Hur känns snö?

SNÖ

Ali sträcker ut sig i skuggan. Kamelerna ligger en bit bort och betraktar honom lojt medan de funderar på vad det nu kan vara som kameler tänker på under middagsvilan? Undrar de någonsin hur det skulle kännas att vara någon annanstans, att se någonting annat än öknen?

Ali undrar, ofta.

Han undrar om snö. Han tänker på boken han läste ut föregående kväll, en europeisk bok. Den handlade lite om snö; inte så att snön var föremål för några djupare reflektioner, den bara fanns där som en naturlig del av referensramarna. På samma sätt som Ali skulle kunna skriva om sanden och siroccon.

Fast ändå annorlunda.

De har sand även i Europa, på stränderna, i lekparkerna, på vägarna på vintern. På vintern när vägarna är täckta av is och snö, då sandar man dem – stod det i boken.

Så om Ali skulle skriva om sand, så vore det inte alls samma mysterium. Och visst skulle han också, om han ville, kunna skriva om snö – orden och drömmarna tillhör ju alla människor lika mycket. Eller, gör de? Ali är inte så säker, någonting gör att han inte tycker sig ha samma rätt att skriva om snö, som människor i Europa kan skriva om sand, jord, hetta.

Ja, Ali vet förstås också vad snö är. Han har sett snö på bilder, på bio. Han har läst om snö i böcker.

Snö är vatten, fast fruset. Kommer ner från himlen och täcker marken. Man kan forma den på alla möjliga sätt. Som lera, fast vitt. Och kallt. Ali har läst att inuiterna har många olika namn på snön, beroende på i vilken form den kommer ner från himmelen. Gud har nittionio namn, hur många namn har snön?

Det som fängslar Ali i tanken på snön är dess ovetbarhet.

Hans tankar lockas att förlora sig i omöjliga vindlingar, hur han än tänker når han aldrig fram till något definitivt. Aldrig något svar, aldrig något säkert.

Kan man inte tänka på snö, måste tanken alltid kretsa runt snön som någonting omöjligt att närma sig rakt framifrån?

Ali vet att snön är vit. Ibland med en nästan gråaktig ton, men oftare – alldeles bländvitt. Han har sett bilder på hur det vita täcker bergstoppar, hustak och enorma vindlande backar där människor susar ner på skidor.

Det går att åka skidor på sand. Det har gjorts sådana försök, vet Ali – som turistattraktion eller nöje för rika människor. Åka skidor på ökensand. Ali känner på sig att det knappast kan vara samma sak.

Om inte annat för att snön otvivelaktigt är vitare än sand, och oändligt mycket kallare.

Ali funderar mycket på hur snöns kyla känns. Hur känns det kalla vita mot ens handflata, ens fingertoppar?

Vattnet som Ali dricker i oasen är kallt. Han dricker det i djupa klunkar och försöker låta sig absorberas av den svalkande känslan; det rinnande våta som är kallare än hans hud.

Men. Det är inte tillräckligt. Ali vet inte, men ändå vet han, med sitt förnuft, att snön måste vara mycket kallare än vattnet. För annars vore det ingen skillnad på vatten och snö, regn och snö. Skälet till att snön kan ha så många namn är att snön är så oändligt varierad.

Det plågar honom att veta att det finns så många namn, att det finns människor som känner till alla dessa namn för att de känner till snön. De har känt snön på sina händer, de har känt snöflingor falla på sina ögonlock, mycket annorlunda mot regnvatten – Ali önskar att han visste hur annorlunda. Hur känns det att stå till knäna i snön, att krama den mellan sina fingrar? Att ta den i sin mun? Ali dricker ännu en klunk vatten, glupskt, girigt, men känner att svalkan genast rinner igenom honom och blir lika varm som han själv. Det är mycket liten skillnad mellan Ali själv och vattnet.

Men stor skillnad mellan vattnet och snön, mellan vinterdagens kyla och skuggan i oasen.

Hur doftar snön?

Hur känns den när den smälter? Som kallvatten – det kan Ali förstå, men... gränsen mellan snö och vatten, just i stunden innan smältandet, förvandlingen, hur känns det då?

Hur länge kan man vara ute i snön innan man måste in i värmen, hur mycket tål man innan man har fått alldeles för mycket? Finns det ens någon gräns för vad som är för mycket? Inuiterna, tröttnar de någonsin på snön?

Ali har läst att många människor i Europa ryser av fasa när snön kommer, den är så tröttsamt välbekant, så vit och våt och kall, de längtar efter en ny vår igen.