Det är inte längre jag, Isabell

Mörker lyses upp av silvertårar som faller mot golvet ifrån slutna ögon. Konturerna jag skymtar i spegeln är inget jag vill se. Inte jag. Inte längre. Aldrig mer. Fönstret står öppet. Gråa, urtvättade gardiner flaxar som gigantiska vingar. Sträcker sig inbjudande mot mina bara armar. Vill dra mig ut. Locka mig att hoppa. Men jag vill inte. Vägrar. Jag tänker inte fly ett steg till. Jag har redan flytt min spegelbild, och det får räcka.
Då jag sakta släpar mig tillbaka till sängen med de rosa lakanen lämnar jag min kropp i spegeln. I morgon tänker jag vara någon annan.
När jag stiger upp kan jag fortfarande se konturerna som inte längre tillhör mig skymta i spegeln. Men jag vill inte se dem så jag blundar under hela den evighetslånga halvminuten under vilken jag i blindo drar på sig kläderna jag lagt fram kvällen innan. De som inte längre är mina.
Av frukostens stök hör jag inte ett ljud. Det var länge sedan jag lyssnat på mina två bröders skrik och min mammas förmaningar. Länge sedan mina två bröder och min mamma har tittat åt mitt håll. De vill inte se min utmärglade kropp. Den kropp jag förgående kväll lämnade kvar i spegeln. Den kropp jag inte längre vill se. Inte längre vill vara.
Varför sade alla till mig att jag var så smal? Det enda jag kunde se i spegelns mörka konturer var fett. Oj, se där. Lite fett på underarmen, bäst att skippa middagen. Men fy, det går ju nästan att nypa tag i fettet på insidan av låren, det blir fyra timmars träning i morgon istället för två.
De enda som förstod mig var mina Internetvänner. De manade på mig. Tyckte att jag var stark som vågade göra något åt det inbillade fettet. Gav mig tips på träningsmetoder använda av ’super-size-zero’-kändisarna. Det här är bäst. Gör så. Den och den personen har berättat för mig att den och den gör så här…

Men nu får det vara nog. Jag vill inte längre. Det är inte mitt fel. Jag avskyr kroppen som sitter fast i spegeln! Avskyr! Den hemsöker mig, hånar mig. Gör mig till en främling.

Smärtan kittlar mina fotsulor för varje steg jag tar. Skosulorna är för tunna och asfalten för hård. Aj, aj, aj i takt med ljudet av trummor som dundrar i mina öron. Tam tamtamtamtam Tam tamtamtamtam. En röst som inte längre tillhör mig sjunger tillsammans med den datorredigerade sångrösten som ljuder ur mina vita ipodlurar. Min röst är av glas. Den spricker när den stigit för högt och regnar ner i ett vattenfall av splitter över mitt huvud. Det gör ont när skärvorna gräver sig ner i mitt blonderade huvud tillsammans med spikregnet som haglar ner från himlens gråa skyar. Änglarna gråter ut spikarna för min sorgliga uppenbarelse och min sorgliga värld. Deras silverne tårar blandar sig med mina mascarasvarta som rinner nerför min kind. Tårarna som rinner tillsammans med sminket över min sorgliga kropp som jag lämnade i spegeln.
När jag ser på husen som kantar min väg tänker jag på vad som döljer sig bakom deras slutna dörrar. Tänker på att innanför varje dörr finns det ett okänt antal liv som är så skilda ifrån mitt. Avgränsande av flera ljusårs avstånd, och ändå bara av en tunn dörr och en vägg.

Rop ekar efter mig i korridoren. Smarta ilar genom mina fötter för varje steg jag tar. Det finns inte längre något fett på mina fotsulor som tål att gå på mattan av glasskärvor de har strött ut likt rosenblad framför mig. Glasskärvorna sårar mig. Sätter sig fast i mina sulor. Svider. Precis som orden. Jag tog en stor portion potatis och fisk bara för att motbevisa dem under lunchen. Tretton minuter senare gick jag till toaletten. När jag kom tillbaka till bordet ville ingen inte möta min blick, som alltid efter att jag kom tillbaka från toaletten samtidigt som jag torkar av min foundationkladdiga kind. Istället tittar de bara anklagande mot min tärda kropp. Jag vet! Jag vill sluta! Men det går inte! Jag är så fet! Varför kan jag inte bara få vara lika smal och snygg som alla andra? De ser det jag vill säga i mina ögon, trots att de inte vill möta min blick. Men de ser dem avspegla sig i tårarna som fallit ner på det runda bordet. Jag ser det på dem, när de ska börja med sina förmaningar. Då orkar jag inte lyssna. Utan att duka ut min halva portion av hårdkokt potatis och slemmig fisk går jag därifrån.