Ali försöker tänka att han säkert skulle tröttna på snön efter ett tag, se den som mindre magisk – men det är svårt. Hur kan man tänka att man ska tröttna på något som man aldrig känt?

Man kan inte förstå det man aldrig känt.

Det finns en gräns för vad man kan förstå. Man kan förstå vitt. Man kan förstå vått. Man kan, faktiskt, förstå till och med kyla. Men sådan köld, sådan vithet, sådan väta – att blanda allt detta tillsammans?

Ali dricker sitt vatten, betraktar sina kameler, och behärskar impulsen att gråta.

Det vore ju löjligt att gråta av längtan efter någonting man aldrig upplevt.

Snö är en mystisk företeelse som Ali ofta tänker på men bara känner till i teorin. När skulle han kunna få tillfälle att resa, att se något annat? Han önskar att han vore som kamelerna, så lugn utan att längta efter något mer, något nytt, något annorlunda.

Fast kanske kamelerna också längtar efter snö? Det vet ju bara de själva, om de tänker på snö samtidigt som de tänker på Guds hundrade namn som bara de känner till.

Snö, tänker Ali, hur känns snö?