” Han slängde iväg kniven som for in i högen av timmer och sten.
   Antonio spände ögonen i honom. ”Om jag ska dö, vill jag dö i strid. Möt mig man mot man, utan vapen.”
   Keyel tog av sig skinnjackan, lösgjorde pistolhölstret från sitt bälte och lämnade det ifrån sig. De grå männen bildade en cirkel runt dem. En av dem såg på Keyel och gjorde en tydlig gest mot piskan i bältet. Keyel suckade missnöjt.
   ”Du ska dö som en slav.” Han lossade piskan ur sitt bälte.
   Antonio duckade för pisksnärten och följde piskans båge för att ta sig närmare honom. Flyktvägarna var avskurna och hans enda chans var att ge sig in i närkamp. Piskan sjöng, en klar ton som vibrerade genom luften och så en snärt, när den bytte riktning, skarpt som ett pistolskott. Antonio gled undan och tog skydd av skuggan.
   Ett fräsande hördes när piskan, som från ingenstans, slet upp ett långt sår över pannan på honom. Blodet rann ned i Antonios ögon och han stapplade bakåt med handen över det svidande såret. Som genom en röd dimma såg han sin son smyga sig på Keyel bakifrån med kniven i ett klumpigt tvåhandsgrepp. Kniven var så stor att den lille pojken höll den som om den var ett svärd. Keyel höjde armen för ett nytt piskrapp och piskan föll ner i en båge bakom hans rygg. Den träffade pojken i ansiktet.
   Med ett vrål, som dränkte pojkens skrik, var Antonio över Keyel och tacklade omkull honom. Keyel kom på fötter med ett vigt hopp. Hans armbåge träffade Antonio i bröstkorgen och revbenen bröts med ett krasande ljud. Antonio hostade och en droppe blod letade sig från mungipan ner mot hakan.
   Samtidigt skakades gruvan av en explosion. Tryckvågen slog in i gruvsalen och grus virvlade genom luften. Facklorna fladdrade till och dog. En ficklampa tändes och Antonio fångades i den skarpa ljusstrålen. Ett skott träffade honom i bröstet och han vacklade till. Han såg hur pojken försiktigt kröp bakåt in bland bråten. De hade inte sett honom, inte ännu, och kanske skulle de inte göra det heller.
   Det bubblade blod ur Antonios mun. Han blinkade mot ljuset. Ett nytt skott träffade honom och han sjönk ner på knä. Kunde han leva tillräckligt länge för att hålla uppmärksamheten kvar? De fick inte upptäcka hans son. Om pojken klarade sig fanns det fortfarande hopp. Antonio stod länge och svajade innan han slutligen föll ihop.
   Keyel drog handen genom sitt mörka hår.
   ”Låt oss hoppas att det var den sista.”