Prolog

Billjusen lyste henne starkt i ögonen. Hon blinkade till. Den var för nära, hon skulle aldrig hinna undan. Smärtan skrek i henne då den tunga bilen kolliderade med hennes tunna kropp. Öronbedövande, arga tutanden fyllde kvällsluften då bilen körde iväg och lämnade flickan i diket med det blonda håret liggande runt hennes huvud som en gyllene gloria i blodpölen som sakta sipprade ut tillsammans med hennes liv.
Det var inte förrän när de första småfåglarna kvittrade på morgonen som en man körde förbi på den leriga skogsvägen. Han stannade till. Hans dova tjut fick fåglarna att lätta från sina grenar och ta till flykt. Mannen slog ett nummer på den mörkt blåa mobilen han hastigt halat upp ur fickan på den svarta jeansjackan och pratade panikslaget med en lugn röst i andra änden.
Bara några minuter senare låg flickan, som andades svagt, i ambulansen. Lager efter lager av bandage hade redan lindats runt hennes huvud och arm för att stoppa blodflödet. Flickan gav ifrån sig ett lågt grymtande ljud. Allas blickar vändes mot henne, trots att en del hade svårt att hålla blicken stadig på den gropiga vägen. Men hon bara tog ett djupt andetag och fortsatte i hennes halvkoma.

Det flimrande lysrörsljuset var det första den unga flickan såg då hon slog upp ögonen. Panikkänslan började gripa tag i henne då hon insåg att hon inte hade en aning om var hon var någonstans. Hon såg sig förskräckt omkring. Rummet hon befann sig i var helt målat i vitt. Gardinerna var av en ljust brun färg och gråaktiga av damm. Flickan lugnade ner sig så pass mycket att hon utav droppmaskinen, vars slang löpte från en liten säck med en genomskinlig vätska till hennes arm, och den underliga vita sängen under henne kunde förstå att hon var på ett sjukhus. Hon andades ut och förde försiktigt benen över kanten på den något för höga sjukhussängen.
De bara fötterna dinglade några sekunder i luften innan hon gled ner på det kalla golvet. Som av en ingivelse förde hon handen till huvudet. Lät fingrarna glida över det skrovliga, vita bandaget.
”Vad har hänt…” mumlade hon undrande för sig själv då hon reste sig upp. Hon gick några steg över golvet, men stoppades snart av räckvidden på slangen som satt fästs vid hennes underarm. Plötsligt såg hon en flicka i andra änden av rummet. Som förstenad inspekterade hon flickan, som stod lika stilla som hon själv. Hon hade lysande, gyllenblont, lockigt hår som delvis täcktes av bandage. Det ovanligt bleka ansiktet var hjärtformat och inramat av en tjock lugg. Åskmolnsgråa ögon kikade fram över höga kindben. Den lilla näsan såg väldigt pryd ut liksom de fylliga läpparna. Hon lade märke till att den främmande flickan var ganska lång, iklädd alldeles för korta sjukhuskläder.
”Hej.” På hennes läppar spelade ett osäkert leende. Hon vinkade. Till hennes förvåning såg hon att flickan rörde ljudlöst på läpparna och vinkade tillbaka till henne. Nästan irriterat satte hon händerna i sidorna och såg tjurigt på flickan på ett vis hon kände på sig var mycket småbarnsaktigt, även om hon inte riktigt var säker på varför. Flickan gjorde det samma. Hon flämtade och förde handen till munnen, precis som hennes spegelbild. Chockad gick hon fram till den höga spegeln utan ram.
”Jag?” frågade hon sig själv. Men det kändes inte som om svaret var rätt. Hon kände inte igen flickan i spegeln. Det kunde inte vara en spegel. Inte alls. Nog visste hon vem hon själv var. Eller? Osäkert försökte hon minnas sitt namn. Det var blankt. Hon försökte minnas var hennes familj var och varför hon inte var med dem. Helt blankt.
Ett sorgsamt litet tjut skulle just lämna hennes läppar och hon förde händerna för att gripa tag i det lockiga håret som stack ut nedanför bandaget då hon hörde någon rycka lite i dörrhandtaget för att sedan nästan slå upp den blåaktiga dörren. Hennes blick drogs mot den som en magnet, och snart kom en lång man med grånande hår och vit läkarrock in över tröskeln. Han log, smått vänligt, men mest ointresserat, mot henne. Hon själv stirrade oförskräckt på honom, hon förstod att han var en doktor men det tog underligt lång tid att försöka komma på varför han kunde vara där.
”God morgon.” Han lät sig inte rubbas av dem destruktiva, gråa ögonen som mötte honom. ”Jag ser att du äntligen har vaknat.”
Hon nickade. Visst hade hon vaknat, det kunde hon inte precis säga emot.
”Vi hittade inget ID, kanske inte så förvånande.” fortsatte han obekymrat. ”Så vi skulle vilja att ni fyllde i erat namn på den här blanketten och så skulle vi behöva ditt telefonnummer. Dina föräldrar måste vara oroliga.” sade han trött, som om han tog hand om sådana här incidenter oftare än han egentligen orkade med. Han sträckte fram en tråkig blankett med ena handen och en kulspetspenna med den andra.
”Men…” utbrast hon hastigt, men tystnade snabbt då läkarens ljust blåa blick föll på henne. Plötsligt log han lite och stoppade tillbaka pennan i bröstfickan bara för att i nästa stund hålla fram högerhanden mot henne.
”Jag är doktor Nataniel Hart.” sade han, han verkade tydligen vilja att hon skulle skaka hans hand.
Osäkert sträckte hon fram handen, Nataniel tog tag i den och skakade den friskt nästan innan hon hann reagera. Inte förrän nu märkte flickan att han verkade vara irriterad, hon undrade varför men behövde inte undra länge då han höll fram blanketten igen.
”Men jag kan inte!” Gråten klumpade sig i hennes hals. ”Jag vet inte…”
Nu började doktorn se lite orolig ut.
”Hur menar du?” frågade han med en tydlig bekymmersrynka mellan ögonbrynen.
”Jag minns inte… Jag minns inte…” Hon kände tårarna bränna. Hade hon gjort något fel? Var han arg på henne? Det kändes som om han borde vara arg på henne. Men varför skrek han inte då? Hon hade för sig att arga människor skrek och slogs, slog henne hårt, orsakade blåmärken på hennes tunna kropp. Kanske var han inte arg.
Nej, Nataniel var inte arg. Han stod bekymrat och nickade.
”Skulle du kunna vara snäll och lägga dig igen så kommer jag tillbaka snart.” Hans röst var mycket vänligare nu. Flickan svarade med att sakta sätta sig på sängkanten och vända blicken mot golvet. Hon hörde knappt det klickande lätet som lät berätta för henne att dörren stängdes bakom Nataniel.
Kylan började svida i henne. Hon försökte minnas vad som hade hänt, varför hon var där. Det gick inte. Lika lite som det gick att minnas hennes namn, ålder, bakgrund… Allt var raderat. Utsuddat ur hennes minne med ett jättelikt suddgummi. Det enda hon kunde dra sig till minnes var att känslan av tomhet som ersatt hennes minnen inte kändes rätt, att det inte var så man normalt kände.
Med långsamma rörelser kröp hon upp i sängen, men hon lade sig inte ner. Istället hasade hon sig mot huvudändan, lutade ryggen mot väggen, drog upp knäna mot hakan och slog armarna om dem. Hon slöt ögonen och lade pannan mot knäna och kände på sig att gråten borde komma. Det gjorde den inte. Hur mycket den en brände i hennes hals och bakom hennes ögonlock så kom den inte fram. Kanske var hon inte den som brukade gråta. Hon mindes inte själv.